december 2017 – TALBART

Behovet av psykoterapi överstiger tillgången

Vi kan alla bli svanar. Mycket beror på om vi får/har fått rätt hjälp och stöd från början av den psykiatriska vården (eller primärvården) och vilka forskningsresultat och vilka teorier den lutar sig mot. Självförståelse vid psykisk ohälsa borde vara en rätt för den förståelsen är *fullt möjlig*. Bild: Helena Maria

Enligt professor John Read måste man vid psykisk ohälsa se till den sociala kontexten,och inte minst fråga patienten om det finns något trauma. Om min psykiska ohälsa anses förorsakad av en biologiskt avvikelse som ligger utanför min egen kontroll ger den mig ingen möjlighet att jobba med den, enligt Reads föreläsning. Bild: Helena Maria

Behovet av samtalsbehandling överstiger tillgången

För att kunna möta den ökande psykiska ohälsan behövs framför allt en kraftigt ökad tillgång till

psykologisk behandling.

Detta läser jag på Socialstyrelsens webbplats, i ett nyhetsbrev gällande de uppdaterade riktlinjerna för vård vid depression och ångestsyndrom som publicerades den trettonde december.

Den största förändringen utgör de nya riktlinjerna för vård av barn och ungdomar.

Tidig upptäckt och ökad tillgänglighet till psykologisk behandling är ledorden.

Lise–Lotte Risö Bergerlind, som är psykiatriker och som har suttit med i projektledningsgruppen för riktlinjer fastslår i nyhetssammanfattningen att det framför allt är vid första vårdkontakten som det råder brist på personal med kompetens för psykologisk bedömning och behandling.

Rekommendationen av psykologisk behandling i kombination med läkemedel kvarstår, men behovet av ett utökat utbud av olika typer av psykologisk behandling lyfts fram, och det är det terapeutiska samtalet som är i förgrunden.

Önskar patienten enbart psykologhjälp så är det den hjälpen som ska ges enligt Patient lagen.

Det som i första hand rekommenderas i riktlinjerna är olika typer av kognitiv beteendeterapi (KBT).

Vårdcentralerna har en betydelsefull uppgift. De bör kunna erbjuda barn och unga psykopedagogisk behandling, där även föräldrar och familj tillsammans får verktyg att hjälpa den som drabbats. Det är Torsten Ivarsson, docent i barn- och ungdomspsykiatri, och med i projektledningsgruppen för riktlinjerna som säger det i nyhetssammanfattningen.

Det stora behovet av psykologisk behandling överstiger i dag tillgången enligt nyhetsbrevet. Det slås fast att det här bristtillståndet i ett kortare perspektiv kommer att leda till ökade kostnader för vården, men att de kommer att plana ut på sikt.

I rapporten Stöd till utveckling av psykoterapeutisk kompetens – slutrapport om statsbidrag till landstingen 2009–2012 konstaterar Socialstyrelsen i sammanfattningen att behovet av psykoterapeuter inom landstinget är fortsatt stort, bland annat mot bakgrund av stora pensionsavgångar.

Socialstyrelsen ger också ut en lägesrapport för tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst.

I lägesrapporten från 2015 står det bland annat att läsa att barn vårdas ibland inom allmänpsykiatrin.

År 2013 var det 41 barn som vårdades inom vuxenpsykiatrin. Sex landsting saknar i dag, poängteras det i lägesrapporten för 2015, vårdplatser för slutenvård inom barn- och ungdomspsykiatri verksamheten.

Psykos anges som den vanligaste diagnosen bland kvinnor och män i alla åldersgrupper, och vidare att majoriteten av de kvinnor och män som vårdats för psykos är i åldern 25–34 år. Det framgår också att männen framför allt vårdas för psykos medan kvinnor vårdas för personlighetsstörning. Det framkommer också att det förekommer tvångsåtgärder och även här finns det en skillnad mellan män och kvinnor, vilket går att utläsa ur den statistik som redovisas: För männen är läkemedelstillförsel som utförs under fastspänning den vanligaste åtgärden totalt, medan fastspänning upp till fyra timmar är vanligast bland kvinnor.

Med den nya patientlagen som trädde i kraft 2015 (2014:821) indikerar humanare förhållanden:

En av förändringarna innebär att informationsplikten gentemot patienten utvidgas och förtydligas.Det klargörs även av att hälso- och sjukvård som huvudregel inte får ges utan patientens tillstånd.

Jag läser på Sveriges kommuners och landstings webbsida att syftet med den nya lagen är att tydliggöra patientens ställning, samt att främja patientens integritet, självbestämmande och delaktighet.

