Kategori: Okategoriserade

The Broken Ladder. How inequality affects the way we think, live and die”“ är en bok som beskriver psykologiska konsekvenser av ojämlikhet och hur det får människor att antingen leva väldigt mycket i nuet, i ett perspektiv där de kortsiktiga intressena och behoven råder i eller det mer långsiktiga perspektivet som trygga människor med ”secure base” kan tillåta sig, med allt vad det innebär av ekonomisk planering, förutseende och prioriteringar et cetera. Payne skissar fram olika ”tidsligheter” eller uppfattningar om tid, med hjälp av studier och experiment; hur de som upplever sig som fattiga exempelvis eller som utan hopp eller möjligheter lever i en slags ”live fast-die young – värld som faktiskt är namnet på en teori som visar på en tillvaro eller ett tillstånd där ens möjlighet att få lite distans till sin existens, ta ett steg tillbaka” och få syn på alternativ, tycks ogörligt, och som inte har något med ”character flaws” att göra, understryker Payne- något som det gärna skylls på från deras sida som ser ökande ekonomisk och social ojämlikhet som ”fair”. Att leva ”live fast- die young” är att i en ”rush”, och i stress, utan möjlighet till andhämtning som när en friidrottare efter ett löp kan böja sig ned med händerna på knäna och bara andas tills flåset kommer i fas igen efter upploppet. Keith Payne pekar helt enkelt på två skilda synsätt i att hantera världen som är oförenliga. Men egentligen är ingen immun mot att hamna i det ”kortsiktiga”.

“The Broken Ladder”” – eller kanske den trasiga stegen, om den vore översatt till svenska- är en bok författad av Keith Payne, amerikansk professor i psykologi. Boken driver tesen att ett jämlikt samhälle är bra för alla, inte bara dem på nedersta trappstegen. 

Det finns fler forskare som ägnat sig åt “ojämlikheten”. Ett exempel är Richard Wilkinson och Kate Pickett med boken som fick titeln “Jämlikhetsanden: därför är jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”,  i sin svenska översättning och som kom ut på Karneval förlag 2011. Andra perspektiv på ojämlikheten anlades också, bland annat fick Wilkinson och Pickett kritik från forskaren Christopher John Snowdon med “The Spirit Level Delusion”, 2010. Det finns med andra ord de som menar “mind the gap”, och de som “never mind the gap”  – det senare uttrycket kommer från en forskningspublikation “Never mind the gap: “,Why we shouldn’t worry about inequality” från 2016 och författad av Ryan Bourne och Christopher John Snowdon (se Never Mind the Gap: Why we shouldn’t worry about inequality — Institute of Economic Affairs (iea.org.uk) 

Det ska tilläggas att Wilkinson och Pickett kom ut med en ny bok som skildrar ojämlikheten bara för några år sedan, “Den inre ojämlikheten”, (2018). Jag har inte läst den ännu, men enligt förlagets beskrivning tycks den ha tydliga släktskap med Paynes bok då den tar de inre, psykologiska effekter som ojämlikheten har på oss; “…hur ojämlikheten tränger in i oss och påverkar oss på de mest subtila sätt”.

Keith Paynes bok bär just undertiteln “How inequality affects the way we think, live and die . Hur man varseblir och upplever sin situation eller position i samhället är något som man kan förändra, menar han, det är första steget mot reell jämlikhet i ett samhälle- om det nu är det man önskar både för sig själv och andra – vad jag förstår. För Payne betonar att så fort en människa upplever sig eller känner sig rik är denna person villig att sänka skatterna och minska exempelvis arbetslöshetsersättning, socialbidrag et cetera och enbart se till sina egna intressen, eller sin grupps intressen. Upplever eller känner man sig tvärtom vill man öka skatterna. Sedan handlar det mer konkret (från upplevelse till handling eller utfall) om hur politiken utformar samhället utifrån vilka politiker och partier det har röstats på.

För Payne är målet inte att eliminera all ojämlikhet, betonar han i “The Broken Ladder” hur idealistiskt det än kan synas är det inte en framkomlig väg, menar han och illustrerar det med att säga att utopiska ideal har ett sätt att ända upp i dystopisk verklighet istället. (s. 208) Det han skulle vilja se är hur den ökande ojämlikheten, även i USA, justeras till nivåer av jämlikhet som är mer på en mänsklig skala där människor får tillräckligt gott med utrymme för att konkurrera och komma sig upp utan någon slags ekonomisk tävling, som “a winner-take-all contest”. Han ser en viss grad ojämlikhet som ett naturligt utslag av den konkurrens som förekommer i en marknadsekonomi, och att det i ett system alltid kommer att finnas de som är vinnare och de som är förlorare. 

Men, poängterar han, om detta är vad som är för handen kommer alltid ett visst antal människor extrapolera från det det här “basläget”, och dra slutsatsen att om något lite ojämlikhet är bra för social rörlighet så måste högre ojämlikhet vara desto bättre för den. Men logiken är den helt motsatta. Nationer, stater och regioner med högre nivåer av inkomstskillnader har faktiskt mindre mobilitet uppåt, förklarar Payne, ett förhållande som kallas Gatsby-kurvan.

Från ett delvis annorlunda perspektiv betyder det att desto mer ojämlikhet det är i området där du bor, desto mer är dina ekonomiska prospekt determinerade av dina föräldrars förmögenhet än av din egen framgång.  

“When the rungs of the economic ladder are farther apart, it becomes that more difficult to climb them.” (s. 208)

 Han tar också upp att det i ett samhälle med hög ojämlikhet växer fram ett slags ”entitlement” hos de förmögna där de menar sig ha ”företräde”, ett slags berättigande i det de gör även om det är fel. Det bidrar till en dålig samhällsanda, menar han, det blir en slags ”smittoeffekt”: kan hen kan jag, vilket är ett felslut ur alla upptänkliga vinklar. Men någonstans i resonemanget, helt generellt, finns det implicit med att de med mer makt ska ta, borde ta mer ansvar; inte så ”avsäga” sig den eller låtsas som om den inte existerar.

Resonemanget om de två olika ”tidsligheterna” eller synsätten beroende på var på stegen man upplever sig stå, som Keith Payne pekar på, som jag finner intressantast. Det borde undersökas mer. Särskilt i förhållande till utsatta barn och ungdomar (och deras familjer) i vårt samhälle: i vilken ”tidslighet” befinner sig dessa, hur varseblir de världen? Har de förlorat allt hopp? Ser de inga alternativ – och varför?

(här behöver man också hålla i minnet att våra hjärnor är inte fullt utvecklade förrän vid cirka 25 års ålder )

Det leder mig till ett mer generellt resonemang: vad är det för värld vi vuxna, eller snarare beslutsfattarna, ”målar upp” för barn och unga i dag? Vilken människosyn ger vi vidare? Är människor, barn, bara en ”svart låda”, typ behaviourismen, och det enda vi ser är deras handlingar, men inte vad som ligger bakom? Vilken världsbild de har, hur de ser på samhället? Vilka förebilder? Enligt forskaren Anil Seth har varje människa, varje barn sin egna unika perception och han talar också om medvetandet, hur viktigt och unikt det är. Samtalet i läkaren Rangan Chatterjees podcast och hur de talar kring perception och medvetande, också hur man kan tala med barn om det, är helt fantastiskt och ödmjukt inför livet. Det är något som borde slå an en klang hos alla. Jag har försökt transkribera något av det som forskaren Anil Seth säger i podden; något som fångar essensen i det han säger:

”The easiest way to define consciousness is the redness of red, the painfulness of pain, it´s the sweetness of honey, it is the fact that for everything we do and something that we are, there is something we are like. It feels something to taste honey, it feels something to be happy and to be sad. It feels something to simply touch a piece of wood, it is what makes us more than biological objects roaming around in the subjective dark”. (Anil Seth)

(Jag ska kolla upp om citatet finns med i den bok som Anil Seth har publicerat, se här https://www.adlibris.com/se/bok/being-you-9780571337729?msclkid=595aa25236811c32d)

