Naturens rättigheter handlar om ett sätt att vara i världen, enligt ekologen Pella Thiel, som arbetar för ”Naturens rättigheter” i Sverige. Ett varande som inbegriper att vi själva är en del av naturen. Bild: Ah
Vi måste hitta en lagstiftning som tar det här med naturens rättigheter på allvar, säger Pella Thiel, ekolog och verksam inom Naturens rättigheter i Sverige.
Hon framhåller att naturens rättigheter handlar om ett helt annat förhållningssätt och ett nytt synsätt.
För några veckor sedan var Pella Thiel på stadsbiblioteket i Göteborg och talade. Föredraget var ett led i ett samarbete mellan biblioteket och Chalmers ”Initiative for Innovation and Sustainable Transitions”.
Det finns länder som infört naturens rättigheter i sin grundlag. Bland dem fanns Ecuador och Bolivia. Exempelvis Nya Zeeland har gett rättigheter till en flod. Det pågår många initiativ på det här området, inte minst i USA där rörelsen Clean Water Action arbetar för att deras dricksvatten drickbart. Nu och i framtiden.
Pella Thiel betonade att samhället står inför förändringar utan motstycke som vi inte sett förut och som så väl behöver omvandlade idéer.
Enligt henne behöver vi också en djupare förståelse om vilka vi är. Hon menar att det är en existentiell fråga som kan kopplas till naturens rättigheter. Just den existentiella frågan är viktigare hos ungdomarna, betonar hon.
Det finns röster i samhället påpekar hon som fortfarande säger att vi människor står över naturen. En syn som spänner över århundraden: Över 1500-talet och inte minst upplysningstiden.
– Då funderade filosofer på hur vi skulle mäta upp världen för att använda resurserna för mänskligt bruk. Det är fortfarande den legitimerande rösten.
Det som brukar kallas det antropocentriska antagandet, förklarar hon och kastar ut frågan till publiken om vad det väcker inom oss när vi hör orden naturens rättigheter?
Frågan dök upp redan 1972 i en text ”Should Trees Have Standing”, skriven av juristen och författaren Christopher D. Stone
Pella Thiel tar också upp Elin Wägners ”Väckarklocka” och säger att med den boken ville författaren få oss att tänka djupare. Hon beskriver Wägner som den första ekofilosofen.
– Det är lite att gå vilse om vi bara har fokus på klimatfrågan i stort. Där har storskaliga tekniska lösningar dominerat.
Utifrån den existentiella ingången som Pella Thiel tagit upp anses det att genom lagstiftning blir det mycket större hävstångseffekt i det arbete på att skifta system som krävs. Det behöver bli en fråga om rätt eller fel. Det är så iden om vad utveckling kan ändras och den syn som hävdar att människan står över naturen förpassas till arkiven.
Pella Thiel berättar också om målet ”Coloradofloden versus staten Colorado”. Man vill bland annat få till stånd en deklaration om att floden är en ”person” med tillhörande rättigheter och så vidare. Coloradofloden är USA:s mest exploaterade flod enligt Wikipedia.
Redan 1969 började sjön bruna för den var så förorenad, berättade Pella Thiel. Ungefär de åren kom ”Clean Water Act” till, den första miljölagstiftningen i USA.
– Men trots bättre rening så blev kretsloppet inte bättre. Farlig algblomning blev en av konsekvenserna. Då blev invånarna så arga att de bildade ”Toledoans for Safe Water”.
I Sverige har ”Naturens rättigheter” planer på att driva ett testfall där nätverket vill arbeta på att göra Vättern till ett rättsligt subjekt och därmed tillförsäkras rättigheter.
Men frågan om naturens rättigheter är större än de juridiska spörsmålen, menar Pella Thiel. Det handlar om ett annat sätt att vara i världen, om förståelsen att vi är en del av naturen.
I samtalet mellan Pella Thiel och en forskare från Chalmers efteråt, konstaterade forskaren att vi människor består av 62-63 procent vatten.
Naturens rättigheter
Vi måste hitta en lagstiftning som tar det här med naturens rättigheter på allvar, säger Pella Thiel, ekolog och verksam inom Naturens rättigheter i Sverige.
Hon framhåller att naturens rättigheter handlar om ett helt annat förhållningssätt och ett nytt synsätt.
För några veckor sedan var Pella Thiel på stadsbiblioteket i Göteborg och talade. Föredraget var ett led i ett samarbete mellan biblioteket och Chalmers ”Initiative for Innovation and Sustainable Transitions”.
Det finns länder som infört naturens rättigheter i sin grundlag. Bland dem fanns Ecuador och Bolivia. Exempelvis Nya Zeeland har gett rättigheter till en flod. Det pågår många initiativ på det här området, inte minst i USA där rörelsen Clean Water arbetar för att deras dricksvatten drickbart. Nu och i framtiden.
Pella Thiel betonade att samhället står inför förändringar utan motstycke som vi inte sett förut och som så väl behöver omvandlade idéer.
Enligt henne behöver vi också en djupare förståelse om vilka vi är. Hon menar att det är en existentiell fråga som kan kopplas till naturens rättigheter. Just den existentiella frågan är viktigare hos ungdomarna, betonar hon.
Det finns röster i samhället påpekar hon som fortfarande säger att vi människor står över naturen. En syn som spänner över århundranden, 1500- talet och inte minst upplysningstiden.
– Då funderade filosofer på hur vi skulle mäta upp världen för att använda resurseran för mänskligt bruk. Det är fortfarande den legitimerande rösten.
Det som brukar kallas det antropcentriska antagandet, förklarar hon och kastar ut frågan till publiken om vad det väcker inom oss när vi hör orden naturens rättigheter?
Frågan dök upp redan 1972 i en text ”Should Trees Have Standing”, skriven av juristen och författaren Christopher D. Stone
Pella Thiel tar också upp Elin Wägners ”Väckarklockan” och säger att med den boken ville författaren få oss att tänka djupare. Hon beskriver Wägner som den första ekofilosofen.
– Det är lite att gå vilse om vi bara har fokus på klimatfrågan i stort. Där har storskaliga tekniska lösningar dominerat.
Utifrån den existentiella ingången som Pella Thiel tagit upp anses det att genom lagstiftning blir det mycket större hävstångseffekt i det arbete på att skifta system som krävs. Det behöver bli en fråga om rätt eller fel. Det är så iden om vad utveckling kan ändras och den syn som hävdar att människan står över naturen förpassas till arkiven.
Pella Thiel berättar också om målet ”Coloradofloden versus staten Colorado”. Man vill bland annat få till stånd en deklaration om att floden är en ”person” med tillhörande rättigheter och så vidare.
Den 26 februari, 2019, röstade Toledoborna i en folkomröstning för en ”Lake Erie Bill of Rights” som de fick igenom. De boende i Toledo, Ohio, ställde krav på en ren och hälsosam sjö genom ”Toledoans for Clean Water”. Genom att kämpa för Lake Eries rättigheter vill de försäkra sig om rent dricksvatten.
