Det behövs platser och sammanhang för dem bland oss som upplever ångest, oro och osäkerhet, tvivel. Platser som har något att ge när tankarna virvlar på och upplevelsen av att ”det här kan inte vara normalt” gör mig rädd, osäkrar hela tillvaron.
Den platsen är inte psykiatrin. Psykiatrin är platsen för inspärrning, tystnad och känslan av att vara levande död.
Carina Håkansson tar som en av sina utgångspunkter en artikel av journalisten och författaren Katarina Bjärvall, publicerad 28 mars i Svenska Dagbladet:
”Feltolkningarna uppstår görs när unga människor definieras som psykiatriska problem på grund av magont, sömnsvårigheter, dagsform avgör som kanske över huvud taget inte har med psykiatrin och diagnos att göra. När en människa får diagnosen ADHD så bortser den kulturen från så många andra faktorer som kan förklara.”
Psykiatriseringen präglar samhället
Min allvarligaste kritik är när människor redan som barn, barn utan kontakter och pengar, hänvisas till psykiatrin för det är nästan bara den som står till buds. Psykiatrin som är skolad i att ”hitta fel”, ge symtomen ett namn och sedan ge en diagnos, precis som skolmedicinen.
Barn som tidigt kommer i kontakt med psykiatrin riskerar att bli kvar. Det behövs fler platser att komma till när livet står på spel eller svajar. understryker Carina Håkansson. Det som behövs är människor som inte blir så rädda utan som kan erbjuda stöd och vara närvarande i situationen.
Jag för på tal en undersökning från Linköpings universitet….
Är man ung vill man testa sina tankar, framhåller Carina Håkansson. Är det normalt att tänka så här eller inte normalt? Kan man vara så här? Et cetera.
Det finns en uppenbar fara om de här tankarna som tonåringen kämpar med allt för snabbt beskrivs som sjukdom. Sjukdomen snävar in spännvidden på tankarna ytterligare. Då blir det ”så där säger hon för att hon är bipolär” eller så säger han för att han är schizofren”. Det finns människor som är ”Vanliga” och människor som tänker mycket mer utanför boxen, betonar Carina Håkansson.
Det som delvis påverkat hennes livslånga engagemang med är att hennes pappa var patient en tid inom prykaitrin under uppväxten. Hon ville ha ett alternativ till det hon såg där. Med det sagt, gör hon reservationen inte anser att det inte alltid är fel med psykiatrin. Hon säger att det så klart också finns medicin som är bra för människor, men att eller att det alltid är förkastligt med neuroleptikla.
”Felet med psykiatrin är att den vill vara en medicinsk disciplin och därmed ha som uppgift att hitta fel. Eller inte. De senaste femton-tjugo åren har vårt samhälle fått en allt snävare tolerans för beteende som på något sätt inte passar in.”
Carina Håkansson hänvisar till DSM systemet som gått från 150 diagnoser till 500-600 under bara ett tiotal år. det finns alldeles för lite utrymme till att vara kritisk.
”Det ska vara bannlyst med känslor. Neutralitet och objektivitet framhålls istället. J Man får inte vara privat, helst inte personlig heller. Istället betonas professionalitet samtidigt som det saknas ett samtal om vad professionalitet är.”
Jag tar upp det här med att allt ska vara så MANUALTBASERAT.
Carina Håkansson ger ett exempel på det genom ADHD-utredningen vars dominerande d el består av ungefär 200 frågor. Den som besvarar frågorna kan göra det med fem olika varianter på varje fråga vars motpoler på skalan ligger mellan aldrig och alltid och tre alltså däremellan.
Frågan kan vara ”Känner du dig rastlös på morgonen? Beroende på dagsformen kan jag svara ”Nästan aldrig”. Men vad betyder ”nästan aldrig”? Betyder det sällan? Carina Håkansson framhåller att det är en fråga som sällan ställs. Dessutom är frågor som dessa väldigt beroende av dagsformen. Något som alltså inte framkommer i resultatet av enkäten.
Ytterligare en viktig aspekt som Carina Håkansson håller fram är att det tas inte hänsyn till vem som ställer frågorna. Känner jag förtröstan inför frågeställaren? Blir Jag rädd+ Eller irriterad på denna? Nästan så irriterad att jag vill retas med frågeställaren?