Är det inte dags att tala om för de yngre generationerna redan tidigt i skolan hur unika varelser de är och börja lära ut om hjärnan, medvetandet och hur det hänger ihop med kroppen: hur dyrbart det är att faktiskt vara vid medvetande? Få in det här som ett viktigt upplysningsprojekt i skolan, (och inom vården och i samhället i stort), och bjuda in även de andliga i rummet, som präster, buddhistlärare, imamer, och rabbiner och andra intresserade med stor förtrogenhet med den andliga verkligheten och dess värde. Jag tror att exkluderingen av den andliga aspekten av människan och i förlängningen av samhället kan leda fel. Leda till konspirationsrörelser som Qanon, se här

https://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4rlden/vad-%C3%A4r-qanon-och-hur-uppstod-konspirationen-1.41123583

och, om jag hårdrar, en ny slags ”rasbiologi” där människor delas in i olika kategorier som ”reptiler”, ”hybrider” och ”demoner” och så vidare. (Eller bara en annan form av andrefiering) Vår värld har haft nog av rasbiologi och (rashygien) med dess fasansfulla konsekvenser som mördande på industriell skala, som Förintelsen. Qanons ideer har lett till mord och det förskräcker, se

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G3PeBx/trodde-barnen-hade-orm-dna-mordade-bada-med-harpun

Konspirationsteorier eller ett slags ”myter”, som man kan spekulera i eller vidareutveckla, förvirrar sinnen, döljer och kastar ett skynke över förhållanden som skapar ångest och oro, som exempelvis social oro i samhället (social oro, oro i världen och krig, som utan tvivel leder till ökat psykiskt lidande). Istället för att tala om den sociala oron och vad ekonomiska skillnader kan leda till som hemlöshet, bostadsbrist, fattigdom et cetera så är det lätt att fly in i olika rörelser, idévärldar eller en slags ”oblivion” där människor heller inte behöver tala om rasism(er) i samhället för de kan alltid uppfinna nya eller nygamla kategorier för den andra. Jag tror uppriktigt sagt att de människor som företräder de etablerade religionerna behövs mer än någonsin, de har en utgångspunkt att kunna samtala med alla i kärlek, medkänsla och medmänsklighet, det som är grunden i religiös tro (även om det begåtts många övergrepp och fruktansvärda och avskyvärda brott i religionens namn, och begås än i dag). De har ett djupare synsätt och en etisk tradition som måste få en chans att komma till tals för att vidga våra alternativ och perspektiv i denna värld (utan att för den skull exkludera nyandligheten) Inte minst vad det gäller människans, hennes medvetande och hur oändligt liten del av verkligheten som jag som enskild människa faktiskt erfar och tar in.

Jag läste ”The Broken Ladder” för ett några månader sedan och känner att jag inte kan göra den rättvisa, men den är viktig för ytterst är den en kritik mot den materialistiska livsstilen som på många sätt är ohållbar. Inte minst för att den förser så många med ett ”tvång” att hela tiden skaffa det senaste och hänga med; att gräset för det mesta upplevs grönare på andra sidan staketet utan att inse att även i det här sammanhanget kanske det räcker med att i Winnicott´s anda vara ”good enough”. Den är en uppmaning att granska sina föreställningar och upplevelser och inte bli ”paralyserad” utan våga höja sin röst för förändringar som man vill se. Särskilt utifrån kunskapen, (som Anil Seth tar upp i podcasten) att självet inte är statiskt, att det är förändras, att vi har många möjliga själv eller tillstånd av själv.

Keith Payne skriver utifrån sin egen förförståelse och egna upplevelse av att ha exponerats i skolmatsalen med att vara ett av de barn som fick gratis skolmat mot bakgrunden av att vara mindre bemedlad, något som han skriver, förändrade hela hans perception. Han började lägga märke till skillnaderna mellan honom och andra barn vad det gällde kläder, familjeförhållanden och så vidare. Också hans ”take” på ”live fast die young”-teorin berör honom personligen då hans bror hade det här kortsiktiga och riskabla synsättet. Men den här boken berör självklart – som all forskning – något större än ett personligt intresse omsatt i vetenskap: det handlar om ett sökande efter hur människor i ett samhälle bäst kan leva tillsammans: utan polarisering och demonisering av andra sidan. Enligt den forskning som Keith Payne tagit del av eller bedrivit själv tillsammans med kolleger är det ett mer ekonomisk jämlikt samhälle som gör oss starkare och mer harmoniska tillsammans, hur trivialt eller idealt det än kan låta. Och ett helt harmoniskt samhälle, ett samhälle helt utan konflikter, är heller inte önsvärt, det är snarare en beskrivning på en diktatur. Även inom oss behöver vi i någon mån konflikter att tampas med för att kunna utvecklas. Det är snarare ett orostecken om allt alltid upplevs som frid och fröjd eller i rosenskimmer: Som om det kritiska tänkandet eller blicken slagits av och slagits ned.

Källor, länkar och tips:

Keith Payne. 2017. The Broken Ladder. How Inequality Affects the Way We Think, Live and Die. Viking Press.

https://www.ted.com/speakers/keith_payne

https://www.kirkusreviews.com/book-reviews/keith-payne/the-broken-ladder/?page=2

https://www.ywboston.org/2018/01/broken-ladder-book-review/

[Hämtad: 23-06-15]

https://drchatterjee.com/how-your-brain-creates-your-reality-a-neuroscientists-take-on-consciousness-near-death-

https://play.gu.se/media/Polarisering+p%C3%A5+arbetsmarknadenF/0_rd5esxn7/458787

https://podtail.com/en/podcast/the-sociology-show/interview-with-professor-sudhir-venkatesh/

https://poddtoppen.se/podcast/1333552422/feel-better-live-more-with-dr-rangan-chatterjee/362-dr-gabor-mate-on-the-mental-health-crisis-the-real-causes-and-why-prince-harry-is-no-different-to-the-rest-of-us

[Hämtad: 23-06-17]

https://www.theatlantic.com/health/archive/2023/02/psychedelic-drug-therapy-effects-brain-neuroplasticity/672910/

[Hämtad: 23-06-20]

The Broken Ladder

[Hämtad: 23-06-20]

https://www.svd.se/a/KnXAP4/brittiska-barn-far-skorbjugg-chockerande

[Hämtad: 23-07-04]

”Conversation,” eller samtal är en process i att komma till en förståelse, och förståelse är något som framträder (emerge) i dialog, enligt filosofen Hans George Gadamer. Det betonar psykoanalytikern D. B Stern I boken ”Partners in Thought” (2010) som jag redan refererat till i tidigare inlägg. En bok som fokuserar på hur ”enactments” (iscensättningar) och ”dissociation” i det psykoanalytiska terapirummet (men även i terapirum med psykodynamisk inriktning, förmodar jag) kan störa, förhindra eller avbryta ”true conversations,” eller försöken till dessa.

Stern betonar att för Gadamer har dialogen en alldeles särskild mening, en mening som befinner sig i hjärtat av vad de flesta psykoanalytiker tror vara den kliniska processens ideal. (s. 26)

Och det jag särskilt vill uppmärksamma här att dialog för Gadamer enligt Stern, inte handlar om att tro samma (sak) utan förstå samma (sak):

”Each partner in conversation begins the process of understanding from within his own horizon of understanding. When the conversation is successful, the interpretations of each by the other come closer and closer to each other, and each participant repeatedly modifying her interpretation to conform to what she now understands the other to mean. There occurs what Gadamer refers to as ”agreement”, a word that is not meant to to imply that the conversants believe the same thing, but that they understand the same thing.” (s. 27)

Mot bakgrund av det här, samtalets och dialogens betydelse är det väsentlig att inte rutinmässigt stärka de strukturer (institutioner) som vill ”krympa” utrymmet för samtalet och dialog, och istället satsa på det förenklade och ”effektiva”, som exempelvis farmakologisering, och därmed bana väg för en ”essentialisering” av människan; ett tillstånd där den psykiska hälsan blir oviktig, och det ”inre” inte finns och där vi bara riskerar att bli instrumentella för staten och varandra.

I terapirummet handlar det om att bli ”verkliga” för varandra; att jag som klient kan lägga av mina ”förklädnader”, metaforiskt uttryckt. Men djupet av den processen finns nog bara inom psykoanalysen, är jag rädd.

