“The Broken Ladder” – en bok som beskriver psykologiska konsekvenser av ojämlikhet.

The Broken Ladder. How inequality affects the way we think, live and die”“ är en bok som beskriver psykologiska konsekvenser av ojämlikhet och hur det får människor att antingen leva väldigt mycket i nuet, i ett perspektiv där de kortsiktiga intressena och behoven råder i eller det mer långsiktiga perspektivet som trygga människor med ”secure base” kan tillåta sig, med allt vad det innebär av ekonomisk planering, förutseende och prioriteringar et cetera. Payne skissar fram olika ”tidsligheter” eller uppfattningar om tid, med hjälp av studier och experiment; hur de som upplever sig som fattiga exempelvis eller som utan hopp eller möjligheter lever i en slags ”live fast-die young – värld som faktiskt är namnet på en teori som visar på en tillvaro eller ett tillstånd där ens möjlighet att få lite distans till sin existens, ta ett steg tillbaka” och få syn på alternativ, tycks ogörligt, och som inte har något med ”character flaws” att göra, understryker Payne- något som det gärna skylls på från deras sida som ser ökande ekonomisk och social ojämlikhet som ”fair”. Att leva ”live fast- die young” är att i en ”rush”, och i stress, utan möjlighet till andhämtning som när en friidrottare efter ett löp kan böja sig ned med händerna på knäna och bara andas tills flåset kommer i fas igen efter upploppet. Keith Payne pekar helt enkelt på två skilda synsätt i att hantera världen som är oförenliga. Men egentligen är ingen immun mot att hamna i det ”kortsiktiga”.

“The Broken Ladder”” – eller kanske den trasiga stegen, om den vore översatt till svenska- är en bok författad av Keith Payne, amerikansk professor i psykologi. Boken driver tesen att ett jämlikt samhälle är bra för alla, inte bara dem på nedersta trappstegen.

Det finns fler forskare som ägnat sig åt “ojämlikheten”. Ett exempel är Richard Wilkinson och Kate Pickett med boken som fick titeln “Jämlikhetsanden: därför är jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”, i sin svenska översättning och som kom ut på Karneval förlag 2011. Andra perspektiv på ojämlikheten anlades också, bland annat fick Wilkinson och Pickett kritik från forskaren Christopher John Snowdon med “The Spirit Level Delusion”, 2010. Det finns med andra ord de som menar “mind the gap”, och de som “never mind the gap” – det senare uttrycket kommer från en forskningspublikation “Never mind the gap: “,Why we shouldn’t worry about inequality” från 2016 och författad av Ryan Bourne och Christopher John Snowdon (se Never Mind the Gap: Why we shouldn’t worry about inequality — Institute of Economic Affairs (iea.org.uk)

Det ska tilläggas att Wilkinson och Pickett kom ut med en ny bok som skildrar ojämlikheten bara för några år sedan, “Den inre ojämlikheten”, (2018). Jag har inte läst den ännu, men enligt förlagets beskrivning tycks den ha tydliga släktskap med Paynes bok då den tar de inre, psykologiska effekter som ojämlikheten har på oss; “…hur ojämlikheten tränger in i oss och påverkar oss på de mest subtila sätt”.

Keith Paynes bok bär just undertiteln “How inequality affects the way we think, live and die . Hur man varseblir och upplever sin situation eller position i samhället är något som man kan förändra, menar han, det är första steget mot reell jämlikhet i ett samhälle- om det nu är det man önskar både för sig själv och andra – vad jag förstår. För Payne betonar att så fort en människa upplever sig eller känner sig rik är denna person villig att sänka skatterna och minska exempelvis arbetslöshetsersättning, socialbidrag et cetera och enbart se till sina egna intressen, eller sin grupps intressen. Upplever eller känner man sig tvärtom vill man öka skatterna. Sedan handlar det mer konkret (från upplevelse till handling eller utfall) om hur politiken utformar samhället utifrån vilka politiker och partier det har röstats på.

För Payne är målet inte att eliminera all ojämlikhet, betonar han i “The Broken Ladder” hur idealistiskt det än kan synas är det inte en framkomlig väg, menar han och illustrerar det med att säga att utopiska ideal har ett sätt att ända upp i dystopisk verklighet istället. (s. 208) Det han skulle vilja se är hur den ökande ojämlikheten, även i USA, justeras till nivåer av jämlikhet som är mer på en mänsklig skala där människor får tillräckligt gott med utrymme för att konkurrera och komma sig upp utan någon slags ekonomisk tävling, som “a winner-take-all contest”. Han ser en viss grad ojämlikhet som ett naturligt utslag av den konkurrens som förekommer i en marknadsekonomi, och att det i ett system alltid kommer att finnas de som är vinnare och de som är förlorare.

