Ett tag framöver kommer jag bara att skriva sporadiskt på min blogg (men hittar jag en ”tråd” brukar jag följa den så långt jag orkar och kan). Under den tiden kommer jag att ta bort en hel del youtubeinslag då de tar upp mycket utrymme på datorn. Istället kommer jag att referera till titeln på inslaget och varifrån inslaget kommer.
Bön; att be är inte passivt. Jag måste göra det jag kan och förmår själv för att infria bönesvaret; få bönen uppfylld. Den Högste, Gud, Gurun är ingen betjänt. Bön är relation.
Jag skulle vilja fortsätta lite på den interreligiösa linjen och betydelsen av interreligiös dialog. Det finns så många gemensamma nämnare: som vikten av godhet, vikten av rötter, och medveten närvaro. Och betydelsen av att tänka, att verkligen kunna använda den kognitiva förmåga som är vår fullt ut, (med tanke exempelvis på hur kemisk lobotomisering verkar) och använda den till det som är gott och till gagn för alla levande varelser.
Inom religionerna såsom exempelvis judendom, buddhism, islam, hinduism, sikhism och kristendom finns (oftast) ett holistiskt perspektiv på hälsa, på hela människan och (oftast) en bevarad hälsosam tro på mirakler och under.
Min bön är att vi ska tro på och lita på det som förenar, samtidigt som vi har förmågan att uppskatta även det som skiljer oss åt. För mig personifierar skådespelaren Barbara Sukowa i Margareta von Trottas film om Hanna Arendt något av den autonoma personen; den människa som utvecklats till en självständig och ansvarstagande person och i Hannah Arends fall känns det som de orden faller platt för hon var en sådan stor människa och tänkare. Men med det sagt, är det slående hur skådespelaren Barbra Sukowa inleder scenen med en bön eller vädjan: att studenterna i bänkraderna ursäktar att hon röker. Skådespelaren skildrar i sin tolkning av Hannah Arendt en människa som vågar visa sin anspänning, sin sårbarhet och som från djupet av sitt väsen kan mana fram det som för många biobesökare et cetera blivit ett oförglömligt ”brandtal”. För mig handlar andlighet bland annat om självbehärskning (tämjandet av sinnet) men också att kunna stå upp för mig själv och det jag tror på, när det krävs, utifrån just min förmåga. Vi behövs alla i mosaiken, likväl som vi behöver förebilder.
Källa, tips och länkar:
https://youtube. Episode:13. Why do we seek roots?
Cheif Rabbi Goldstein.
https://youtube. Prophet Muhammad’s Approach to Mental Health/Holistic healing with Dr. Rania Awaad.
Yaqeen Institute.
https://youtube. What´s your mind full of?!/Sheikh Hamza Yusuf.
Project Furqan.
https://www.youtube. Medan han ännu var på väg/Tomas Sjödin.
Smyrna Play.
https://youtube. Hanna Arendt Final Speech.
Jelle A. TERPSTRA
https://www.dn.se/kultur/carsten-jensen-koranbrannarna-satter-eld-pa-demokratin/
[Hämtad: 23-08-10]
https://www.dn.se/debatt/svenskar-och-muslimer-far-inte-ga-in-i-koranbrannarnas-falla/
[Hämtad: 23-08-15]
https://youtube/ The Imperative of Awe/Rabbi Angela Buchdahl
Central Synagogue
[Hämtad: 23-08-15]
https://youtube. Question of Solution or Non-Solution Will Cease to Arise. Ananda Mayi Ma on Solving a Problem.
Wise Lessons.
[Hämtad: 23-08-15]
https://youtube.Lakha Rinpoche – Alle gode egenskabers grundlag af lama Tsongkhapa (1)
Phendeling – Center for Tibetansk Buddhisme
Författaren och lektorn i religionspedagogik och religionsdidaktik vid Stockholms universitet, Fredrik Jahnke, skriver i sin avhandling bland annat att barn och unga ogärna pratar med varandra om religion, något som begränsar deras chans till att skapa mening i förhållande till religionen.
En grupp i materialet är så kallade ”in betweens”, de är inte helt icke-religiösa, men betecknar sig inte heller som tillhörande en klart uttalad religion.
Det här berättar Fredrik Jahnke i en intervju med Skolportalens Åsa Larsson och Susanne Sawander, (se källa nedan).
Avhandlingen från 2021 har titeln ”Toleransens altare och undvikande hänsynsfullhet. Religion och meningsskapande bland svenska grundskoleelever.”
Mer specifikt har han undersökt hur elever i årskurs 3,6 och 9 pratar om, skapar relation till och begripliggör religion i sin vardag tillsammans med sina skolkamrater.
Innan Jahnke påbörjade sin avhandlingsarbete hade han arbetat som lärare i femton år.
