Månad: maj 2022

När det kommer till den egna personliga ”reality-checken”,  finns det tre pelare som är väldigt viktiga att hålla fast vid: sömn, regelbundna måltider och motion. För mig som lever med en diagnos är det speciellt viktigt. Särskilt om sömnen på olika sätt blir störd dröjer det inte länge för de kognitiva förmågorna kollapsar och det är omöjligt att uppehålla distinktionen mellan verklighet och overklighet. Det som är hemskt och farligt och väcker rädsla hos mig börjar jag någonstans i processen att omvandla till något ofarligt, ”hanterbart” och harmlöst. Jag vet kanske inte ens när det börjar.

Mer allmänt, utan att vara behäftad med diagnos står det klart, skriver psykoterapeuten och utövaren av tibetansk buddhism, Rob Preece att människor oftast inte noterar att en emotionell storm är under uppsegling förrän den redan antagit en viss nivå av intensitet. (emotioner, betydelser se här) Och det innebär som regel att man redan är totalt dominerad av den  processen, konstaterar han i boken ”feeling wisdom: working with emotions using buddhist teachings and western psychology”. (s. 18) (känsla, betydelser se här)

Han fortsätter:

”If we were more mindful, more aware on a subtle level, we might have noticed what we were beginning to feel when the stirrings of something quite small first began. When we are able to be more present and mindful, we may start to notice the subtle feelings that underlie the strong emotions. “(s. 18-19)

Rob Preece skriver att som psykoterapeut så är han ofta förvånad över det antal människor som faktiskt ger sig själv varken tid eller utrymme att checka in.

Han ger olika förklaringar på detta. Han menar att det kan bero på en avsaknad med familjaritet med processen. Men det kan likaväl bero på att det är för obekvämt att göra därför att det under ytan kan finnas ett djupare emotionellt obehag som är mer bekvämt att inte känna. För det tredje kan det vara så att människor lever så uppe i sitt huvud att de helt enkelt är out of touch med sitt känsloliv. (s 19)

Vanföreställningar har också en tendens att smyga sig på. Och kommer jag i kontakt med  ”levnadsmaterial”, erfarenheter inom mig själv  som är traumatiska är risken väldigt stor att  jag ”förvränger” eller förnekar dem.  För jag förmår inte härbärgera, smälta ner det som sker och det som väller fram.  Därför är det viktigt och nödvändigt – som för alla andra – att leva i förbindelse med mig själv och i medveten närvaro.  Då är jag som bäst rustad för att kunna se/lägga märke till när ”övergången” sker, vara/bli medveten om det finns någon ”trigger, något som reaktiverar trauma. Att bli uppmärksam på den utmattning som följer snabbt i spåren av sömnbrist och en alltmer urspårad pågående aktivitet i huvudet som inte förmår hålla upp.

I boken ”Magiska ögonblick. Psykoterapi vid psykoser”, (2005), skriver Hanna Sitter Randèn att hon tror att alla människor inom sig bär på en psykotisk personlighetsdel, där obegripliga och skrämmande händelser i livet kan hitta ett gömställe. (s. 34) Hon tror också att vi med viss möda håller dörren till det här gömstället stängd.

Jag ska inte gå närmare in på vad psykos är i det här inlägget, men kommer att återvända till begreppet psykos. Jag ska försöka att inte lägga ribban för högt för mig själv så att jag inte går i land med uppgiften,  samtidigt som jag hoppas att jag inte blir ”flummig”. Vad jag är ute efter är ett sätt att ”luckra upp” vanföreställningar hos mig själv, att kunna se dem för vad de är, och förhoppningsvis förstå något av varifrån de kommer, men framför allt se vad tankar egentligen är, om än vanföreställande tankar.

Inom buddhistismen finns en mångtusenårig filosofisk tradition av att undersöka verkligheten.  Det börjar med meditation och medveten närvaro och man utgår från sitt eget sinne. Det är väldigt utmanande, särskilt som man efter psykoser och kanske långvariga inskrivningar vid psykiatrisk klinik mer eller mindre lärt sig att inte lita på sitt sinne, sitt eget förnuft. Men finns det egentligen någon annan väg att gå? Man måste gå till sig själv; sitt eget sinne, varseblivning och verklighetsuppfattning. Alternativen annars är kanske är att leva i  ett neuroleptika töcken livet ut, att ge upp terapeutisk kontakt och tron på att någonsin bli frisk? Eller att ge upp tanken på att förstå sig själv som människa och tänkande och kännande varelse och istället, i värsta tänkbara scenario, överlämna sig, som förra inlägget handlar om, till en ideologi med en stark ledare, som fascismen? Att slippa konfronteras med den ”stängda” dörren eller det undermedvetna som knackar på vid medvetandets tröskel?

