Det finns en rörelse som heter Erni och som har sitt ursprung i Yorkshire i Storbritannien och som betonar att känslor inte är sjukdomar, ( Emotions aRe not Ilnesses) De som startade rörelsen är psykologer, psykiatriker, egenerfarna och klienter. Rörelsen författade en deklaration under förra året, Ernideklarationen, (se här), och den finns på olika språk, bland annat svenska och finska, och de som vill, och vad som är viktigt, om man signerar deklarationen, är att man tror på vad den ger uttryck för.
En av dem som uttryckt sitt stöd för deklarationen är psykiatrikern och författaren Sami Timimi, se här.
Så här säger han om den inriktning han ser psykiatrin måste ta, (se här):
”För att städa upp i den här avskyvärda röran, så måste vi först rensa våra utbildningar, vården och vår kultur från den pseudovetenskap som har skapat det diaboliska resultatet att vi har en vård som är bättre på att skapa långtidspatienter (som långsamt förgiftas av neurotoxiner vilka felaktigt etiketteras ‘medicin’), än att lindra begripligt lidande. (se här)
Exempel från 1900-talets psykiatri och mötet med 2000-talet
Jag skulle lite kort vilja belysa det inspirerande citatet av Sami Timimi ovan med några tillbakablickar till 1900-talets psykiatri. Den första tillbajabli ken är från Lars Norén som avled förra året, och som var författare och dramatiker. Det jag ska citera återfinns i boken ”Freuds Psykoanalys. Inblickar i psykiatrins och den psykodynamiska terapins historia i Göteborg 1945–2009, Band IV, från 2009 ” Boken är skriven av docenten i ide- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet och hpsykoanalytikern Per Magnus Johansson. Per Magnus Johansson skildrar bland annat en debatt om mentalvården från 1966 till vilken Lars Norén sällar. (s. 84) Noréns bild av mentalvården är i princip att den handlar om passiv förvaring utan utrymme för samtal. Själv skrevs han in efter ett dödsfall i familjen och räknade med att vara utskriven inom en vecka. Per Magnus Johansson berättar hur Norén får diagnosen endogen depression och hur det som var tänkt som en sjukhusvistelse på en vecka blev till sex månader. Jag citerar från boken:
”Med facit i handen hävdar han att han ’försvann in i ett perfekt maskineri av leda och likgiltighet’, utan möjlighet att styra sitt liv, bland annat på grund av all medicinering. Ju tydligare han visade sitt behov av att få tala sig ’in i det normala livet’ desto mer psykofarmaka och sömnmedel erhöll han. Han kallar medicineringen vanvettig.” (s. 84-85)
Lars Noréns vistelse kom till en vändpunkt när han dels fick flytta över till ett annat sjukhus, dels beviljades läkarsamtal och samtal med psykoanalytiker. Dessa händelser ledde till att Lats Norén kunde skrivas ut efter tio dagar
Ytterligare en infallsvinkel på Sami Timimis citat ovan kommer från historikern Cecilia Rivings artikel i Respons 6/2015, ”Oklart vilka slutsatser som bygger på forskning och vilka som är subjektiva”.
Apropå boken ”Den sårade divan- Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)” av Karin Johannisson, (se här) undrar Cecilia Riving följande:
”Begreppet ’sårad diva’ har jag svårt att relatera till – de eventuella primadonnafasoner som kvinnorna gav utlopp för var kanske inte så främmande för kvinnor med deras höga sociala status”.
Cecilia Riving berör något viktigt, för kan man verkligen benämna exempelvis Nelly Sachs, författare och Nobelpristagare, som flydde undan Nazitysklands judeförföljelse och dödsfabriker under uppbyggnad, och kom till Sverige som flykting, för ”sårad diva”? Även om, som Riving betonar, att Karin Johannisson så gärna vill se kvinnorna som aktiva och starka i all sin olycka och svaghet. Men Cecilia Riving ställer frågan om Karin Johannisson inte drar det hela för långt, och hänvisar till att de beteenden som kvinnorna visade upp kan ha sin grund i en mängd komplexa faktorer som vi inte har någon möjlighet att känna till. Inte minst mot bakgrund mot all den kännedom som finns om trauma i dag och att det bakom psykisk sjukdom ofta finns ett sådant, eller till och med flera trauman.
