Horisontlinjen används som ett stöd vid teckning för att exempelvis avgöra formers, som träds, förhållande till varandra. Men den hjälper även på andra sätt.
Häromdagen gick jag ännu en gång till en av sommarens badplatser. Eller kanske ska jag sägas sensommarens, för jag kom igång sent med badandet. Och precis som förra sommaren var det milda upprepande påtryckningar som fick mig att ta första doppet en tidig morgon. Brittsommaren bidrog till att det blev fler.
När jag nu återser den välbekanta platsen med sina stenbryggor, stegar och sand är det inte badets själva sensationer, lättheten i vattnet, mina försök till crawl eller ett stilla plaskande jag uppsöker. Det är horisontlinjen: behovet av att vidga mitt synfält och komma från ”skärmarnas” påverkan på mitt seende, ”närsyntheten” och ögontröttheten. Lustigt nog betyder horisont, ett ord som kommer från grekiskan, begränsning, enligt Wikipedia.
Horisonten, där himmel och hav möts långt därute blir platsen där musklerna i ögonen kan vila och slappna av. Jag söker den medvetet. Men inte bara i pragmatisk mening, horisonten är en del av rymden, det vida blå över mitt huvud. Rymden som är så viktig för inre rymd: hela naturen, skog som dungar som fjäll är nödvändiga för välbefinnande och återhämtning.
Jag önskar att vi värnar extra om horisontlinjen, om att kunna se bortom och därför exempelvis inte göra avkall på strandskyddet – inte minst för djur och andra arter än oss själva – utan låta en mångfald av platser ge oss möjlighet att åtminstone skymta horisonten, om inte se den i hela dess vidd. Att kunna gå längs hav och sjöar borde tillhöra oss alla, i alla tider. Följa med oss som en mänsklig rättighet att värna. Inte som något som späds ut eller uppluckras genom en massa dispanser, undantag eller en nytt synsätt på vad allemansrätt innebär.
Kanske är det bara genom att vistas i naturen, vid vattendrag och skog, och i och på hav som vi verkligen kan förstå naturen och hur den inverkar livgivande – också hur den lider under oss, under antropocen. Därför bör vi i ut i naturen, vistas i naturen. Allt hänger ihop. Och för att förstå det behövs platserna där det finns rymd, där himmel och hav möts.
Hässleholms kommun tar initiativet till fackeltåget till minne av Kristallnatten den 9-10 november 1933 då tusentals judars affärer, hus och synagogor förstördes i Nazityskland.
Hässleholms kommun kommer att manifestera för fred, tolerans och medmänsklighet till minne av Kristallnatten, och alla de judar som miste livet eller drabbades på andra sätt den 9 november i år.
”Var med och visa att alla människor kan mötas i Hässleholms kommun för att leva, uppleva, arbeta och lära. Här accepterar vi inte våld, rasism eller mobbing. Vi står upp för fred, tolerans och medmänsklighet. Tillsammans verkar vi för ett öppet, tryggt och välkomnande samhälle.”
Fackeltåget avslutas på kyrkbacken och kyrkan är öppen mellan 17 och 19 då det spelas stillsam musik. Det betonas att det är en opolitisk manifestation.
Att Fackeltåget avslutas på kyrkbacken i Hässleholm har en särskild innebörd för mig då det fanns prästerliga krafter i Nazityskland som ville skapa en ”arisk bibel”, det vill säga slopa gamla testamentet, den mosaiska bibeln och därmed kapa rötterna till judendomen och dess profetiska tradition som löper in i evangelierna, enligt min tro. Som på så sätt ville ”arifiera” Jesus, göra honom hemlös och rotlös, som ett ”rö för vinden” utan kontext och tradition, ”berövad” uppväxten i ett judiskt hem, som jag föreställer mig det. Göra sig av med GT på samma sätt som man gjorde sig av med allt judiskt, allt som påminde om det judiska och alla som inte passade in i den nazistiska ideologin och frälsarläran där Fuhrern var frälsaren.
Det är anledningen till att jag anser det speciellt viktigt att Svenska kyrkan, men också andra trossamfund är med och visar solidaritet med de judiska församlingarna i den accentuerade antisemitism som ännu inte gett prov på att avta; visa att de inte står ensamma.
Martin Lind belyser Anders Nygrens kritik av nazismen i sin bok Kristendom och nazism bland annat
…Hitlers ingripande i kyrkovalen i juli 1933 till förmån för de tysk-kristna; händelserna i samband med de tysk-kristnas möte i Sportpalatset i Berlin den 13 november 1933, där de ca 20 000 deltagarna bl.a. krävde gamla testamentets avskaffande, ett nya testamente i överensstämmelse med den tyska andan…” [s. 156]
Källa, tips och länkar:
Martin Lind. 1975. Kristendom och nazism. Frågan om kristendom och nazism belyst av olika ställningstaganden i Tyskland och Sverige 1933- 1945. Håkan Ohlsons förlag.
