I en krönika i Göteborgsposten skriver Pontus Bäckström, präst i Svenska Kyrkan i Göteborg om rasismen och antisemitismen och påpekar att den inte är ny, att den alltid funnits där (GP 2020-02-01) Han beskriver hur Sverige på 1920–30 talen var världsledande i biologisk forskning.
Jag vill knyta an till krönikan, och stanna där, i början av 1920-talet fram till några år efter andra världskriget och Förintelsen. För det är de årtiondena som har intresserat historikern Stefan Kuhl som kom ut med boken ”The Human Betterment” Stefan Kuhl tar bland annat upp den Berlinkongressen och kontroversen kring den. Jag kommer att återvända till svenska mark) En av dem som var euforisk när det gällde Berlinkongressen var sid. (Kuhl:20:104. Han prisade rashygienien enligt Kuhl som ett tyskt heroiskt slagfält och deklarerade att ”a time of need and confusion on every side of life”, every people must follow the path laid out by ‘the Germans under the leadership’”…( s.104 )
Särskilt kritiskt till det här uttalandet och synen som präglade reagerade de britterna, amerikanarna och befolkningsforskarna understryker Kuhl,
En av amerikanarna, Pearl, lät alla förstå att Campbell och hans ultra-rasister på intet vis representerade den ”American population science.” Han talade klartext kring hur han upplevde konferensen och Kuhl beskriver det hur de istället för att diskutera ”befolkningsproblem” (population problems) hade kongressen tjänat som politisk propaganda för Nationalsocialisterna och som paraply för the International Union for the Scentific investigation of Population Problems.
Striden som kom ut av den kongressen uppdagade enligt Kuhl för nazisterna hur viktigt det var för dem att kunna utöva sitt inflytande över vetenskapliga diskussioner och vetenskaps policy på områden som rörde eugenik, befolkningsvetenskap, och genetik (ibid)
Under andra hälften av 1930-talet ökade inflytandet stadigt från krafterna bakom eugenikreformivrarna. Och socialistiska eugeniker försvårade situationen för nationalsocialisternas rashygien och deras utländska sympatier, skriver Kuhl. Å andra sida, hävdar Kuhl, så bringade rashygienisterna en betydelsefull internationell organisation under sin kontroll.
”The German race politicians profited from a situation where Rudin, true to the National Socialists, was the chair of IFEO; crucial roles were played by old eugenicists of the strip of Laughlin, Davenport, Lundborg, and Mjöen, and by enthusiastic fellow travellers of National Socialist race policy like the British Pitt-Rivers and the Swede Torsten Sjögren. The coalition among German race hygienists, orthodox eugenicists of the first generation, and younger symphatizers of National Socialist Germany was successful in preventing any critical voices coming through within the IFEO.” (ibid)
Som en konsekvens, fortsätter Kuhl, så vägrade IFEO medlemskap till eugeniker som var kritiska till socialnationalismen som exempelvis svensken Gunnar Dahlberg och norsken Otto Mohr. Dahlberg, en socialdemokratiskt orienterad eugeniker och kritisk till nationalsocialismens antisemitism tog över chefskapet på Det rasbiologiska institutet i Uppsala efter en strid om posten med nämnde Herman Lundborg och Nilsson-Ehle som ville se Torsten Sjögren på posten (Källa: Zaremba:) Som historien förtäljer blev emellertid Torsten Sjögren ”kompenserad” och valdes till president i IFEO 1936. (källa: K G Torsten Sjögren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5994, svenskt biografiskt lexikon (art av Ingemar Nilsson), hämtad 20120-01-23. En post som han innehade fram till i 1948 (ibid).
Lundborg och Nilsson-Ehle, betonar Kuhl, hade omorganiserat rasbiologiska institutet till ett center för mänsklig och genetisk medicin. (ibid: 104).
Jag citerar Stefan Kuhl direkt:
“Although he was entitled to membership in the IFEO as director of the Swedish Institute, the processing of his membership application was drawn out for practically five years. Mohr run up against similar opposition (ibid)
Enligt Kuhl så var den norska ärftlighetsforskaren Mohr, vilken kombinerade sina grundläggande eugenetiska övertygelser med progressiva socialpolitiska positioner, stod nära den norska socialdemokratin. (ibid)
Jag citerar åter:
”Although he was one of the most important human geneticists in Scandinavia, there could be no question of he becoming a member of the the International Federation because of his criticism of the National Socialists and their mouthpiece in Norway, Jon Alfred Mjöen. (ibid:104–105)
Jag ska inte uppehålla mig mer med Dahlberg och Mohr, utan gå raskt vidare till Sjögren. Men innan dess vill jag tipsa om en ganska nyutgivna boken ”Collaboration with the Third Reich; Treason och Reason.”
Eftersom jag ansåg den för dyr för mig bad jag en bibliotekarie göra en sökning på den och det visade sig att den bara fanns i ett exemplar på svenska bibliotek, universitetsbiblioteket i Linköping. Det behövs definitivt fler exemplar av en sådan bok; jag vet att många är intresserade av ämnet eftersom alla på ett eller annat sätt känner någon, flera, eller grupper, som varit utsatta för rashygienens övergrepp. Definitivt en litteratur som det är viktigt att den finns på plats i flera exemplar för kopplingen mellan eugenetik och psykiatri kan vara tillbaka, om den ens upphört. Med fascismens utbredningar kommer tendenserna också tillbaka: Vem får man eller får man inte gifta sig med. Eller vara ihop med. En sådan sak var rasbiologerna exempelvis väldigt upptagna med. Och vilka som fick fortplanta sig eller inte. Vilka som fick föda många barn och vilka som inte fick föda barn alls.
/Helena Maria
TALBART 