Kategori: Okategoriserade

För cirka trettio år sedan, (1995), skrev jag om den ”andra” i en uppsats så som vi möter denna i reseskildringar, biografier och antropologiska verk. Uppsatsens titel är: Politisk fabrikation och Kolonial Imagination:

Konstruktionen av ”den andra” med utgångspunkt i Arabien och Mesopotamien.

I helgen var jag och lyssnade på en tibetansk lama, Khenpo Pema Wangdak, (med rötter i Tibet, numera New York), och lyssnade på beläringar som är tvåtusenfemhundra år gamla. Det handlar om ett andligt arv, ett kulturarv som går djupare än de västerländska filosofier, den kanon av filosofer, som omger oss, som vi är bekanta med. Och jag tror det är det som fascinerar oss västerlänningar; att vi kan känna igen så mycket ”lånegods” från de rika källor som bland annat Asien försett/förser oss med.

Egentligen ville jag skriva uppsats om Tibet – världens tak – men som alltid när något ligger en varmt om hjärtat så finns det ett ”mått av fruktan” i närmandet. Kanske skulle jag kanske också våga säga ”förblindelse”, för hänfördhet och hängivenhet kan lätt leda till förblindelse. Som Khenpo Pema sa:”You must transcend your obsession”.  Det är lättare sagt än gjort: De flesta av oss låter våra känslor, sinnesstämningar färga det vi ser, så är det i alla fall för mig. Men första steget är alltid att bli medveten om det.

I dag på morgonen återvände jag till min uppsats och kunde inte låta bli att tänka: Om jag skrev den här uppsatsen i dag, hur skulle jag reflektera kring ”den andra”? Och med uttrycket (eller begreppet) ”den andra” menar jag ”medmänniskan” vilket jag också förtydligar i uppsatsen. Akademiska uppsatser och avhandlingar har en tendens att åldras; nya ord och uttryck dyker upp, nivån på resonemangen förfinas och skärps till.

Det är de funderingarna som jag tog med mig efter mötet med Khenpo Pema.

 Här kommer första delen (inledning) av min uppsats:

Den handlar om den ”problematiska andra[1]” så som vi möter denna i reseskildringar, biografier och antropologiska verk.

Den andra har länge varit föremål för diskussion i antropologiska kretsar därför att denna så som den representeras inte är autentisk – verklighetstrogen om vi så vill. Bilden av den andra är just en bild; konstruerad av författaren. Om författaren överhuvudtaget bryr sig om den andra. Det finns exempel på avsaknad av den andra i etnografiskt skrivande. Vi kanske får lära oss mycket om kulturen vari denna ingår, exempelvis den materiella, om levnadsmönster, genealogi och så vidare, men den andra vägrar träda fram, är inte representerad.

Är det bara bilden av den andra man är intresserad av finns det otaliga exempel att hämta från exempelvis européernas syn på icke-européer. Man finner drivor av exempel sedan kolonialismens början som fortfarande lever i dag i form av klichéer, stereotyper och fördomar. Vårt medvetande är inte jungfrulig mark i det här avseendet, vi ingår i en tradition.

Tanken bakom den här uppsatsen är alltså att granska konstruktionen av den andra så som denna träder fram ur ett antal verk. Min ansats är inte att plocka ut exempel på rasism eller liknande överträdelser som anspelar på ”vi” och ”dom”-skillnader i exempelvis kultur utan att se på den andra såsom den är representerad utifrån den särskilda kontext där denna befinner sig.

För konstruktionerna är styrda utifrån det sammanhang där resenären eller antropologen ”fångat” den andra. Ofta blir de involverade i bestämda relationer som när en engelsk politisk officer blir stationerad i en liten stad i Kurdistan. Som vi förstår får hans biografi sin särskilda färg utifrån det perspektiv hans roll förser honom med.

Diskussionen inom antropologin har bland annat handlat om vårt behov av att revidera gammalt etnografiskt skrivande; att fylla igen de tomma hål som dessa utlämnade; att definiera den etnografiska världen på nytt och i takt med nya teorier och antropologiska grepp. Att misstänksamt granska de eventuella förbehåll och förutfattade meningar som fanns med från början där ute ”on the spot”. Något som för övrigt bekvämt kan göras från skrivbordet.

Det är i den fållan jag nu kommer att inrangera mig; men inte bara det. För diskussionen handlar också om vår förmåga att hänga fast vid gamla traditioner, att följa konventionerna, inte minst den sofistikerade versionen av det förflutna. Vi bygger exempelvis oftast på de lättast tillgängliga historieuppfattningarna utan att tillåta andra visioner av det förgångna.

Den ömmaste punkten är emellertid den som handlar om den andra, därför att observerandet av denna, eller studiet, var inte frikopplat från makt. Som exempel kan nämnas antropologins nära förhållande till kolonialismen. Fardon pekar på att etnografin var kolonialismens tvilling (Fardon, 1990:6). De politiska och ekonomiska relationerna var villkoren för de andra att bli konstruerade i specifika termer och som särskilda typer av kunskapsobjekt. Dynamiken i situationen involverade de villkor under vilka antropologin gjorde studiet av den exotiska andra möjlig (Ibid, 1990:6).

Och studiet har fortsatt. Det är bara det att det är en medvetnare och mer genomskådande etnograf som är ute på fältet:

”Subtly, not so subtly, and downright crassly, we produced our exemplar others; now we pride ourselves that we see through the mirrors we set up, no longer dazzled by the pleasing images of ourselves they reflected. The temporal transpositions have been rendered transparent for what they were: artifices of imagination in the service of power (Ibid, 1990:6)

Det betyder för min del att det är intressant att se tillbaka på ”produktionen” av den andra. Inte minst utifrån vissa specifika sammanhang, för dessa ”andra” återuppstår gång på gång; blir aldrig begravna och den etno grafiskt skrivna kontext där de en gång föddes används på liknande sätt gång på gång – även om inte alla författare ger erkännande åt vad som påverkat dem. Nya versioner av det förgångna är trots allt sällsynt och det är det Edward W. Saids diskurs om Orientalism handlar om, och från vilken jag lånat mitt kritiska perspektiv.

Som vi ska se döljer sig konstruktören och dess imagination bakom bilden av den andra. På så sätt blir studiet av den andra också studiet av oss själva.

Keesing, (1989:301), går så långt att han menar att den kulturellt konstruerade andra, så radikalt olik oss själva, fyller ett behov i det europeiska sociala tänkandet. Han förutspår att den andra kommer att fortsätta att utmana:

”But I believe we continue to overstate Difference, in search for the exotic and for the radical Otherness Western Philosophy, and Western cravings for alternatives, demand”.