I sammanfattningen för Lägesrapporten 2017 (tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård) står det och jag citerar:

Psykisk hälsa är ett prioriterat område eftersom ohälsan ökar bland unga. Tillgången till psykologisk behandling är otillräcklig i förhållande till befolkningens behov framför allt inom primärvården.

Det händer oerhört mycket på det psykologiska forskningsområdet, (jag hänvisar till John Reads föreläsning nedan om förbindelsen mellan psykos och trauma psykos) det finns numera alternativa synsätt att resonera kring det här med psykisk ohälsa än det biomedicinska, och en forskarna, som har på fötterna och gör det bäst, är John Read, forskare, författare och professor i klinisk psykologi vid Swinburne University of Technology i Melbourne.

/Helena Maria

Tips:

Lyssna gärna på professor John Reads föreläsning från Köpenhamns universitet, oktober 2015: Who is right in psychiatry: psychiatrists or patients?

John Read var inbjuden till Danmark av The Forum of Existential Psykology and Therapy and The Danish Voice Hearers Network.

Läs gärna Hannes Qvarfordts inlägg på RSMH-bloggen den 3 oktober 2017: Medicinsk behandling får inte baseras på gissningar.

Läs gärna också Linda Weichselbrauns artikel: Jag tror på en psykiatrivård utan bältesläggning i Socialpolitik.com från 29 juni 2014.

Ökad konsumtion ger inget hållbart välbefinnande

Cecilia Solér, docent vid Handelshögskolan i Göteborg skriver i dag på DN Debatt (annandagen) att det finns ett tydligt samband enligt forskningen mellan konsumtion i en vidare bemärkelse och bland annat sensorisk överbelastning. Bild: Helena Maria

På DN Debatt annandagen pekar docent Cecilia Solér, Handelshögskolan Göteborg, på ett samband mellan konsumtionssamhället och stress och psykisk ohälsa. Hon visar på att svenskarnas privata konsumtion har ökat mellan 2006 och 2016 samtidigt som den psykiska ohälsan har ökat lavinartat.

Vidare framhåller Solér att enlig Försäkringskassan har antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökat med 159 procent mellan 2011-2016.

Jag citerar:

Anpassningsstörning och stressreaktioner till följd av bland annat en belastande livssituation ökar mest av de psykiatriska diagnoserna. Den psykiska ohälsan drabbar även barn och ungdom.

/Helena Maria

Läs gärna också följande debattartikel av Cecilia Solér: https://www.expressen.se/debatt/spendera-inte-hela-lonen–for-allas-basta/

Årets julklapp hittar jag på socialstyrelsen

Socialstyrelsen vill undersöka barn och ungdomars olika miljöer och kommer att gå till ungdomarna själva och fråga dem om deras livsvillkor. Orsakerna är till ökningen i psykisk ohälsa är fortfarande okända, enligt rapporten. Bild: Helena Maria

Årets julklapp!

Årets julklapp hittar jag på socialstyrelsen: Den är dels att mer psykologisk behandling ska hjälpa fler med psykisk ohälsa och dels att andelen barn och ungdomar som får recept på olika antidepressiva medel efter att ha blivit sjuka inte har ökat utan har varit oförändrat de senaste tio åren.

Det senare påpekar utredaren Peter Salmi i ett pressmeddelande från Socialstyrelsen, och jag citerar det som är väsentligast i det sammanhanget:

En tidig upptäckt och diagnostisering, där olika former av psykologisk behandling sätts in tidigt skulle eventuellt kunna ersätta läkemedelsbehandling vid psykisk ohälsa, så som rekommenderas i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångest.

Men, för det finns också ett men, förutom de goda nyheterna ökar den psykiska ohälsan hos barn och unga på ett oroväckande sätt.

Den 13 december i år sände Studio Ett i P1 ett inslag som handlade om just detta.

Programledare var Li Hellström och Anders Garmin.

I det nitton minuter långa inslaget intervjuas bland annat barnpsykiatrikern Barbro Thurfjell, medicinsk sakkunnig på Socialstyrelsen.

Hon redogör för hur man har sammanställt information från de nationella registren och de gäller grupperna barn 10–17 år och unga vuxna 17 till 24 under åren 2006 till 2016.

Dessa ungdomar har kommit till vården och träffat läkare och fått en diagnos eller läkemedelsförskrivning, berättar Socialstyrelsens sakkunniga.