Sedan ska svaren tolkas av psykiater eller psykoterapeut. Och beroende på vem vi är, beroende på vilka vi själva är bakgrundsmässigt exempelvis så görs tolkningarna. En del av uttolkarna så att säga har kanske aldrig höjt rösten, andra kanske alltid fått prata till rösten, Att utredningen är så beroende av tolkning av de här frågeformulären och därmed av vem som tolkar så är det allvarligt. Speciellt för de unga för vi har glömt att under ungdomsåren går det mycket upp och ned, dag för dag. En ungdom som säger ”jag orkar inte leva längre” kanske inte menar att hen vill dö, men att den inte orkar leva. Men i stället för att fråga vad hen menar, och sätta sig ner och samtala med hen, vad det här handlar om så skickas hen till BUP. Det finns ett bra ordspråk som lyder ”Som man söker får man svar”. Att leta fel leder in i sjukdom. Som kultur är år vi väldigt inriktade på att leta fel. Det är som om samhället är fixerat vid att leta fel och kategorisera. Toleransen minskar. Även för ”vanliga människor” finns snäva gränser. Just nu är det mycket betoning på lågaffektivt bemötande, men omsorg kan också uttryckas med starka känslor. Starka känslor som att säga ifrån att ”Nu räcker det” behöver inte vara fel. Vår snävhet kan bli bisarr rent ut sagt, menar Carina Håkansson.
Det blir extrat intressant när hon kommer in på det här att känslor är bannlyst, att det skapas en myt om att känslor inte har med vetenskap att göra.
Hon hänvisar till en gammal studie där det framkom att alla barn på ett barnhem var utan livsgnista utom ett. Det visade sig att det barnet som fortfarande gav känslomässigt gensvar varje dag fick omsorg av en av städerskorna eller någon annan personal. En klapp och några ord när hon gick förbi ungefär. Det var med andra ord det enda barnet på stället som inte var känslomässigt övergiven. (Bowlby kom att intressera sig för det här och har forskat och skrivit mycket om anknytningsteorin.)
Det går att skriva intellektualiserat om det viktiga i möten och dialog, poängterar Carina Håkansson, och tyvärr glömma bort hur det går till i verkligheten. Låtsas att den inte finns. I stället kritisera och säg att ”det här är inte vetenskap” när det i själva verket handlar om att det är svårare att mäta. Vi måste acceptera att allt inte går att mäta på ett naturvetenskapligt sätt.
Jag kommer att skriva mer om det här i en ny bok som kommer ut i höst. Vi måste återupprätta den mänskliga kunskapen, den tysta kunskapen.
I någon mån måste vi acceptera att alla frågor kan vi inte får svar på. Att vi måste leva med osäkerhet. Däremot om och om igen fråga oss: Hur kommer det sig att?
Så mycket forskningsanslag går till läkemedelsforskning. Det är bevisat att det finns ett samröre mellan läkemedelsföretagen och psykiatrin.
Ett exempel som Carina Håkansson nämner är en 12 årig pojke vars hem brutet samman. Mamman är drog beroende och pappan har lämnat familjen. Pojken diagnostiserades med ADHD, autism och depression utan att någon frågat efter hans berättelse. Det var först när den efterfrågades som pojkens tillstånd blev begripligt på grund av att först genom hans ord blev hans hem synliggjort och de där rådande förhållandena. Han hade varit i fem fosterhem innan han kom till Utvidgade rum.
Barn kommer ifrån någonstans. Hon poängterar att det sociala arvet handlar om socialt liv. Och fortsätter:
Barn reagerar med sömnsvårigheter, oro på hur tillvaron ser ut. Att sjukdomsstämpla……
Stora krav på människor i dag. Ibland finns det en tvekan hos människor efter att ha varit borta en tid/sjukskrivna att återvända till det vanvettiga ekorrhjulet. Vill inte sluta känna. Det hänger ihop med det stora hela.