Själv tror inte Keesing på någon radikal annorlundahet eller olikhet. Mycket av den är just konstruktion och som exempel tar han dem som ägnar sig åt att göra upp begränsande mallar för olika kulturers folk vad det gäller jag-uppfattningar, känsloliv och dylikt precis som biologin och kognitionen är något helt annat i icke-västerländska länder än vad det är i väst (Keesing, 1994:305). Ytterst handlar den här uppsatsen om den andra som förmedlare av informationsutbyte; oavsett om det sker mellan två svenska vänner på en restaurant, eller mellan en resenär och en infödd i det land där resenären befinner sig.

---

[1] Jag har valt uttrycket ”den andra” (medmänniska) i denna uppsats.

Oavsett vilka faser mentalsjukhusen har genomgått eller hur de har beskrivits har de i Sverige exempelvis förvandlats till attraktiva bostadsområden. I England har gamla mentalsjukhus också overgått till privata sådana, eller till privata vårdhem. De nya ägarna har tagit fasta på de vackra omgivningar som mentalsjukhusen historiskt förlades till eftersom de oftast var belägna utanför städer då rogivande omgivningar efterfrågades.

Vi ska nu ta en närmare blick på Lillhagens omgivning genom överläkaren och psykiatrikern George Punells ögon. Det vi ska betrakta är Lillhagens sjukhuspark och dess omgivningar.

Georg Punell var läkare och psykiatriker på Lillhagens sjukhus från 1952 till 1986. 1995 kom han ut med boken ”Farväl Lillhagen” och det är ur den citerar jag:

”Vår första bostad var en 4-rummare med jungfrukammare. På den tiden, innan storköket var byggt och innan vägen drogs förbi, gick man till sjukhuset på en smal, slingrande stig genom en dunge av spensliga aspar. Allt det är borta nu.

På husets framsida fanns- och finns fortfarande-några gamla ekar och en välskött gräsmatta, där vi kunde leka med barnen och spela krocket.” (Punell.1995:31).

Han beskriver omgivningarna på följande sida som en idyll.  Han beskriver det till och med som en äkta lantlig idyll. Skog och åkrar så långt ögat kan nå, det är så han målar upp det för vår inre syn. Det enda undantaget var en bondgård. Han poängterar att då fanns varken villabebyggelsen i Glöstorp eller Skogome, de omgivande samhällena. (ibid:32)

I hans skildring nämner han också att byggnaderna låg i harmoni med varandra, inbäddade i tilltalande grönska. På baksidan nämner han den vildvuxna parken, på framsidan en plantage med dussintals äppleträd och nyttoväxter som delvis odlades i stora drivhus. Här arbetade intagna för flitpengar, något som Punell var med att avskaffa.

Det var här som familjen Punell köpte sin julgran, berättar han. På våren köpte de tulpaner där.  Läsaren får också veta att trädgården brukade skicka färska blommor varje vecka till vårdavdelningarna, även läkarexpeditioner fick var sin bukett på skrivbordet, avslöjar han. Alla sinnen finns så gott som med i beskrivningen för från kapellet kunde höras klockringning som kallade till vesper på lördagskvällarna.

”Visst var det en idyll, men det var en idyll med förbehåll. Den gällde inte alla. Den gällde inte patienterna innanför avdelningsväggarna.

I alla fall inte på 50-talet. Och det tyngde våra samveten. (ibid:33)

Punell är medveten om ”dom” och ”oss. Att de intagna står utanför idyllen i dubbel bemärkelse.

I hela den här storslagna berättelsen saknar jag ordet trauma. Det nämns några få gånger i Punells bok i samband med någon föreläsare, men utan ordet trauma satt in i ett sammanhang.  Om det inte sätts in i patientsammanhanget, blir del av helandeprocessen, blir allt prat om mentalsjukhusens existensberättigande meningslöst. Människor är inte där utan en anledning; de är där på grund av trauma. Dylan Triggs ger ett förslag på vad trauma är:  Att ens “body memory occupy a liminal realm both revealing and concealing itself simultaneously”. (Trigg: 232) Han skriver bland annat om hur trauma “fails to ‘give’ itself to consciousness.”  Fonden fanns där, den fina naturen, men det ges inte tillräckligt med resurser till kvalificerad samtalsterapi på mentalsjukhusen, sanningen är att alltför få vår tillgång till den, bland annat för att motståndet bland de professionella mot samtalsterapi över huvud taget var ganska kompakt. (se bland annat Per Magnus Johansson)  Det är detta som där de stora mentalsjukhusens tragedi; att de inte kunde hjälpa patienterna med de trauman de kom med. Samhället är fortfarande dåligt rustat för trauma: det råder brist på leg. psykoterapeuter och psykologer.

Numera är det inte psykiatri patienterna, psykiatrin, det terapeutiska landskapet kommer till del. Lillhagsparken förvandlas till exklusivt bostadsområde mitt i det kulturhistoriska landskapet sedan dess slutliga rivning omkring 2013. Tvärtemot den vision om naturen som helande kraft som Georg Punell gav uttryck för i sin bok om Lillhagen, inspirerad av nya rön från Japan där man bland annat forskat kring ”skogsbad”.

Forskaren Antoinette Hetzler skriver i en artikel att det finns ett återkommande mönster i den historiska synen på och agerandet gentemot psykiskt sjuka i de flesta länder: isolering i celler eller på vindar, för observation, därefter uteslutning ur den lokala gemenskapen och bortforsling till hospital. (Hertzler:2008:122) Hon framhåller att det markerades tydliga gränser mellan de psykiskt sjuka och deras abnormitet, i förhållande till friska, normala människor. Att man byggde in och isolerade avvikande både (vår emfas) rumsligt och socialt. (ibid) Det bör även tilläggas att bli psykiatriker var inte den specialisering som stod högst i kurs.

När staten 1967 lämnade över ansvaret för mentalsjukvården till landstinget inleddes en ny era som tog till vara de nya tankegångarna i form av öppenvård, gruppboende och avinstitutionalisering, framhåller hon. Det kan exemplifieras med att rastgårdarna togs bort etc.

Vidare beskriver Antoinette Hertzler att sedan kommunerna fick det huvudsakliga ansvaret för psykiskt funktionshindrade 1996 innebär det att den rumsliga dimensionen åter dominerades av inklusion i samhället och social integration. Hertzler betonar att det hela tiden finns ett samspel mellan politik och vetenskap i den historiska utvecklingen av mentalvården, och det sambandet är något för forskare att framgent ta sig an att utforska.

/Helena Maria

Referenser, länkar och tips:

Hertzler, A. 2008. Mental Health and the Importance of “Place”- a Sociological Perspective. Socialmedicinsk tidskrift 2/2008.

Punell, George. 1995. Farväl, Lillhagen. Sävedalen, Warne förlag.

Interpellationsdebatt 30 januari 2018. Vanvård inom svensk psykiatri. Interpellation 2017/18:304 Vanvård inom svensk psykiatri. Av Margareta Larsson, partilös (men påläst ) till Socialminister Annika Strandhäll (S), se här.

https://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/interpellationsdebatt/unga-vuxna-med-psykisk-ohalsa_H510562

Our acquaintance started by me handing him some money now and then when he begged outside the local store, but it also happened that I saw him sitting at one of the benches at the bus stop. There was a rumour about him that he was homeless.