På programledaren Li Hellströms fråga om mörkertalen, så förklarar Barbro Thurfjell att rapporten gäller enbart de som varit på läkarbesök men att många kommer att träffa en sjuksköterska, en kurator, en sjuksköterska, men att än så länge ser man det inte i registren. Vidare så säger hon att de kommer att få göra det så småningom, men gör det inte i dag. Barbro Thurfjell berättar vidare att det säkert finns ett visst mörkertal, och att det också finns dem inbegripet i mörkertalet som aldrig är i kontakt med vården, utan försöker hantera det på något annat sätt.

Det redovisas i rapportens sammanfattning att omkring tio procent av flickor, pojkar och unga män har någon form av ohälsa, utifrån uppgifter i Socialstyrelsens nationella hälso- och dataregister 2016. Motsvarande siffror för unga kvinnor är femton procent påpekas det.

Vidare berättar Barbro Thurfjell att man ser att en del av den här ökningen av diagnostiseringen utgörs av ADHD hos de unga männen, men skiljer man och tittar på dem som inte har en sådan neuropsykiatrisk diagnos ser man att det är ångestsyndrom och depressioner som driver ökningen, understryker hon.

Rapporten redovisar också att bland pojkarna i åldern 10-17 år med kombinationen depression och ångestsyndrom så är självmord 25 gånger vanligare än bland pojkar i samma ålder utan diagnos.

I sammanfattningen framgår dessutom att diagnoser som tyder på skadligt bruk och beroende också ökar, särskilt bland unga män.

Totalt utgörs gruppen av totalt av cirka 190 000 barn och ungdomar och den enskilt största gruppen , drygt 63 000, består av unga kvinnor i åldern 18-24, berättas det i pressmeddelandet.

Socialstyrelsen har inte åtkomst till vilka riskfaktorer som finns beskrivna i de nationella registren. Men det som de kan se, enligt Barbro Thurfjell, är att den psykiska ohälsan finns i hela ungdomsgruppen, lite mer bland de som är i en utsatt situation, men den finns i hela ungdomsgruppen.

Bland de inom ålderspannet 10-17 har den psykiska ohälsan ökat med över 100 procent på de angivna tio åren. För de mellan 18-24- år ligger ökningen på närmare 70 procent. Enligt utredaren Peter Salmi finns det inga säkra svar på varför den psykiska ohälsan ökar.

Men, som han säger i pressmeddelandet från den trettonde december, kan det ha att göra med en ökad medvetenhet och att fler vågar berätta. Men eftersom hela ungdomsgruppen har drabbats av psykisk ohälsa tror Peter Salmi att ökningen har att göra med ungas livsvillkor, och jag citerar:

Då handlar det om de miljöer där alla barn och unga vistas, som under skolperioden. Men även inträdet i arbets- och vuxenlivet kan vara en del av förklaringen.

I Studio Ett:s inslag poängterar Barbro Thurfjell att Socialstyrelsen kommer att fortsätta att titta på de ungas miljöer, och tala med de unga själva. Och betonar att det inte rör sig om någon ökad genetisk sårbarhet.

Ing-Marie Wieselgren, nationell samordnare för psykiatri SKL (Sveriges kommuner och landsting) intervjuas också.

Vi står inför en samhällsutmaning, menar hon och poängterar att resurserna för närvarande inte räcker till. Hon efterlyser också mer samordning.

2014 fick svensk psykiatri kritik från OECD om att just vården för ångest och depression behöver förbättras, vilket togs upp i ett inslag från Studio ETT.

På socialstyrelsens hemsida läser jag att regeringen har tagit fram en strategi inom området psykisk ohälsa med början förra året 2016 fram till 2020. Den pekar ut fem fokusområden:

förebyggande och främjande insatser
tidiga, tillgängliga insatser
utsatta grupper
delaktighet och rättigheter
ledarskap och organisering.

I den Stökiga psykiatrin: minnen, samtal, tankar , summerar P.C Jersild sina erfarenheter inom psykiatrin och socialmedicinen ungefär med, om jag minns rätt, att det är på det förebyggande området som insatserna först och främst måste sättas in. (Den stökiga psykiatrin recenserades i Göteborgsposten den 23 februari 2015 av journalisten och författaren Hanna Jedvik)

Psykiatrin behövs i den mån som det förebyggande arbetet inte har gjorts.

/Helena Maria

Spådomen – en flickas memoarer av Agneta Pleijel.

Tigande och frihetslängtan, två oförenligheter där det ena uppstår ur det andra.

Det är så jag läser Spådomen – en flickas memoarer. Boken är Agneta Pleijels fiktiva självbiografi, och dess första del, som kom i pocket 2016.

