(uppdaterad: 2023-06-06)
Vissa saker behöver upprepas tills jag får syn på dem, får förståelse och mer förståelse. Jag behöver omfamna dem, bottna i dem för att verkligen läkas. Sedan finns det sådant som jag skrivit och som jag skäms olidligt för, och som jag önskar att jag kunde be om förlåtelse för. Men jag kan åtminstone, efter bästa förmåga, försöka ta in dessa ”skriverier” när de kommer till mig efteråt. Då på ”behörigt avstånd” efter sjukdomens intensiva villa och förvrängdhet: efter det dåliga måendets vanföreställningar, reaktiviteten, brist på distans och ”connection” med mig själv. När de kommer efter det plötsliga ”uppvaknandet”som jag erfarit de senaste åren, (som många psykiatriker kan vittna om hos sina patienter vad jag förstått), tillsammans med eftertankar och insikter som börjar nå in: inte vifta bort dem, utan se dem och känna skammen och bida tidens läkning. Jag blir skakad och skamsen varje gång jag ser att jag missat att avpublicera något som inte hör hemma i bloggen, et cetera. Men till syvendes och sist handlar det om att inte ge upp och tappa modet alldeles: Utan lägga pussel med de bitar, insikter och fragment som sinnet uppenbarat, som andra bidragit med och fortsätta söka kunskap för utan kunskap – hur skulle jag skönja någonting överhuvudtaget? Skönja hoppet, att det faktiskt går att komma närmare självkännedomen och självförståelsen. Allt detta som vi behöver för att stå i dialog med livet, uppleva mening och resonans.
TALBART 