One day when I was split and angst ridden, I caught the eye of a man who’s face got confounded by the face of a person who had harassed me at a workplace and I got angst ridden and split. Then I saw Henning (a pseudonym) at the bus stop and started to talk to him. Often he was sitting drinking beer, but for me those occasions when I could speak to or listen to another human being then and there meant so much to me. My anxiety decreased instead of accelerating. He was really homeless and he waited for a barrack in the camp that was going to be put up at a nearby field close to the railway leading out to Lillhagen hospital and beyond. It was an alternative housing project for homeless people called Altbo that the City of Gothenburg long since has abandoned. It consisted of temporarily erected barracks. This was not long after the turn of the millennium. After moving in, Henning invited me to come and have a cup of coffee in his barrack. It was small and wooden and accompanied by at least 4-5 other barracks with other homeless people. He showed me in and immediately put on the kettle, and asked me to take a seat. Soon the penetrating aroma of

the coffee filled the air. Not long after he had prepared a tray complete with cups and spoons, biscuits, sugar bowl and a cream jug. A real coffee party. It redirected me to a kind of safety in my childhood, but also a longing after a life with more social rituals, conversations and talks. The safety to belong to a context I could take for granted the anticipation of human warmth and gathering. It may seem ironic that Henning who had been homeless could offer me a while of security and well-being. But one can never tell when and where one’s fellow human being shows up. And it is easy to miss the small things that make a difference.

Svenska:

”Henning” var en hemlös som höll till i området där jag bodde och som sedermera fick plats på ett så kallat ”Altbo”, baracker som slagits upp för att temporärt hysa hemlösa.

Det började med att jag stack till honom några slantar då han tiggde utanför den lokala mataffären, men det hände också att jag fick syn på honom vid hållplatsen.  Det ryktades om att han var hemlös.

En dag när jag var splittrad och ångestdriven efter att ha stött på en man som liknade en person som mobbat mig, och vars ansikte i sin tur gled ihop med en översittande vårdares, började jag för första gången tala med ”Henning”. (Hans namn är fingerat) Henning var i min ålder och lättsam att prata med och lyssna till. Ofta drack han folköl under tiden. För mig betydde den stunden där och då med en medmänniska mycket. Min ångest dämpades istället för att stegras till panik.

Han var verkligen hemlös och väntade på att få flytta in i ett barackläger i närheten. Altbo kallades den typen av alternativt boende som Göteborg stad numera har övergivit till förmån för en helt ny organisation. (Göteborgs Stad: Vårt Göteborg: 2018:02 :02 , https://vartgoteborg.se/ovrigt/nio-boendeformer-for -hemlosa-ersatter-altbo)

När Altbo-barackerna var på plats frågade han om jag ville följa med och dricka kaffe. Han visade mig in i en välstädad barack och började genast brygga kaffe medan jag visades till en stol vid ett soffbord. Henning gjorde iordning en kaffebricka komplett med koppar, kakor, sockerskål och gräddkanna. Att uppleva ett ”riktig kafferep” hos Henning återförde mig till en slags trygghet i barndomen men också en längtan efter ett liv med mer sociala ritualer, prat och samtal. Tryggheten i att tillhöra ett sammanhang, att eller sammanhang, där kaffet hemtrevligt står och brygger medan kaffedoften sprider sig och förväntan om trevlig samvaro. Det kan förefalla ironiskt att Henning som varit hemlös och fått sin barack kunde erbjuda mig en stunds återhämtning och hemkänsla genom sin fint dukade kaffebricka. Men det går aldrig att säga var ens nästa befinner sig, det finns ingen mall och det är kanske också därför att det är lätt att missa de små sakerna som gör skillnad.

Mentalsjukvården hamnade under en våldsam offentlig debatt i slutet av 1960- och 1970-talet, betonar Michael Helgesson i boken ”Gullberna sjukhus. Trettio år av ett mentalsjukhus historia 1950-tal till 1980-tal”, utgiven av Blekinge Museum, år 2000. Det nya tänkandet inom psykiatrin kan sammanfattas i något som kallades ”det terapeutiska samhället”. Detta bestod av nyckelord som frivillighet, gemensamhet, social träning, demokratiska och decentraliserade beslut och ett uppbrott från traditionella patient- och personalroller.  Denna period blev en omsvängning av den psykiatriska vården, man började arbeta efter ett nytt synsätt och så småningom anpassades samhällets vårdresurser till den nya ideologin. (ibid:116).

Redan i ”Den psykiatriska vårdens målsättning och program” som kom från socialstyrelsen 1973 stod det klart att de gamla mentalsjukhusens öde var beseglat (Helgesson: 2000:117) Målsättningen sades vara en total avveckling av dessa särskilda lasarett för psykisk vård i samtliga sjukhusområden inom högst 20-25 år. (ibid)

Den här kritiken kom ungefär när man under efterkrigstiden ville bygga mer moderna, gärna estetiskt tilltalande sjukhus, som skulle ersätta de gamla sjukhusen med låg hygienisk och materiell standard. Gullberna sjukhus var ett steg i den riktningen, Europas modernaste, (som stod klart så sent som 1958). Men utvecklingen gjorde så att planen aldrig fullföljdes skriver Helgesson, den blev helt enkelt omodern innan den fullföljdes. (ibid)

Helgesson understryker att steget var att betrakta som ett paradigmskifte, det vill säga det skedde ingen utveckling av det bestående utan det gamla ersattes av något helt nytt. (ibid).

För visst fanns det en baksida av psykofarmakan, skriver Helgesson. (ibid:115) Ibland talade man om att patienterna blev ”Hibernallikriktade.”  Tidigare så ”trots oron, trots skriken så hade de varit särpräglade, aldrig liknat varandra utan reagerat på olika sätt. Med medicinerna förvann mycket detta, patienterna blev utslätade, miste sin färg”. (ibid). Han skriver om hur resonemanget gick; att patienterna blev passiva genom nerdrogningen; att man dövade symtomet men inte gjorde något åt orsakerna till psykisk ohälsa. 

Helena Maria

Sommarloven hos farmor och farfar var sorglösa, men även sommarlovet hade rutiner, strikta sådana. En sådan var att med mina bröder gå till pumpen med skrindan och pumpa upp vatten. Det innebar att vi fick lämna tomten, gå en kortare sträcka och öppna grinden till hagen där gick kor och betade bland fridlysta växter som Adams nycklar. Det tog emot ibland att utföra det här uppdraget, att avbryta leken och sälla mig till mina två bröder för ”vattenexpeditionen”. Pumpstället var gemensamt för sommarstugeägarna i området, sammanlagt tre.

