november 2022 – TALBART

I veckans ”Norsken, dansken och svensken” i P1 med programledaren Hilde Sandvik, Hassan Preisler och Åsa Linderborg tog man bland annat upp sveket mot kurderna.

Enligt TT den 5 november i GP har Sveriges regering tillmötesgående regeringens turkiska krav och tar avstånd från den kurdiska milisen i Syrien YPG och deras politiska gren PYD.

Statsminister Ulf Kristenssons motivering är att de här organisationerna har en för nära koppling till PKK, enligt GP.

I GP säger Kristersson att avståndstagandet gäller för politiskt samarbete och att det finns former av humanitärt arbete och biståndsarbete som inte berörs. Men hur drar man gränsen här mellan politiskt och icke-politiskt samarbete när riksdag och regering beslutar i frågor som rör vår bistånd och vår humanitära arbete?

Och hur rättssäkert är det med permanent uppehållstillstånd i Sverige?

Om regeringen kan dra in uppehållstillståndet för en turkisk journalist i Sverige eller en kurdisk et cetera som beviljats permanent uppehållstillstånd efter påtryckningar från annat land, vore det inte bättre att bevilja tidsbegränsade uppehållstillstånd? Det vore i alla fall sannare.

I en faktaruta i GP läser jag att i Syrien bestod motståndet mot terrorrrörelsen IS till stor del av Syriens demokratiska styrkor (SDF) som domineras av den kurdiska YPG- milisen. Då var kurderna Turkiets och USA:s vänner. Våra vänner, mångas vänner. Nu prisgivs de igen och sviks. Som så många gånger förut under historiens lopp. Samma svek och folkmord som urbefolkningar jorden runt varit och är föremål för. Och fler än jag kan räkna upp.

Det tragiska är om kurder inte längre kan berätta om Kurdistan, eller rapportera om vad som händer kurder framför allt i Turkiet och Iran. Jag är övertygad om att Turkiet behöver kurderna mer än kurderna behöver Turkiet. Ett land behöver sina minoriteter. Även Sverige sina. Utan dem, utan deras röster förfaller demokratin. Vi har inga pelare längre, knappt några som minns vad diktatur eller fascism är eller var. För en del av oss dricker redan ur glömskans bägare. Det är bekvämare så.

Putin är rädd för att mördas står det i tidningarna. Rädd för att mördas, men har beordrat att andra mördas och mördar. Sätter han stopp för kriget behöver han inte vara rädd längre. Och kan istället rädda de liv som ännu inte dödats i kriget. Man behöver inte löpa linan ut.

/Helena Maria