”Transit” – spår av grekiskt drama”.

I ett regnoväder kommer Paul Ivory till Caros lägenhet i New York och han vill avslöja den hemlighet som han går och bär på: mannen som utpressade honom och som han underlät att rädda och som därmed omkom. Han anförtror henne också att Ted Tice vet om detta och att han hela tiden trott att Ted berättat om mordet för henne. Caroline är chockad, det har han inte, men i inledningen av boken förstår vi att Caroline anar att det finns något mellan de två männen när Paul anländer i sin sportbil och de två männen ska till att hälsa på varandra:

”Then came the moment in which Ted was almost to blame, since it was he who stopped and looked, and lowered his hand. Whatever spontaneous antipathy announced itself between these two, Paul at least came on, introducing himself and making things possible. Even as his candid glance went over Ted Tice, sizing up and deciding. They did shake hands, but Ted stood impassive while Paul Ivory heaved a leather suitcase from the car and slammet a door. [ ] It was a show of instinct so prounounced that Grace half- turned from the window, waiting for Caro to interpret.” (s. 68)

Nu får Caro förklaringen till Teds avmätthet och avståndstagande, eller distanserade beteende vid Pauls ankomst till Peveter. Samtidigt som hon minns detta berättar hon för Paul om Teds hemlighet: att han hjälpte en tysk krigsfånge att fly.

Ted Tice genomgår en slags psykisk kris i vilken han inte är sig själv när han läser om Caros bröllop: han önskade ha henne bara för sig själv och nu är det omintetgjort.

När han träffar Caro i London efter Adam Vails död är det den stora tunga armbandsklockan hon har på sig som han lägger märke till och drar genast slutsatsen att den måste ha varit hennes makes.

”Her lifted wrist, and her husband there on her pulse keeping track of her time.

I have no happiest memories of her, yet the hours with her have been the best.

Caro said, ‘And then one distorts memory to one’s own advantage, from vanity or remorse. I do anyway. Not you – you were born truthful, and have also been trained in the truth.’ She thought of his work vaguely as ever, imagining a great deal of silence and exactitude.

‘Even through a teleskopet, some people see what they choise to see. Just as they do with the unassisted eye .’ He said, ‘Nothing supplies the truth except the will for it.’ Looking away as if ashamed. I cannot so much as say l’ve been true to her; she has never required that form of truth from me.” (s. 293)

På besök hos Grace och Christian anförtror Caro till sin syster att hon vill åka och besöka Australien och hoppas att systern vill göra henne sällskap; återupptäcka sina rötter, den barndom som de så hastigt tvingades skiljas ifrån. Och jag får uppfattningen att det verkar som Caro är besluten att lägga vänskapen med Ted bakom sig. I alla fall att aldrig mer träffa honom. Grace ”intrigerar” emellertid eller spelar försynen bakom ryggen på henne och talar om för Ted att Caro ska till Sverige och träffa sin styvdotter samtidigt som Ted ska dit på konferens.

De förutsägelser som gjordes i bokens början besannas nu.

Caro omkommer i en flygolycka när hon ska sammanstråla med Ted i Italien. Ted har ombesörjt biljetten och ska själv ta komma efter med ett senare plan efter avslutad konferens. När han får höra om flygolyckan tar han sitt liv. Här anas släktskap med de grekiska dramerna i all sin tragedi.

Men skulle Ted Tice verkligen ha älskat Caro när han väl erövrat henne?

Det är min yttersta fråga när det gäller karaktären Ted Tice. Han är gift med Margaret och har barn, men älskar uppenbart inte sin familj tillräckligt. Hela äktenskapet har varit baserad på en lögn, som det antyds att Margaret också anat. Ted ser inte henne, och gör sig inte besvär med att prata med henne. Hon tar hand om hemmet som om hon vore en hushållerska, undantaget den kompensatoriska hobby som hon har att ty sig till . Det är så sorgligt att föreställa sig. En fasad upprätthålls, fast Ted älskar en annan.

Kunde han ens älska? Han hann aldrig riktigt känna sorgen, än mindre gå in i något sorgearbetet för den förtvivlan, desperation och outhärdlighet han kände när han hörde att planet med Caro hade störtat. Han tog sitt liv. Han hade redan talat om för Margaret att han ville skiljas, att Caro och han älskade varandra.

Kanske är en förutsättning för att kunna sörja att faktiskt älska? Att tillåta sig sörja är faktiskt den största gåva man kan ge sig själv.

Kanske missförstår jag i min läsning av romanen, kanske är jag för moraliserande för jag läser ju romanen utifrån min erfarenhet av att ha vuxit upp i ett av världens mest jämställda länder (och enligt Sociologipodden peakade Sverige i ekonomisk jämlikhet 1980; sedan dess har klyftorna enbart ökat) och tidigt insupit vikten av kvinnlig frigörelse och vikten av självförverkligande. Men vore inte risken eller sannolikheten hög för att Caro skulle få axla samma roll som Margaret om Ted Tice och hon hade gift sig? Utan chans att få utveckla sin fulla potential? Och vad säger att inte Ted Tice bortsett från sitt synliga trauma inte bär på ett osynligt?