Källa, länkar och tips:

Donnel B. Stern. 2010. Partners in Thought. Working with Unformulated Experience, Dissociation and Enactment. Routledge, Taylor & Francis Group.

https://studybuddhism.com/en/essentials/interviews/interview-with-khandro-rinpoche

[Hämtad: 23-06-10]

Insikter måste också leda till en ”new perception”, enligt psykoanalytikern Donnel B. Stern (2010), refererar Abdelhamid ben Ali-Fetsi(se tidigare inlägg nedan). Med ”perception” inkluderar han

”what it seems to us that we and the other persons are like, and what it is like to be involved with each other. It is affect, the ”feel” of the situation, that gives an interpersonal perception its boundaries or wholeness, that gives us a meaningful way of demarcating one perception from another; it is affect, in other words that makes it meaningful to refer to what something is like. ( ) If we are to perceive what something or someone is like, we must experience the possibility of alternative.” (s. 10-11)

”New perception”behövs för att ”fully inhabiting life”, något som Winnicott (1960) beskriver som det ”sanna jaget,” ”the sense of being real”, framhåller Stern, som också betonar att känslan av att till fullo ”bebo” sig själv är dyrbar. (s. 103) En känsla som är omöjlig att uppleva under år-årtionden av ”kemisk lobotomisering”; år och årtionden som ”flyter förbi” obearbetade. Det är först efteråt den som man kan komma igen. Det är ett trevande och helande framåt och kännbara bakslag.

Men att överhuvudtaget födas till människa är dyrbart, enligt buddhismen. Något att tänka på eller påminna sig själv om (om det är möjligt) när man inte ”bebor” sig själv till fullo” utan är på väg.

Jag hoppas vid Gud att ”kemisk lobotomisering” är en psykiatrisk praktik som upphör världen över. Den är fullskalig dehumanisering.

Donnel B Stern, skriver att syftet med psykoanalysens terapeutiska samtalet inte handlar så mycket om att lära sig rätt utan ”be something different.”

Och kanske är det så att här närmar vi oss något av (det terapeutiska) samtalets ”allra innersta kärna”.

Det finns förändrande samtal.

Den vetskapen och vissheten har jag, och jag har känt av dess kraft i mina samtal och konversationer med Abdelhamid ben Ali-Fetsi.

/Abdelhamid ben Ali-Fetsi och Helena Lindbom

Källa, länkar och tips:

Donnel. B. Stern. 2010. Partners in Thought. Working with Unformulated Experience, Dissociation, and Enactment. Routledge, Taylor & Francis Group.

Om Ernideklarationen och budskapet om att lindra begripligt lidande istället för att skapa långtidspatienter.

Mind and Matter

https://rsmh.se/rsmh-bloggen-vi-talar-om-kemisk-lobotomi/

 När insikterna når in

Det ”kvalificerade” samtalet får inte stanna av eller exkluderas…

Ibland behöver jag ”rensa” hjärnan och gå tillbaka till ”the basic”, verkligen gå tillbaka till grundläggande beläringar: Som, värdesätter jag mitt mänskliga liv, och i förlängningen, andras? Därifrån, från den basen förbereder jag mig för nya ”doser” psykologi; kunskaper och terapisessioner som är ovärderliga, men som inte skulle betyda ett ”jota” (”make sense”) eller bli begripliga om jag inte fyller på min bas.

Källa:

(uppdaterad 2023-06-05)

Det ”kvalificerade” samtalet får inte stanna av eller exkluderas. Inte heller det kvalificerade psykoterapeutiska samtalet.

Psykoanalytiker och docenten i idé och lärdomshistoria Per Magnus Johansson befarar att det kvalificerade psykoterapeutiska samtalet kommer att exkluderas i framtiden och att, som det ser ut i dag, att det enklaste och ”effektivaste” kommer att vara den farmakologiska behandlingen.

Det här framkommer i ett podavsnitt ”Oron för framtiden” som är inspelat under ett föredrag som Per Magnus Johansson höll i Malmö tidigare i år och som arrangerats av St. Lukas-stiftelsen i samarbete med studieförbundet Sensus.

I någon mening, enligt ”ringarna på vattnet” – talesättet, vill jag tro att det kvalificerade terapeutiska samtalet bidrar med något, och något värdefullt, till övriga samtal i samhället. Och det samtalet är oftast inte främmande för det existentiella eller andliga, det filosofiska eller kulturella där själva oförutsägbarheten; att inte sitta med alla korten på handen ingår i själva samtalet. Det är en pågående utforskning, en pågående process som också påverkas av det rum och den miljö man sitter i. Men det är en ”reserverad plats”, en plats, ett ”reservat” (eller helt enkelt fristad, även om det kräver mod gång på gång att träda in över tröskeln) för den som fått förmånen att gå i terapi, hänvisats eller har bestämt sig för att ta det steget. Att de här platserna och samtalen – det terapeutiska samtalet- som förs på dessa platser skulle utgå känns outhärdligt. Dessa bidrar också (terapeuternas kunskap och de utbildande universiteten) till en kunskapshöjning i hela samhället. Hur kan kvalificerade terapeutiska samtal bli ”otidsenliga” till förmån för farmakologisering? Just när så många psykiatriker och läkare kritiserar ”medikaliseringen” överlag, hur den tillåtits gå för långt. Medikalisering enligt NE är förhållandet att ett problem som i grunden inte är av medicinsk karaktär diskuteras eller behandlas som en medicinsk företeelse. Inom psykiatrin tilläts neuroleptika-användningen breda ut sig över årtionden med en topp av övermedicinering under 1980-talet (Lundin & Mellgren, 2012). Det är inget annat än en avsevärd och grotesk förminskning av människovärdet, om det som Per Magnus Johansson fruktar tillåts inträffa. Ett människovärde som redan är satt under devalvering när inte tillräckligt med förebyggande åtgärder sätts in så att människor kan leva liv med hälsa, och leva så meningsfulla liv som möjligt.

I det här inlägget refererar jag till enbart en liten del av det som Per Magnus Johansson föreläser om i poddavsnittet, och som alltid är det bäst att lyssna på hela avsnittet för utan hela sammanhanget föreligger risk för missförstånd – avsnittet ligger på knappt 30 minuter. Det är bara att hoppas på att politikerna, läkarna och vi övriga i samhället inte faller för det ”enklaste och effektivaste” in absurdum igen för det har redan visat sig på många sätt inom vården och samhället att det enklaste och ”effektivaste” långt ifrån alltid är det bästa. Det visar sig genom ungdomarnas ökade psykiska lidande, ökningen av självmord även bland äldre och sist men inte minst, klimatkrisen och den oerhörda miljöförstöring som lett fram till denna på grund av att politikerna satsat just på det enklaste och ”effektivaste”, och där överexploatering och nattning av äldre vid fyra- tiden på eftermiddagen bara är ett par exempel.

Per Magnus Johansson menar även i föreläsningen att det finns en retorik kring att ingen ska bli exkluderad, men påpekar att människor blir exkluderade på grund av det man skulle kunna kalla det psykiska lidandet och diagnoserna med påföljden att medicineringen får mindre konstruktiva och inkluderande effekter än man skulle önska.

Forskaren och sociologen Zbyszko Melosik vid Adam Mickiewicz-universitetet i Poznan talar om ”fatal infatuation with medicine”, (2017), – ett talande uttryck. Uttrycket är taget från hans artikels sammanfattning (abstract); artikeln har titeln ”Discourses of Medicalization and Pharmacologization. Reconstructions of human identity”, och är publicerad i en polsk akademisk tidskrift, (se länk nedan). Den korta sammanfattningen beskriver bland annat att Melosiks artikel undersöker den moderna människans ökande beroende av diskurserna om medikalisering och farmakologisering. Han presenterar de huvudsakliga sociokulturella tendenser associerade med den och analyserar – från ett kritiskt perspektiv -konsekvenserna av en identitetsmässig ”fatal förblindelse i medicin.