Även om kunskapen och förståelsen om trauma har gått lite upp och ned sedan slutet av 1800-talet enligt en av världens ledande traumaforskare Besser van der Kolk, är den numera väl beforskad och handlar om just det som Cecilia Riving benämner, det som vi inte kan se och som rör sig i det inre.
Konstnärskap som motmakt
Psykiskt lidande hos kvinnor, oavsett vilken status och klass, borde inte betecknas som ”sårade divor”. Och det är en direkt olämplig beteckning för en person som Nelly Sachs som flydde från Nazityskland och med en värld runtomkring sig som inte började talade om det som hänt under Förintelsen förrän någonstans i början på 1960-talet.
Sigrid Hjerten avled i samband med en lobotomi på Beckomberga. Att beskriva någon som en ”sårad diva” postumt efter ett sådant oetiskt ingrepp, är inte heller värdigt . (Lobotomi upphörde i allt väsentligt i Sverige omkring 1954, men så sent som 1963 utfördes en lobotomering, och i en motion av Elina Linna, med flera från 2006, framställs krav på ersättning till de drabbade. Bland dem återfinns också barn enligt en studie i Umeå som det hänvisas till, se här och här och här) förefaller Jag har för mig att någonstans, om det kanske var filmen Sigrid och Isaac från 2005, (se här) där det skildrades hur Sigrid Hjertens make, konstnären Isaac Grunewald, försökte stoppa ingreppet, men till sin förtvivlan kom försent.
Men, för att plocka upp tråden med status och klass igen, det ska inte heller stickas under stol med att även inom sjukhusens och mentalsjukhusets väggar var klassamhället strängt rådande, med dess ”ordning” internaliserad. Dessutom, ovanpå det, ett auktoritärt system där jag har en känsla av ingen mentalpatient gick säker (safe).
I boken ”Berättelser från Insidan. En essai om personliga erfarenheter i psykiatrins historia”, (2010) av docenten i etnologi, institutionen för kulturvetenskap vid Lunds universitet, Lars-Eric Jönsson, går han igenom skildringar som skrivits av människor som varit inskrivna vid mentalsjukhus. I den norska författaren Amelie Skrams skildring exempelvis befinner sig Else Kant på en psykiatrisk avdelning i Danmark i boken ” Pa St. Jørgen” som kom ut första gången 1895. se här
Lars-Eric Jönsson skriver:
”Kants sociala umgänge gör ingen skillnad på medpatient, sköterska eller läkare. Filtret tycks snarare sortera människorna på anstalten med utgångspunkt i diagnos och klass. Hon ser föga mänsklighet i de grå massorna som rör sig i klump på de ”sämre” avdelningarna där många patienter ligger i öppna salar. Dessa ”medpatienter” betraktar hon med en rysning på distans. De förefaller henne uppenbarligt galna. De har sin plats på hospitalet till skillnad från henne själv”. (s. 57–58)
Och Jönsson konstaterar torrt att ”nej, patientskap genererar inte automatiskt kamratskap. Tvärtom, skriver han, så är anstalten en plats där patienter kastar distanserade blickar mot varandra och gränser dras upp. ”(s. 60)
Karin Johannisson har utan tvekan, med all sin empati , enligt Cecilia Riving, försökt visa kvinnor med motmakt. Och där deras främsta motmakt tvivelsutan är deras konstnärskap. Nelly Sachs och Agnes von Krusenstjerna som författare och Sigrid Hjertèn som målare. Konstnärskap som lever och talar än i dag. (se artikeln här)
En som också, både litterärt och historiskt, intresserat sig för kvinnliga mentalpatienter och som skriver ur en feministisk synvinkel är Kate Zambreno. Hon har i Hjältinnor, (2019), exempelvis skildrat mötet med Highland Hospital, mentalsjukhus där författaren Zelda Fitzgerald brann inne. Det är när Kate Zembrano tillsammans med sin make är i Ashville som de gör en pilgrimsresa (min kursivering) till Highland Hospital för att se vad som återstår. Rent fysiskt är det bara två byggnader, konstaterar hon, nämligen Dr Carrolls hus, och huvudbyggnaden Highland Hall. (Zambreno:2019:167)
”Jag går runt, försöker frammana det förgångna. Sjukhusområdet köptes upp av Dukeuniversitetet för länge sedan, och nu har ett företag som sysslar med sina medicinska tester sina lokaler här. Jag fotograferar den blöta tennisplanen. Var det samma som Zelda spelade på om dagarna? Läkaren rapporterade om hennes fysiska övningar till maken, som ett tecken på framsteg. Hon är alltid iakttagen, övervakad. Hennes tanke om framsteg var inte deras, ändå lär hon sig, ja, hon lär sig spela spelet”. (ibid.)