Men, poängterar han, om detta är vad som är för handen kommer alltid ett visst antal människor extrapolera från det det här “basläget”, och dra slutsatsen att om något lite ojämlikhet är bra för social rörlighet så måste högre ojämlikhet vara desto bättre för den. Men logiken är den helt motsatta. Nationer, stater och regioner med högre nivåer av inkomstskillnader har faktiskt mindre mobilitet uppåt, förklarar Payne, ett förhållande som kallas Gatsby-kurvan.

Från ett delvis annorlunda perspektiv betyder det att desto mer ojämlikhet det är i området där du bor, desto mer är dina ekonomiska prospekt determinerade av dina föräldrars förmögenhet än av din egen framgång.

“When the rungs of the economic ladder are farther apart, it becomes that more difficult to climb them.” (s. 208)

Han tar också upp att det i ett samhälle med hög ojämlikhet växer fram ett slags ”entitlement” hos de förmögna där de menar sig ha ”företräde”, ett slags berättigande i det de gör även om det är fel. Det bidrar till en dålig samhällsanda, menar han, det blir en slags ”smittoeffekt”: kan hen kan jag, vilket är ett felslut ur alla upptänkliga vinklar. Men någonstans i resonemanget, helt generellt, finns det implicit med att de med mer makt ska ta, borde ta mer ansvar; inte så ”avsäga” sig den eller låtsas som om den inte existerar.

Resonemanget om de två olika ”tidsligheterna” eller synsätten beroende på var på stegen man upplever sig stå, som Keith Payne pekar på, som jag finner intressantast. Det borde undersökas mer. Särskilt i förhållande till utsatta barn och ungdomar (och deras familjer) i vårt samhälle: i vilken ”tidslighet” befinner sig dessa, hur varseblir de världen? Har de förlorat allt hopp? Ser de inga alternativ – och varför?

(här behöver man också hålla i minnet att våra hjärnor är inte fullt utvecklade förrän vid cirka 25 års ålder )

Det leder mig till ett mer generellt resonemang: vad är det för värld vi vuxna, eller snarare beslutsfattarna, ”målar upp” för barn och unga i dag? Vilken människosyn ger vi vidare? Är människor, barn, bara en ”svart låda”, typ behaviourismen, och det enda vi ser är deras handlingar, men inte vad som ligger bakom? Vilken världsbild de har, hur de ser på samhället? Vilka förebilder? Enligt forskaren Anil Seth har varje människa, varje barn sin egna unika perception och han talar också om medvetandet, hur viktigt och unikt det är. Samtalet i läkaren Rangan Chatterjees podcast och hur de talar kring perception och medvetande, också hur man kan tala med barn om det, är helt fantastiskt och ödmjukt inför livet. Det är något som borde slå an en klang hos alla. Jag har försökt transkribera något av det som forskaren Anil Seth säger i podden; något som fångar essensen i det han säger:

”The easiest way to define consciousness is the redness of red, the painfulness of pain, it´s the sweetness of honey, it is the fact that for everything we do and something that we are, there is something we are like. It feels something to taste honey, it feels something to be happy and to be sad. It feels something to simply touch a piece of wood, it is what makes us more than biological objects roaming around in the subjective dark”. (Anil Seth)

(Jag ska kolla upp om citatet finns med i den bok som Anil Seth har publicerat, se här https://www.adlibris.com/se/bok/being-you-9780571337729?msclkid=595aa25236811c32d)