Enligt Åsa Larsson och Susanne Sawander visar hans forskning att elever har tankar kring religion och icke-tro, som sällan eller aldrig lyfts i undervisningen. Också att många elever tar hjälp av begrepp från populärkulturens sfär och repertoar när de talar om religion. Jahnke menar att eleverna behöver ha tillgång till fler tolkande repertoarer att använda sig av när det gäller religion. Och framhåller i intervjun med Skolportalen att eleverna i undersökningen saknar språket för att tala om religion eller beskriva vad det är. Och det begränsar deras möjligheter att skapa mening i förhållande till religion och förstå sig på andras sätt att tänka och resonera.
Eleverna har behov av att förstå och begripa vad religion handlar om i det vardagliga, som vad kompisarna i skolan tror på eller inte, understryker Jahnke för Åsa Larsson och Susanne Sawander. Samtidigt vill man inte trampa någon på tårna, säger han. Därför väljer eleverna då att vara hänsynsfulla i stället för att stilla sin nyfikenhet. Enligt Jahnke offras samtalen i religion i skolan ofta på toleransens altare. Man vill inte riskera att bli osams. Jag har inte ha läst avhandlingen, men tänker att ju mer man förstår sig på varandras sätt att tänka att resonera, som Jahnke efterlyser, och ju mer man har språket/språken, desto lättare är det att inte hamna i ”låsta positioner” i samtal om religion, andlighet, ateism och icke-tro. Givetvis spelar det roll hur föräldrar, andra viktiga personer i barn och ungas närhet, samhället och så vidare pratar om religion: hur öppna vi är när det kommer till kritan. Som Jahnke säger i intervjun, skolan kan bara ge ett begränsat perspektiv. (Och det är en införstådd med; att skolan har sina förutsättningar, med läroplan och så vidare). Det vidgade perspektivet måste alla vi andra bidra med, i synnerhet de andliga företrädarna från de olika trossamfunden och andliga rörelserna, et cetera.
Sedan, bör det tilläggas, så är ens tro oftast något privat, en hjärtats angelägenhet. Särskilt, funderar jag, om man har förföljts eller förföljs för sin tro. Men generellt sett finns det naturligtvis många sätt berätta om sin tro för andra människor på: tillfällen då man kan välja att dela. Jag tror också på att de så kallade ”in betweens” kan leda till nya sätt att tala och resonera om religion utan att man därmed som ”gammeltroende”, (tillhörande en av världsreligionerna) upplever att man ”förlorar” sitt eget ”core” eller gör ”avkall” på sin tro. Vilket i sig kan vara en process, en mognad som jag kanske kan återkomma till någon gång. För först när man är väl förankrad och trygg i sin egen religion kan man vara öppen för andras: också så kallade världsliga tankeströmningar. Som ekofilosofi. Det finns mycket att mötas i och samarbeta om. Om viljan finns. Även religionsutövare kan hamna i nihilism.
Den mest kända nihilisten från romankonsten, som jag känner till, är Raskolnikov i Dostojevskis ”Brott och straff”. Hans ånger och ”omvandlings”- eller ”transformeringsprocess är nog det starkaste jag läst. Jag var fortfarande tonåring vid den tiden. Vid sin sida i den här processen hade han ingen Sancho Panza, utan den unga ömjuka karaktären Sonja – en prostituerad som inte släppt sin tro och förtöjningsplats hos Gud – som ledde honom fram mot ljuset; att försonas med Gud och människor och bli hel igen.
Källa:
https://www.skolporten.se/fou/skolportens-favorit-sa-pratar-eleverna-om-religion/
https://www.theguardian.com/teacher-network/2016/jan/18/how-to-teach-judaism
[Hämtad: 23-08-15]
Hämtad: 23-08-18]
[Hämtad: 23-08-18]
https://urplay.se/program/222001-kunskapsverket-religion-ekosofi-arne-naess
Oavsett vad vi kallar det; oavsett hur jag eller andra når ”bottenfrusna” eller depressiva tillstånd så finns det vägar ut. Ofta genom närvaron av en medmänniska: Som kan vara nära och kära, vänner, det kan vara en psykolog, en ”förbipasserande”, det kan vara en andlig lärare. Förmågan att mentalisera kan också ta en långt om den är fungerande. Det kan även vara en text, en bok som kommer i ens väg. Något du lyssnat på.
Inom buddhismen talas det också om ”förklädda bodhisattvor” – vi vet aldrig på förhand vilka de är. Den potentialen finns hos oss alla. Men först och främst kan vi vara medmänniskor; en medmänniska som finns där för någon annan.
Buddhismen lär ut att vi alla har buddhanaturen inom oss. Vårt mänskliga liv är dyrbart, (precious), alltid dyrbart. Det behöver vi vara rädda om; vårt eget såväl som andras. E n enda människa kan betyda så mycket. Som en guru. Och som ”jourhavande medmänniska”. Den senare, är jag övertygad om, betyder mycket – och har fått betyda mycket – för många människor. För flera årtionden sedan hade jag förmånen att känna och umgås med en äldre evangelist som gjorde regelbundna pass i månaden som volontär på ”Jourhavande medmänniska”.
