”Inbördeskrig och folkmord uppstår inte över en natt. Historien visar oss att de föregås av retorik och propaganda som förbereder befolkningen på att bryta tabun, ignorera sitt samvete och sin egen moral. Små steg, små försämringar för den utpekade gruppen, försåtliga kommentarer om deras värderingar och sätt att leva som främmande och förkastligt bereder vägen för grymheter och omänsklighet.”
(Ann Heberlein, författare, teologie doktor i etik och krönikör i Expressen, 2025-01-21))
Känner inte Sverige tacksamhetsskuld? Eller Europa?
Författaren Reband Raza sätter frågan på sin spets i en debattartikel i Aftonbladet nyligen.
”Europa, Sverige, kan inte ha glömt hur kurdiska peshmerga-styrkor var de enda som stod kvar och försvarade hela världen mot IS. Medan Europa fortsatte att leva sitt trygga vardagsliv, offrade kurdiska kvinnor och män sina liv genom att kriga mot en av vår tids mest brutala terrororganisationer. Utan de kurdiska styrkornas modiga försvar hade vi aldrig kunnat skyddas från det mörker som hotade att sluka oss alla. Europa har om och om igen bevittnat behovet av kurdernas stöd, och har en moralisk skyldighet och ett ansvar att stå upp för dem när det verkligen gäller.”
(Reband Raza, författare, 2026-01-25, på Aftonbladets debattsida).
En nation bör inte att vara selektiv med sina moraliska skyldigheter och sitt ansvar: att i efterhand behandla sina ”hjältar och välgörare” som ”förspillt krut”.
Det gäller också alla flyktingar som Sverige tagit emot: ansvaret och den moraliska skyldigheten att se till att de inte far illa och att de behandlas på samma sätt som övriga medborgare i landet.
Vi går inte glömma Jesus rötter, vilket sammanhang och kultur Han kom i från, född som Han är i Betlehem och uppväxt i judendomen med dess profeter, den levande Gudens ådra. Bild: talbart.blog
”Herren är min Herde, mig skall intet fattas” [ ].
(Davids psalm nr 23, Psaltaren)
Jag har väldigt positiva erfarenheter av andra religioner och dess utövare och är väldigt tacksam för det och alla lärdomar jag fått. Men jag har, efter att varit buddhist i många år, känt behovet av Jesus, att svara an på kallet från min barndoms religion. Men inte utan viss bävan, som med all religion som också ställer oss inför den egna rannsakningen, inte bara den uppifrån: Kommer Han att kännas vid mig när Han återkommer eller kommer Han att säga ”Jag känner dig inte”, (Matteus 7:21-23), eftersom jag inte hörsammat eller levt efter Hans ord. Inte låtit Bibelns ord lysa som en lykta på min stig. Inte varit trogen i det lilla, inte sett min nästa.
Samtidigt varnar Jesus för falska profeter och villolärare, för ulvar i fåraskinn. Han ber oss vara vaksamma, inte lyssna på vad som helst. Här behöver vi även lära av våra trosfränder i andra samfund och religioner om vilka förvillelser som är i omlopp ute i världen, för bara Herren vår Gud, den Allomfattande (och som kristen tror jag på Treenigheten); bara Han har hela sanningen, outgrundlig som Han är.
I en predikan (finns på youtube) av pastor Dan Salomonsson, pingstkyrkan i Uppsala, betonas vikten av att sända vårt bröd över vattnet – för att få det igen, (från Predikaren, se här ).
När Jesus kommer åter, vilka av oss går han förbi, vilka trossamfund och bönehus? Är det där vi minst anar det; i just det bönehus som vi aktivt eller passivt medverkat till att kasta sten på?
Det går inte att ”äga”, ”kidnappa” eller ta patent på Jesus, det är Hans egna ord bevis nog på.
I en intervju med Kyrkans Tidnings Robert Tjernberg ger kulturreddaktör på tidningen Flamman, Paulina Sokolow på anmodan rådet till Svenska Kyrkan att stå fast vid Jesu nådebudskap. Att hålla fast vid nådebudskapet, förvalta den här förmågan att stå fast vid det och inte dras med i någon sorts förflyttning till en instängd och dömande kristendom utan fortsätta vara den öppna kyrkan för alla som Svenska kyrkan är, se nedan.