Men vad är då ett kvalificerat samtal? Vad jag förstår så är det just det psykoanalytiska eller terapeutiska samtalet; samtal med en utbildad person. Kanske kan ett själavårdande samtal i någon mån räknas dit; jag tänker mig i någon mening ett samtal över tid. Men det finns kvaliteter i det ”kvalificerade” eller professionella samtalet som jag skulle vilja lyfta fram (och som kan ”transcendera” och återfinnas i andra sammanhang): närvaron och det emotionellt responsiva ”vittnet”. Beskrivningen har jag funnit hos författaren och psykoanalytikern Donnel B. Stern:

”We need an emotionelly responsive witness, even if that witness is imaginary, in order to know and feel our experience to fall into a satisfying narrative order. The origins of the witness lie in earliest infancy, in the roles played by responsive parents in reflecting back to us a version of ourselves that eventually becomes the self; and later in life, in similar fashion, we need a witness to heal ourselves.”(Stern. 2010:xvii)

The ideal of psychotherapy and psychoanalysis, like the ideal of true conversation, is the relatedness of I and Thou, skriver Stern vidare. ( s. 28)

Vi människor behöver det ”goda samtalet”, true conversation, oavsett om vi är inom psykiatrin eller inte, och vi behöver de människor som är familjära med dessa samtal, har erfarenhet av dem och kan visa på dem. Att hela trauma eller läkas handlar inte om ”happy-go-lucky,” även om man måste ha tur för att få en psykolog som är bra och känns rätt för en – om man överhuvudtaget får eller har råd att gå till psykolog. Olika faktorer kan spela in.

Donnel B. Stern har tänkt mycket kring vad som utgör ett ”gott samtal”, men snarare i termer av ”det genuina samtalet” och den samarbetande och autentiska dialogen, psykoanalytiker som han är. Och den som har haft mest påverkan på honom i det tänkandet är den hermeneutiska filosofen Hans-George Gadamer, skriver han i sin bok, och citerar honom:(s. 25)

” ( ) Thus a genuine conversation is never the one that we wanted to conduct. rather, it is generally more correct to sayt hat we fall into conversation, or even that we become involved in it. The way one word follows another, with the conversation taking its own twists and reaching its own conclusion, may well be conducted in some way, but the partners conversing are far less the leaders of it than the lead. No one knows in advance what will ”come out” of a conversation. Understanding or its failure is like an event that happen to us. Thus we can say that something was a good conversation or that it was ill fated. All this shows that conversation has a spirit of its own, and that the language in which it is conducted bears its own truth within it – i.e., that it allows something to ”emerge” which henceforth exists.” ( Hans-George Gadamer (1965/2004, s. 385, citerad i D. B. Stern, 2010).

Kanske är det, generellt sätt, den konversationens alldeles egna ”spirit” som vi måste vara särskilt rädda om.

/Abdelhamid och Helena

Källor, tips och länkar:

Donnel B. Stern. 2010. Partners in Thought. Working with Unformulated Experience, Dissociation, and Enactment. Routledge, Taylor & Francis Group.

https://arche.podbean.com/

https://www.adlibris.com/se/bok/psykiska-funktionshinder-stod-och-hjalp-vid-kognitiva-funktinsnedsattningar-9789144069272

https://apcz.umk.pl/PBE/article/view/PBE.2017.023

https://apcz.umk.pl/PBE/index

https://www.lakaremedgranser.org/texter/medikaliseringen

[Hämtad: 23-06-04]

”Att kunna stå ut med ovisshet” – en del av en terapeuts vardag.

ttps://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/arbetsmetoder-och-perspektiv/levnadsvanor/radgivande-samtal-levnadsvanor/#:~:text=

https://www.svenskakyrkan.se/lundsstift/nyheter/unikt-initiativ-med-gratis-terapeutiska-samtal-

[Hämtad: 23-06-04]

https://www.wpr.org/sherry-turkle-reclaim-conversation-create-spaces-talking-sans-devices

[Hämtad: 23-06-04]

Inga-Lena Bengtsson, Camilla Pauli, Åsa Pravitz, Karin Rhode, Heidi Skantze och Gudrun Willen. 2002. Själ och hjärna (meets brain) – argumentet för psykoterapiobligatoriet. Läkartidningen, Debatt. Nr 9, 2002, Volym 99.

[Hämtad: 23-06-07]

(Uppdaterad 23-06-03)

Med “The Great Fire“ (2003) erhöll Shirley Hazzard Pulitzerpriset 2004, tjugo år efter det att “Transit av Venus” publicerats. 

Brigitta Olubas som skrivit en biografi om Shirley Hazzard, ”Shirley Hazzard. A Writing Life” menar att hennes romanskrivande – färdigställande av ”The Great Fire” blev lidande på grund av den förpliktelse Hazzard upplevde hon hade att skriva om FN och förhållandena där. ( s. 311) I oktober 1970 publicerade hon ”A Call for UN Reform” i New York Times, enligt Brigitta Olubas, och den publiceringen ledde till fler invitationer att skriva på samma tema. (s. 310) 1973 kom Hazzards bok ”Defeat of an Ideal. A Study of the Self-Destruction of the United Nations” ut. Olubas reflekterar kring Shirley Hazzards engagemang för FN.

”It is interesting, and perhaps surprising, given the extent of her engagemang with daily politics in the United States, Britain, Australia and Italy ( ) – that in her political writing she would turn almost exclusively to an institution with which she had been closely associated only in her youthful years, with which she now had little connection.” (s. 2022:310)

Brigitta Olubas berättar vidare att Shirley kände (felt)

”somewhat passionate towards doing it; only, it will use me up in the fires of indignation, and take weeks away from writing my novel which I care much more about and which is demonstrably more useful…and certainly less harmful than UN”. (s. 310)

Jag får Inga-britt Ahlenius i tankarna när jag läser om Hazzards passionerade engagemang för FN. Ahlenius valdes till undersekreterare i FN i april 2005, och har också skrivit kritisk om FN. (se hennes bok Mr Chance)

Men framförallt har Inga- Britt Ahlenius skarpt poängterat att FN är en oumbärlig organisation i en ledarkrönika (SvD, 9 nov. 2022) I en annan ledarkrönika framhåller hon att det ligger något fantastiskt i att ett femtiotal länder i juni 1945 enades om att bilda organisationen som ett värn för fred och säkerhet i världen (SvD, 2021-10-28) Det öppnades ett ”fönster” då, i juni 1945, beskriver hon det som, ett ”window of opportunity”.

Innan jag återknyter till ”The Great Fire”, vars handling som bekant tar sin början år 1947, vill jag även nämna en annan stor källa till ”bristande koncentration” hos Shirley Hazzard som Olubas pekar på: Mamman. Hon tog hennes tid i anspråk på grund av att hon hade svårigheter som senare resulterade i en diagnosticerad bipolär sjukdom, skriver Olubas. (s. 311)

Huvudpersonen i den prisbelönta boken ”The Great Fire” är Aldred Leith och när vi möter honom i inledningen av första kapitlet har han just letat upp upp en fönsterplats på tåget som ska till att avgå. Han tänker för sig själv att ansiktsuttrycken på dem som står kvar på perrongen, sedan tåget börjat gå, redan i denna stund bär ingraveringen av att ha lämnats kvar. (s. 3) Aldred Leith betraktar tankfullt Japans kustremsa medan tåget letar sig längre bort från Tokyo. Han har återvänt till landet två år efter kriget och ser ut genom fönstret. 

Tropen tåg känner de flesta igen. Som genom ”Kvinnan på tåget” av Paula Hawking från 2015. Nästan alla har åkt tåg någon gång och vet hur det är att titta ut genom kupèfönstret, dagdrömma eller sitta med sina tankar, reflektera och sortera. Eller vara med om ett oväntat möte. Sedan det rytmiska dunket, konduktörsvisslan vid avgångarna, inbromsningen inför nästa station. Slamret som tar vid: bagage som ska tas ner från hyllor eller baxas fram, plötsliga vinddrag och dörrar som slås igen.

Huvudpersonen håller en bok i sin högra hand, inte så att han läser från den, informerar den allvetande berättarrösten, utan han ser på författarfotot, bilden av sin pappa, Oliver Leith. Det är första gången han kan betrakta sin pappa, den uppburna romanförfattaren, med den vuxnes blick. Pappan hade ständigt varit på resande fot och avsked från perrongen hörde till Aldreds vardag, även om mamman och han flackat runt med fadern under en hel del år. 

Han har en egen kupè, visserligen nersliten och inte särskilt ren, men han har en egen nyckel till den. När han gjort sig hemmastadd genom att sprida ut sina tillhörigheter på det motsatta sätet kunde han njuta av ensamheten.