Vanföreställningar handlar om tankar. Tankar och föreställningar kan vi metaforiskt ”krama” lätt i vår hand eller ”knyta”, hålla hårt i knytnäven. Vanföreställningar ser jag som det senare.  Jag kanske lyckas se dem för vad de är och inse att det är just vanföreställningar och släppa dem för att i nästa ”skov” ändå gripa efter dem och knyta näven kring dem igen. Det är att gå in i en förnekelse, och stanna där tills någon slags sjukdomsinsikt når in – och det kan det handla om så basala saker som att börja sova normalt igen – de tre pelarna åter igen. Och förhoppningsvis att man kommit någon liten bit närmare det som finns bakom allt det där som har med vanföreställningar och förvrängt seende att göra.

Om jag inte försöker luckra upp vanföreställningarna så är det risk för att  de fossileras. Jag behöver in i /vara i terapirummet, men även bedriva ett arbete på egen hand. Ett arbete med mindfulness och meditation som hjälper till att skapa en distans till mina egna tankar, som ”knyter upp” identifieringen med dem, som gör att jag kan se på dem med mer klarsyn utifrån en plats av mer ro i kropp och sinne.  I boken ”Nyckeln till din hälsa: självläkning med kinesisk medicin”, 2021, skriver läkaren Diamantis Koukouvinos bland annat att ett repetitivt tankemönster ger en form av säkerhet. När identifieringen eller fotbojan som hindrar oss från att gå vidare och gå framåt i livet inte längre finns där kan vi förändras, poängterar han och fortsätter:

”Inte modifieras till en version som tolereras mer av oss själva och andra, utan bli fullständigt fria från det”. (s. 338)

Han manar oss till att bli autonoma; att bli vår egen auktoritet.

Efter att ha läst den Nyckeln till din hälsa: självläkning med kinesisk medicin” som bland annat har konkreta övningar och förslag som ingår i resan till självläkning är jag dessutom övertygad om att en viss form av självledarskap är bra om man vill lära känna sig själv och hålla sig förankrad i sin verklighet.  Podden ”Superstark och sårbar” med coachen och författaren Mia Törnblom (se här) har också bidragit till det. Att kunna sitta med frågelistor och gå igenom för sig själv vad det är som är viktigt för en, vilka värderingar jag har och varför. Det blir som en slags ”reality-check” i sig själv – beroende på hur sann och ärlig jag är mot mig själv eller snarare, vad jag förmår att se, ta in och formulera i ord.

Kanske borde ”självledarskap” och ”self-care” som det också handlar om, vara verktyg som alla, och speciellt ungdomar mot bakgrund av att så många ungdomar på väg in i vuxenlivet och med alla de förväntningar som vilar på deras axlar- egna och andras-  känner sig vilsna, får i handen, bildligt talat. Självledarskap, livskunskap, det finns mycket inom det här området som det borde gå att anpassa till ungdomar så de fick hjälp med reflektion och samtal i sin existentiella ångest, med olika mer eller mindre problematiska livsområden, oro och så vidare. Hjälp med blicken utifrån när den egna tenderar att bli alltför kritisk och dömande eller alltför vilsen. Innan oro, tvivel, och ångest och ingen att samtala med blir psykiskt påfrestande och utvecklas till psykisk ohälsa.

Självkännedom och att bli en auktoritet i det egna livet, sin egen trygghet och läromästare, som dr Diamantis Koukouvinos skriver, är också, som jag ser det, den bästa vaccineringen eller impregneringen mot anti-demokratiska strömningar.  Människor som är trygga i sig själva behöver exempelvis inte följa och kan säga nej till ideologier som vill sprida skräck och dominera genom våld, utan tvärtom visa på en annan väg.

”Som en del av din självläkande resa kommer även ditt sätt att kommunicera att förändras. Du kommer att stå upp för dig själv och säga ifrån, med kärlek och medkänsla.” (s. 342)

Det är jag som sätter målet på min självläkande resa, medveten om att ibland kan det bli två steg bakåt och ett steg framåt. Och det är viktigt att ha någon med på resan, någon att kunna checka av mot; någon som kan se när du börjar må dålig, tappar verklighetskontakten.