Redan 1969 började sjön bruna för den var så förorenad, berättade Pella Thiel. Då kom ”Clive Water Act” till, den första miljölagstiftningen i USA.
– Men trots bättre rening så blev kretsloppet inte bättre. Farlig algblomning blev en av konsekvenserna. Då blev invånarna så arga att de bildade ”Toledoans for Clean Water”.
I Sverige har ”Naturens rättigheter” planer på att driva ett testfall där organisationen vill arbeta på att göra Vättern till ett rättsligt subjekt och därmed tillförsäkras rättigheter.
/Helena Maria
(inlägget har varit publicerat tidigare)
Länkar och tips:
”Lawsuit Filed Against State of Colorado Seeking Declaration That Colorado River Ecosystem Is “Person” Possessing Rights to Flourish”, se här
Oavsett vilka faser mentalsjukhusen har genomgått eller hur de har beskrivits har de i Sverige exempelvis förvandlats till attraktiva bostadsområden. I England har gamla mentalsjukhus också overgått till privata sådana, eller till privata vårdhem. De nya ägarna har tagit fasta på de vackra omgivningar som mentalsjukhusen historiskt förlades till eftersom de oftast var belägna utanför städer då rogivande omgivningar efterfrågades.
Vi ska nu ta en närmare blick på Lillhagens omgivning genom överläkaren och psykiatrikern George Punells ögon. Det vi ska betrakta är Lillhagens sjukhuspark och dess omgivningar.
Georg Punell var läkare och psykiatriker på Lillhagens sjukhus från 1952 till 1986. 1995 kom han ut med boken ”Farväl Lillhagen” och det är ur den citerar jag:
”Vår första bostad var en 4-rummare med jungfrukammare. På den tiden, innan storköket var byggt och innan vägen drogs förbi, gick man till sjukhuset på en smal, slingrande stig genom en dunge av spensliga aspar. Allt det är borta nu.
På husets framsida fanns- och finns fortfarande-några gamla ekar och en välskött gräsmatta, där vi kunde leka med barnen och spela krocket.” (Punell.1995:31).
Han beskriver omgivningarna på följande sida som en idyll. Han beskriver det till och med som en äkta lantlig idyll. Skog och åkrar så långt ögat kan nå, det är så han målar upp det för vår inre syn. Det enda undantaget var en bondgård. Han poängterar att då fanns varken villabebyggelsen i Glöstorp eller Skogome, de omgivande samhällena. (ibid:32)
I hans skildring nämner han också att byggnaderna låg i harmoni med varandra, inbäddade i tilltalande grönska. På baksidan nämner han den vildvuxna parken, på framsidan en plantage med dussintals äppleträd och nyttoväxter som delvis odlades i stora drivhus. Här arbetade intagna för flitpengar, något som Punell var med att avskaffa.
Det var här som familjen Punell köpte sin julgran, berättar han. På våren köpte de tulpaner där. Läsaren får också veta att trädgården brukade skicka färska blommor varje vecka till vårdavdelningarna, även läkarexpeditioner fick var sin bukett på skrivbordet, avslöjar han. Alla sinnen finns så gott som med i beskrivningen för från kapellet kunde höras klockringning som kallade till vesper på lördagskvällarna.
”Visst var det en idyll, men det var en idyll med förbehåll. Den gällde inte alla. Den gällde inte patienterna innanför avdelningsväggarna.
I alla fall inte på 50-talet. Och det tyngde våra samveten. (ibid:33)
Punell är medveten om ”dom” och ”oss. Att de intagna står utanför idyllen i dubbel bemärkelse.
I hela den här storslagna berättelsen saknar jag ordet trauma. Det nämns några få gånger i Punells bok i samband med någon föreläsare, men utan ordet trauma satt in i ett sammanhang. Om det inte sätts in i patientsammanhanget, blir del av helandeprocessen, blir allt prat om mentalsjukhusens existensberättigande meningslöst. Människor är inte där utan en anledning; de är där på grund av trauma. Dylan Triggs ger ett förslag på vad trauma är: Att ens “body memory occupy a liminal realm both revealing and concealing itself simultaneously”. (Trigg: 232) Han skriver bland annat om hur trauma “fails to ‘give’ itself to consciousness.” Fonden fanns där, den fina naturen, men det ges inte tillräckligt med resurser till kvalificerad samtalsterapi på mentalsjukhusen, sanningen är att alltför få vår tillgång till den, bland annat för att motståndet bland de professionella mot samtalsterapi över huvud taget var ganska kompakt. (se bland annat Per Magnus Johansson) Det är detta som där de stora mentalsjukhusens tragedi; att de inte kunde hjälpa patienterna med de trauman de kom med. Samhället är fortfarande dåligt rustat för trauma: det råder brist på leg. psykoterapeuter och psykologer.
Numera är det inte psykiatri patienterna, psykiatrin, det terapeutiska landskapet kommer till del. Lillhagsparken förvandlas till exklusivt bostadsområde mitt i det kulturhistoriska landskapet sedan dess slutliga rivning omkring 2013. Tvärtemot den vision om naturen som helande kraft som Georg Punell gav uttryck för i sin bok om Lillhagen, inspirerad av nya rön från Japan där man bland annat forskat kring ”skogsbad”.
Forskaren Antoinette Hetzler skriver i en artikel att det finns ett återkommande mönster i den historiska synen på och agerandet gentemot psykiskt sjuka i de flesta länder: isolering i celler eller på vindar, för observation, därefter uteslutning ur den lokala gemenskapen och bortforsling till hospital. (Hertzler:2008:122) Hon framhåller att det markerades tydliga gränser mellan de psykiskt sjuka och deras abnormitet, i förhållande till friska, normala människor. Att man byggde in och isolerade avvikande både (vår emfas) rumsligt och socialt. (ibid) Det bör även tilläggas att bli psykiatriker var inte den specialisering som stod högst i kurs.
När staten 1967 lämnade över ansvaret för mentalsjukvården till landstinget inleddes en ny era som tog till vara de nya tankegångarna i form av öppenvård, gruppboende och avinstitutionalisering, framhåller hon. Det kan exemplifieras med att rastgårdarna togs bort etc.
Vidare beskriver Antoinette Hertzler att sedan kommunerna fick det huvudsakliga ansvaret för psykiskt funktionshindrade 1996 innebär det att den rumsliga dimensionen åter dominerades av inklusion i samhället och social integration. Hertzler betonar att det hela tiden finns ett samspel mellan politik och vetenskap i den historiska utvecklingen av mentalvården, och det sambandet är något för forskare att framgent ta sig an att utforska.
/Helena Maria
Referenser, länkar och tips:
Hertzler, A. 2008. Mental Health and the Importance of “Place”- a Sociological Perspective. Socialmedicinsk tidskrift 2/2008.