”To be truly alone with experience, to be able to imagine no one who cares about it, is to be unable to make emotional sense of it”. (Donnel B. Stern, 2010)
(Att i sanning vara ensam med en erfarenhet, (om något som hänt, som man varit med om), att inte (heller) kunna föreställa sig någon som bryr sig om det, det är att vara oförmögen till att förstå det känslomässigt, eller alternativt kunna bringa känslomässig mening i det/göra känslomässig reda av det, min ungefärliga översättning)
Jag vill påminna om Lakha Rinpoches undervisning på Youtube under ”rubriken” Do we value, that we got a human life”? En fråga som vi alla lite till mans borde ställa oss nu och då så vi inte tappar bort hur dyrbart det (livet) är; tappar bort oss själva. Undervisningen gav Lakha Rinpoche gav på Föreningen för tibetansk buddhism i Göteborg för fem år sedan.
Många äldre läromästare, (och mästarinnor), som flydde från det av kineserna annekterade Tibet 1959 har ovärderlig kunskap, bevandrade i en obruten tradition som de är. Lakha Rinpoche har hjälpt ett oändligt antal människor i sitt liv. Merparten i det fördolda. Och så är det oftast med andliga lärare, oavsett varifrån de kommer eller vilken tradition de representerar.
”Må vi ta vara på de lärare och andliga lärare som kommer i vår väg.”
”Den venlige och medkännande läraren är alla goda egenskabers grundlag… (grund på svenska)” (ur Lakha Rinpoches beläring om Tsongkhapa (2) på Youtube-kanalen Phendeling- Center för Tibetansk Buddhism för fem år sedan).
Källa, Tips och länkar:
D. B. Stern. 2010. Partners in Thought. Unformulated Experience, Dissociation and Enactment. Routledge. Taylor & Francis Group.
Jourhavande medmänniska: https://www.jourhavande-medmanniska.se/
https://www.britannica.com/topic/bodhisattva
https://www.svd.se/a/5Vn6Gz/vi-maste-bli-sedda-for-att-kunna-se-oss-sjalva
https://www.svd.se/a/gEQGOq/att-vara-ar-att-kunna-forlora-sin-sjal
Missa inte denna välbehövliga kulturdebattartikel av författaren Anita Goldman inför Hiroshima-dagen den 6 augusti – se länken nedan.
Bland annat skriver Goldman om den så kallade ”nukleära psykologin” som karaktäriseras av psykisk avdomning.
”Den som har de mest rudimentära kunskapen i psykologi vet att känslomässig avstängning är en reaktion på smärta och rädsla”.
Vidare menar hon att de skämtsamma populärkulturella uttryck som uppstår kring exempelvis atombomben i själva verket är strategier som syftar till att slippa internalisera vår civilisation avgrunder. De avgrunder som åtminstone någon eller några – helst stora flertalet – måste våga se om vi inte alla ska åka huvudstupa nerför dem – oavsett om vi vill det eller inte. Det handlar om ”fruktansvärda realiteter” som Anita Goldman skriver.
Läs gärna också det tidigare inlägget om författaren Shirley Hazzard och hennes ”The Great Fire” som utspelar sig till stor del i Japan och Hongkong strax efter andra världskrigets slut. Samt ett inlägg om koranbränningen på Frölunda torg 2022.
Källa och referenser:
https://www.dn.se/kultur/anita-goldman-sa-lar-vi-oss-att-sluta-angslas-och-alska-bomben/
”The Great Fire”- en prisbelönt roman.
https://www.svd.se/a/jln3Mw/imam-i-stockholms-moske-om-koranbranningen-finns-en-grans
https://www.sydsvenskan.se/2023-07-20/se-bokbranningarna-for-vad-de-ar-hot-mot-minoritetsgrupper
Religionsfrihet innebär också att kunna vara trygg och frimodig i sin tro.
https://www.sydsvenskan.se/2023-07-22/munken-lamnade-templet-i-skogen-indisk-andlig-rorelse-tar-over
Konsekvenser som inte syns.
De länder eller personer som medlar mellan och medverkar till fred mellan Ryssland och Ukraina – och mellan krigförande länder överhuvudtaget (samt vad det gäller inbördeskrig) – borde vara självskrivna kandidater till Nobels fredspris. Här behöver också världens religioner ta sitt ansvar och visa på vägen framåt, som i samband med koranbränningarna där man framhållit att det är förkastligt att inte bara bränna islams heliga bok utan alla heliga böcker. Det är ett sjumilasteg som tagits och som pekar mot en framkomlig och mer kärleksfull och osjälvisk väg framöver, i samarbetet mellan världsreligionerna et cetera., se nedan om den indiska ”Oneness”- rörelsern. Tyvärr var det, i retrospektiv, få kyrkor, Oslo domkyrka var exempelvis ett undantag, som stod upp mot Hitler och nazismen. Bild: Helena Maria
https://blog.svd.se/historia/2015/03/01/de-norska-biskoparna-under-andra-varldskriget/
Bild: Helena Maria
TALBART 