”Having looked awhile at Asia from his window, he brought out a different, heavier book from his canvas bag.” (s.5)

När jag läser inledningen får jag en annan litterär tågresa i tankarna, den som inleder Fjodor Dostojevskis roman ”Idioten”. Det är tövädersdag i slutet av november och vid niotiden på morgonen kom tåget från Warsawa med full fart ångande in mot St. Petersburg. (s. 5) Huvudpersonen furst Myskin och karaktären och antagonisten Rogozin har suttit mittemot varandra i tredjeklasskupèn sedan gryningen och de har inlett en bekantskap. Att se något genom fönstren var omöjligt:

”Det var så disigt och gråmulet att dagsljuset hade svårt att tränga igenom; det var svårt att urskilja någonting från kupèfönstren ens på tio stegs avstånd vare sig åt höger eller vänster.” (s. 5)

Två olika beskrivningar, men samma trop. Om Shirley Hazzard haft Dostojevski’s skildring av tåg och tågkupe som ett läsminne någonstans i bakhuvudet kan jag aldrig veta.

Romanen ”Idioten” utgavs ursprungligen som en följetong i en tidskrift mellan 1868-69. Men tropen tåg, inte minst genom oväntade möten – eller iakttagelser- lever i högsta grad fortfarande inom litteraturen. Tyvärr kan transportmedlet tåg också förknippas med mycket negativt, som hänger ihop med historien, och där ingår också själva järnvägsbyggandet där många arbetare strök med under de svåra förhållanden och usla villkor som rådde.

Aldred Leith var på väg till Kure. Han var fortfarande ung, 32, men ansåg inte att sig själ vara ung. Han föddes in i kunskapen om första världskriget, läste vid univsitetet och ville ut i livet och stå på egna ben.

”Then came the forced marsch of resumed war. After that, there was no doubling back to recover one´s youth or take up the slack. In the wake of so much death , the necessity to assemble life became both urgent and oppressive.” (s. 5)

Vid ankomsten till Kure möts Aldred Leith av en australiensk soldat som kör honom till ett färjeläge där han tar färjan över till militär inkvartering på ön Ita Jima. Väl framme lämnar han en not till en professor Gardiner som han ska möta och får höra att han kommer ner till mässen när middagen serveras.

Aldred Leith har som syfte att skriva om Hiroshima och konsekvenserna av atombomben som också drabbade Nagasaki. Tidigare, under själva kriget, skrev han en bok om ödeläggelsen av Caen under några junidagar 1944, och därför har han fått förtroendet att utför det här uppdraget som innebär att han ska vara vittne till vad som händer platser utanför Europa, i Japan och Indokina exempelvis; platser som dunstar och transformeras. (s. 49) Som hans uppdragsgivare säger:

”The last days of all their centuries should be witnessed and recounted by someone who was not a spy, not a sociologist, beholden to no one.”(s. 49)

Här är vi tillbaka till ”blicken” eller rättare sagt utifrån vilken utgångspunkt eller vinkel vi iakttar eller ser någonting, varifrån vi vittnar, från vilket perspektiv eller vilken position et cetera. Det som Shirley Hazzard uppehöll sig vid även i ”Transit from Venus” och som jag menar fullbordas i ”The Great Fire”. Här handlar det inte så mycket om att se något genom teleskop et cetera, utan mer rakt av från där man befinner sig. Att man använder sig av det man har: ögonen, utan devices. Men en ”obesudlad ” blick i den meningen att den som ser inte får vara korrumperad; inte får vara ”beholden” som exempelvis betyder att vara uppbunden, stå i tacksamhetsskuld, det vill säga ungefär vara ”influerad” ,”köpt” eller ”biased”. Men vår blick är i princip aldrig opåverkad i bemärkelsen ”ren”, om vi nu inte talar om spädbarn eller barn som ännu inte kunnat tillägna sig någon världsbild eller makt och annat som är med och påverkar vad vi ser eller skriver. Däremot kan man vara medveten om vad man har med sig i bagaget och hur det kan inverka på ens tolkning et cetera. Så också en roman figur, där det är upp till författaren att mejsla fram allt detta i sina karaktärer. Jag funderar på om det rentav är något av sin egen syn på författarens roll som Shirley Hazzard skriver in i sin roman – det ideal som hon satt upp för sig själv?

Intressant i romansammanhanget den här gången är att ämnet geologi är i fokus. Aldreds pappa Oliver var från början geolog till yrket och jag förmodar som läsare att huvudpersonen Aldred insupit en hel del kunskap via sin pappa. Geologin har dock inte en lika framskjuten plats som astronomin i ”The Transit of Venus”, men väl geopolitiken och människorna och relationerna dem emellan. Romanen som helhet känns varmare och mer ”jordad” än den tidigare romanen. (jag har lekt med tanken på om det hade gjort sig kalla den här, ”uppföljaren”, för ”The Transit of Mercury”, särskilt med tanke på att det är en manlig huvudperson den här gången och för att skapa balans, men det är slut med ”passagerna” för Hazzards del, jag ska återkomma till det): Det blir mer ”The Great Fire” i nästa inlägg.

Källa, länkar och tips:

Shirley Hazzard. 2003. The Great Fire. New York. Farrar, Straus and Giroux.

Shirley Hazzard. 1973. Defeat of an Ideal. A Study of the Self-Destruction of the United Nations. USA. Little, Brown & Company.

Brigitta Olubas. 2022. Shirley Hazzard. A Writing Life. New York. Farrar,Straus and Giroux.

Fjodor. Dostojevski.1979. Idioten. Wahlström & Widstrand.

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/trop

https://www.history.com/news/transcontinental-railroad-workers-impact

https://en.wikipedia.org/wiki/Naval_Academy_Etajima

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/caen

https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_om_Caen

https://www.fokus.se/motet/hanna-sahlberg-jag-har-spelat-in-ljudet-av-byar-som-rivs/

[Hämtad: 23-06-03]

https://www.svd.se/a/2Bpgdx/inga-britt-ahlenius-fn-ar-en-oumbarlig-organisation

[Hämtad: 23-06-03]

https://www.svd.se/a/G3OxwQ/fn-ar-varldens-storsta-bostadsrattsforening

[Hämtad: 23-06-03]

https://www.bokus.com/bok/9789173373425/mr-chance-fns-forfall-under-ban-ki-moon/)

[Hämtad: 23-06-03]

http://www.gp.se/1.101202008

[Hämtad: 23-06-04]

https://drchatterjee.com/how-your-brain-creates-your-reality-a-neuroscientists-take-on-consciousness-near-death-experiences-what-it-really-means-to-be-you-with-professor-anil-seth/.

[Hämtad: 23-06-13]

(uppdaterad: 2023-06-06)

Vissa saker behöver upprepas tills jag får syn på dem, får förståelse och mer förståelse. Jag behöver omfamna dem, bottna i dem för att verkligen läkas. Sedan finns det sådant som jag skrivit och som jag skäms olidligt för, och som jag önskar att jag kunde be om förlåtelse för. Men jag kan åtminstone, efter bästa förmåga, försöka ta in dessa ”skriverier” när de kommer till mig efteråt. Då på ”behörigt avstånd” efter sjukdomens intensiva villa och förvrängdhet: efter det dåliga måendets vanföreställningar, reaktiviteten, brist på distans och ”connection” med mig själv. När de kommer efter det plötsliga ”uppvaknandet”som jag erfarit de senaste åren, (som många psykiatriker kan vittna om hos sina patienter vad jag förstått), tillsammans med eftertankar och insikter som börjar nå in: inte vifta bort dem, utan se dem och känna skammen och bida tidens läkning. Jag blir skakad och skamsen varje gång jag ser att jag missat att avpublicera något som inte hör hemma i bloggen, et cetera. Men till syvendes och sist handlar det om att inte ge upp och tappa modet alldeles: Utan lägga pussel med de bitar, insikter och fragment som sinnet uppenbarat, som andra bidragit med och fortsätta söka kunskap för utan kunskap – hur skulle jag skönja någonting överhuvudtaget? Skönja hoppet, att det faktiskt går att komma närmare självkännedomen och självförståelsen. Allt detta som vi behöver för att stå i dialog med livet, uppleva mening och resonans.