En övning som jag hittat på youtube given av psykologen och mindfulness coachen Sadia Saeed (se här)  och som jag följt en gång och kommer att ägna mig åt framöver för att ”luckra upp” handlar om vad tankar är för något, varifrån de kommer. Jag tänker sitta i medveten närvaro och det som kallas analytisk meditation (i motsats till stillhetsmeditation där man istället kanske koncentrerar sig på andningen eller på ett i förväg bestämt föremål). Det här betraktelsesättet och ”uppluckringen” visar också att inget är så solitt, som vi tror: Föreställningar går att rucka på, upplösa, släppa.

Det finns mycket forskning, inte minst hänvisad till i dr. Diamantis Koukouvinos källförteckning, som visar hur mindfulness och meditation inverkar på vår hälsa och förstärker den i positiv riktning.

/Helena Maria

Källor och tips:

Diamantis Koukouvinos. 2021. Nyckeln till din hälsa -Självläkning med kinesisk medicin”. The Book Affair. E-bok.

Rob Preece. 2014. feeling wisdom: working with emotions using buddhist teachings and western psychology. Boston & London. Shambala.

Hanna Sitter Randèn. 2005. ”Magiska ögonblick. Psykoterapi vid psykoser”. Stockholm. Natur och Kultur.

Liz Lightfoot. 2019. Mental health 2019. Schools of thought. Can mindfulness lessons boost child mental health? The Guardian 2019-05-16.

https://www.google.com/amp/s/amp.theguardian.com/society/2019/may/16/mindfulness-lessons-child-mental-health

Matthew Jenkins. 2014. Teacher’s blog. How two minutes of mindfulness can calm a class and boost attainment. The Guardian. 2014-06-03.

https://www.google.com/amp/s/amp.theguardian.com/teacher-network/teacher-blog/2014/jun/03/mindfulness-class-students-education

Karin Ekdahl och Nils Joneberg. 2014. Medicinsk kommentar. Effekt av mindfulness studerad i amerikansk myndighetsrapport. Läkartidningen. 2014/04

https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/kommentar/2014/04/effekt-av-mindfulness-studerad-i-amerikansk-myndighetsrapport/

”A Brief History of Fascist Lies”  av Federico Finchelstein är en exposé av fascismen och dess tänkare och ledare under 1900-talet, men också några av dess kritiker. Och genom att fokusera på lögnens historia inom fascismen och därmed besläktade områden som perception och icke-perception (se här) och verklighetsuppfattning, så undrar jag om inte Federico Finchelstein bryter ny mark inom historieforskningen? 

I förra inlägget (https://t-alb-art.com/2022/05/14/konsekvenser-som-inte-syns/) skrev jag bland annat att författaren Jorge Luis Borges och Sigmund Freud var bland de tidigaste kritikerna av fascismen. För både Borges och Freud var fascismens avsaknad av sanning  relaterat till dess oförnuft, dess oberättigade  transformation av äldre flertaliga myter till en enda enhetlig mytologi.  Freud begreppslig gjorde fascismen som ett patologiskt grepp på sanningen.  (s. 55) Borges beskriver den nazistiska antisemitismen som rotad i en ”inlärd hallucination”. (s. 55)

En av fascismens viktigaste lärdomar (key lessons) är att rasistiska lögner leder till extremt politiskt våld, skriver Federico Finkelstein och konstaterar att lögnerna är tillbaka vid makten.  (s. 1) Han berättar också att tron på lögner ingår som en del av utbildningen av totalitarismens följare, och speciellt av deras eliter för eliterna vände  ”ideological lies”till  ”sacred untouchable truths” (s. 27) Och Finchelstein framhåller att som fascismens historia visar så är det av avgörande betydelse att ifrågasätta lögnerna om demokratin överleva. (s. 8)

Han ställer frågan om fascisterna trodde sina lögner på grund av att de gavs röst åt av ledarna? (s. 27) Därefter frågar han sig om de kanske istället såg på dem som mer veritabla former av sanning som växte fram ur det inre jaget? Bara för att konstatera att för en fascist var detta inte motsägande möjligheter. I detta ligger den ideologiska naturen av det som är den fascistiska iden om sanning, förklarar Federico Finchelstein.  Fascismen identifierade sanningen med en transcendental myt rotad i det kollektiva undermedvetna, fortsätter han som förverkligas av och genom ledaren som är inkarnationen

” This belief in the externalization, the “outing” of the unconscious was central to fascists.  In fascism, collective desires were thought to be present in the body and the speech of the leader.  The leader was expected to make conscious what was supposedly genuinely unconscious, and thus authentic and truthful.” (s. 27)