När jag var liten tyckte jag att det var konstigt att människor klarade av att vara vanliga. Det handlade så mycket om att låtsas, att behöva stänga av. De flesta människor blundar, följer med, låtsar som att det är okej j istället för att ställa sig upp och ropa: hallå, det stämmer inte. Önskar att betydligt fler vuxna människor, att fler i mitt yrke skulle göra det.
Jag har bestämt mig konkret, för att i utbildningssammanhang prata (Carina Håkansson undervisar dels som lektor vid Göteborgs universitet, dels vid Ersta Sköndal)
om mod och uthållighet. Bland annat genom ”övningar” på socionomutbildningen. De innebär att vi vänder på perspektivet. Psykiatriseringen finns där också, genom att vi går igenom självskadebeteende, ätstörningar et cetera. Det blir för mycket av psykiatrin och för lite av dem själva. Jag för in andra aspekter, som syftar till att de inte ska vara så rädda för de människor och situationer de ställs inför, att de ska vara uthålliga så att de inte ska tröttna på att bistå och bemöta människor som har det väldigt jobbigt och svårt.
Vi behöver system som tar ansvar, och de systemen kan inte bara vila på enskilda människor utan vi måste jobba tillsammans, det är bara så man orkar. Det säger Carina Håkansson med hänvisning till sin egen erfarenhet från både familjevårdsstiftelsen och det utvidgade terapirummet. När jag påpekar det stora i att hon hjälpt så många människor, genomlevt så mycket med dem och familjehemmen påpekar hon just att hon inte varit ensam. Hon har haft sina kollegor.
”Ensam kan man inte klara det”, säger hon.
Jag inskjuter att något om att det själva uttrycket psykisk ohälsa kan upplevas belastande. Men Carina Håkansson gör klart skillnaden mellan det biologiska arvet som har med gener att göra och det här med att må dåligt psykiskt.
”Psykisk hälsa borde heta social ohälsa. Alla människor är beroende av sammanhang, både sociala och ekonomiska. Vi måste sluta tala om människors psykiska mående som om det skulle vara något fel i hjärnan eller på generna”, betonar Carina Håkansson. ”Det sociala arbetet har blivit tystat. Det syns inte. Men den större sociala frågan är komplex och det är enklare att bemöta den individuellt genom att sätta en psykiatrisk diagnos. Det görs bland annat med skattningsskalor från 1-100. Om någon skattar sin ångest till 73 på skalan – vad säger det? I förhållande till vad, vem ,när?
Jag tar upp begreppet återhämtning med Carina Håkansson, inte minst mot bakgrund av stressrelaterade sjukdomar. Undrar om det inte borde få en mer central roll. Hon hänvisar mig till Alain Topor, en modig föregångare och stor förebild för henne, som har skrivit mycket om hur det är att återhämta sig från psykiatriska besvär.
”Det är inte alltid professionella som behövs i återhämtningsarbetet”, betonar hon. ”Som psykologer kan vi vara med och skapa platser och sammanhang där man får tid att återhämta sig, exempelvis för att känna tillit till andra och sig själv. Det finns så många tankar i huvudet i en sådan fas”, berättar Carina Håkansson. ”Tankar som handlar om:
Finns det något att återkomma till?
Finns det plats för mig när jag blir frisk?
Vem blir jag då?”
”Oron är berättigad för det finns så stora krav på människor i dag”, framhåller Carina Håkansson. ”Och berättar vidare att ibland finns det en tvekan hos människor som tillfrisknat att återvända till det vanvettiga ekorrhjulet. Rädda för att hamna i samma tillstånd igen, att inte kunna känna, hinna med sina behov. Det här hänger ihop med livet i det stora hela, med meningsskapandet och det existentiella. Så mycket av livet handlar om att låtsas, låsas vara lyckad, att stänga av. De flesta människor blundar, följer med låsas som om de är okej.”
”Det konstiga är egentligen att människor klarar av att vara vanliga”, menar Carina Håkansson. En fundering som hon hade tidigt, redan i tonåren.
Fler behöver ropa ”hallo, det stämmer inte”, enligt Carina Håkansson. Hon skulle önska att betydligt fler vuxna människor, fler i hennes yrke skulle säga det.
Rent konkret har hon själv i utbildningssammanhang börjat prata om mod och uthållighet.
/Helena
TALBART 