Frånvaron av krig skulle innebära hälsovinster av oöverskådligt slag. Det är den största investeringen i hälsa som kan göras.
Efter krig så blir man rädd för att drömma. Eller så är det bara de som upplevt krig och klarat sig helskinnade undan som vågar drömma. Konsekvenserna, återverkningarna, är vi alla medvetna om.
Bron i Mostar har jag sett rasa hundratals gånger franför mina ögon på teveskärmen. Krig är inte isolerat och avskuret. Det finns hela tiden på teve och på näthinnan. Följer med in i sömnen.
Krig borde stoppas till varje pris. Med alla medel till buds stående medel utan just krig och med allt det som följer, som våldsyttringar, tortyr och psykologisk krigföring.
Det måste gå. Vi måste närma oss varandra. Och är det inte det vi gör nu egentligen? Eller borde göra? När vi med alla våra olika rötter och förankringar trängs tillsammans. När vi delar vardag med varandra. Bor ihop. Det betyder något om vi vill. Annars får de som inte vill se våra, och mänsklighetens möjligheter, fotfäste och gör allt för att sparka undan dessa möjligheter. Och då vissnar våra visioner i kapp med gräsmattorna.
/Helena Maria
TALBART 