Det som är skrämmande är också hur fascistiska ledare får människor att  ge upp sig själva och sin vilja och överlämna sig till ledaren. Att avsäger sig sin autonomi och lita och tro blint på denne. Det var också detta som gjorde fascister avogt inställda till allt som kunde äventyra denna blindhet och därför blev psykoanalysen, utveckling och självkännedom något som måste fördömas. Att det var möjligt för människor att gå i terapi och lära känna vad som rörde sig i det undermedvetna, att få upp bortträngda minnen, tolka dessa och lägga märke till sina drömmar, allt detta utgjorde ett hot mot fascismen. Totalitära åskådningar vill inte ha människor som tänker själva, totalitära åskådningar kräver människor som går i ledband, de är inte fria att tolka verkligheten och bilda egna åsikter. Och det fick framförallt inte finnas någon realitetsprövning (verklighetsprövning  på svenska, reality testing på engelska)

”Fascism represented an attempt to blur the lime between the inside and the outside, that is, to lift the barrier between the inner wishes of the mind and the external world. It was, in simple political terms, a rejection of a reality-check.” (s. 73)

Det finns mycket mer hos fascismen som är oförenligt med terapi och psykoanalys än ”reality check” . Och då tänker jag bland annat på att Finchelstein skriver att fascismen betonar kraften hos intuitionen över självreflektion. (sid. 29) och att den närde en djup misstro också mot självmedvetenheten (self-awareness) härrörande från psykoanalysens teknik. (s. 64)

För att illustrera detta lite mer ingående:

“The origins of fascism  cannot be understood through the “cold calculus of reason” Fascism was nontheoretical and nonlogical. ”It was an instinctive reaction”. Fascism was a recurrent fantasy that by changing reality became reality. In this specific sense, it was an intellectual revolution. The fascist revolution became this attempt to actualize, to objectify the instinctual forces of desires in the political sphere.” (s. 28)

På en epistemologisk nivå är fascismen engagerad i detta försök  i en konstant vägran att erkänna humanistiska principer vad det gäller varseblivningen, fortsätter Finchelstein.

Fascisterna behövde också fiender för att kunna  sluta sig samman organiskt. De här fienderna konstituerade mot-inkarnationer som bidrog till att förhöja ledaren som ägaren av sanningen, skriver Finchelstein och påpekar att judarna tillhörde en lång lista av fascismens fiender. Medan tyska fascister var besatta av judarna som sina främsta fiender så var exempelvis ”The Peruvian Blackshirts” rasistiska hat riktat mot asiatiska, speciellt japanska immigranter. (s. 37)

Federico Finchelstein tar också upp post-fascism.

När ledare som Trump vägrar att acceptera verkligheten som den är blir de stämplade som rubbade vilket är ett misstag, framhåller han.

Idén att döma en sådan ledare som psykiskt sjuk är inte något nytt. (s. 102) Populistiska och fascistiska ledare har ofta kallats ”crazy”. Men i stället för att exakt diagnosticera situationen så speglar den här synen enbart oppositionens förvirring inför en ovanlig politik som återger sanningen som lögner och lögner som sanningen, betonar Federico Finchelstein.

En förvirring som enligt Federico Finchelstein historiskt ledde till overksamhet visavi auktoritärism och dess intolerans för konsensus.

Som exempel nämner han den här konceptuella lättjan, vidmakthållen av så många antifascister vid tiden för Förintelsen och som bidrog till den nazistiska framgången, förklarar Finchelstein. (s. 102 -103) Genom att kalla Hitler patetisk, en charlatan och så vidare ignorerades att han kallblodigt planerade krig och folkmord medan han genererade ett brett konsensus kring detta hos den tyska befolkningen.  Medan Hitler (made) skapade nya verkligheter fick han världen mer och mer likna de lögner som han uttalade.

Finchelstein skriver att genom att presentera dessa bedragare som löjliga bedragare och fixera sig vid deras stil och inte det ideologiska innehållet, det djupt våldsamma och rasistiska, så distraherade man sig i själva verket från den verkliga konsekvensen av deras (fascisternas och så vidare, min anmärkning) praktik och politik. (s. 103)

Han understryker i boken att politiker plockar lätta politiska poäng genom att kalla irrationella ledare för sinnessjuka eller svindlare, men till priset av att de missar dessa ledares och deras följares mytiska ideologi som överskuggar de viktigaste faktum kring deras ledarskap:

”… reality that their fundamental authoritarian lies and racist fantasies about the world become constantly normalized and supported by a segment of the people, as well as major part figures.”  (s. 103)

Trump beskrivs som en extrem populist med en xenofobisk och anti-egalitär agenda, och Federico Finchelstein menar att föra en pragmatisk politik och att vinna i valen mot honom är viktigare för framtiden för ett demokratiskt liv än att försöka uppskatta hans psykiatriska tillstånd eller stereotypisera honom som en sol- och vårare.

