Månad: september 2015

Angående att skriva/berätta sin historia

Vad har hänt?

Det är kanske den första frågan som möter många av oss som är/ eller befunnit oss inom psykiatrin.

Vi har något inom oss som kan göras formbart, brytas ner och formuleras i ord: vårt känsloliv; våra tankar och känslor, vårt perspektiv på värden och våra dolda värderingar.

Men med vilka ord ska man formulera sig – hur vill man som enskild person och med den unika personlighet vi alla har, och våra speciella omständigheter och villkor formulera oss var och en.

Inte minst kan man börja med att fundera över frågan: Vem har rätt att ”formulera” mig,  och börja ett ”analys- och beskrivningsarbete”?

Man kan ta hjälp – den terapeutiska alliansen är ett suveränt sammanhang att lära känna sig själv med hjälp av den Andre – Den Professionelle – psykiatrikern, psykologen, kuratorn et cetera. Förutsättningen för den terapeutiska alliansen är dock att man har tur; att man passar ihop med sin terapeut, (personkemin spelar roll), delar grundläggande värderingar etc. Man kan också erbjudas psykologhjälp, men tvingas tacka nej på grund av att man övermedicineras och inte kan artikulera sig, göra sig förstådd; aspekter av behandlingen som sjukvården inte alltid tar hänsyn till när de kommer med sina olika förslag på åtgärder.

Jag har läst en uppsats som har titeln Delad berättelse –dubbel glädje.  Den är skriven  av Mattias Gullberg, 2011, som ett led i hans examensarbete inom det psykoterapeutiska programmet, inriktning familjeterapi, 15 högskolepoäng.

Han skriver bland annat att han funnit att många andra omständigheter måste stämma om narrativ terapigrupp ska slå väl ut.

Om jag förstått Gullberg rätt anser han att ett tänkande som utgår från en deterministisk grundsyn redan där är begränsat. Och jag citerar:

Inom vårt fält är det främst paradigmen inom medicinen, psykiatrin och psykologin som inte i tillräcklig grad tar hänsyn till det mänskliga mötet. Att arbeta med ungdomar och familjer innebär för oss att vi ständigt måste ifrågasätta våra invanda föreställningar om missbruk (Gullberg:2011:6)

Den egna berättelsen är dessutom inte enhetlig; den är ett myller av tolkningar och myriader av olika berättelser. Men som Gullberg är inne på (Lundby 2002): Om terapin inte tar hänsyn till kontexten är den inte mer effektiv än shamanism, astrologi eller voodoo (Gergen :2009 citerad i (Gullberg:ibid:30).

Gullberg fortsätter, och berättar om sin egen forskningsmetod:

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra. På detta sättet har vi skapat identitet. Identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra. Reflektioner genomförda på detta sättet skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv (Morgan 2004). Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg ibid:30).

Gullberg varnar dock för att när det gäller psykoterapi bör man se upp med problemprat då det kan vara direkt farligt. Det är bättre att utgå från vilka möjligheter en människa tar med sig till mötet (ibid:).

När det gäller forskningen om barn och ungdomar så är den svårapplicerad i en praktisk kontext, menar Gullberg. Den klassiska utvecklingspsykologin med stadietänkande tar inte tillräcklig hänsyn till barns kontext. Genom att inte ta sin utgångspunkt i att människor lever i relationella nätverk så tappar den traditionella forskningen relevans, skriver han.

Istället behöver forskningen ta sin utgångspunkt i att allt det vi människor är med om, hävdar Gullberg, och att vi är med om saker tillsammans med andra människor, formar vem vi är. Eftersom allt detta är satt i förändring ändras också barndomen och de interaktionsmönster som formar oss och refererar till Dencik, Höjer och Höjer (red) 2011 (ibid:7) Gullberg tar också upp maktaspekten i uppsatsen (handledare Ulla Carin Hedin, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet) och påpekar till exempel att inom den narrativa terapin så har de utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk.

Gullberg argumenterar också för ett mer kritiskt hållningssätt, inte minst till de rådande diskurserna i samhället och tar sin utgångspunkt i Foucault (1975):

Vi har utmanat föreställningarna som finns internaliserade i oss kring föräldraskap och missbruk. Genom att förhålla oss kritiskt till rådande diskurser och undersöka förhållandet mellan föräldrarna och diskursen skapas en möjlighet för föräldern att ta ställning själv om vilka värderingar som är viktiga i förälderns liv. Problem är strukturerade inom en kulturell kontext (Morgan 2004). Familjen har ända sedan den klassicistiska tiden disciplinerats genom att den internaliserat yttre scheman från skolan, armén, medicinen, psykiatrin och psykologin (Foucault 1975). Diskursen i samhället bestämmer vad som passar in, vad som anses som sant och riktigt.  Vi är alla fångade i detta makt-kunskaps nät och det är omöjligt att handla utan det. Vi är både fångar i makten och utövare av makt i förhållande till andra människor (Gullberg:ibid :29).

Vi har genom det aktiva lyssnandet och de styrda reflektionerna länkat berättelser och erfarenheter till varandra, betonar Gullberg i sin uppsats och vill uppmärksamma att de genom denna metod på så sätt skapat identitet. Och han går vidare och betonar att identitet bygger på de berättelser vi och andra har om oss. Genom att få möjlighet att se likheter och skillnader mellan sig själv och andra får man syn på sig själv och andra.  Det är genom reflektioner genomförda på detta sättet som man enligt Gullberg skapar gemenskap och i gemenskapen hittar man kraft att gå vidare. Människor kan vara huvudförfattare till sina egna liv och har expertkunskaper om sina liv, betonar Gullberg och refererar till Morgan (Morgan 2004).