Mot kvällningen fanns en annan obligatorisk uppgift; att gå och hämta mjölk i granngården. Vi hade egna kärl med oss och mjölken kom direkt från de nymjölkade korna. Grädden på mjölkens yta fanns kvar. Ibland fick vi kalvdans med oss hem. Det var inget som jag var speciellt förtjust då. Gården låg ungefär en kilometer bort och promenaden dit var alltid välkommen.

 Det var okomplicerade somrar, en sommar som tedde sig oändligt lång i början. Dagar som sanddyner, den ena inbäddad i den andra. Och mamma och pappa som bara var med oss där under ett par veckor i början.

Jag kunde inte läsa och skriva i princip förrän jag började första klass. Så skolstarten hägrade. Vad jag längtade! När jag bläddrade i farfars bibel närde jag en djup önskan om att få lära mig läsa.

Det fanns få böcker och tidskrifter i sommarstugan, och ingen teve. Vi lyssnade på sjövädersrapporterna på radion och från vår utsiktsplats vid bordet i vardagsrummet där vi intog våra måltider kunde vi se fartygen stävja förbi vid horisonten. Det var väldigt tryggt hos farmor och farfar. Måltiderna var regelbundna, vi fick ofta fiskrätter eftersom farfar, och min pappa när han var där, tyckte mycket om att vara ute på sjön och fiska. Vid eftermiddagskaffet fick vi släta bullar, men oftast bara en. Vid festligare tillfällen fick vi bullar med fyllning. Alltid hembakat. Det stadigaste målet åt vi som lunch, dagens sista mål var enklare.

På kvällen stängdes fönsterluckorna om oss och det var som att sova i en kokong i det lilla rummet med våningssängar. (”Sjöboda” är fingerat).

Hursomhelst, när skolan väl började hade jag lärt mig skriva och läsa något lite med början i mitt namn. En bit in på terminen flyttade familjen och jag började in en ny skola. Jag var snabbt klar med mina uppgifter och jag var så ivrig att lära och få nya uppgifter att min fröken tog mig i handen och höll min hand i sin. Och hon var pedagogisk och konstruktiv för hon satte mig att hjälpa ett några av de klasskamrater som hade svårt att hänga med, exempelvis på grund av frånvaro.

/Helena Maria Ingeborg Lindbom & Abdelhamid

Jag tänkte att du skulle vara intresserad av den här artikeln jag hittade på MSN: Ukrainas 100 år gamla USA-vapen som Ryssland inte kan stoppa – https://www.msn.com/sv-se/teknik/allm%C3%A4nt/ukrainas-100-%C3%A5r-gamla-usa-vapen-som-ryssland-inte-kan-stoppa/vi-AA282wSj?ocid=socialshare

De höga dagskostnaderna inom sjukvården diskuterades flitigt både inom riksdag, fullmäktige och i pressen i början av 1940-talet.  Statens besparingsberedning gav klara besked 1942 om att sjukvårdskostnaderna måste sänkas.

Den elfte maj 1944 skrev sjukhusdirektör Hugo Höglund i Göteborg om en förändring i utspisningen vid sjukhusen. Den gällde sjukhusens barservering och direktivet kom från Socialstyrelsen. I Stockholm hade ett nytt serveringssystem utprovats och mer än 90 procent av befattningshavarna ville att det skulle införas även i Göteborg. Detta önskemål sammanföll med sjukvårdsberedningens rationaliseringssträvanden, konstaterar Hugo Höglund i skrivelsen och påpekar att det finns sjukhus i Sverige som har haft ända upp till ett tiotal matsalar. Enligt hävd har det på många håll inte ansetts passande att läkarna skulle äta i samma matsal som sjuksköterskorna och sjuksköterskor inte i samma matsal som biträden, kokerskor inte i samma matsal som sjukvårdspersonal och så vidare, skriver Höglund. Han berättar också att som en följd av det här systemet har det inte sällan inträffat, att en enda läkare kommit att disponera en egen matsal och ger ett exempel bland annat från innan bardisksystemets införande vid Lillhagens sjukhus. Det föll sig då att endast en läkare såsom regel intog sina måltider i läkarnas matsal, och vid Renströmska sjukhuset var det två läkare som åt i matsalen.

Hugo Höglund fortsätter:

”I samband med Patricias ombyggnation omtalades det att man där hade fem särskilda kök och matsalar för olika befattningshavarkategorier, så framfördes kritik häremot. Det talades vid det tillfället att det varit tradition inom flottan att så skulle vara förhållandet.”

 Det har också varit tradition inom sjukhusen, att de olika befattningshavare kategorierna haft sina egna matsalar och sin egen serveringspersonal. Det är uppenbart, att ett sådant system i ekonomiskt avseende verkar betungande för sjukhusets huvudman och i sista hand för skattebetalarna, understryker Hugo Höglund i skrivelsen och menar att han inte ser några problem med förändringarna.

Han framhåller också att Göteborg inte är en pionjär i det här avseendet, utan pekar på att både Stockholmssjukhusen och många andra sjukhus är redan har infört barsystemet och ordnat med gemensamma matsalar.

Det har klagats på att barsystemet innebär tidspillan för gästerna, men enligt Höglund stämmer inte det. Han berättar att det är uträknat att serveringstiden för varje gäst är tre minuter från det att den kliver in i matsalen tills de är serverade.

”Tre minuter måste betraktas som synnerligen snabb servering.”

Den 8 maj, 1944, inkommer läkarna med en skrivelse med önskemål till sjukhusdirektionen. Den är så lång att Höglund inte närmare vill gå in på den. Men ett av önskemålen tar han upp och det är att läkarna bland annat vill ha ett samlingsrum där de ”kunna intaga kaffe, röka och rådgöra med varandra angående patienter och andra sjukvårdsproblem.” Och Hugo Höglund är positivt inställd till den begäran; han skriver att det finns goda möjligheter härför. Han är också medveten om på att läkarnas matsal är i minsta laget och behöver utökas.

Men understryker han:

”…läkarna får lika lite som övriga befattningshavare göra anspråk på gratis förplägnad. Jag håller före, att sjukhusdirektionen kommer att göra allt vad rimligen kan begäras för att tillmötesgå önskemål från läkarnas sida, men syftar man på ett återinförande av en gammal tids kastindelning för det allmänna så vill jag i varje fall inte vara med härpå.”

Införandet av ”barserveringssystemet” blottlade hur klassamhället och dess hierarkier kunde avspegla sig inom sjukvården, men också på hur besparingar bidrog till att förminska klassamhällets hierarkier. Något som noterades med tillfredsställelse av sjukhusdirektören Hugo Höglund, som den socialdemokrat han var.

/Helena Maria

Källa: Regionarkivet, Göteborg. Ur Sjukvårdsdirektör Hugo Höglunds papper. Bild: Helena Maria

Några data i anslutning till förteckningen över epidemisjukhusets arkivalier.