Det är 1990-tal och fadern är död.

Via brev och minnen manas den flicka fram, ”hon”, som det berättas om i tredje person genom boken. Berättarjaget sitter fasterns gamla rum. Hon betraktar utsikten och hennes blick faller på en förvriden tall.

När jag har läst färdigt beskrivningen av tallen har boken mig fullständigt i sitt grepp. Och då befinner vi oss fortfarande på första sidan.

Kanske är det metaforen som gör det, i kombination med den efterföljande associationen:

Det är en åldring som håller på att dö men den sträcker fortfarande en grov arm över vattenspegeln. Ett barn skulle kunna ligga där och läsa, som i en engelsk barnbok med många mysterier. (sid.9)

Författarjaget sitter med sitt obearbetade trauma, sitt eget mysterium, och sin släkts. Parallellhandlingen i boken handlar just om faster Ricki.

”Hon” beskriver Ricki som gåtfull, en gåtfullhet som delvis skingras senare av det äldre berättarjaget, bland annat genom släktbreven.

Ricki arbetade som arkitekt, men bodde hemma tills hon var trettio Men att vara ogift och barnlös som hon var i slutet av 1940-talet, indikerar en ganska hopplös situation. Men Ricki hade inte gett upp hoppet: tillsammans med en väninna hade hon besökt en spådam och blivit spådd att hon skulle möta kärleken. Och den spådomen kan kanske ses om en mise en abyme, det vill säga att den inom sig rymmer hela bokens symbolik.

Nästan en tredjedel in i boken flyttar familjen med tre barn till Lund där pappan fått en professur. Bilresan ner beskrivs som att befinna sig i en tryckkokare. Vad flickan inte vet är att trycket bara ska öka.

På Lunds kommunala flickskola inleder ”hon” sitt sjätte skolår och hennes sjätte möte med en okänd skolklass.

Det är också under den här tiden i Lund som spådomen slår in och Ricki gifter sig efter att först ha varit spårlöst försvunnen under en semesterresa.

Hemma i Lund på Vintergatan händer det också saker. Familjen får goda vänner, paret tant Vibeke och farbror Torsten, och det är runt Vibeke och berättarjagets pappa, som handlingen vävs. Och det geniala är att det är genom det här förhållandet vid sidan om som får vi möta flickan i alla hennes förvirrade, utredande och olyckliga tankar. Hon försöker verkligen, fatta, mentalisera, förstå (min kursivering).

Ta in.

Men verkligheten luckras upp. Förnekelsen breder ut sig i familjen kring det obearbetade traumat. Det är våra mänskliga försvarsmekanismer som kickar igång. Helt utan dem skulle vi stå alltför nakna.

Det finns ljuspunkter: När jag från bussen såg cykellyktorna lysa på rad utmed leden tidig morgon härförleden påmindes jag om Agneta Pleijels Spådomen – en flickas memoarer. Bild: Helena Maria

Författaren Agneta Pleijel kan som få andra gestalta psykologiskt och känslomässigt stoff så att det blir allmängiltigt: samtalen i huvudet som längtar ut. Bild: Helena Maria

I vissa lägen fungerar de som säkerhetsventiler.

Som när pappan befinner sig i en intim scen med Vibeke och flickan inte vågar lita på sina sinnen, vad hon sett.

Det fast hon vid ett annat tillfälle i boken spekulerat i den lite för långt gångna närhet, som hon undrar över och har iakttagit, mellan hennes pappa och Vibeke:

Bilden av dem vill trots allt inte försvinna. Hur hon än försöker och kratsa och utplåna den blir hon inte kvitt den. Såg mamma det verkligen inte? Eller såg hon och ville inte låtsas om? Hon bestämmer sig för att betrakta minnet av pappa och Vibeke som en stillbild [ ] Och hålla albumet stängt. (sid.105-106)

Men med den halvliggande scenen vet hon något. Och Vibeke har inte missat att hon kommit på dem, och pappan, resonerar hon, kan inte heller undgått att hon sett.

Och ändå:

De låtsas inte om något. (sid.176)

Världen omkring henne stängs ner, blir mörkare. Dessutom kostar hon, är en belastning för pappan.

Huvudpersonens självbild har tagit stryk av allt för många flyttar och skolgårdar med mobbning.

Men det finns ljuspunkter. Som när ett mirakel inträffar när hon ska börja på gymnasiet: Ricki ska förlova sig med Olle. Spådomen har slagit in och för flickan utan egen röst är det ett indicium på att Gud finns.