Om en terapi skall vara effektiv är det av stor vikt att erfarenheterna man gör under terapin enkelt kan transformeras in i relationerna utanför terapin. Förhållningssättet som används i definierande ceremoni gör det möjligt för klienterna att ta med sig sin åter-berättade historia direkt in i relationerna utanför terapin (Gullberg:ibid:30).

/Helena Maria

Referens:

Mattias Gullberg (2011). Delad berättelse – dubbel glädje! Gruppterapi utifrån ett narrativt förhållningssätt. Göteborgs universitet, institutionen för socialt arbete.

Läs gärna också inlägget mentalisering i ”Morfar skrev inga memoarer” samt följande länkar:

Det som ger hoppet liv

I P1:s Människor och tro den 27 augusti intervjuade programledaren Titti Hahn författaren, prästen och kaplanen vid Sigtunastiftelsen Lars Björklund, aktuell med sin senaste bok Det som ger hoppet liv. bok2

Det är en tankvärd intervju, inte minst för att känslornas betydelse för hopp betonas.

Och hans synpunkter är värdefulla. Jag kommer på mig själv med att önska att psykiatrin börjar tala om känslor och börjar problematisera patienters upplevelser av att psykofarmaka hindrar dem att få tillgång till sina känslor, eller tillgång till dem fullt ut– just de känslor och känsloupplevelser som de behöver arbeta med, bearbeta. Och inte minst, som framgår av radioprogrammet, att få tillgång till känslor som ger hopp. För hopp behövs; självmordstatistiken, särskilt hos dem med bipolär sjukdom, är nedslående.

Lars Björklund, som bland annat har jobbat länge som sjukhuspräst, har suttit med människor som varit helt utan hopp. Och då är det inte alltid så enkelt, menar han, att komma med förenklade modeller och säga att ”det kommer att ordna sig” eller ”att allting kommer att bli bra”.

Han berättar för Titti Hahn hur det är att inte kunna förmedla hopp, hur hans upplevelse i mötena med dessa människor är att också han drabbas av deras öde.

Deras vanmakt blir också min, säger han och den omedelbara reaktionen är att jag vill fly det här rummet. Och, fortsätter han, det svåra är att våga, orka stanna även om man inte kan förmedla något. För Björklunds poäng är att själva närvaron, skapar förutsättningar för hopp. Det är så han vill formulera det, betonar han. Och han fortsätter med att säga att i stunden kanske inte närvaron ger hopp, utan det är kanske på sikt som man kan dra sig till minnes/minnas att någon var där vilket i någon mån gör ensamheten uthärdlig.

Och det är det boken handlar om: förutsättningar för hopp.

Första förutsättningen är att vara i sina känslor (Björklund räknar med fem förutsättningar totalt).

Om vi stänger av känslorna, kan inte hoppet leva då? frågar Titti Hahn.

Men frågan är om det livet är fyllt med hopp, svarar Björklund bland annat, han har svårt att se att det skulle vara det, och menar att det ju kan vara ett avstängt liv, ett förnekande liv, eller ett väldigt mörkt liv som pågår i alla fall, men för mig var det viktigt att skriva om att känslor de tillhör jaget och att de inte är moraliska utan att de är svar på någonting och då tror jag att om vi vågar bejaka känslorna och vågar se vad de svarar mot.

Det är här jag tänker: Fler, ja, alla patienter måste få chansen att våga se sina känslor och vad de svarar mot istället för att känslorna eller kanske traumat, ska begravas med medicin under ständigt nya lager av livet som pågår i och utanför sjukhuset. Och det är just traumat som Björklund exemplifierar med i intervjun. Han säger att om ett barn till exempel som är med om en traumatisk händelse och de vuxna säger ”tyst, vi ska inte prata om det här”, ”ingen ska säga något” så har det här barnet med sig den här händelsen men inget språk för det här så kan det senare i livet påverka nästan varje dag något, något som man inte kan greppa. Men så fort vi har språk för det så startas en rörelse, betonar Björklund.

Det kommer kanske inte som en överraskning att den viktigaste förutsättningen är språket. En människa utan språk är en svag människa, påpekar Björklund.

Jag är tacksam för att Lars Björklund visar på att känslor inte är farliga och ser fram emot att få läsa hans bok. För de som inte vill sträcka sig så långt eller inte hinner rekommenderar jag radiointervjun i sin helhet – den är alldeles för insiktsfull för att som här enbart refereras i några enstaka meningar.

Vad det gäller min syn på medicinering (som kanske är viktig att redovisa) så sympatiserar jag med den syn som RSMH-Livets socialpolitiska talesperson Hannes Qvarford ger uttryck för i ett inlägg på sin blogg under rubriken Är psykofarmaka ”läkemedel”?:

Finns det då skäl att avvisa all användning av psykofarmaka? Nej, för det första bör det vara varje patients rätt att välja den typ av behandling, som han/hon tycker fungerar bäst eller tror mest på. För det andra kan mediciner i riktigt akuta lägen, med svår ångest eller plågsamma hallucinationer, ge snabb lindring. I synnerhet om det inte finns tillgång till medmänskligt stöd. Det viktiga är att man betraktar drogerna för vad de är: en nödåtgärd som skall användas i så låg dos och så kortvarigt som möjligt, till dess att tillräckligt, mänskligt stöd kan erbjudas. (Sådan hjälp kan dröja länge eller helt utebli. Jag är medveten om det.) (Hannes Qvarford).

/Helle