Den person som omnämns som att ha utfärdat den första  författningen, (1374), rörande avspärrning av smittad ort är visconten Bernado av Reggio. Detta berättas av en bibliotekarie inom sjukvårdsförvaltningen i Göteborg i ”Förteckningen över epidemisjukhusets arkivalier ” som finns på Riksarkivet.

Det framkommer att problemet med hur mycket av samhället, som handeln, ska stängas ner vid en epidemi, inte är något nytt spörsmål.

I förteckningen berättas det att man har diskuterat nyttan av karantäns- och avspärrningsåtgärderna för att hindra spridningen av smittsam sjukdom.  Det poängteras att ”olika mening har framförts”.  Exemplet som nämns är Per Erik Svedbom, som i sin bok ”Om karantänanstalten mot kolera”, (1854) var mycket betänksam mot de hitintills använda avspärrnings- och karantänanstalterna. Han anförde många exempel då sådana vidtagits utan att de förmått att hindra smittans spridning, och han påtalade svårigheter som uppstå för, speciellt handeln, tongångar som vi känner igen från coronaepidmin.

Han anför: 

[  ]”oerhörda, utarmande kostnader i ett glest befolkat land, så som vårt glest befolkat land, så som vårt, vida överstigande mindre samhällens förmåga att bära (Vi tala här om naturligtvis om spärrningar , sådana som de måste vara för att såvitt möjligt uppfylla sitt ändamål, icke egentligen om de ändamålsvidriga  tillställningar, som i vårt land bära detta namn, ehuru visserligen även dessa medföra rätt ansenliga kostnader, vilka med allt skäl kunna anses desto mer tryckande som de här uppoffras utan allt förnuftigt ändamål; hängivande handelsförbindelser och i följd därav näringarnas och all livligare rörelsers avstannande; såsom följd därav, arbetslöshet för en mångbehövande och ökad fattigdom såsom följd av hämmad eller minskad tillförsel , dyrhet och stegrande priser på de nödvändigaste förnödenheter, vanligen om näringslösheten  blir ännu mer tryckande. Större oro och förstörelse och sämre sjukvård, om koleran ändå omsider, spärrningarna oaktat, dyker upp”.

Den första egentliga karantänförfattningen fick Sverige den 7 november 1806 och den första karantänsanstalten 1807 vid Kansö i Göteborgs skärgård.

Vi får också veta att anstalten löd under en särskild karantänskommission i Göteborg, vilken upplöstes 1869, varefter övervakningen övertogs av länsstyrelsen. Dylika kommissioner i Malmö och Stockholm som samtidigt tillsattes, upphävdes 1857. Genom hälsovårdsstadgan som antogs 1857 upphävdes alla tillfälligt inrättade karantänskommissioner. Anstalten å Kansö fick dock vara kvar och erhöll nytt reglemente 1882.

I Stockholms skärgård fanns en karantänsanstalt som dock endast togs i bruk vid behov. Den hade sängplatser för hundra personer.

De epidemiska sjukdomarna betecknades förr i allmänhet såsom pest, vilken benämning numera endast gäller den specifika infektionssjukdomen, b.pestis.

Vidare betonas att numera sammanfattas de epidemiska sjukdomarna under följande: pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, (fläcktyfus), tyfoidfeber paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnsjukdom, (hjärninflammation), rödsot, återfallsfebersömnsjuka, frossa, denguefeber, och så kallad undulatfeber.

De sista sjukdomarna ha inordnats i epidemilagen efter 1919 under paragraf, som tillägger Konungen rätt att besluta, att lagens Stadgan den skola tillämpas även på annan smittsam sjukdom, ändå i själva lagen uppräknande, betonas det.

Dr Albert Lindström, vid Lunds universitet betecknar på epidemi på följande sätt:

”Med epidemi förstår vi var och en sjukdom, som inom viss begränsad tidrymd uppträder på en viss ort i så stor utbredning, att den trycker sin egendomliga prägel på, det i denna ort härskande sjukdomstillståndet, antingen denna sjukdom för övrigt äger sin motsvarighet i någon bestämd, även sporadiskt uppträdande, patologisk process eller endast i form av epidemi iakttagits”.

Det var först under 1800-talet, som pesten äntligen syntes minska i omfattning, och som dess kraft syntes bruten. Enligt nedteckningen rasade den som värst under 1300 århundrandet då dess framfart åstadkom en oerhörd förödelse. Vidare berättas att under namn av digerdöden, storkdöden och svarta döden- härjade den väldiga i Sverige. I det som nedtecknats ges exempel på hur i Stockholm gatorna betäcktes med lik, och bland socknarna ute i landet träffades Färnebo socken så svårt att när farsoten var över, återstod av socknens befolkning endast en husfru, en dräng och två pigor.

Svårigheterna att ge en mer uttömande skildring av farsoterna, hävdar bibliotekarien, i Sverige under tidigare århundranden beskrevs av O.T. Hult sålunda:

”Därtill är de befintliga källorna alltför ofullständiga. Förteckningen pekar på hur dödsböckerna för denna tid saknas på många ställen, och där de finns, företeer de ofta luckor just för ifrågavarande period, beroende på att prästerna dött eller under stora dödligheten ej hunnit med anteckningarna i böckerna.”

/Helena Maria

Källa:

Sjukhusdirektörernas konferens i Göteborg 1938. Tryckta skrifter. Allmän hälso- och sjukvårds 1937.

Göteborgs stads sjukhusdirektions årsberättelser. Hälsovårdsnämndens årsberättelser.

Som ett utslag av synkronicitet har jag blivit uppmärksam på att självledarskap bland ungdomar är något som pågår! En spekulation från min sida är om det till viss del kan ses som ett behov som blivit synligt i vacuumet efter nedläggningarna av fritidsgårdarna?

Jag har hittat till den intressanta podden Drivkraften´´ s podcast som drivs av Malin Rosén, kognitiv coach och författare. I avsnittet från 2021-07-13, se här, intervjuas Leif Hejdenberg, grundare till Next Generation Leadership, (NGL), se här https://startaochdriva.se/2021/07/07/leif-hejdenberg-med-ett-team-som-vill-gora-skillnad-i-samhallet/, som är ett program som hjälper ungdomar till ett bättre mående och mer gemenskap. Han berättar för Malin Rosén att programmet har tagits fram i England och här i Sverige är NGL en förening som i nära samarbete med kommunerna planerar och genomför samhälls- och ungdomsprogram som gör en skillnad för ungdomar och pedagoger.

Leif Hejdenberg beskriver hur det finns en dold värld därute där människor hjälper andra människor och vill väl och gör så gott de kan. En dold värld på så sätt att det inte ”torgförs”.  För Leif Hejdenberg fortsätter med att det är en värld i vilken de som är engagerade inte skryter om vad de har gjort eller hjälpt människor med, Men det magiska händer när människor när det kommer i kontakt med föreningen och programmet enligt Leif Hejdenberg och föreningen kommer också att leverera fler program till kommunerna.