Interpellationsdebatt 30 januari 2018. Vanvård inom svensk psykiatri. Interpellation 2017/18:304 Vanvård inom svensk psykiatri. Av Margareta Larsson, partilös (men påläst ) till Socialminister Annika Strandhäll (S), se här.
Our acquaintance started by me handing him some money now and then when he begged outside the local store, but it also happened that I saw him sitting at one of the benches at the bus stop. There was a rumour about him that he was homeless.
One day when I was split and angst ridden, I caught the eye of a man who’s face got confounded by the face of a person who had harassed me at a workplace and I got angst ridden and split. Then I saw Henning (a pseudonym) at the bus stop and started to talk to him. Often he was sitting drinking beer, but for me those occasions when I could speak to or listen to another human being then and there meant so much to me. My anxiety decreased instead of accelerating. He was really homeless and he waited for a barrack in the camp that was going to be put up at a nearby field close to the railway leading out to Lillhagen hospital and beyond. It was an alternative housing project for homeless people called Altbo that the City of Gothenburg long since has abandoned. It consisted of temporarily erected barracks. This was not long after the turn of the millennium. After moving in, Henning invited me to come and have a cup of coffee in his barrack. It was small and wooden and accompanied by at least 4-5 other barracks with other homeless people. He showed me in and immediately put on the kettle, and asked me to take a seat. Soon the penetrating aroma of
the coffee filled the air. Not long after he had prepared a tray complete with cups and spoons, biscuits, sugar bowl and a cream jug. A real coffee party. It redirected me to a kind of safety in my childhood, but also a longing after a life with more social rituals, conversations and talks. The safety to belong to a context I could take for granted the anticipation of human warmth and gathering. It may seem ironic that Henning who had been homeless could offer me a while of security and well-being. But one can never tell when and where one’s fellow human being shows up. And it is easy to miss the small things that make a difference.
Svenska:
”Henning” var en hemlös som höll till i området där jag bodde och som sedermera fick plats på ett så kallat ”Altbo”, baracker som slagits upp för att temporärt hysa hemlösa.
Det började med att jag stack till honom några slantar då han tiggde utanför den lokala mataffären, men det hände också att jag fick syn på honom vid hållplatsen. Det ryktades om att han var hemlös.
En dag när jag var splittrad och ångestdriven efter att ha stött på en man som liknade en person som mobbat mig, och vars ansikte i sin tur gled ihop med en översittande vårdares, började jag för första gången tala med ”Henning”. (Hans namn är fingerat) Henning var i min ålder och lättsam att prata med och lyssna till. Ofta drack han folköl under tiden. För mig betydde den stunden där och då med en medmänniska mycket. Min ångest dämpades istället för att stegras till panik.
Han var verkligen hemlös och väntade på att få flytta in i ett barackläger i närheten. Altbo kallades den typen av alternativt boende som Göteborg stad numera har övergivit till förmån för en helt ny organisation. (Göteborgs Stad: Vårt Göteborg: 2018:02 :02 , https://vartgoteborg.se/ovrigt/nio-boendeformer-for -hemlosa-ersatter-altbo)
När Altbo-barackerna var på plats frågade han om jag ville följa med och dricka kaffe. Han visade mig in i en välstädad barack och började genast brygga kaffe medan jag visades till en stol vid ett soffbord. Henning gjorde iordning en kaffebricka komplett med koppar, kakor, sockerskål och gräddkanna. Att uppleva ett ”riktig kafferep” hos Henning återförde mig till en slags trygghet i barndomen men också en längtan efter ett liv med mer sociala ritualer, prat och samtal. Tryggheten i att tillhöra ett sammanhang, att eller sammanhang, där kaffet hemtrevligt står och brygger medan kaffedoften sprider sig och förväntan om trevlig samvaro. Det kan förefalla ironiskt att Henning som varit hemlös och fått sin barack kunde erbjuda mig en stunds återhämtning och hemkänsla genom sin fint dukade kaffebricka. Men det går aldrig att säga var ens nästa befinner sig, det finns ingen mall och det är kanske också därför att det är lätt att missa de små sakerna som gör skillnad.
Mentalsjukvården hamnade under en våldsam offentlig debatt i slutet av 1960- och 1970-talet, betonar Michael Helgesson i boken ”Gullberna sjukhus. Trettio år av ett mentalsjukhus historia 1950-tal till 1980-tal”, utgiven av Blekinge Museum, år 2000. Det nya tänkandet inom psykiatrin kan sammanfattas i något som kallades ”det terapeutiska samhället”. Detta bestod av nyckelord som frivillighet, gemensamhet, social träning, demokratiska och decentraliserade beslut och ett uppbrott från traditionella patient- och personalroller. Denna period blev en omsvängning av den psykiatriska vården, man började arbeta efter ett nytt synsätt och så småningom anpassades samhällets vårdresurser till den nya ideologin. (ibid:116).
Redan i ”Den psykiatriska vårdens målsättning och program” som kom från socialstyrelsen 1973 stod det klart att de gamla mentalsjukhusens öde var beseglat (Helgesson: 2000:117) Målsättningen sades vara en total avveckling av dessa särskilda lasarett för psykisk vård i samtliga sjukhusområden inom högst 20-25 år. (ibid)
Den här kritiken kom ungefär när man under efterkrigstiden ville bygga mer moderna, gärna estetiskt tilltalande sjukhus, som skulle ersätta de gamla sjukhusen med låg hygienisk och materiell standard. Gullberna sjukhus var ett steg i den riktningen, Europas modernaste, (som stod klart så sent som 1958). Men utvecklingen gjorde så att planen aldrig fullföljdes skriver Helgesson, den blev helt enkelt omodern innan den fullföljdes. (ibid)
Helgesson understryker att steget var att betrakta som ett paradigmskifte, det vill säga det skedde ingen utveckling av det bestående utan det gamla ersattes av något helt nytt. (ibid).
För visst fanns det en baksida av psykofarmakan, skriver Helgesson. (ibid:115) Ibland talade man om att patienterna blev ”Hibernallikriktade.” Tidigare så ”trots oron, trots skriken så hade de varit särpräglade, aldrig liknat varandra utan reagerat på olika sätt. Med medicinerna förvann mycket detta, patienterna blev utslätade, miste sin färg”. (ibid). Han skriver om hur resonemanget gick; att patienterna blev passiva genom nerdrogningen; att man dövade symtomet men inte gjorde något åt orsakerna till psykisk ohälsa.
”Demokrati är ett sätt att leva, beroende av mötesplatser utanför våra egna myszoner, bortom nätets samförståndssfärer och föreningslivets siloer för likasinnade.”
Inlägget är skrivet av Zakia Elvang och Johan Galster, företrädare för samarbetsorganisationen ”We Do Democracy”.