Det finns kärlekar som är direkt katastrofala, och kärlekar som är destruktiva. Förhållandet med Paul Ivorys hör till den senare. Båda har dessutom undanhåller saker för Caro.

I och med giftermålet med Adam Vail i New York börjar andra röster sippra in i Caros liv. Paret Vail åker också till Sydamerika tillsammans och det är först här som människor med annan hudfärg (eller snarare pigmenthalt).

Jag ska referera kort från verandan i ett latinamerikanska land där en man står och ser ut över Anderna. (s. 247) Vid ett av borden sitter Caro Vail, hon har en bok vilande i knäet. Vid ett närliggande bord sitter hennes make inbegripet i ett samtal med värden.

Betraktaren av bergen är över femtio och har en haltande gång på grund av en skada. Han har suttit i fängelse och torterats som straff för vissa skriverier men sedan en ny regering hade tillträtt är han numera frisläppt. Hans namn är Ramon Tregéar, och han är poet. Hittills har han tillbringat två år på landsbygden, men klär sig fortfarande som den stadsbo som han i själ och hjärta är. Skulle den dittande regeringen tvingas avgå skulle Tregéar sannolikt dö, antingen genom ett dekret eller genom en arrangerad olycka.

Han frågar Caro om han får sätta sig bredvid henne och hon gör plats åt honom genom att maka på en tidning på stolen bredvid.

”It was October and therefore spring.

Caroline Vail sat on the veranda and said again, No, it was not like Australia. She was thinking, All these places glimpsed in transit. She could not remember who had once said to her, ‘Not travel, but dislocation.’ It might have been Adam, or Ted Tice. ” (s. 248)

Tre kvinnor befinner sig i huset förutom Caro. Det är ägarens fru, hennes syster och en vuxen dotter. De sitter inte på verandan, men ifrågasätter inte att Caro gjorde det. Hon var intresserad av rättvisa och därför som en man. De har rötter i Europa till skillnad från dem som passar upp som tillhör ursprungsfolket. (s. 248)

Roman Tregéar inleder ett samtal som handlar om rättvisa och de talar om hans eget fall. Caro undrar om han inte kan lämna landet innan regeringen byts ut, men eftersom värden (som var med i London när petitionen lämnades in) gått i god för honom är det ingen utväg. Caro ger värden, Vincent, en forskande blick och anmärker till Tregéar att värden är på den rätta sidan var Tregéar säger:

”Better than that, he has no side. Even a right side imposes wrongful silences, required untruths. As the timid say, there is strenght, or safety, in numbers; but solidaritet is an extension of power, that is, the beginning of the lie. The only proper solidarity is with the truth, if one can discover it. [ ] In any groupies there are masters and followers. Even the right side rather dislikes a man who stands alone.” (s. 249)

Ramon Tregéar berättar sin historia på rak arm och Caro beslutar sig för att översätta hans dikter och smugglar med sig en bunt hem. När hon väl översatt dem nappar inget förlag. De svarar att de redan uppfyllt sin kvot av pro bono publico för året. En vän till Tregear för emellertid ut fler dikter för Caro att översätta. Adam, en känd filantrop bland annat, ska också intervjuas i teve om situationen i Sydamerika. På en ledarsida dagen därpå kommer det bland annat att stå:

”Mr. Adam Vail did a clever job in his television interview last night of depicting ‘serious aggression’ practiced by giant American corporations in Latin America (som United Fruit Company, min anm.) with, as he claimed, the connivance and covert support of the United States Goverment. He will draw enthusiastic if automatic applause from irresponsible elements in our divided society. [ ] There was an element of dangerous misrepresentation in Mr. Vail’s remarks, of which his television audience should be aware. ” (s. 261)

Caro sitter och väntar på honom i ett annat rum under intervjun. Hon sitter lite fördolt och tre anställda kommer in i det mörka rummet för att i likhet med henne följa tv-sändningen på en stor skärm. Den ene av dem fällde en kommentar i stil med att altruistiska människor sällan fick några tittarsiffror att tala om. Sedan är det Kennedy, Grisbukten, Vietnamnkriget, Laos och Kambodja och fler namn på tapeten. En vidrig framfantiserad konversation, i stora stycken, rasistisk och nedsättande, och den speglar säkert väldigt adekvat den retorik och krigshets som var i omlopp omkring och under Vietnamnkriget. Det är väldigt skickligt återgivet, jag läser det med obehag och det blir som ett slags deja vu efter att ha hört en del av Trumps tal på radio och tv under hans tid som president…väldigt obehagligt. Dessutom ekar det av ”Nixons tapes”, dvs. det som blev Watergateskandalen.