Syftet med bloggen är inte riktigt färdigreflekterat, men talbart.blog kommer att fortsätta med att ha antisemitismens ondska, och vikten av allas lika värde, som någon slags röd tråd för det börjar med judarna, som i den berömda dikten som tillskrivs prästen Martin Niemöller, men slutar inte där. Vi alla, oavsett etnisk tillhörighet, hindu, muslim, kristen eller buddhist, om vi arbetar inom facket, är homosexuell, (hbtq), eller tillhör ett litet samfund eller en fackförening kan vi drabbas av förföljelsen, av de totalitära krafternas makt och vansinne, som nazismen utgör.
Se nedan youtubeinslaget från Rabbi Jonathan Sachs Legacy.
Det här inlägget kommer att ta upp Lewi Pethrus igen och hans eventuella nazistsympatier eller status som nazist. I boken Pingströrelsen och tidningen Dagen – från sekt till kristet samhälle 1907-1963 för författaren Carl-Erik Sahlberg en diskussion om detta på några sidor i boken. Han menar att det inte är görligt att framställa Pethrus som en nazistsympatisör under andra världskriget. (s. 113) Bland annat därför att han mitt under nazismens glansdagar i september 1940 indirekt i Evangeli Härad uttalade sig om nazismens gudlösa karaktär. (s. 113) I oktober 1941 påtalades i samma tidskrift av andra skribenter Österrikes tyska judepolitik. Sahlberg tar också upp ett exempel från sommaren 1943 då en artikel redogör för antipatier mot judarna. (s. 113) Gång på gång betonade samtidigt det judiska folket som Guds egendomsfolk, vars återvändande till Palestina utgjorde ett ytterst fundamentalt eskatologiskt tecken. (s. 113)
I Expressen-artikeln ”Detta blir fel om antisemitismen” den 18 oktober 2024 tar Göran Rosenberg upp den viktiga frågan om dagens ”eskatologism”, som riktat in sig på en etnonationalism:
”Gärna också av företrädare för teologiskt antijudiska ”kristna” partier och rörelser som i judarnas återvändande till det heliga landet (i synnerhet de heliga platserna på ockuperad mark) ser förspelet till Jesu återkomst och judarnas omvändelse till Kristus.”
Pingströrelsens renodlade independentism och voluntarism rimmade inte med totalitarianism, enligt Sahlberg. (s. 105) Och han skriver att uppfattningen om judarna som egendomsfolket och som ett eskatologiskt tecken omöjliggjorde varje form av antisemitism. Det betonas att inställningen var att Palestina tilhörde judarna och inte araberna och judarna sades vara araberna överlägsna. (s. 105) Den beskrivning som ges här handlar inte om orientalism, andrefiering, utan rasbiologi. Rasbiologin och rashygienen hade starkt fäste i Sverige under de första årtiondena av 1900-talet. (Resandefolket, exempelvis, och andra svenskar som inte passade in i mallarna, tvångssteriliserades eller spärrades in och förföljdes på olika sätt.) Sahlberg hänvisar här till Evangelisk tidskrift, men citerar även ET 4/35 där, som han skriver, användes formuleringar som låg nära den nazistiska rasläran. (s. 105) Det som användes här var dubbla måttstockar.
Sahlberg framhåller att Pethrus personliga avståndstagande från nazismen uppbars emellertid inte av någon större intensitet. Vidare att Pethrus förhöll sig ganska strikt till den svenska neutralitetspolitiken.
”Enda nyansskillnaden skulle vara, att Petrus i högre utsträckning lade tonvikten vid det nationellt-monarkistiska och kung Gustaf V:s personliga kvalifikationer att lotsa Sverige på fredliga banor genom kriget”. (s. 114)
Vintern 1941 besökte Lewi Pethrus Berlin, men det besöket föranledde ingen kritik över de förhållanden som rådde där, enligt Carl-Eric Sahlberg som fortsätter:
”När de svenska nazisterna år 1943 utgav en förteckning över svenska naziopponenter, var det i sin ordning att Pethrus inte fick plats där.” (s. 113)
Denna förteckning är Folkkalendern 1943, enligt Sahlberg. Levi Pethrus nära medarbetare förnekar nazistsympatier hos honom, Nils G. Andersson 17/9-74 och Hilding Ekman 4/5-76. Sahlberg noterar att det fanns pingstvänner som hyste vissa nazistsympatier och det hävdas av Holmberg 1966, s. 137 och SvD 24/2-49. Levi Pethrus var för övrigt i USA i Chicago en tid, som föreståndare för en församling, han tackade ja i september det 1940.