De menar att det blir inte demokrati bara för att man har rösträtt och betalar skatt. De lyfter fram betydelsen av just mötesplatser och demokratifestivaler.
De skriver att idèn med det här med demokratifestivaler uppstod då Olof Palme höll ett politiskt sommartal i Almedalen i Visby för 50 år sedan.
I morgon börjar det ”Danske Folkemötet” på Bornholm, berättar de vidare, och pekar på att det har växt från 6000 deltagare till drygt 100 00 på sju år. Det är fantastiskt!
Det visar hur viktigt en politikers tal kan vara! Tal är viktiga. Många minns Martin Luther Kings tal, hans röst finns kvar inom många än i dag. Och så är det med vissa tal, de bär långt ut över världen fast personerna som höll dem sedan länge är döda. Gandhi blev mördad, Martin Luther King blev mördad, Jean Jaurès blev skjuten av en nationalist 1914. Vem som sköt Olof Palme är fortfarande ouppklarat.
Det är valår i år, och för många av oss är det viktigt att rösta (valdeltagandet är högt i Sverige). En av dem som fortsätter att arbeta för demokrati, efter det att han och hans familj lämnat Vita huset, är förre presidenten Barack Obama. Men redan dessförinnan underströk han betydelsen av att rösta. I ett inslag på på youtube ”You want to give me a good send off” uppmanade han människor att gå och rösta även efter det att han och hans familj ”fortsatte mot solnedgången”: Democracy is on the ballot, tolerance is on the ballot”, sa han bland annat i sitt tal. Vi vet hur det gick i det valet.
De höga dagskostnaderna inom sjukvården diskuterades flitigt både inom riksdag, fullmäktige och i pressen i början av 1940-talet. Statens besparingsberedning gav klara besked 1942 om att sjukvårdskostnaderna måste sänkas.
Den elfte maj 1944 skrev sjukhusdirektör Hugo Höglund i Göteborg om en förändring i utspisningen vid sjukhusen. Den gällde sjukhusens barservering och direktivet kom från Socialstyrelsen. I Stockholm hade ett nytt serveringssystem utprovats och mer än 90 procent av befattningshavarna ville att det skulle införas även i Göteborg. Detta önskemål sammanföll med sjukvårdsberedningens rationaliseringssträvanden, konstaterar Hugo Höglund i skrivelsen och påpekar att det finns sjukhus i Sverige som har haft ända upp till ett tiotal matsalar. Enligt hävd har det på många håll inte ansetts passande att läkarna skulle äta i samma matsal som sjuksköterskorna och sjuksköterskor inte i samma matsal som biträden, kokerskor inte i samma matsal som sjukvårdspersonal och så vidare, skriver Höglund. Han berättar också att som en följd av det här systemet har det inte sällan inträffat, att en enda läkare kommit att disponera en egen matsal och ger ett exempel bland annat från innan bardisksystemets införande vid Lillhagens sjukhus. Det föll sig då att endast en läkare såsom regel intog sina måltider i läkarnas matsal, och vid Renströmska sjukhuset var det två läkare som åt i matsalen.
Hugo Höglund fortsätter:
”I samband med Patricias ombyggnation omtalades det att man där hade fem särskilda kök och matsalar för olika befattningshavarkategorier, så framfördes kritik häremot. Det talades vid det tillfället att det varit tradition inom flottan att så skulle vara förhållandet.”
Det har också varit tradition inom sjukhusen, att de olika befattningshavare kategorierna haft sina egna matsalar och sin egen serveringspersonal. Det är uppenbart, att ett sådant system i ekonomiskt avseende verkar betungande för sjukhusets huvudman och i sista hand för skattebetalarna, understryker Hugo Höglund i skrivelsen och menar att han inte ser några problem med förändringarna.
Han framhåller också att Göteborg inte är en pionjär i det här avseendet, utan pekar på att både Stockholmssjukhusen och många andra sjukhus är redan har infört barsystemet och ordnat med gemensamma matsalar.
Det har klagats på att barsystemet innebär tidspillan för gästerna, men enligt Höglund stämmer inte det. Han berättar att det är uträknat att serveringstiden för varje gäst är tre minuter från det att den kliver in i matsalen tills de är serverade.
”Tre minuter måste betraktas som synnerligen snabb servering.”
Den 8 maj, 1944, inkommer läkarna med en skrivelse med önskemål till sjukhusdirektionen. Den är så lång att Höglund inte närmare vill gå in på den. Men ett av önskemålen tar han upp och det är att läkarna bland annat vill ha ett samlingsrum där de ”kunna intaga kaffe, röka och rådgöra med varandra angående patienter och andra sjukvårdsproblem.” Och Hugo Höglund är positivt inställd till den begäran; han skriver att det finns goda möjligheter härför. Han är också medveten om på att läkarnas matsal är i minsta laget och behöver utökas.
Men understryker han:
”…läkarna får lika lite som övriga befattningshavare göra anspråk på gratis förplägnad. Jag håller före, att sjukhusdirektionen kommer att göra allt vad rimligen kan begäras för att tillmötesgå önskemål från läkarnas sida, men syftar man på ett återinförande av en gammal tids kastindelning för det allmänna så vill jag i varje fall inte vara med härpå.”
Införandet av ”barserveringssystemet” blottlade hur klassamhället och dess hierarkier kunde avspegla sig inom sjukvården, men också på hur besparingar bidrog till att förminska klassamhällets hierarkier. Något som noterades med tillfredsställelse av sjukhusdirektören Hugo Höglund, som den socialdemokrat han var.
/Helena Maria
Källa: Regionarkivet, Göteborg. Ur Sjukvårdsdirektör Hugo Höglunds papper. Bild: Helena Maria
Källa: Regionarkivet Göteborg. Ur sjukvårdsdirektören Hugo Höglunds papper. Bild. Helena Maria
I den lilla skriften ”På anstalt. Andra minnen av det moderna”, 2012, berättar forskarna Mikael Eivergård, Veronica Olofsson, Maria Vallström om hur en ”kolonialisering” på svensk mark höll på att ta form – ett slags ”anstaltsreservat” för element ur befolkningen som inte var önskvärda ute i samhället. Skriften är publicerad med stöd av länsstyrelsen i Jämtlands län, kulturmiljöfunktionen, och boken ingår i den informella skriftserien Moderna minnen. Kolonialisering i betydelsen (NE) kolonialism, erövring, kontroll och erövring, och exploatering av områden utanför kolonialisatörens primära områden. Termen används ibland om till exempel antikens Grekland och det romerska riket. (https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kolonialism)
Grundidèn kom från Tyskland där arbetskolonier av olika slag hade varit i bruk under 1800-talet med syfte att avskilja alkoholister, brottslingar och sinnessjuka från samhället samtidigt som man kunde tillgodogöra sig deras arbetskraft, skriver författarna. (s.11) Det fanns också kopplingar till den samtida egnahemspolitiken emd småbruk och eget jordägande som både ett socialt och moraliskt ideal, betonas det.