För jag har märkt, berättar han, att när man är i en trygg miljö och blir lyssnad på då kan man börja formulera saker som man kanske inte varit bekväm med tidigare. Han syftar på att ungdomarna inte vågar ta de här hittills oformulerade tankarna på allvar; att de resonerar som så att det bara är något som de ”hittat på”, att det bara är en tanke, att det inte betyder att den kan vara sann i verkligheten.

Tankar påverkar mina känslor så att jag blir ledsen eller tyst, eller det är ingen idé och så tror jag mig själv, fortsätter Leif Heijdeberg och pekar på hur jobbiga de här tankarna blir. Att de på något sätt blir till verklighet och blir till bevis på att inget går att förändra. Att ha någon som lyssnar för, som Hejdenberg uttrycker det, gör att det kan släppa och att ett skifte uppstår. Den blå himlen skiner igenom och skingrar molnen, är en bild som han illustrerar det med.

NGL bedriver den här verksamheten ute i kommunerna för att fler ungdomar ska få ord på vad som är viktigt och man lyssnar i stället för att värdera.

Malin Rosén ger uttryck för att det finns inga mirakelkurer eller magiska piller för att bli balanserad och harmonisk, men att hon tror på den verksamhet som NGL bedriver enligt Leif Hejdenbergs beskrivning: att finnas där. Hon betonar vikten av att ha någon som sitter bredvid en, och menar att den personen inte behöver säga något utan bara sitta med sin närvaro medan en berättar eller gråter om vad som hänt, vad som varit känslomässigt för den personen.

”Det är värt så mycket”, understryker Malin Rosén och poängterar att det här kanske är vad som behövs i stället för att det ska gå så långt att exempelvis föräldrar börjar koppla in BUP eller andra instanser. Ibland behövs det, men man ska inte underskatta vikten av att bara finnas där för ofta är det här som hjälper mest, enligt Malin Rosén och den erfarenhet hon har. Att faktiskt bli lyssnad på precis på det sätt som Leif Hejdenberg beskriver.

De är båda ense om att det inte handlar om att få en ”behandling”, även om det kan låta väldigt trevligt, utan att det handlar om att bli behandlad som en människa.

Det är med stort intresse jag har lyssnat på podden. Jag rekommenderar också avsnittet från 2021-11-23 där Malin Rosén samtalar med ledarskapskonsulent och mentala tränaren Elenor Thelander som också, i likhet med Malin Rosèn, jobbar både med ungdomar och vuxna, se här: https://play.acast.com/s/drivkraften/c65c2d18-809d-4ebe-b853-e8331d674c16.

Elenor Thelander talar bland annat om behovet av ”checks-in” för sig själv, som ”vad behöver jag mest nu”? Vikten av att kunna lägga in små mikropauser och kolla var man har sig själv: om axlarna har åkt upp exempelvis eller om jag börjar få en orosklump i magen, bland annat för att få på pejling på stressnivån.

Självledarskap är definitivt något som vi definitivt behöver mer av, både i vardagen och som förebyggande hälsovård inom ramen för folkhälsan. Den tid det tar för personliga samtal och genomgångar et cetera för varje individ kommer att vara betydelsefullt och djupt meningsfullt. Det är jag övertygad om.

Ytterligare ett podtips är psykologen Cy Wakemans podcast ”No ego pod” , se här https://podtail.se/podcast/no-ego/s4-e5-self-reflection/.

/Helena Maria

”Ten Thousand Miles Without a Cloud” är en bok skriven av författaren och dokumentärfilmaren Sun Shuyun. Den är utgiven år 2004 på Harper Perennial.

Första kapitlet ”Bringing Back the Truth” inleder Sun Shuyun på följande vis:

”I grew up in a small city in central China, in a time that now seems remote and strange. It was the 1960’s. Life went by like scenes in a play I could not understand”. (s.3)

Hon berättar om högtalare som öste ut revolutionära sånger från  ”dusk to dawn”, om Maos lilla Röda och virvlande patriotiska danser som lämnade människor så uttröttade att de svimmade och fick bäras från platsen.

”Some of them even pinned Mao´s portrait on their chests , and their blood dripped down. The Cultural Revolution was on the way.” (s. 5)

Under all den här revolutionära och feberaktiga ytan är det dock en karaktär som sticker ut och det är farmodern till Sun Shuyun. Förföljelsen, föraktet och våldet riktade sig också mot religionen, mot de människor som exempelvis trodde på Buddha och begrundade hans lära i sitt hjärta. Den här förföljelsen och regelrätta hjärntvätten försiggick i offentligheten. Inget lämnades orört. Alla, nära nog alla, deltog i den offentliga och våldsamma mobbningen för ingen ville bli offer, den som släpades i smutsen. Sun Shuyun drog med sin farmor till en sådan här ”offentlig avrättning” och farmorn blev askgrå i ansiktet. Hon vände sig till sitt barnbarn och bad henne mer eller mindre lova att aldrig behandla människor så.

Och medan hon stod och såg på hur människovärdet fråntogs människor tillsammans med sin farmor drabbades hon av en insikt: Hur kunde de buddistiska munkarna som tycktes så spröda, oförargliga och kraftlösa möjligen hota regimen och deras land? Män som såg ut att kollapsa under sina tunga plakat vilken minut som helst.

”My grandmother said they were the gentlest of men – they walked very carefully so they would not thread on ants; and in the old days, when they lit a lamp, they would cover it with a screen so that moths could not fly into it. But my father said I should not be fooled by appearances. ‘Even a dying cobra could bite’, he warned me.” (s. 5)

The Red Guards fortsatte sin framfart, sitt omkullkastande av det som varit, sin framfart präglad av våld och skoningslös propaganda. Det gjordes räder i hemmen, böcker, allt som kunde tänkas hota regimen eller antyda något kontrarevolutionärt beslagtogs.

Det framkommer att Sun Shuyun få ett hum om buddhismen innan Mao kom till makten (efter striderna mot Kang- Kai Chek), hon hade exempelvis följt med farmodern till det lokala templet. Och hos farmorn hittar Sun Shuyun en berättelse, ”The Monkey King” i form av en serierulle (scroll) som handlar om Zuanzang, om en buddhistisk munk (se här https://asiasociety.org/xuanzang-monk-who-brought-buddhism-east) som under svåra strapatser gav sig ut på en sjutton år lång resa för att hämta buddistiska beläringar från Indien till Kina (likt översättaren och gurun Marpa i den tibetanska traditionen som reste från Tibet till Indien under mödosamma strapatser). Berättelsen om Zuanzang, förbjuden som den var, blev vad som ledsagade Sun Shuyun genom en av Kinas blodigaste perioder. Att läsa om hennes ”återupptäckt” av buddhismen och mer och mer dras till sin farmors hemliga utövning av buddhism i smyg blir en motkraftens parallellhandling, vibrerande av liv, i motsats till allt dödande, likriktning och flockmentalitet i kommunismens namn.