Kulturredaktör Amanda Sokolow, tidningen Flamman, visar på det enda hållbara receptet för Svenska kyrkan och dess framtid: att hålla fast vid Jesu nådebudskap, och inte försöka sig på någon förflyttning av budskapet, utan stå fasta.
Imamerna som skrev ett undertecknat upprop i Aftonbladet Debatt 2017 mot antisemitismen såg faran.
Men vad hände sedan?
Vad hände med Sverige?
Jag kommer fortfarande i håg det lågmälda men kraftfulla uppropet i Aftonbladet 2017-12-14 efter angreppen bland annat på Göteborgs synagoga och den judiska begravningsplatsen. Ibland frågar jag mig om alla av dem fortfarande är verksamma som imamer eller om några tvingats bort av hat och hot från extremister av olika slag? Fler trossamfund, buddhistiska, hinduiska med flera behöver berätta om vad de ser, hur de själva bemöts och vad de tänker om situationen att vissa av deras medmänniskor inte öppet kan visa sina religiösa symboler.
Sverige behöver kunna ge skydd till imamer, moskéer och muslimska troende, liksom till andra trossamfund, som vågar stå upp mot antisemitismen i landet.
Det är lätt att bli förblindad, att inte vilja se sambanden, den egna tystnaden eller antisemitiska medlöperi.
Jag vill be om ursäkt för mina egna övertramp.
”Förintelsen visar vad som kan ske när människovärdet monteras ned steg för steg och när hat normaliseras. Den lärdomen måste vara levande, särskilt nu när judar i Sverige beskriver ett samhällsklimat som hårdnat.
Om vi inte ger skolan förutsättningarna att bära minnet, bygga kunskap och stå emot antisemitism, vem ska då göra det?”
”Nu när vi gått in i valåret 2026, och hot mot politiker är vardagsmat, har jag en önskan inte minst till kristna debattörer. Bemöt era motståndare som de är, skapa inte en karikatyr av dem och angrip karikatyren. Sanningen gör oss fria, inte AI.”
Enligt NE är karikatyren en porträttgenre, vanligen teckning eller gravyr, genom vilken karakteristiska drag i en (vanligen allmänt känd) persons utseende eller kroppsspråk överdrivs eller förstärks som ett led i en karaktärstolkning. Det var 1800-talets industrialiserade reproduktionstekniker och expansiva illustrationskonst som gav upphov till karikatyrens snabba etablering som publicistisk genre, betonar NE. Med hjälp av karikatyren förmedlades en lätt memorerad bild, enligt NE: Karikatyren förmedlade bilden av betydande personer i den sociala, politiska och kulturella världen i en psykologiskt form lätt att komma i håg.
Karikatyren ska inte förväxlas med stereotypen som NE inom socialpsykologin beskriver i termer av en förenklad, ofta allmänt omfattad föreställning om utmärkande egenskaper hos alla som tillhör en viss grupp som exempelvis nation, etnicitet, religion eller kön, också en där man själv ingår.
Karikatyren är som mest negativ när den använts/används i syfte att skapa opinion, ogillande och rentav hat för etniska och religiösa minoriteter – blir ett led i ett större propagandamaskineri, som med nationalistiska ambitioner. NE berättar också att i Sverige försåg Gustaf Wahlbom Lars Johan Hierta med rävsvans och Carl Jonas Love Almqvist med demonfysionomi i tidningar som Folkets röstoch Söndagsbladet.
Det är beklämmande om Socialdemokraternas partiledare Magdalena Anderssons patos förväxlas med ilska varje gång hon kliver upp i talarstolen tack vare en ”lättmemorerad” AI-genererad form. Redan långt tidigare har hennes tårar stått i centrum och avfärdats som ”krokodiltårar”. Är det en socialdemokratisk stenstod man vill se i riksdagen vars politik man slipper förhålla sig till?
TALBART 