I Floda, utanför Vemdalen hade prästen Erik E:son Hammar , som var den drivande, och Sällskapet för kristlig nykterhetsversamhet köpt 80 tunnland mark, merparten myrmark som skulle koloniseras.
”Målsättningen var att genom kolonisation knyta samman de möjligheter som fanns i den outnyttjade myrmarken och ´ ´de tusentals människor, som genom dryckenskap och brott blivit en börda för sig själva och samhället´”. (s.11)
Experimentet i Floda gick emellertid i stöpet i och med att annexet brann ned till grunden 1921. Hammar beklagade sig också över att de människor som kom till ”kolonin” var i ett sådant skick att de måste betraktas som förlorade. (s. 12) Det gick därmed inte att få kolonierna självförsörjande genom de intagnas arbete. Meningen hade varit att de i sinom tid skulle ha fått ett eget kolonat” med mark att bruka för sig och sin familj mot ett arrende i natura. (s. 12) I förlängningen, om personen i fråga visat sig duglig och pålitlig, kunde han få hjälp att skaffa ett egnahem utanför kolonin.
Landsbygden och ett lantligt läge på behörigt avstånd från stadens faror kom att bli idealet för de anstalter som skulle återuppfostra människor till ett skötsamt liv, enligt författarna (s. 44) Exemplen de anger är Östersunds hospital, eller Frösö sjukhus som det senare kom att heta. Nära staden, men avskilt av skog åt ena hållet och vatten åt det andra var läget fritt och överblickbart, och med plats för både park, trädgårds- och jordbruksodling. Redan i slutet av 1800-talet var det självklart att placera de stora sinnesslöanstalterna i på landsbygden med jordbruk runt omkring som kunde bereda de så kallade sinnesslöa arbete. Människor med funktionsnedsättningar ansågs också vara bäst skyddadde genom att isoleras från en ”oförstående omvärld”. Men i och med inträdet av 1900-talet kom de ”sinneslöa” alltmer att betraktas som en fara, som något samhället måste ”beskyddas” ifrån. Med andra ord så inverterade man begreppet. Det faktum att anstalterna och ”kolonierna” låg bortom stadens hank och stör, tjänade då också det nya syftet väl: att invånarna i bosättningarna, kolonierna i myrmarkerna, det vill säga de anstaltsförvisade levde så isolerat att de inte utgjorde något hot mot den övriga befolkningen med sin rashygieniska och moraliska ”undermålighet”.
Alkoholistanstalera placerades oftast på rena landsbygden så långt från stadens krogar och frestelser som möjligt, betonar Eivergård, Olofsson och Vallström. Fattiggårdarna placerades i utkanten av samhällen, dels för att de som inte kunde försörja sig skulle hållas för sig själva, dels för att det skulle finnas ett jordbruk på vilket de omhändertagna kunde arbeta. (s.44)
I samband med att det var på gång att staden Göteborg, under vissa villkor, skulle överta vården för alla Göteborgs sinnessjuka som ett led i en omfattande planerad omläggningen ingick även kolonitanken för familjevården. I ett utskick den åttonde december 1926 där trakt söktes för 30 patienter förklarar beredningen för sinnessjukvårdens ordnande att man ”såsom i Oslo och en mängs större städer redan ordnat söka åvägabringa kolonier för så kallad familjevård”. Denna beredning var tillsatt av stadsfullmäktige och skrivelsen gick ut till provinsialläkare i Skaraborgs, Hallands och Älvsborgs län.
Herr provinsialläkare Göteborgs stad, som med staten träffat överenskommelse därom, att staden på vissa villkor skall övertaga vården av alla Göteborg tillhörande sinnessjuka har för närvarande under realiserande en omfattande plan för omläggning av sinnessjukvården. Ett led i denna plan är att, såsom i Oslo och en mängd andra större städer redan är ordnat, söka åvägabringa kolonier för så kallad familjevård. En vård som det betonas endast ska omfatta lugna och för omgivningen ofarliga patienter:
”Man har här tänkt sig möjligheten av att inköpa någon större herrgård eller annars en rymlig huvudbyggnad eller ock nybygga en anstalt, där en central, med ett mindre patient antal, högst 30, och skolad vårdpersonal skulle förläggas, varefter utackordering i trakten däromkring skulle försökas med lämpliga patienter. Första förutsättningen för ett dylikt försök ska kunna slå väl ut är givetvis, att manlyckas uppspåra en trakt där ortsbefolkningen kan anses äga såväl intresse som lämplighet för en dylik vårduppgift.
Sexton svar inkom till beredningens sekreterare. Bland annat från Töreboda där provinsialläkaren i ett brev daterat den 18 december skrev:
”Jag ska icke direkt påstå, att ortsbefolkningen hyser något intresse eller kan anses lämplig för dylik vårduppgift. Här, som säkert i större delen av vårt land har befolkningen en viss rädsla för alla sinnessjuka kanske mest beroende på den utbredda tron om de sinnessjuka oerhörda kroppskrafter.- – – -”
Det har ofta refereras till sinnessjukas kroppskrafter, särskilt innan neuroleptikan, som Hibernal, kom i början av 1950-talet. Samtidigt var det just kroppskrafterna som efterlystes inom jordbruket. Men oftast är det så att några få våldsamma psykiskt sjuka människor fick beteckna en hel grupp. ”Ofarligheten” kan illustreras med följande utdrag ur Andrew Sculls bok ”Madhouse: A Tragic Tale of Megalomania and Modern Medicine” där det är patienterna som behöver räddas från chefpsykiatern Henry Cotton. Doktoranden Jane Greencroft beskriver sitt möte med Cottons patienter på Trenton State Hospital, USA under sin i början av 1920-talet i Maryland så här:
”…fylld med mer eller mindre kroniska långvarigt intagna patienter stod och hängde eller gick omkring i ett tillstånd av nästan suspenderad animering – inte de rasande galningar som allmänt spökade i populärföreställningsvärlden.” (Min ungefärliga översättning)
(Scull: 2005:165)
(Originalet:” …filled with chronic, long-stay patients lolling about in a state approximating suspended animation – not the raving madmen that haunted the popular imagination.”
Enligt Stefan Sjöström, professor i socialt arbete, lever fortfarande föreställningen om den psykisk sjukes farlighet fortfarande kvar:
Provinsialläkaren i Töreboda pekar emellertid på att det i hans distrikt finns en herrgård som skulle kunna vara lämplig. Den är belägen i Fägred socken, 6 km från Moholms järnvägsstation vid Statens järnvägar, har 24 rum och med en stor park på 3-4 hektar.