Sun Shuyun berättar utförligt om Zuanzang och hur läsningen om honom och hans liv blev som en uppenbarelse för henne. Också för att berättelsen inte bara uppehåller sig hinsides, utan munken vågar också betrakta det samhälle som han lever i med öppna ögon. Vid ett tillfälle säger han exempelvis:

”The capital has becomed a nest of bandits’, as he later told Hui Li (en indisk buddhist munk och pilgrim som byggde Lingyin templet i Hangzhou och vars indiska namn förmodligen är Matiyukti enligt Wikipedia, se här )’Law and order has broken down completely. The magistrates have been killed and the priests have perished or taken flight. The streets are filled with bleached bones and the rubble of burned buildings.’ “ (s. 12-13)

Boken handlar om hur författaren själv ger sig ut på resa i munkens fotspår – men med betydligt modernare färdmedel till hands.

/ Helena Maria

Det finns en rörelse som heter Erni och som har sitt ursprung i Yorkshire i Storbritannien och som betonar att känslor inte är sjukdomar, ( Emotions aRe not Ilnesses) De som startade rörelsen är psykologer, psykiatriker, egenerfarna och klienter. Rörelsen författade en deklaration under förra året, Ernideklarationen, (se här), och den finns på olika språk, bland annat svenska och finska, och de som vill, och vad som är viktigt, om man signerar deklarationen, är att man tror på vad den ger uttryck för.

En av dem som uttryckt sitt stöd för deklarationen är psykiatrikern och författaren Sami Timimi, se här.

Så här säger han om den inriktning han ser psykiatrin måste ta, (se här):

”För att städa upp i den här avskyvärda röran, så måste vi först rensa våra utbildningar, vården och vår kultur från den pseudovetenskap som har skapat det diaboliska resultatet att vi har en vård som är bättre på att skapa långtidspatienter (som långsamt förgiftas av neurotoxiner vilka felaktigt etiketteras ‘medicin’), än att lindra begripligt lidande. (se här)

Exempel från 1900-talets psykiatri och mötet med 2000-talet

Jag skulle lite kort vilja belysa det inspirerande citatet av Sami Timimi ovan med några tillbakablickar till 1900-talets psykiatri. Den första tillbajabli ken är från Lars Norén som avled förra året, och som var författare och dramatiker.  Det jag ska citera återfinns i boken ”Freuds Psykoanalys. Inblickar i psykiatrins och den psykodynamiska terapins historia i Göteborg 1945–2009, Band IV, från 2009 ” Boken är skriven av docenten i ide- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet och hpsykoanalytikern Per Magnus Johansson. Per Magnus Johansson skildrar bland annat en debatt om mentalvården från 1966 till vilken Lars Norén sällar.  (s. 84) Noréns bild av mentalvården är i princip att den handlar om passiv förvaring utan utrymme för samtal. Själv skrevs han in efter ett dödsfall i familjen och räknade med att vara utskriven inom en vecka. Per Magnus Johansson berättar hur Norén får diagnosen endogen depression och hur det som var tänkt som en sjukhusvistelse på en vecka blev till sex månader. Jag citerar från boken:

”Med facit i handen hävdar han att han ’försvann in i ett perfekt maskineri av leda och likgiltighet’, utan möjlighet att styra sitt liv, bland annat på grund av all medicinering. Ju tydligare han visade sitt behov av att få tala sig ’in i det normala livet’ desto mer psykofarmaka och sömnmedel erhöll han. Han kallar medicineringen vanvettig.” (s. 84-85)

Lars Noréns vistelse kom till en vändpunkt när han dels fick flytta över till ett annat sjukhus, dels beviljades läkarsamtal och samtal med psykoanalytiker. Dessa händelser ledde till att Lats Norén kunde skrivas ut efter tio dagar

Ytterligare en infallsvinkel på Sami Timimis citat ovan kommer från historikern Cecilia Rivings artikel i Respons 6/2015, ”Oklart vilka slutsatser som bygger på forskning och vilka som är subjektiva”.

 Apropå boken ”Den sårade divan- Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)” av Karin Johannisson, (se här) undrar Cecilia Riving följande:

”Begreppet ’sårad diva’ har jag svårt att relatera till – de eventuella primadonnafasoner som kvinnorna gav utlopp för var kanske inte så främmande för kvinnor med deras höga sociala status”.

Cecilia Riving berör något viktigt, för kan man verkligen benämna exempelvis Nelly Sachs, författare och Nobelpristagare, som flydde undan Nazitysklands judeförföljelse och dödsfabriker under uppbyggnad, och kom till Sverige som flykting, för ”sårad diva”? Även om, som Riving betonar, att Karin Johannisson så gärna vill se kvinnorna som aktiva och starka i all sin olycka och svaghet. Men Cecilia Riving ställer frågan om Karin Johannisson inte drar det hela för långt, och hänvisar till att de beteenden som kvinnorna visade upp kan ha sin grund i en mängd komplexa faktorer som vi inte har någon möjlighet att känna till.  Inte minst mot bakgrund mot all den kännedom som finns om trauma i dag och att det bakom psykisk sjukdom ofta finns ett sådant, eller till och med flera trauman.

Även om kunskapen och förståelsen om trauma har gått lite upp och ned sedan slutet av 1800-talet enligt en av världens ledande traumaforskare Besser van der Kolk, är den numera väl beforskad och handlar om just det som Cecilia Riving benämner, det som vi inte kan se och som rör sig i det inre.

Konstnärskap som motmakt

Psykiskt lidande hos kvinnor, oavsett vilken status och klass, borde inte betecknas som ”sårade divor”. Och det är en direkt olämplig beteckning för en person som Nelly Sachs som flydde från Nazityskland och med en värld runtomkring sig som inte började talade om det som hänt under Förintelsen förrän någonstans i början på 1960-talet.

Sigrid Hjerten avled i samband med en lobotomi på Beckomberga. Att beskriva någon som en ”sårad diva” postumt efter ett sådant oetiskt ingrepp, är inte heller värdigt . (Lobotomi upphörde i allt väsentligt i Sverige omkring 1954, men så sent som 1963 utfördes en lobotomering, och i en motion av Elina Linna, med flera från 2006, framställs krav på ersättning till de drabbade. Bland dem återfinns också barn enligt en studie i Umeå som det hänvisas till, se här och här och här) förefaller Jag har för mig att någonstans, om det kanske var filmen Sigrid och Isaac från 2005, (se här) där det skildrades hur Sigrid Hjertens make, konstnären Isaac Grunewald, försökte stoppa ingreppet, men till sin förtvivlan kom försent.

Men, för att plocka upp tråden med status och klass igen, det ska inte heller stickas under stol med att även inom sjukhusens och mentalsjukhusets väggar var klassamhället strängt rådande, med dess ”ordning” internaliserad. Dessutom, ovanpå det, ett auktoritärt system där jag har en känsla av ingen mentalpatient gick säker (safe).