En av de tydligaste lektionerna från nutida neurovetenskap är att vår känsla av själv, (sense of self) är förankrad i vital förbindelse med våra kroppar, påvisar Bessel van der Kolk i i sin bok ”The Body Keeps the Score”, som kom ut 2014. Han fortsätter med att poängtera att vi aldrig på riktigt kan tillägna oss självkännedom om vi inte kan känna och tolka våra fysiska förnimmelser. Han till och med understryker att vi behöver registrera och handla, (act), på dessa förnimmelser för att på ett betryggande, (safe), sätt kunna navigera genom livet.
Trauma är preverbal
Bessel van der Kolk slår fast :
”All too often, however, drugs such as Abilify, Zyprexa, and Seroquel, are prescribed instead of teaching people the skills to deal with ( ) distressing physical reactions. Of course, medications can only blunt sensations and do nothing to resolve them or transform them from toxic agents into allies. ” ( s.101)
Vidare påpekar Bessel van der Kolk att även åratal efter händelser som traumatiserat människor har de oerhörda svårigheter att kunna berätta vad de varit med om.
”Trauma, genom sin natur, driver oss till randen av förståelsen, förklarar han, skär av all förbindelse till ett språk baserat på en gemensam förståelse eller ett ”imaginable past”. (s. 43) (fritt översatt)
Det är ett väldigt arbete som ligger framför en starkt traumatiserad person, men med rätt hjälp och stöd går det att läka och bli fri, och Bessel van der Kolk visar på just detta.
En klok uppmaning medföljer också Ernideklarationen i vilken man ombeds att vänligen notera:
”Samtidigt som vi – som ERNI-orienterade yrkesverksamma samt klienter/patienter inom vården – inte ser lidandet som sjukdomar och psykofarmaka som behandling, så inser vi att många har ordinerats psykofarmaka som kan vara farliga att sätta ut utan medicinskt stöd. ERNI Declaration stöder inte utsättningen av förskrivna
psykofarmaka utan professionellt stöd och vägledning. Vi hoppas att ERNI Declaration kommer att bidra till en konstruktiv dialog i människors liv och inom psykiatrin.”
/Helena Maria
Referenser och tips:
Lars-Eric Jönsson. 2010. Berättelser från Insidan. En essai om personliga erfarenheter i psykiatrins historia. Förlaget Carlsson.
Cecilia Riving. 2016. Oklart vilka slutsatser som bygger på forskning och vilka som är subjektiva. Respons 6/2015.
Elisabeth Punzi. The art activities at Lillhagen and their relevance for current psychiatry. Outsider Inpatient. Reflections on art as therapy. 2021-01-01. Stockholm.Trapart Books
Elisabeth Punzi. Creative writing at a Swedish psychiatric inpatient clinic. perspectives from the authors who guided the patients. An interview study. Journal of Poetry Therapy. 2021-01-01. se här
http://tidskriftenrespons.se/recension/oklart-vilka-slutsatser-som-bygger-pa-forskning-och-vilka-som (Hämtad: 22-01-11)
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0GrEOJ/forskare-gar-till-botten-med-massdoden. 2020-11-06. (hämtad: 22-01-11)
Ida Lundqvist. 2010. Producent. Vipeholmsexperimenten. P3 Dokumentär. Sveriges Radio. 2010-10-05. (hämtad: 2022-01-11)
https://sverigesradio.se/avsnitt/6524
Randi Mossige-Norheim. 2020.Vipeholms anstalten – Min farbrors hjärna. Del 1/5. P1 Dokumentär. Sveriges radio. 2020-10-25. (hämtad: 2022-01-11)
https://sverigesradio.se/avsnitt/vipeholmsanstalten-del-1-min-farbrors-hjarna-p1-dokumentar
Charlotte Wiberg. 2021. Varför lossnar tabut runt psykoser först nu? Expressen. 2021-12-25. se här
Anna-Lena Haverdal. 2007. Var sjätte dog efter lobotomi. Svenska Dagbladet. 2007-04-30. (Hämtad: 2022-01-12) se här
TALBART 