Provinsialläkaren i Sollerbrun skriver att det finns en vad han tror ett lämpligt ställe för en anstalt inom sitt distrikt och det är Backa säteri som tillhör Nödinge Aktiebolag. Stället är i gott skick, och med kraftiga fruktträd, poängterar provinsialläkaren. Han gör också en bedömning av hur ortsbefolkningen skulle tänkas engagera/s sig i saken:
”Beträffande ortsbefolkningens intresse ock lämplighet för den tillämnade vårduppgiften är ju vanskligt att yttra sig i, men där finnes ju i närmaste omgivningarna ca. ett 30 tal hemmansägare, hyggliga människor i övrigt, varför jag förmodar den saken också skulle ordna sig bra”.
I tidningen Arbetet den 29 november, 1951, har en notis från TT rubriken ”Sinnessjuka i burar ända fram till 1850″. Äldre tiders omhändertagande av sinnessjuka betraktades så gott som uteslutande som en säkerhetsåtgärd, berättas det. Hospitalens uppgift var väsentligen att förvara farliga och störande sjuka och behandlingen bestod av straff och korrigeringar. Detta uppger kommittèn för sinnessjukvårdspersonalens utbildning, enligt TT. Exempel hämtas bland annat från Göteborgs hospital och Nyköpings hospital.
Jönsson skriver i inledningen till i Berättelser från Insidan bland annat så här:
”Idéhistoria, sociologi, historia och etnologi är de vanligaste disciplinära hemvisterna hos forskare som tagit sig an uppgiften att undersöka psykiatrins historia. Det ligger i sakens natur att ingen forskare ligger inne med den totala bilden av denna historia. Alla ger sin version med utgångspunkt i de källor som undersöks, vilka frågor som ställs, undersökningsmetoder som används samt vilka teoretiska perspektiv som anläggs”. (s. 12)
Ju mer vi vet desto skickligare blir vi som enskilda och samhälle förhoppningsvis på att vara vaksamma på tendenser som ekar av den människosyn som betraktade en ganska stor del av befolkningen som undermåligt folkmaterial.
Eivergård, Olsson och Vallström poängterar att det inte är lätt att ge något exakt svar på hur många människor som har suttit på anstalt. (s. 14) Men de uppger att ungefär 100 000 barn beräknas ha varit omhändertagna på olika slags institutioner i Sverige bara under åren 1950 till 1980. De uppskattar också, en blygsam uppskattning framhåller de, att åtminstone över 100 000 människor var inskrivna under en längre eller kortare tid på sinnessjukhus. (s. 14)
”Anstalter och hem för sinnesslöa, fängelser , arbetshem och alkoholistanstalter hade tillsammans flera 10 000- tals platser. Lägg därtill fattigvårdens ofta ganska små men till antalet många institutioner. I början av 1920-talet uppgavs över 70 000 personer vara intagna på någon fattigdomsinrättning.”
1930 hade Sverige en befolkning på strax över sex miljoner människor. 1950 hade Sverige omkring 7 miljoner invånare.
I det här sammanhanget vill jag också passa på och ta upp att under den europeiska kolonialismens dagar byggdes ”Lunatic asylums”, det vill säga sinnessjukhus runt om i bland annat Indien och Sydafrika. Madras fick exempelvis sitt sinnessjukhus 1852. Sinnesjukhusen var inte enbart för människor från den inhemska befolkningen utan även människor från ”moderländerna”. I boken ”The Mad Raj of India” betonar författaren att människorna i de europeiska ”community” på olika ställen i landet i slutet av 1700-talet och som administrerades av ”East India Company” inte bara hade engelsk, skottsk, irländsk eller welshisk regional bakgrund utan var var också bemängt med människor av
”…mixed race, and nationals of European countries who had been taken on in recruiting depots on the Continent, but also a large number to what could be called the poor, or lower classes”. (Waultarud: 2010:8)
Sinnessjukhusen som byggdes handlade både om klass och rasifiering. den senare riktad mot den inhemska befolkningens medborgare. Psykiskt sjuka eller på andra sätt marginaliserade vita i den koloniala världen skrevs in på sinnesjukhusen för att sedan skeppas hem. Inget som kunde kompromettera eller äventyra den koloniala makten fick förekomma. Den skulle visa upp sitt ”oklanderliga” ansikte. Uppkomsten av mentalsjukhus i Indien snabbades på speciellt efter Sepoyrevolten 1857. Från början var det kanske på sina håll både vita och den inhemska befolkningen blandade, men det blev snabbt segregrerat. Nämnas kan också att Robin Island var platsen för ett mentalsjukhus från början, ön där Nelson Mandela satt fängslad i 27 år.
En annan illustration av liknande ”distansering” skissar Sathnam Sanghera (2021) fram genom att referera till ”The Infidel within: Muslims in Britain since 1800” :
”…Humayan Ansari, observes that sexual relations between Muslims and white women were taboo because they challenged nations of British racial superiority essential to maintain empire. ‘Social distance was necessary to sustain the charisma of British character and its resulting prestige and authority in the minds of subjugated people, which familiarity would dissipate’. It was generally believed that Muslims lusted after white women, would lose control around them, and that white women were ‘therefore in need of protection from them…At the turn of the twentieth centrum Indian students, who were coming to Britain in growing numbers, were described as ‘raw youths’ who were in ”no way fitted to encounter the temptations to which many of them succumb.” (s. 66-67)
Ernst Waultarud betonar:
”Any account of the way in which the mentally ill members of the European community in British India were treated during the days of the East India Company will consequently have to go beyond the idealized and one-sided popular image of the British Raj. Similarly, it will have to open up the narrow and ”myopic ‘medical gaze’, and attempt to lend a voice to what Foucault called mental institutions’ ‘silent inmate inventories’, by squarely locating medical and psychological treatment and patients’ life stories within their wider, socio-cultural and economic context”. (s.10)
Jag associerar också till de Amerikaemigranter som kom hem med Amerikabåtarna och var sjuka, de flesta schizofrena, enligt boken ”Sjukvården i Göteborg 200 år. (1782-1982)”, redaktör Gösta Carlson. De togs in på Lillhagens psykiatriska sjukhus och på St. Jörgen. Se här. Sedan skickades de hem till respektive hemort. Deras livsberättelser skulle vara intressanta att ta del av. Boken beskriver 1930-talet som en brytningstid. Arbetslösheten var hög och den politiska oron stor. Byggandet av psykiatriska sjukhus gjorde att många arbetslösa kunde få jobb.