Sahlberg tar i boken upp exempel på att pingströrelsen inte var anstruken av nazism. Det märktes i innehållet i Evangelisk Tidskrift och Evangeli Härad under 1930-talet att den politiska utvecklingen, särskilt i Tyskland efter Hitlers maktövertagande i januari 1933 i första hans, bidragit till Levi Pethrus nya politiska engagemang. (s. 104) Trycket från de totalitära staterna märktes i de enskilda församlingarna, betonar Sahlberg. Han skriver att Pethrus på ett mycket tidigt stadium tog avstånd från den nazistiska politiken exempelvis. Framför allt var det religionspolitiken och förföljelsen av judar som återkom i predikningarna.
I en fotnot illustrerar han det med ett par som begär utträde ur filadelfiaförsamlingen: ”Vi är för övrigt nationalsocialister och dessa passa ju inte riktigt samman med församlingen.” (s. 105, fotnot 10)
Nils-Eric Sahlberg tipsar dessutom om en boks av Zander Åberg från 1942 som ger exempel på pingstvänner, som mycket klart tog avstånd från nazismen. (s. 114) Det framgår att hösten1939 bistod filadelfiaförsamlingen i Stockholm karitativt de polska medborgare, som flytt undan Tysklands ockupationsarmeer. (s. 112)
”Pethrus själv då?” Sahlberg ställer den frågan i boken, det vill säga om Pethrus själv var nazist.
Författaren Sven Lidman anklagade Levi Pethrus under lidmansstriden 1948 för att omkring 1940 haft pronazistiska sympatier, berättar Nils-Eric Sahlberg.
”Lidman menade även, att Pethrus efter läsningen av ”Mein Kampf” skulle uttala sympati för Hitler. Det är inte otroligt att anta, att Pethrus inspirerats av Hitler som folkbildare. Möjligt är även, att USA-resan till en del kan förklaras, inte utifrån pronazistiska sympatier utan snarare utifrån en rädsla för den sovjetiska statsmakten. USA-resan får dock även förklaras mot bakgrund av det motstånd, som Pethrus mötte inom filadelfiaförsamlingens äldstekår bland annat i dagstidningsfrågan.” (s. 113)
Levi Pethrus startade tidningen Dagen för 1930-talet hade lärt honom att som kristen och samfund kan man inte blunda för vad som sker i samhället och världen. Han ville att pingströrelsen skulle vara med och påverka.
Jag har försökt läsa på lite mer, inte bara ”kasta” mig in i frågan så att säga. Jag tror det är nyttigt för alla samfund och kyrkor, oss alla att skärskåda vårt förhållande till nazismen: det är inte bara Levi Pethrus och pingströrelsen som ska vara under lupp.
Om vi förflyttar oss framåt, från 1930-talet och 1940-talet, till nu: var står vi i dag när det kommer till allas lika värde och till antisemitismen när judar i Sverige inte kan utöva den religionsfrihet som vi övriga utövar?
Vilka i Sverige ställer sig bakom religionsfrihet för alla i praktiken? Vilka trossamfund och kyrkor?
Eller väljer man att blunda?
Det är lätt att allt man skriver om sitt eget arv och tradition, som utifrån ett kristet håll, blir en partsinlaga eller bara belyser en enda aspekt av en mångfald. Därför behöver vi som kulturellt kristna, kristna och så vidare förhålla oss till den antisemitism som kyrkan utövat genom tiderna och se till att inte upprepas. Och även se på de goda exemplen där de finns; bevisen på motsatsen som hos Eivind Berggrav i Norge under den nazistiska tyskockupationen. Men framför allt ha modet att lyssna på dem, som Göran Rosenberg, när han kritiserar kristendomen och dess omvändelseanspråk och dess utövare. Dessutom, visst har och är Israel, om inte ett reellt så ett imaginära hemland, (eller plats), för många kristna kyrkor och kristna, oavsett det eskatologiska perspektivet? Ett vet jag dock: vi är många som behöver upphöra med den ”tystnadskultur” som råder kring antisemitismen i Sverige och Europa – eller är vi redan skrämda till tystnad?
Källor, länkar och tips:
Nils-Eric Sahlberg. 2009. Pingströrelsen och tidningen Dagen – från sekt till kristet samhälle 1907-1963. Skrifter utgivna av Insamlingsstiftelsen för pingstforskning Nr 4.
TALBART 