Är det inte dags att tala om för de yngre generationerna redan tidigt i skolan hur unika varelser de är och börja lära ut om hjärnan, medvetandet och hur det hänger ihop med kroppen: hur dyrbart det är att faktiskt vara vid medvetande? Få in det här som ett viktigt upplysningsprojekt i skolan, (och inom vården och i samhället i stort), och bjuda in även de andliga i rummet, som präster, buddhistlärare, imamer, och rabbiner och andra intresserade med stor förtrogenhet med den andliga verkligheten och dess värde. Jag tror att exkluderingen av den andliga aspekten av människan och i förlängningen av samhället kan leda fel. Leda till konspirationsrörelser som Qanon, se här

https://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4rlden/vad-%C3%A4r-qanon-och-hur-uppstod-konspirationen-1.41123583

och, om jag hårdrar, en ny slags ”rasbiologi” där människor delas in i olika kategorier som ”reptiler”, ”hybrider” och ”demoner” och så vidare. (Eller bara en annan form av andrefiering) Vår värld har haft nog av rasbiologi och (rashygien) med dess fasansfulla konsekvenser som mördande på industriell skala, som Förintelsen. Qanons ideer har lett till mord och det förskräcker, se

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G3PeBx/trodde-barnen-hade-orm-dna-mordade-bada-med-harpun

Konspirationsteorier eller ett slags ”myter”, som man kan spekulera i eller vidareutveckla, förvirrar sinnen, döljer och kastar ett skynke över förhållanden som skapar ångest och oro, som exempelvis social oro i samhället (social oro, oro i världen och krig, som utan tvivel leder till ökat psykiskt lidande). Istället för att tala om den sociala oron och vad ekonomiska skillnader kan leda till som hemlöshet, bostadsbrist, fattigdom et cetera så är det lätt att fly in i olika rörelser, idévärldar eller en slags ”oblivion” där människor heller inte behöver tala om rasism(er) i samhället för de kan alltid uppfinna nya eller nygamla kategorier för den andra. Jag tror uppriktigt sagt att de människor som företräder de etablerade religionerna behövs mer än någonsin, de har en utgångspunkt att kunna samtala med alla i kärlek, medkänsla och medmänsklighet, det som är grunden i religiös tro (även om det begåtts många övergrepp och fruktansvärda och avskyvärda brott i religionens namn, och begås än i dag). De har ett djupare synsätt och en etisk tradition som måste få en chans att komma till tals för att vidga våra alternativ och perspektiv i denna värld (utan att för den skull exkludera nyandligheten) Inte minst vad det gäller människans, hennes medvetande och hur oändligt liten del av verkligheten som jag som enskild människa faktiskt erfar och tar in.

Jag läste ”The Broken Ladder” för ett några månader sedan och känner att jag inte kan göra den rättvisa, men den är viktig för ytterst är den en kritik mot den materialistiska livsstilen som på många sätt är ohållbar. Inte minst för att den förser så många med ett ”tvång” att hela tiden skaffa det senaste och hänga med; att gräset för det mesta upplevs grönare på andra sidan staketet utan att inse att även i det här sammanhanget kanske det räcker med att i Winnicott´s anda vara ”good enough”. Den är en uppmaning att granska sina föreställningar och upplevelser och inte bli ”paralyserad” utan våga höja sin röst för förändringar som man vill se. Särskilt utifrån kunskapen, (som Anil Seth tar upp i podcasten) att självet inte är statiskt, att det är förändras, att vi har många möjliga själv eller tillstånd av själv.

Keith Payne skriver utifrån sin egen förförståelse och egna upplevelse av att ha exponerats i skolmatsalen med att vara ett av de barn som fick gratis skolmat mot bakgrunden av att vara mindre bemedlad, något som han skriver, förändrade hela hans perception. Han började lägga märke till skillnaderna mellan honom och andra barn vad det gällde kläder, familjeförhållanden och så vidare. Också hans ”take” på ”live fast die young”-teorin berör honom personligen då hans bror hade det här kortsiktiga och riskabla synsättet. Men den här boken berör självklart – som all forskning – något större än ett personligt intresse omsatt i vetenskap: det handlar om ett sökande efter hur människor i ett samhälle bäst kan leva tillsammans: utan polarisering och demonisering av andra sidan. Enligt den forskning som Keith Payne tagit del av eller bedrivit själv tillsammans med kolleger är det ett mer ekonomisk jämlikt samhälle som gör oss starkare och mer harmoniska tillsammans, hur trivialt eller idealt det än kan låta. Och ett helt harmoniskt samhälle, ett samhälle helt utan konflikter, är heller inte önsvärt, det är snarare en beskrivning på en diktatur. Även inom oss behöver vi i någon mån konflikter att tampas med för att kunna utvecklas. Det är snarare ett orostecken om allt alltid upplevs som frid och fröjd eller i rosenskimmer: Som om det kritiska tänkandet eller blicken slagits av och slagits ned.