I GP- artikeln ”Allt fler larm om unga som överdoserar antidepressiv medicin” intervjuas Håkan Jarbin, chefsöverläkaren i medicin inom barn- och ungdomspsykiatrin i region Halland av journalisten Mia Pettersson.

Håkan Jarbin säger i intervjun bland annat att han önskar att internet stängdes 22.00 och att barn som skjutsas till skolan cyklade dit istället. (se under källa nedan för att få sammanhanget)

Det går inte att överskatta sömnen för den psykiska hälsan, och det för både barn, unga och vuxna, se tips och länkar nedan. Här kan bostadsbolagen et cetera också göra nytta och bidra till att regeln om tystnad från 22.00 verkligen inskärps. Med all modern elektronik, hemmabio, tv-spel med mera har exempelvis det äldre beståndet av hyreshus fått en ökad belastning av basgång och ljudvibrationer som de inte är byggda för (i själva verket är det väldigt lyhört, vilket jag vet av egen erfarenhet som hyresgäst) och som är väldigt påfrestande och invaderande. Det kan pågå mer eller mindre dygnet runt, om det vill sig illa. Och i ett aldrig sinande utbud, och där mätinstrument för den nya tekniken saknas från bostadsbolagens sida.

Det finns många sätt att öka folkhälsan på. Motion gör också underverk: den sätter igång kroppens eget apotek enligt psykiatern Anders Hansen i boken ”Hjärnstark”. Men för att orka motionera är det också viktigt med sömnen och återhämtningen, och inte minst kosten.

Från olika håll efterlyses psykisk hälsa på skolschemat, och det är en utmärkt idé där just sömn, träning och kost borde utgöra grundpelarna, tillsammans med undervisning om naturens betydelse för hälsan. Vissa saker tål att upprepas.

Källa, länkar och tips:

Mia Pettersson. 2023. Allt fler larm om unga som överdoserar antidepressiv medicin. Göteborgsposten. 2023-05-21.

Anders Hansen. 2016. Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna. Fitnessförlaget.

http://www.gp.se/1.99863918

http://www.gp.se/1.99808227

http://www.gp.se/1.99866302

http://www.gp.se/1.18302798

Boken Hjärnstark av Anders Hansen har passerat en halv miljon sålda exemplar

https://lakartidningen.se/tema-livsstil-och-halsa-1/2010/09/livsstilen-paverkar-somnen-pa-gott-och-ont/

Why Sleep is the Most Important Pillar of Health with Professor Matthew Walker (Re-Release)

https://www.dn.se/insidan/sa-paverkas-du-av-for-lite-somn/

Naturen och dess kraft att uppenbara

https://www.altinget.se/artikel/friluftsframjandet-skydda-barn-fraan-stress-oka-tillgaangen-till-naturupplevelser

https://www.slu.se/centrumbildningar-och-projekt/centrum-for-naturvagledning/naturvagledning/malgrupper/naturvagledning-for-barn-och-unga/nyhetsbrev-2017naturvagledning-for-barn-och-unga/svenska-barns-naturkontakt/

https://www.sydsvenskan.se/2023-05-17/har-berusar-sig-folk-med-lustgas-for-tiotusentals-kronor-pa-en-natt?shareSource=sharebutton

https://www.dn.se/livsstil/halsa/naturen-ett-enkelt-verktyg-mot-stress/

Är barns naturkontakt i sjunkande eller/och ojämnt fördelad?

Med naturen som hälsofrämjare går vi mot förbättrad folkhälsa

”Närvaro, närvaro”

Den frågan är naturligtvis upp till var och en med diagnos att ta ställning till och besvara. Däremot vill jag lyfta fram ett avsnitt ur ett tidigare inlägg, ”Arkiverat motstånd” som jag bearbetat något och som handlar om kulturarv – något som också skapas i detta nu. Jag hoppas inlägget ska ge lite ”food for thought”:

Boken ”När det stör”, (2017) av kommunikationsstrategen och projektledaren Anna Furumark och etnologen och forskaren Mikael Eivergård, (2017), sammanfattar projektet ”Att störa homogenitet” och ”Norm, Nation, och Kultur” som drevs av Örebro läns museum mellan 2010 och 2014. I en bildtext i boken står det följande:

Projekten som ”När det stör” berättar om, och lägger betoningen på, är vikten av ett öppet kulturarv. (Om kulturarv, se här

https://talbart.blog/2022/03/08/mer-om-kulturarv/)

Projektet har sett hur olika rasismer som antiziganism, afrofobi, islamofobi och antisemitism, men också funkofobi och homofobi hämtat ideologisk näring ur mytiska föreställningar om enhetlighet, renhet och ett alltigenom homogent kulturarv. (s. 25) I boken finns det också en ”svarsappell” under rubriken ”För en fri kultur där alla får plats” som är undertecknad av Grön Ungdom, Gröna studenter, SSU, Liberala ungdomsförbundet, S-studenter, moderata ungdomsförbundet i Örebro. Jag citerar den i hela sin längd:

”Vi är för en fri och öppen debatt inom kulturen där alla får lov att uttrycka sig och göra konst av sitt liv oavsett om de tillhör majoriteten eller en minoritet. Detta gäller alla människor oavsett kön, genus, sexualitet, etnicitet, religion, funktion eller andra kategoriseringar av människor.Det har alltid funnits olika typer av människor i samhället och alla har rätt till kulturlivet. Kulturlivet behöver också problematisera frågor kring samhället. Vart är vi på väg? Är det åt rätt håll eller bör vi gå åt ett annat håll? Då konsten inte får problematisera världen är vi på väg från demokratisk grund och på väg in i ett totalitärt samhälle. Det är en utveckling vi inte vill se! Vi vill istället arbeta för en öppen och modig scen för konsten, där alla människor känner sig välkomna och delaktiga! Vi vill arbeta för en scen där människor får utforska världen, samhället och sig själva samtidigt som de driver samhället framåt. Med detta i åtanke tar vi starkt avstånd från Sverigedemokraternas interpellation till landstingsfullmäktige, där de vill styra kulturen så att den endast ska visa en påhittad monokultur. Människor i Sverige har alltid varit olika, det är inget nytt! Genom projekt som ”Att störa homogenitet” får fler människor representeras, vilket gör att likvärdheten inför lagen och samhället ökar!”

(Svarsappellen är undertecknad av Grön Ungdom, Gröna studenter, SSU, Liberala ungdomsförbundet, S-studenter, Moderata ungdomsförbundet i Örebro, sid. 94-95 i Eivergård & Furumark)

Jag skulle vilja utvidga svarsappellen ”För en fri kultur där alla får plats” till att också innefatta en appell ”för en demokrati som alla har tillgång till”. (Det som appellen ovan gällde var kulturlivet, som ett direkt svar på en interpellation). Det är lätt att få känslan av att reduceras till en röstboskap när de förebyggande insatserna uteblivit år efter år inom sjuk- och hälsovården och hela det sociala fältet. När bristen på socialarbetare och psykologer, sjuksköterskor och läkare och extra stödpersonal i skolan med mera är skriande. Därmed inte sagt att ens röst inte spelar roll, den kan rentav vara avgörande…

Maciej Zaremba påpekar i ”De rena och de andra” att den ”likställdhet i rättigheter” som Per Albin Hansson talade om inte fanns för de allra fattigaste vid rösträttsreformen. ( s. 301) De utestängdes från medborgarskapet, enligt Zaremba, och det med socialdemokraternas goda minne. (s. 301).