Jag utgår ifrån att det finns förbindelselänkar mellan olika vårdformer beskrivna ovan och inspärrningar av olika slag, som fängelser, genom att hänvisa till forskaren Christina Petterssons utsaga i introduktionen till sin bok ”The Missionary, The Catechist and the Hunter. Foucault, Protestantism and Colonialism.”, (2017), (som handlar om Grönland) och där hon bland annat skriver om:
“the interconnectedness of institutions and powers that we usually regard as discret and unconnected.” (s. 1)
En förbindelse som också Sathnam Sanghra understödjer med sin bok ”Empireland. How Imperialism Has Shaped Modern Britain” , som kom ut 2021, när han skriver:
”These concerns peaked around the time of the Boer wars, when a national scandal erupted over the poor physical and educational quality of the recruits , more than a third of whom had been dismissed as unfit. This converged with the growing acceptance of eugenics – the idea that the success of the nation depended on breeding and maintaining a healthy Anglo-Saxon ‘stock’. Horrified by the idea that poor housing, adulterated food, malnuitrition, lack of healthcare and deficits in both literacy and moral and religious education may be causing the British race to degenerate until it resembled the races it was born to rule over, politicians introduced a raft of measures from the state pension to compulsory schools…( )” (s. 9)
Sanghera fortsätter att räkna upp medicinska inrättningar, sjukförsäkringar, moderskapspenning, och den sistnämnda betalades ut direkt till de vårdombesörjande mödrarna istället för att gå genom deras män, och en ny ”Mental Health Act” kom 1913, vilken tillät den ofrivilliga segregationen av ‘mental defectives’ som därmed spärrades in på institutioner. (s. 9) Människor som bedömdes ha kognitiva/intellektuella funktionsnedsättningar, som ”inte höll måttet”, som var ”samhällsomöjliga” et cetera togs helt enkelt in på mentalsjukhus och andra institutioner. Han påpekar också att exempelvis de fria skolluncherna i England är ett arv från det Brittiska imperiets dagar. (s. 8)
Sanghera understryker nämligen att det finns historiker som vidmakthåller att de sociala reformer som ledde fram till dagens ”the modern -day welfare state” kom till på grund av att de nyligen urbaniserade klasserna hotade Englands förmåga att upprätthålla sitt imperium och hålla emot den ökade konkurrensen från Tyskland, Amerika och Japan. (s. 8-9)
(inlägget uppdaterat 22-07-24 och 22-08-20)
ur Riksakivet Göteborg: Göteborgs stads sjukhusdirektions årsberättelser. Hälsovårdsnämndens årsberättelser. Bild: Helena Maria, 2020- 01-10ur Riksakivet Göteborg: Göteborgs stads sjukhusdirektions årsberättelser. Hälsovårdsnämndens årsberättelser. Bild: Helena Maria, 2020- 01-10
Källförteckning, tips och länkar:
Gösta Carlson (red.). 1982. Sjukvården i Göteborg 200 år. (1782-1982). Göteborgs sjukvårdsstyrelsen.
Mikael Eivergård, Veronika Olofsson och Maria Vallström. 2012. På anstalt. Andra minnen av det moderna.
Lars-Eric Jönsson. 2010. Berättelser från insidan. En essä om personliga erfarenheter i psykiatrins historia. Falun. Carlssons.
Christina Pettersson. 2017. The Missionary, the Catechist and the Hunter. Foucault, Protestantism and Colonialism. Haymarket Books. (först publicerad 2014)
Sathnam Sanghera. 2021. Empireland. How Imperialism Has Shaped Modern Britain. Penguin Random House UK.
Andrew Scull. 2005. Madhouse: A Tragic Tale of Megalomaniaand Modern Medicine. Yale University Press.
Ernst Waultraud, 2010. Mad Tales of the Raj. Colonial Psychiatry in South Asia 1800-58. Anthem.
Källa ”Trakt sökes”: Sjukhusdirektörernas konferens i Göteborg 1938. Tryckta skrifter. Allmän hälso- och sjukvårds 1937.
Göteborgs stads sjukhusdirektions årsberättelser. Hälsovårdsnämndens årsberättelser.
Några data i anslutning till förteckningen över epidemisjukhusets arkivalier.
Den person som omnämns som att ha utfärdat den första författningen, (1374), rörande avspärrning av smittad ort är visconten Bernado av Reggio. Detta berättas av en bibliotekarie inom sjukvårdsförvaltningen i Göteborg i ”Förteckningen över epidemisjukhusets arkivalier ” som finns på Riksarkivet.
Det framkommer att problemet med hur mycket av samhället, som handeln, ska stängas ner vid en epidemi, inte är något nytt spörsmål.
I förteckningen berättas det att man har diskuterat nyttan av karantäns- och avspärrningsåtgärderna för att hindra spridningen av smittsam sjukdom. Det poängteras att ”olika mening har framförts”. Exemplet som nämns är Per Erik Svedbom, som i sin bok ”Om karantänanstalten mot kolera”, (1854) var mycket betänksam mot de hitintills använda avspärrnings- och karantänanstalterna. Han anförde många exempel då sådana vidtagits utan att de förmått att hindra smittans spridning, och han påtalade svårigheter som uppstå för, speciellt handeln, tongångar som vi känner igen från coronaepidmin.
Han anför:
[ ]”oerhörda, utarmande kostnader i ett glest befolkat land, så som vårt glest befolkat land, så som vårt, vida överstigande mindre samhällens förmåga att bära (Vi tala här om naturligtvis om spärrningar , sådana som de måste vara för att såvitt möjligt uppfylla sitt ändamål, icke egentligen om de ändamålsvidriga tillställningar, som i vårt land bära detta namn, ehuru visserligen även dessa medföra rätt ansenliga kostnader, vilka med allt skäl kunna anses desto mer tryckande som de här uppoffras utan allt förnuftigt ändamål; hängivande handelsförbindelser och i följd därav näringarnas och all livligare rörelsers avstannande; såsom följd därav, arbetslöshet för en mångbehövande och ökad fattigdom såsom följd av hämmad eller minskad tillförsel , dyrhet och stegrande priser på de nödvändigaste förnödenheter, vanligen om näringslösheten blir ännu mer tryckande. Större oro och förstörelse och sämre sjukvård, om koleran ändå omsider, spärrningarna oaktat, dyker upp”.
Den första egentliga karantänförfattningen fick Sverige den 7 november 1806 och den första karantänsanstalten 1807 vid Kansö i Göteborgs skärgård.
Vi får också veta att anstalten löd under en särskild karantänskommission i Göteborg, vilken upplöstes 1869, varefter övervakningen övertogs av länsstyrelsen. Dylika kommissioner i Malmö och Stockholm som samtidigt tillsattes, upphävdes 1857. Genom hälsovårdsstadgan som antogs 1857 upphävdes alla tillfälligt inrättade karantänskommissioner. Anstalten å Kansö fick dock vara kvar och erhöll nytt reglemente 1882.
I Stockholms skärgård fanns en karantänsanstalt som dock endast togs i bruk vid behov. Den hade sängplatser för hundra personer.
De epidemiska sjukdomarna betecknades förr i allmänhet såsom pest, vilken benämning numera endast gäller den specifika infektionssjukdomen, b.pestis.
Vidare betonas att numera sammanfattas de epidemiska sjukdomarna under följande: pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, (fläcktyfus), tyfoidfeber paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnsjukdom, (hjärninflammation), rödsot, återfallsfebersömnsjuka, frossa, denguefeber, och så kallad undulatfeber.