Men som tur är finns det andra röster, andra samtal. För sedan dess har precis som i romanen andra röster inte bara ”sipprat in” utan etablerat sig, precis det som romankaraktären Ramon Tregear gjorde, som blev utgiven först efter sin död; mördad av den nya regimen som han hade på känn. Exempelvis de författarröster som Lars Håkan Svensson tar upp i ”Från Rhys till Rushdie. Brittisk och irländsk prosa från 1965 till i dag” som gavs ut 1999. Som framgår av titeln tar han bland annat upp Salman Rushdie, Jean Rhys, men också, för att nämna några fler, Jamaica Kincaid, Caryl Phillips, China Achebe, och Kazo Ishiguro; tar upp den postkoloniala litteraturen och hur 1980-talet såg fler och fler författare med dubbel eller i vissa fall flerdubbel kulturell och geografisk hemhörighet framträda och med rötter i det kolonialvälde som började rämna under den första hälften av 1900-talet. (s. 115)

Sheryl Hazzards ”Transit of Venus” kom ut 1980 och med den visar hon hur alla ”vita resonemang” (white supremacy) och diskurser på något sätt ”nått vägs ände” och att det var hög tid att lyssna på resten av jordklotet och göra något åt den globala orättvisan.

När jag såg K-special om Paul Auster på SVT play i påsk tyckte jag att mycket i det programmet så bra sammanfattar det som jag upplever att ”Transit of Venus” på något sätt vill uttrycka och som passerar revy så snabbt om politiken, hemmets sfär och de offentliga samtalen de närmaste årtiondena efter andra världskriget.

Paul Auster kokar ner det som han ser som mest angeläget i några få meningar som handlar om, i programmets svenska översättning, att USA grundades på två faktum: förslavandet av de svarta och utrotandet av ursprungsbefolkningen. Och han menar att innan han och övriga amerikaner kan stå för de brott som finns i deras egen historia tror han inte att de någonsin kan bli friska.

Det är verkligen något att tänka på och överföra till den egna kontexten: Vilka faktum grundades Sverige på som vi måste stå till svars för och göra upp med för attt vi ska bli friska och hela i våra sinnen?

Sverige har till exempel också en urbefolkning mot vilken vi begått svåra brott och övergrepp mot och utsätter för kulturellt folkmord. Vi har antisemitismen och Förintelsen. Och många av de underlåtenheter och övergrepp som har begåtts under i stort sett första hälften av 1900-talet är på något sätt kopplade till rasbiologin och rashygienen, och det finns fortfarande alltid en fara för en passiv eugenik när alla medborgare i ett samhälle inte ges samma förutsättningar vad det gäller exempelvis skola och utbildning. Särskilt som min upplevelse är att vi inte riktigt tycks ha gjort upp med den delen av vår historia. För varför har vissa uttryck från den perioden dammats av och dykt upp igen? Som ”vandel”, ”dårhushjon” och ”vagabonderande”.

Författaren och läkaren Gabor Maté och medförfattaren Daniel Maté skriver i ”The Myth of Normal,” från 2022, att det genetiska argumentet används för att berättiga sociala ojämlikheter och orättfärdigheter som annars är svåra att försvara. (s. 252)

De menar att mycket av det förflutnas ”junk science” – som frenologi och eugenic och så vidare – tjänade en djupt konservativ funktion:

” if phenomena like addiction or mental distress are determined mostly by biological heredity, we are spared from having to look at how our social environment support, or does not support, the parents of young children, and how social attitudes, prejudices, and policies burden, stress and exclude certain segments of the population, thereby increasing their propensity for suffering. (s.252)

Nu är det hög tid att knyta ihop säcken: Som jag nämnt i ett tidigare inlägg ser jag affiniteter mellan ”The Transit of Venus ” och ”The Great Fire” som kom 2003; tematik som återkommer, nystas upp.

Så nästa inlägg ska jag helt kort försöka ge några exempel på tematik som går igen och ”fullbordas” i ”The Great Fire”.

(uppdaterad 230518(

Källhänvisningar, tips och länkar:

Shirley Hazzard. 1980. The Transit of Venus. Penguin books.

Lars-Håkan Svensson.1999. Från Rhys till Rushdie. Brittisk och irländsk prosa från 1965 till i dag. Bibliotekstjänst.

Gabor Maté och Daniel Maté. 2022. The Myth of Normal. Trauma, Illness and Healing in a Toxic Culture. Ebury Publishing.

https://www.svtplay.se/video/eWV6BV1/paul-auster-what-if?id=eWV6BV1

https://sverigesradio.se/grupp/7705

https://poddtoppen.se/podcast/1594910466/sociologipodden/10-det-nya-klassamhallet

https://www.dn.se/sverige/harda-sparkrav-vantar-stockholms-grundskolor/ (hämtad: 23-04-13)

https://www.dn.se/sverige/lararfacket-planerar-demonstration-mot-nedskarningar-i-skolan/ (hämtad: 23-04-13)

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/pro-bono-publico