”Den allmänna och lika rösträtten infördes i Sverige först 1945 då även de som levde på fattighjälp förlänades fullt medborgarskap.” (s. 301-302)

Och intressant är att Zaremba tar upp att det fanns ett motstånd mot tvångssteriliseringslagarna i Sverige, bland både allmänhet och läkare, men som aldrig materialiserades. Detta berodde bland annat på den hårda toppstyrningen och ”munkavlepolitik”, om jag förstått det rätt. (s. 324) Men också på rättsväsendets och läkarnas förhållande till staten. (s. 322) Dessa expertgrupper stod inte fria i sin roll, skriver Zaremba. (s. 322) Det verkade också som om politikerna lyckades kringgå rättsväsendet. (s. 228) Zaremba citerar bland annat historikern Maija Runcis som har berättat om unga läkare som brast i gråt när de insåg att operationen inte var frivillig för hen som skulle opereras. (s. 324)

”Andra läkare har vittnat om sin vämjelse inför denna hantering, som de emellertid aldrig vågat kritisera inför sina överordnade. Ingen biskop eller förbundsordförande har någonsin invänt mot steriliseringsverksamheten. Men i Riksarkivet vilar protestbrev från bypräster och lokala fackklubbar. Ett fall är särskilt upplysande: på en namnlista hade två arbetsgivare och femton arbetare krävt att deras steriliserade kamrat skall få se på vilka grunder som han befunnits vara sinnesslö”. (s. 324)

Så blir inte fallet. Ansvarige läkaren, Medicinalstyrelsen och Regeringsrätten var eniga i sitt svar, och det ger bland annat uttryck för att man inte vill att fallet ska dra till sig mer onödig publicitet än det som två arbetsgivare och femton arbetskamrater redan åstakommit. (s. 324)

Zaremba understryker att hans hypoteser, resonemang eller ”indicier” som han framför boken behöver prövas, och att det behöver forskas mer om detta. (s. 266) (Riksdagen tillsatte en utredning med anledning av Zarembas artikelserie i DN om steriliseringarna som föregick boken, se här).

Zaremba varnar för faran med avsaknad av maktpluralism (s. 325) och citerar från sociologen Zygmunt Bauman:

”Det individuella moraliska samvetets röst hörs bäst i larmet av politisk och social oenighet. ” (s. 327)

I ett totalitärt samhälle tystnar alla röster utom diktaturens, och även om människor vet inom sig hur snubblande nära det kan vara att bli dess megafon, så vet en genom historien hur det ändå oftast blir så, för det är bara så dess makt kan vidmakthållas: att majoriteten ”förgiftas” i sina sinnen. Författaren Ronald Fangen som upplevde tyskockupationen i Norge beskrev nazismen som en ”andemakt: just som att bli ”besatt” av dess ideologi. Och detta i en av sina romaner ”En lysets engel”, från 1946, utgiven på Gyldendals. Kunskap och åter kunskap, debatter och diskussioner, högt i tak, är en väsentlig del av motgiftet. Kulturen måste få belysa och problematisera världen från alla möjliga vinklar. Inför hot om monokultur och stängda kulturarv är minsta motståndshandling viktig, också de arkiverade. Vi måste fråga oss själva och varandra varför vi, som samhälle och enskilda, var så tysta inför steriliseringslagarna och antisemitismen som präglade 1930- och 1940- talen så starkt. Och fråga oss envar vad det är vi blundar inför eller är tysta om i nutid?

Jag tror på bearbetning, inom en själv, men också tillsammans med andra. Förståelse har alltid med relationen till en själv att göra och behöver definitivt förankras i en själv. Förståelsen är inget som befinner sig ”out there”, något som är externt eller abstrakt utan förståelsen måste förkroppsligas, bli ”embodied”. Men det förutsätter att en tillerkänns ett själv, (ses som ett subjekt) eller en förmåga till att tänka och känna et cetera: en ”demedikaliserad” kropp som förmår känna och reagera, med en motorik som inte är påverkad av neuroleptikans allt annat än subtila substanser. Kort sagt, att inte fråntas sin mänsklighet och främlingsgöras inför sig själv. Just det som hände med dem på mentalsjukhusen och de på Vipeholms sjukhus och liknande institutioner. Men tyvärr också långt in på 2000-talet, kanske till dags datum?

Märk väl att jag inte vänder mig mot medicinering som tillfälligt skydd när man varit med om något fruktansvärt eller hemskt eller upplever ett sådant ångesttillstånd att den enda utvägen är just lämplig medicinering för att sedan förhoppningsvis – risken är hög för att trauman blir ännu mer ”inbäddade” och bortträngda – kunna börja tala om vad som ligger bakom det upplevda tillståndet när ångesten börjar avta och livet återgår i mer normala gängor. Utan det är främst den kemiska lobotemiseringen jag vill åt: Vem tar ansvar för den?

Med förebyggande åtgärder inom vården, (och på andra ställen i samhället), och rätt stöd går det att komma långt och det finns så mycket att göra! Och därmed lämnar man inte människor, varken i nöd eller åt självuppfyllande profetior eller åt något slags deterministiskt tänkande.

Källor, tips och länkar:

Furumark, Anna & Eivergård, Mikael. 2017. När det stör. Örebro Läns museum.

Zaremba, Maciej. 1999. De rena och de andra. Stockholm. Forum förlag.

https://www.dn.se/arkiv/kultur/kronika-maciej-zaremba-sjalvstandighet-i-utredningen-av-steriliseringarna/

Se vidare här och läs gärna

Sveriges riksdag. Steriliseringar Kommittédirektiv 1997:100;https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/kommittedirektiv/steriliseringar_GLB1100, se här

https://www.gp.se/ledare/bj%C3%B6rn-s%C3%B6der-startade-inte-kulturkriget-1.99427516

”Arkiverat motstånd”.

”Demokrati ett sätt att leva”

”Vi är här, vi måste ta itu med det”.

Om att ”självdifferentiera” och inte uppgå i ett ”supersjälv”

Jag har uppdaterat ett tidigare inlägg, se

”Transit” – spår av grekiskt drama”.

med följande rader:

Författaren och läkaren Gabor Maté och medförfattaren sonen Daniel Maté skriver i ”The Myth of Normal” från 2022, att det genetiska argumentet används för att berättiga sociala ojämlikheter och orättfärdigheter som annars är svåra att försvara. (s. 252)

De menar att mycket av det förflutnas ”junk science” – som frenologi och eugenik och så vidare – tjänade en djupt konservativ funktion:

”if phenomena like addiction or mental distress are determined mostly by biological heredity, we are spared from having to look at how our social environment support, or does not support, the parents of young children, and how social attitudes, prejudices, and policies burden, stress and exclude certain segments of the population, thereby increasing their propensity for suffering. (s.252)

Men jag vill fortsätta skriva något så här efter 17 maj, Norges nationaldag, som historikern och författaren Saul Friedländer tagit upp i sin bok ”Utrotningens år, 1939- 1945. Tredje riket och judarna, Del två” från 2007, samt på några artiklar från dagspressen som visar på en större öppenhet och kunskap om medikaliseringens fatala konsekvenser och våra olikheter; att vi inte alla är stöpta i samma form, illustrerade av nya begrepp som neurodiversitet och ”neurotribe”.

Jag tänker på alla de människor på mentalsjukhus som det har begåtts behandlingsmässiga övergrepp mot och som farit illa på grund av att det saknades kunskap. Och på en hel del håll saknades det nog också både empati och förståelse för den mentalsjukes mänsklighet. Okunskapen om traumaorsakat psykiskt lidande (som exempelvis kan leda till psykos(er) eller schizofreni om det inte görs talbart) och biodiversitet och beroendesjukdomar var noll eller intet, om inte obeaktat. En del befann sig där på grund av syfilis och jag antar att från början var kunskapen om och forskningen om syfilis inte mycket bättre. Jag utgår nu från första delen av 1900- talet i min svepande ”betraktelse”, men en del av okunskapen tror jag tyvärr att både vården och vi som samhälle fortfarande brottas med. Och kanske gäller den okunskapen också det bagage som psykiatrin släpar på. Historiska återblickar som den nedan är skrämmande:

Saul Friedländer skriver att tusentals mentalpatienter från sinnessjukhusen i Pommern, Ostpreussen och Posenområdet (Poznan) i Warthegau elimineras strax efter det tyska anfallet mot Polen ( s. 43, Friedländer refererar bland annat till Götz Aly och Ulrich Herbert (red.) Och när det här mördandet ägde rum var det inte tu tal om någon som helst medicinsk mörkläggning, oberoende av ”dödshjälpsprogrammet” som det var, konstaterar Saul Friedländer. Han berättar att dessa mentalpatienter avlivades på direkt order av Himmler för att byggnaderna skulle kunna användas för andra syften. Mentalsjukhusen skulle tömmas för att inkvartera Waffen-SS-soldater och ta emot sårade, och möjligtvis också i omlokaliseringen av etniska tyskar från grannländerna i öster. (s. 43)

