Kristendomen började som en inomjudisk sekt, men efterhand hade de troende behov av att skilja ut sig från judendomen, enligt historikern Henrik Bachner, (se föregående inlägg). Särskilja sig på ett alltmer markerat och otäckt sätt; bland annat genom att så och plantera de första fröna till antisemitism i Mellanöstern. Det gjordes när det visade sig att den från början inomjudiska sekten inte fick respons för Jesus som Messias från merparten av den judiska befolkningen och därmed blev antagonistiskt inställda till sina tidigare trosfränder. Relationen mellan judar och kristna har inte varit okomplicerad genom tvåtusen år, c:a, inte minst för att kyrkan och vi kristna i vid mening, svek judarna under nazismens välde, en nazism som eldades på och hämtade bränsle från antisemitismen. Antisemitismen var dessutom mer eller mindre legio i Europa sedan slutet av 1800-talet, då ordet antisemitism, som för övrigt är ett nonsensord också ”myntades”, enligt Henrik Bachner.
Spåren av det judisk-kristna kulturarvet i Israel lever kvar. Betlehem, Jesus födelstad, är fortfarande något av en vallfartsort. Och Israel har under de senaste decennierna varit mötesplats för fredsarbete, arbete för mänskliga rättigheter och interreligiös dialog. Kyrkornas världsråd, Vatikanstaten med påven, Svenska kyrkan med flera har varit aktiva bland både palestinier och judar i Israel och i Gaza och med kyrkor och verksamheter för de kristna i området, som dock för en alltmer tynande tillvaro, enligt yle.fi, se nedan. Hoppas att det kan komma något gott ur det, så här i elfte timmen.
För jag tror många kristna, i likhet med mig, (jag har sökt mig tillbaka, tillbaka till tryggheten i barndomens rötter) undrar om det är möjligt att exempelvis Kyrkornas världsråd är med och försöker medla fram en fred? (Och internationella organisationer för interreligiös dialog) Går det att reducera frågan om varför kriget fortfarande pågår till brister i diplomatin?
Att ”diplomati” ändå spelar in visar den här meningen, skriven av författaren och journalisten Kurdo Baksi i Dagens Nyheter, 24-11-20:
Hade vi haft en Harald Edelstam i vår samtid hade Dawit Isaak antagligen varit en fri man för länge sedan.
Slutligen skänker jag en tanke åt juristerna Hersch Lauterpacht och Rafael Lemkin, som arbetade fram och drev på om formuleringarna om brott mot mänskligheten respektive folkmord och såg till att dessa skrevs in i den internationella juridiken. Tala till oss, vill jag säga. Tala in i vår tid.
Källa, tips och länkar:
William Egginton. 2011. InDefense of Religious Moderation. Columbia University Press.
Jag tror att det är av oerhörd vikt att vi inte slutar tro på samtalet; att vi kan samtala med varandra. För ett ögonblick dröjer jag vid om jag kanske skulle skriva det goda samtalet istället, men gör det inte. Kan man verkligen bestämma sig i förväg om hur samtalet kommer att bli? Vill jag inte samtala förutsättningslöst? Vad definierar ett gott samtal? Det viktigaste är väl att man respekterar varandra? Att man erkänner varandras människovärde. Sedan finns det också vissa underförstådda regler som turtagning et cetera med i bilden. Och ett gott samtal känns väl? Att man känner sig väl till mods, att man fått något med sig? Någon slags ”färdkost” eller känsla av gemenskap eller ”mellanmänskligt möte”?
Det viktiga är att våga samtala. Ur det kommer oftast något gott. Kanske första försöket inte gick så bra, men det är bara att försöka igen. Ingen är en ”fullfjädrad” samtalare från födseln.
Enligt Nykterhetsrörelsen, (NBV), lyder definitionen av det ”goda samtalet” som nedan:
”Inom folkbildningsrörelsen brukar vi tala om ’det goda samtalet’ – ett samtal där alla är lika inkluderade. Det goda samtalet ger alla deltagare en chans att tala till punkt, och innebär att alla aktivt lyssnar på varandra. I det goda samtalet stressar man inte framåt utan lämnar utrymme för reflektion och ger därmed deltagarna en möjlighet att ändra ståndpunkt. Det goda samtalet är med andra ord vad som sker i en studiecirkel.”
Jag läste en rubrik i en kulturkrönika härförleden. Den löd ”Jag är konservativ – därför har jag gett upp om samtalet”. Författaren, vet jag, är också kristen och jag undrar: skulle Jesus ha gett upp att samtala med människor? Var det inte i själva verket så att Jesus vågade gå på stigar som ingen annan gått? Som vågade samtala med människor som ingen annan, som inte själv tillhörde denna grupp, ville eller vågade samtala med? Som talade till den tidens ”kastlösa” – ”kastlösa” som även finns i vår samtids samhällen fast vi har andra benämningar på dem som ”skuggpersoner”, (som lever i ”skuggsamhällen”), som lever i pereferin, ”beroendesjuka” och ”tiggare.” De organisationer som försöker hjälpa dem får inga medel längre av staten eller kommunen, det stryps till, till och med i medmänsklighetens led. Se länken till artikeln om Frihamnskyrkan i Göteborg.
Vilka förebilder har vi när det kommer till ”det goda samtalet” och främjande av dialog?
När det kom till koranbränningarna var det många av oss som förfasades, både trossamfund och organisationer som Civil Right Defenders, se källhänvisningen. Det är av största vikt att alla troende kan utöva sin religion i Sverige och inte behöva utöva den underjordiskt eller leva i rädsla eller under terrorhot. ”Dissenterfrågan” tog lång tid på sig innan den utmynnade i Religionsfrihetslagen 1951. Bland annat utjämnades skillnader mellan Svenska kyrkan och övriga trossamfund.