Det mesta som sker, sker inom henne, i hennes försök att förstå, till samtal med sig själv: en pågående utveckling i en av de känsligaste av åldrar då man förändras kroppsligt och känslomässigt, och allt ska integreras.

Den yttre bakgrunden är det politiska klimatet, inte minst det som benämns som 68-rörelsen. En del av den utgjordes av den sexuella frigörelsen.

Men den frigörelsen gör inte mycket för hennes frigörelse, den tycks bara understryka hennes ensamhet. Bland sina jämnåriga har hon ingen som hon anförtror sig åt: Familjedramat lämnar henne ingen ro:

Hur ska hon förhålla sig till det?

Antingen måste hon lita på sina sinnens vittnesbörd och sitt förnuft; då blir hon delaktig med Vibeke och pappa.

Och liksom medskyldig.

Om inte får hon inbilla sig att hon missförstår. Då blir hon suddig och oklar. Om hon ska kunna förstå vem hon är och vara ärlig, måste hon lita på vad ögonen ser och förståndet säger, och inte göra sig till en oklar fläck. [ ] Varför är hon på psyket (hennes mamma, min anmärkning) egentligen? Vet hon?

Och hon själv: ska hon välja att inse eller ska hon välja att se bort? (sid.178)

Tiden som följer beskrivs som tigandets terror. Men hon fortsätter den inre kampen och hon säger till sig själv att det är klart att hennes mamma vet alltihop, och orsaken att hon hamnade på psyket måste ha varit att självbehärskningen brast, att hon inte längre kunde hålla undan sin makes och väns svek.

Vem kan förebrå henne för att ha hamnat på psyket? undrar hon.

Mamman själv förmår inte se orsakskedjan, och det visar sig senare att hon inget visste om otroheten.

Huvudpersonen cyklar kors och tvärs över Lund medan allt sönderfaller runtomkring henne. Och det är de här cykelturerna som är den enda konstanten i hennes liv som jag kan hitta (förutom böckerna då).

I parallellhandlingen så här långt har Ricki gift sig och fått barn. Hon hälsar på dem i Västertorp.

De två, Ricki och Olle, reflekterar hon, har fått uppleva att helt och hållet accepteras av en annan. Det har hon själv aldrig fått uppleva, och tror sig aldrig få uppleva. Men lugnet hon upplever i Rickis närhet gör att hon åker och hälsar på så ofta hon kan.

I det såriga familjekaos hon befinner sig i får hon punka på cykeln veckor före studenten, och undsätts av en man som är japan. Han är artig, men vet ingenting om punkteringar. Istället erbjuder han henne en värmande kopp te hemma hos sig.

Det här mötet får henne att känna sig osplittrad.

Mannen hade ställt henne en fråga som ingen annan hade ställt henne förut. Och hon kände att hon måste svara, att det inte fanns något annat val:

Och hennes svar måste vara fullkomligt uppriktigt. Det är som en spådom men nu är det hon själv som är mediet (sid. 189) (Jag ska inte spoila frågan).

Efter mötet leder hon sin punkterade cykel ända hem utan att känna av dess tyngd.

Och det som följer i korthet är att huvudpersonen inser att hon måste lämna föräldrahemmet som har splittrats. Lämna pappans sorglöshet och oförmåga till djupare samtal om det som berör känslorna, lämna mamman med sina ouppfyllda drömmar, och hennes oförmåga att se henne och hennes behov.

Ricki dör, och den spådomens sista del uppfylls: att Ricki skulle dö vid ett vatten.

Genom familjebreven fördjupas bilden av Ricki ytterligare. Det är tydligt att Ricki var den betydelsefulle andra som syresatte den mer eller mindre igenproppade familjeatmosfären som huvudpersonen levde, gav henne luft under vingarna.

När jag läser den här boken upplever jag att tiden visar sig som den chimär den är, eftersom våra försvarsmekanismer i allra högsta grad är levande även i vår samtid.

/ Helena Maria

Referenser och tips:

Siegel, J. Daniel (2016) : Hjärnstorm – överlev tonårstiden med forskningens hjälp, Södertälje. Dana förlag,

http://bakomboken.libsyn.com/15-agneta-pleijel – hör Agneta Pleijel själv berätta om Spådomen och övriga utkomna böcker i självbiografin i ett samtal med författaren Tone Schunnesson i Nordstedts och Rabèn & Sjögrens podd om böcker. Tone Schunnesson vikarierar i det här inslaget för författaren Daniel Sjölin som annars håller i podden.