De sista sjukdomarna ha inordnats i epidemilagen efter 1919 under paragraf, som tillägger Konungen rätt att besluta, att lagens Stadgan den skola tillämpas även på annan smittsam sjukdom, ändå i själva lagen uppräknande, betonas det.
Dr Albert Lindström, vid Lunds universitet betecknar på epidemi på följande sätt:
”Med epidemi förstår vi var och en sjukdom, som inom viss begränsad tidrymd uppträder på en viss ort i så stor utbredning, att den trycker sin egendomliga prägel på, det i denna ort härskande sjukdomstillståndet, antingen denna sjukdom för övrigt äger sin motsvarighet i någon bestämd, även sporadiskt uppträdande, patologisk process eller endast i form av epidemi iakttagits”.
Det var först under 1800-talet, som pesten äntligen syntes minska i omfattning, och som dess kraft syntes bruten. Enligt nedteckningen rasade den som värst under 1300 århundrandet då dess framfart åstadkom en oerhörd förödelse. Vidare berättas att under namn av digerdöden, storkdöden och svarta döden- härjade den väldiga i Sverige. I det som nedtecknats ges exempel på hur i Stockholm gatorna betäcktes med lik, och bland socknarna ute i landet träffades Färnebo socken så svårt att när farsoten var över, återstod av socknens befolkning endast en husfru, en dräng och två pigor.
Svårigheterna att ge en mer uttömande skildring av farsoterna, hävdar bibliotekarien, i Sverige under tidigare århundranden beskrevs av O.T. Hult sålunda:
”Därtill är de befintliga källorna alltför ofullständiga. Förteckningen pekar på hur dödsböckerna för denna tid saknas på många ställen, och där de finns, företeer de ofta luckor just för ifrågavarande period, beroende på att prästerna dött eller under stora dödligheten ej hunnit med anteckningarna i böckerna.”
/Helena Maria
Källa:
Sjukhusdirektörernas konferens i Göteborg 1938. Tryckta skrifter. Allmän hälso- och sjukvårds 1937.
Göteborgs stads sjukhusdirektions årsberättelser. Hälsovårdsnämndens årsberättelser.
Som ett utslag av synkronicitet har jag blivit uppmärksam på att självledarskap bland ungdomar är något som pågår! En spekulation från min sida är om det till viss del kan ses som ett behov som blivit synligt i vacuumet efter nedläggningarna av fritidsgårdarna?
Jag har hittat till den intressanta podden Drivkraften´´ s podcast som drivs av Malin Rosén, kognitiv coach och författare. I avsnittet från 2021-07-13, se här, intervjuas Leif Hejdenberg, grundare till Next Generation Leadership, (NGL), se här https://startaochdriva.se/2021/07/07/leif-hejdenberg-med-ett-team-som-vill-gora-skillnad-i-samhallet/, som är ett program som hjälper ungdomar till ett bättre mående och mer gemenskap. Han berättar för Malin Rosén att programmet har tagits fram i England och här i Sverige är NGL en förening som i nära samarbete med kommunerna planerar och genomför samhälls- och ungdomsprogram som gör en skillnad för ungdomar och pedagoger.
Leif Hejdenberg beskriver hur det finns en dold värld därute där människor hjälper andra människor och vill väl och gör så gott de kan. En dold värld på så sätt att det inte ”torgförs”. För Leif Hejdenberg fortsätter med att det är en värld i vilken de som är engagerade inte skryter om vad de har gjort eller hjälpt människor med, Men det magiska händer när människor när det kommer i kontakt med föreningen och programmet enligt Leif Hejdenberg och föreningen kommer också att leverera fler program till kommunerna.
För jag har märkt, berättar han, att när man är i en trygg miljö och blir lyssnad på då kan man börja formulera saker som man kanske inte varit bekväm med tidigare. Han syftar på att ungdomarna inte vågar ta de här hittills oformulerade tankarna på allvar; att de resonerar som så att det bara är något som de ”hittat på”, att det bara är en tanke, att det inte betyder att den kan vara sann i verkligheten.
Tankar påverkar mina känslor så att jag blir ledsen eller tyst, eller det är ingen idé och så tror jag mig själv, fortsätter Leif Heijdeberg och pekar på hur jobbiga de här tankarna blir. Att de på något sätt blir till verklighet och blir till bevis på att inget går att förändra. Att ha någon som lyssnar för, som Hejdenberg uttrycker det, gör att det kan släppa och att ett skifte uppstår. Den blå himlen skiner igenom och skingrar molnen, är en bild som han illustrerar det med.
NGL bedriver den här verksamheten ute i kommunerna för att fler ungdomar ska få ord på vad som är viktigt och man lyssnar i stället för att värdera.
Malin Rosén ger uttryck för att det finns inga mirakelkurer eller magiska piller för att bli balanserad och harmonisk, men att hon tror på den verksamhet som NGL bedriver enligt Leif Hejdenbergs beskrivning: att finnas där. Hon betonar vikten av att ha någon som sitter bredvid en, och menar att den personen inte behöver säga något utan bara sitta med sin närvaro medan en berättar eller gråter om vad som hänt, vad som varit känslomässigt för den personen.
”Det är värt så mycket”, understryker Malin Rosén och poängterar att det här kanske är vad som behövs i stället för att det ska gå så långt att exempelvis föräldrar börjar koppla in BUP eller andra instanser. Ibland behövs det, men man ska inte underskatta vikten av att bara finnas där för ofta är det här som hjälper mest, enligt Malin Rosén och den erfarenhet hon har. Att faktiskt bli lyssnad på precis på det sätt som Leif Hejdenberg beskriver.
De är båda ense om att det inte handlar om att få en ”behandling”, även om det kan låta väldigt trevligt, utan att det handlar om att bli behandlad som en människa.
Det är med stort intresse jag har lyssnat på podden. Jag rekommenderar också avsnittet från 2021-11-23 där Malin Rosén samtalar med ledarskapskonsulent och mentala tränaren Elenor Thelander som också, i likhet med Malin Rosèn, jobbar både med ungdomar och vuxna, se här: https://play.acast.com/s/drivkraften/c65c2d18-809d-4ebe-b853-e8331d674c16.
Elenor Thelander talar bland annat om behovet av ”checks-in” för sig själv, som ”vad behöver jag mest nu”? Vikten av att kunna lägga in små mikropauser och kolla var man har sig själv: om axlarna har åkt upp exempelvis eller om jag börjar få en orosklump i magen, bland annat för att få på pejling på stressnivån.
Självledarskap är definitivt något som vi definitivt behöver mer av, både i vardagen och som förebyggande hälsovård inom ramen för folkhälsan. Den tid det tar för personliga samtal och genomgångar et cetera för varje individ kommer att vara betydelsefullt och djupt meningsfullt. Det är jag övertygad om.
TALBART 