Mördandet av de här mentalpatienterna ingick i den större bilden. Som Saul Friedländer skriver skulle segern i Volkstumskampf uppnås genom ohämmad hänsynslöst mot icke-germanska raser, huvudsakligen i öst, och samtidigt, genom en lika hänsynslös rensning av rasgemenskapen inom det germanska området. ( s. 43)

Saul Friedländer beskriver hur de pommerska mentalpatienterna transporterades med tåg till Danzig-Neustadt, överlämnades till SS-kommando Eimann, leddes ut i skogen och sköts. Friedländer påpekar att Eimann hade fått sitt namn efter sin chef, Kurt Eimann. (s. 43)

”De döda kropparna kastades i gravar som tidigare hade grävts av fångar från koncentrationslägret Stutthof. Den ena omgången offer efter den andra anlände, dag ut och dag in. Ungefär mitt på eftermiddagen var ”arbetet” klart och lastbilarna som hade kommit med patienterna återvände till järnvägsstationen med de kläder som offren hade burit. Strax därefter avrättades koncentrationslägerfångarna som hade grävts gravarna. Det är inte känt exakt hur många patienter Kurt Eimanns kommando dödade, men i enhetens egen rapport från januari 1941 nämns drygt 3000 offer. (s. 43)

Vad det gäller mördandet inom dödshjälpsprogrammet hade gasning av mentalpatienter använts vid sidan av andra mordmetoder, berättar Friedländer. (s. 268)

”Kolmonoxid leddes från gastuber in i stationära gaskammare eller skåpbilar (som först togs i bruk i Warthegau under sommaren 1940.) Ny möjligheter gavs i september 1941, då dödshjälpsprogrammets gasskåpsbilar genomgick en teknisk modifiering som hade utvecklats vid säkerhetsministeriets Kriminaltekniska institut. [ ] Från gasskåpsbilen var steget inte långt till den stationära gaskammaren, som byggde på samma tekniska principer: motorer som genererade kolmonoxid.” (s. 268)

Friedländer skriver att ett antal gasskåpsbilar började användas i Chelmno i Warthegau i början av december 1941, men byggandet av gaskammare påbörjades i november på den plats där förintelselägret Belzec kom att ligga. (s. 268)

Han tillägger att något tidigare, i september 1941, hade en annan typ av mordexperiment genomförts i Auschwitz. ( s. 268)

Steget från sterilisering till utrotning av bestämda grupper i Nazityskland togs i och med att andra världskriget inleddes; då gavs det slutgiltiga klartecknet. (s. 44)

Enligt Friedländer tillhörde nyfödda barn med allvarliga psykiska handikapp också offren redan vid krigsutbrottet. Dödshjälpsprogrammet som sådant, benämnt T4 efter Tiergartenstrasse 4, adressen till operationen högkvarter i Berlin, utvidgades till att gälla även den vuxna befolkningen. (s. 44) Under det här programmet samlades ungefär 70 000 mentalpatienter på sex olika dödshjälpsinstitut, där de mördades, mellan krigets början och augusti 1941, då ramarna för den systematiska utrotningen ändrades. (s. 44)

Friedländer visar på hur morden på judiska patienter började i juni 1940. Men det låg förberedelse bakom för de hade flyttats till ett begränsat antal institutioner som bara var för dem. De avlivades utan formaliteter och deras journaler var ointressanta, konstaterar Saul Friedländer. Ändå skulle deras död kamoufleras, betonar han:

”Riksföreningen (Reichsvereinigung; det representativa organet för Tysklands judar) tvingades betala för offrens vistelse på en fiktiv institution, ‘Cholms rikshospital’ i närheten av Lublin. I augusti 1940 skickades identiska brev från Cholm som informerade dem om deras släktings plötsliga bortgång, alla på samma dag. Den exakta dödsorsaken angavs inte.” (s. 44)

De dagböcker som skrevs av anatomen Hermann Voss som var professor vid Riksuniversitetet i Posen lämnar inget åt fantasin, skriver Saul Friedländer. I en anteckning från 15 juni 1941 berättar han hur han inspekterat källaren som är avsedd för lik och också kremeringsugnen som installerats där. Ugnen byggdes för att avlägsna de delar av kroppen som blir över efter dissektionsövningarna. Nu används den till att bränna polacker, plitar han ner. (s. 270)

”Den grå bilen med de grå männen – det vill säga – SS-männen från Gestapo- kommer nästan dagligen med bränsle till ugnen. Den 30 september kan Voss meddela en god nyhet: ‘I dag hade jag en mycket intressant diskussion med chefsåklagaren, dr Heise, om att få lik till den anatomiska institutionen. Königsberg och Breslau får också lik härifrån. Här avrättas så många människor att det räcker till alla tre institutionerna.” (s.270-271)

I Maj-Gull Åkessons roman ”Mitt liv och Ditt liv” som handlar om Märit och hennes bror, Tok-Lars kallad, som skrivs in på Vipeholms sjukhus, förekommer just en scen från en anatomilektion. Det är en skakande händelse i boken, inte minst för att den läkarstuderande Märit till sin förfäran ställs inför att dissikera sin egen döde bror. Jag ska inte avslöja mer. Ibland behöver man läsa både en roman som den om Märit och Tok-Lars och historieböcker för att riktigt förstå och få levandegjort; få djup och bredd och perspektiv.

En sak är väldigt tydlig för mig när det gäller att bli hel från psykiskt lidande och sjukdom: kraften måste komma inifrån. Jag kan ha världens bästa föräldrar, världens bästa psykolog på ett tidigt stadium och andra goda förutsättningar et cetera, men det hjälper inte om jag, eller vem det nu än gäller, inte själv är med på noterna. Jag måste själv vara med i arbetet på helande och självinsikt. K u n n a vara med, inte vara avtrubbad och mer eller mindre tom (”depriverad”) på tankar och töcknig av höga doser neuroleptika. Att inte kunna få tag i drömmar eller tanketrådar från föregående dag utan leva ett ”avbrutet”, styckat liv utan förbindelse; sammanbindande förbindelser och kontinuitet, summerar livet med neuroleptika.

Det allt överskuggande är att första intrycken av psykiatrin, bemötande och mötet, inte blir skrämmande och väcker rädsla, förvirring och frågor och oro inombords. Psyket var och är en okänd plats för de allra flesta redan som det är. På bilden en byggnad från Lillhagenområdet, numera Hökälla. Lillhagens psykiatriska sjukhus är nedlagt sedan 2013 då den sista verksamheten, rättspsykiatrin, flyttade ut. Men den övriga psykiatrin var borta omkring 2006. Bild: Helena Maria

Källor, tips och länkar:

Saul Friedländer. 2007. Utrotningens år, 1939-1945. Tredje riket och judarna, del två. Stockholm. Natur och Kultur.

Gabor Maté och Daniel Maté. 2022. The Myth of Normal. Trauma, Illness & Healing in a Toxic Culture. Ebury Publishing.

Steve Silberman. 2016. NeuroTribes. The legacy of autism and how to think smarter about people who think differently. Allen Unwin förlag.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Stutthof_concentration_camp

https://www.mp.pl/auschwitz/journal/english/222177,the-murder-of-the-patients-of-warta-mental-hospital

https://www.dn.se/insidan/lakaren-hur-hamnade-vi-i-att-antidepressiv-medicin-ingar-i-livet/

https://www.dn.se/kultur/jonna-bornemark-vi-behover-bredda-samhallet-sa-att-sararter-odlas-i-stallet-for-att-filas-av-bara/

Några tankar kring romanen ”Ditt liv och mitt” av Majgull Axelsson.

Blicken som observerade och det ”rationella ordnandet” i de så kallade bildbara sinnesslöa barnens liv.

Hur institutioner berövar barn, a l l a barn, känslomässig kontakt och närhet.

”Föräldrar kan inte bara lämna bort sina barn och glömma dem”.

”Arkiverat motstånd”.

https://forbiddenstories.org/about-mining-secrets

https://www.sydsvenskan.se/2023-05-20/en-forintelsefilm-som-du-aldrig-sett-tidigare

[Hämtad: 23-05-21]

https://www.sydsvenskan.se/2023-05-21/tyskland-rustar-upp–kan-hjaltemod-ersatta-skuld-och-skam?shareSource=sharebutton

[Hämtad: 23-05-21]

https://www.upress.umn.edu/book-division/books/unwilling-germans

[Hämtad: 23-05-21]