Här har de övriga trossamfunden en stor uppgift att vara solidariska och likväl som deras medlemmar i relativ trygghet kan ikläda sig sina religiösa symboler och speciella attribut verka för att judar kan göra sammalunda. Förstår vi egentligen hur långt det har gått när judar inte kan bära Davidstjärnan längre i offentligheten?
Hur kan vi tala om historien om vad som hände under andra världskriget och samtidigt ”acceptera” och vara nöjda med att judar inte kan bära Davidstjärna eller kippa? Vad säger de imamer, buddhistiska och hinduiska och kristna företrädare som kan ikläda sig sina speciella klädnader och religiösa symboler, och sedan uppleva och förstå att judar inte kan?
Borde vi inte vara mörkrädda?
När det kommer till koranbränning, skrev exempelvis Civil Right Defenders på DN debatt den 2023-07-22, bör ses som symbolisk avhumanisering mot den muslimska minoriteten.
Men avhumaniserar vi inte oss själva, men inte bara symboliskt om vi blundar för antisemitismen och inte aktivt försöker göra mer? Som något liknande ett följeslagarprogram – om tilliten finns eller är möjlig? Som grupper av olika tro och inriktningar och har vi människor ett ansvar att gå samman, inte låta grupp ställas mot grupp eller låta sig förledas till det.
Om tilliten finns hos de utsatta. När judar över hela Europa fördes bort till ghetton- ut ur folks åsyn och till glömska, till koncentrationsläger eller ställdes upp för arkebusering var det ingen som vågade kedja sig fast vid sin judiska medmänniska eller satt och vakade utanför sina judiska grannars dörr för att försöka förhindra nazisterna att tränga in och föra bort dem. Det hade gått för långt med propagandan, med tillvänjningen av antisemitismen och rasbiologin – vi talar om årtionden- och dess infattning i diskurser och ideologi. Med de nazistiska diskurs- och ideologiindränkta glasögonen på var det lätt att blunda eller tycka att det som skedde ändå var rätt och riktigt för den judiska grannen, läraren och så vidare var redan så dehumaniserad, fråntagen sitt människovärde. Och det var ingen svårighet att utöka skaran, som också gjordes under 1930-talet, listan på inte önskvärda tilltog i omfång.
Det är viktigt att skyndsamt kontra antisemitism och andra rasismer, och föreställningar som ”höjer” eller ”sänker” vissa människor i system av vådlig över- och underordning. En dag är många av oss, och det har historien visat, så rädda eller hjärntvättade eller likgiltiga och oempatiska att vi låter det ske som vi sagt att vi aldrig skulle låta få ske. Kanske så rädda att vi inte ens undslipper oss en förtvivlad suck.
I oktober 2020, röstade rådsmedlemmarna i Global Imams Council (GIC) för att anta den definition av antisemitism som organisationen International Holocaust Remembrance Alliance har enats om, enligt Johannes Ottestig, Tidningen Dagen.
Den säger att ”Antisemitism är en bestämd uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Språkliga och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot judiska institutioner och religiösa samlingsplatser.”
Det är där vi måste börja i Sverige. Igen. Efter flera försök förut att inte hamna här… igen.
I Indien, denna ”urgamla andliga högborg”, så pågår förföljelse och attacker på kristna och muslimer. Det är tyvärr lättare att fördöma det som sker långt bort ibland, istället för att se det som pågår mitt framför ögonen. Båda seendena behövs.
Något hände under coronaepidemin 2019-2022; som om konspirationsteorier intensifierades och därmed antisemitismen. Det här nyhetsinslaget visades på tågstationen i Kristianstad. Jag hann inte fotografera av inslaget där texten hade motsatt budskap: konspirationsteorien att judar som grupp var målet för coronaepidemin. Men vi var två som läste vad där stod på den digitala bildpelaren och skakade på huvudet. Det kändes som att befinna sig inuti en orwellsk paradox. Kineser, och asiater överhuvudtaget som grupp, råkade också illa ut under coronavirusets första tid. Den förvirring som rådde kan närmast liknas vid aidsepidemins början: drevet efter syndabockar. Jag söker på om det har gjorts några vetenskapliga undersökningar kring det hat, den skuldbeläggelse och rasism och antisemitism som uppstod i samband med coronaepidemin och hittar bland annat följande titel: ”Digital explosion av antisemitism under Corona- Hur vaccineras dagens ungdomar mot alla konspirationsteorier?Analys av antisemitism på svenska sociala medier under pandemiåren” – en rapport från Raul Wallenberg Institutet. Bild: talbart.blog, mars 2020.
Det är svårt att omfatta hjärtats betydelse i hela dess vidd – och kanske är det omöjligt. Men att ta del av något av allt det som forskats fram om hjärtat och hjärtats påverkan, inte minst på hjärnan är fantastiskt. Men också om hur hjärtats elektromagnetiska fält påverkar en själv och ens omedelbara omgivning. Det stämmer till eftertanke.
Den icke-vinstdrivande organisationen ”Heartmath” ger forskningsfakta om det mänskliga hjärtat som får mitt att slå lite extra.
På deras hemsida under rubriken ”Mysteries of the heart” står det, fritt översatt ”att föreställningen att hjärtat bär på sanningar om existensens natur har dröjt sig kvar genom tiderna.”
Heartmath har forskat om det mänskliga hjärtats natur under många år, framhålls det, och avslöjar dess häpnadsväckande kapacitet.
I institutets videogalleri presenteras forskning om hjärtat i korta slagkraftiga avsnitt. Det finns också forskningsrapporter att tillgå.
”Do you know
…the human heart’s magnetic field can be measured up to several feet away from your body.”
TALBART 