Församlingen väntade med spänning på att prästen skulle uppenbara sig. Dörren intill sakristian öppnades som med tordön och vi drog efter andan…In kom Mårtensson. Uppklädd i svart kostym och blänkande nya skor. Förläget rörde människor på sig i bänkraderna, en nervös stämning uppstod. Den övergick i besvikelse som lade sig som ett täcke över församlingen.
”Han har väl inte redan hunnit ha ihjäl prästen? ”viskade Aron i mitt öra. Jag rös till och huden knottrade sig under kläderna.
När den nya prästen gled genom sakristians dörr lade jag inte märke till honom genast. Bara den vita alban som inramade ett blekt ansikte. Men med ögon som kolbitar. Sådana som pappa och jag brukade placera ut till ögon på snögubben. Men så fort han började predika gnistrade det, hela han gnistrade. Det var som han bars fram av ett inre ljus. Täcket av besvikelse som Mårtensson åstadkommit gled av församlingen, och jag tänkte med Selma Lagerlöf: Äntligen stod prästen i predikstolen.
/Abdelhamid och Helena