 I boken ”Berättelser från Insidan. En essai om personliga erfarenheter i psykiatrins historia”, (2010) av docenten i etnologi, institutionen för kulturvetenskap vid Lunds universitet, Lars-Eric Jönsson, går han igenom skildringar som skrivits av människor som varit inskrivna vid mentalsjukhus. I den norska författaren Amelie Skrams skildring exempelvis befinner sig Else Kant på en psykiatrisk avdelning i Danmark i boken ” Pa St. Jørgen” som kom ut första gången 1895. se här

Lars-Eric Jönsson skriver:

 ”Kants sociala umgänge gör ingen skillnad på medpatient, sköterska eller läkare. Filtret tycks snarare sortera människorna på anstalten med utgångspunkt i diagnos och klass. Hon ser föga mänsklighet i de grå massorna som rör sig i klump på de ”sämre” avdelningarna där många patienter ligger i öppna salar.  Dessa ”medpatienter” betraktar hon med en rysning på distans. De förefaller henne uppenbarligt galna. De har sin plats på hospitalet till skillnad från henne själv”. (s. 57–58)

Och Jönsson konstaterar torrt att ”nej, patientskap genererar inte automatiskt kamratskap. Tvärtom, skriver han, så är anstalten en plats där patienter kastar distanserade blickar mot varandra och gränser dras upp. ”(s. 60)

Karin Johannisson har utan tvekan, med all sin empati , enligt Cecilia Riving, försökt visa kvinnor med motmakt. Och där deras främsta motmakt tvivelsutan är deras konstnärskap. Nelly Sachs och Agnes von Krusenstjerna som författare och Sigrid Hjertèn som målare. Konstnärskap som lever och talar än i dag. (se artikeln här)

En som också, både litterärt och historiskt, intresserat sig för kvinnliga mentalpatienter och som skriver ur en feministisk synvinkel är Kate Zambreno. Hon har i Hjältinnor, (2019), exempelvis skildrat mötet med Highland Hospital, mentalsjukhus där författaren Zelda Fitzgerald brann inne. Det är när Kate Zembrano tillsammans med sin make är i Ashville som de gör en pilgrimsresa (min kursivering) till Highland Hospital för att se vad som återstår.  Rent fysiskt är det bara två byggnader, konstaterar hon, nämligen Dr Carrolls hus, och huvudbyggnaden Highland Hall. (Zambreno:2019:167)

”Jag går runt, försöker frammana det förgångna. Sjukhusområdet köptes upp av Dukeuniversitetet för länge sedan, och nu har ett företag som sysslar med sina medicinska tester sina lokaler här.  Jag fotograferar den blöta tennisplanen. Var det samma som Zelda spelade på om dagarna? Läkaren rapporterade om hennes fysiska övningar till maken, som ett tecken på framsteg. Hon är alltid iakttagen, övervakad. Hennes tanke om framsteg var inte deras, ändå lär hon sig, ja, hon lär sig spela spelet”. (ibid.)

En av de tydligaste lektionerna från nutida neurovetenskap är att vår känsla av själv, (sense of self) är förankrad i vital förbindelse med våra kroppar, påvisar Bessel van der Kolk i i sin bok ”The Body Keeps the Score”, som kom ut 2014. Han fortsätter med att poängtera att vi aldrig på riktigt kan tillägna oss självkännedom om vi inte kan känna och tolka våra fysiska förnimmelser. Han till och med understryker att vi behöver registrera och handla, (act), på dessa förnimmelser för att på ett betryggande, (safe), sätt kunna navigera genom livet.

Trauma är preverbal

Bessel van der Kolk slår fast :

”All too often, however, drugs such as Abilify, Zyprexa, and Seroquel, are prescribed instead of teaching people the skills to deal with ( ) distressing physical reactions. Of course, medications can only blunt sensations and do nothing to resolve them or transform them from toxic agents into allies. ” ( s.101)

Vidare påpekar Bessel van der Kolk att även åratal efter händelser som traumatiserat människor har de oerhörda svårigheter att kunna berätta vad de varit med om.

”Trauma, genom sin natur, driver oss till randen av förståelsen, förklarar han, skär av all förbindelse till ett språk baserat på en gemensam förståelse eller ett ”imaginable past”. (s. 43) (fritt översatt)

Det är ett väldigt arbete som ligger framför en starkt traumatiserad person, men med rätt hjälp och stöd går det att läka och bli fri, och Bessel van der Kolk visar på just detta.

En klok uppmaning medföljer också Ernideklarationen i vilken man ombeds att vänligen notera:

”Samtidigt som vi – som ERNI-orienterade yrkesverksamma samt klienter/patienter inom vården – inte ser lidandet som sjukdomar och psykofarmaka som behandling, så inser vi att många har ordinerats psykofarmaka som kan vara farliga att sätta ut utan medicinskt stöd. ERNI Declaration stöder inte utsättningen av förskrivna

psykofarmaka utan professionellt stöd och vägledning. Vi hoppas att ERNI Declaration kommer att bidra till en konstruktiv dialog i människors liv och inom psykiatrin.”

/Helena Maria

Referenser och tips:

Lars-Eric Jönsson. 2010. Berättelser från Insidan. En essai om personliga erfarenheter i psykiatrins historia. Förlaget Carlsson.

Cecilia Riving. 2016. Oklart vilka slutsatser som bygger på forskning och vilka som är subjektiva. Respons 6/2015.

Elisabeth Punzi. The art activities at Lillhagen and their relevance for current psychiatry. Outsider Inpatient. Reflections on art as therapy. 2021-01-01. Stockholm.Trapart Books

Elisabeth Punzi. Creative writing at a Swedish psychiatric inpatient clinic. perspectives from the authors who guided the patients. An interview study. Journal of Poetry Therapy. 2021-01-01. se här

http://tidskriftenrespons.se/recension/oklart-vilka-slutsatser-som-bygger-pa-forskning-och-vilka-som (Hämtad: 22-01-11)

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0GrEOJ/forskare-gar-till-botten-med-massdoden. 2020-11-06. (hämtad: 22-01-11)

Ida Lundqvist. 2010. Producent. Vipeholmsexperimenten. P3 Dokumentär. Sveriges Radio. 2010-10-05. (hämtad: 2022-01-11)

https://sverigesradio.se/avsnitt/6524

Randi Mossige-Norheim. 2020.Vipeholms anstalten – Min farbrors hjärna. Del 1/5. P1 Dokumentär. Sveriges radio. 2020-10-25. (hämtad: 2022-01-11)

https://sverigesradio.se/avsnitt/vipeholmsanstalten-del-1-min-farbrors-hjarna-p1-dokumentar

Charlotte Wiberg. 2021. Varför lossnar tabut runt psykoser först nu? Expressen. 2021-12-25. se här

Anna-Lena Haverdal. 2007. Var sjätte dog efter lobotomi. Svenska Dagbladet. 2007-04-30. (Hämtad: 2022-01-12) se här