”He does not lie because he is a crazy cheater; he lies because he belongs to a political tradition that proposes an alternative notion of truth that emanates from the sacred infallibility of the leader. The racism and misogyny springing from the White house are political, attempts to transform reality to make it closer to fantasy. This cannot be ignored.” (s. 104)

Att sätta press på den autoritära politiken måste kritiken av den gå bortom det simplistiska användandet av adjektiv, även förolämpningar, menar Federico Finchelstein.

Han resonerar vidare, och poängterar att genom att ”abnormalisera” Trump normaliserar man resten av det amerikanska landskapet, som om Trump är ett parentetiskt undantag i en obefläckad pluralism, jämlikhet och respekt för politisk sanning.

”This was never the case in the United States anymore than it has been in the rest of the world. In fact, the forms of extreme-right wing populism that emerged during the Cold War (Mc McCarthyism and later the presidential candidacies of Barry Goldwater and George Wallace) are key American antecedents for understanding the appeal of Trump´s repressive ideas, racist lies and authoritarian style.” (s. 104-105)

Också klimatkrisen finns med i denna djupt humanistiska bok:

”Against the facts of climate change, both Trump and Bolsonaro have supported fabrications that are directly linked to one of the biggest crimes on the planet now  – the rapid destruction of the Amazon. As with fascist lies about “blood and soil”, populist falsehoods are tied to violence not only against people but also against earth. (s. 7)

(Översättningarna från engelska är ungefärliga)

/Helena Maria

Källa:

Federic Finchelstein. 2020. A Brief History of Fascist Lies. California University Press.

Advokaten och politikern Rasmus Paludans Koranbränning i påskas ledde till oaccetabelt våld mot polisen och mot andra människor som kom i vägen för våldet som uppstod i samband med valmötet, i vilket Koranbränningen ingick.

För ett par dagar sedan var det dags igen, bland annat i Frölunda vid dess torg. Som väl var skedde inget våld i samband med valmötet, men däremot fick det konsekvenser som inte är synliga med blotta ögat för större delen av allmänheten. En person som arbetar i socialtjänsten berättade att hen och hens kollegor fått anvisningar från chefsnivå att ringa och avboka sina klienter som bodde runt Frölunda torg som en säkerhetsåtgärd i fall det skulle uppstå våldsamheter.

– Vi fick lämna återbud till brukare som satt i sina lägenheter och var rädda.

Deras lagstadgade rätt till hjälp drogs in på grund av att Paludan fått tillstånd att hålla ännu ett valmöte.

Vikten av yttrandefrihet och dess grundförutsättning, demokrati är jätteviktig, inte minst när det på sina håll i Göteborg, finns inslag av ”otillåten påverkan och tystnadskulturer”. Men när högerextremisten Rasmus Paludan får tillstånd till sammankomst, som i Frölunda senast, inskränker andra människors lagstadgade rättigheter, önskar jag att man tänker ett varv till.

Jag kan lägga till flera skäl, argument som redan hörts i debatten och som har med religionsfrihet att göra. Men för att vidga kontexten vill jag referera lite till buddhismen och att heliga skrifter inom buddhismen, som sutras, aldrig bör läggas på golvet och alltid förvaras på en hög plats. Man ombeds, i den tradition jag är en smula förtrogen med, att betrakta all text som helig; att undvika att lägga böcker, tidningar et cetera på golvet. All text utgår från alfabetet utifrån vilket man i sanskrit exempelvis bildar sina heliga mantran. Man lyfter ofta en skriftrulle eller religiös bok till sitt huvud och låter den nudda vid huvudet för att betyga sin vördnad. Den respekten lever kvar och många nya hinduer eller buddhister får ta del av den traditionen, lära sig den och inte minst varför det är så (vilket jag inte är kunnig nog att ingående förklara). Men med detta vill jag säga att det finns en gräns för vad som borde vara tillåtet att göra med heliga skrifter: den borde definitivt gå vid bränning. Också på grund av associationen till bokbål och vad det symboliserar.

De resurser som Paludans valmöten hittils krävt skulle istället exempelvis ha kunnat gå till att arbeta bort den ”otillåtna påverkan och tystnadskulturer” som blivit känd(a) inom exempelvis Göteborgs stad under det senaste året. Den problematiken hänger också i högsta grad ihop med yttrandefrihet och demokrati. Lägg därtill personal inom socialtjänsten exempelvis som inte kan besöka sina klienter respektive klienternas uteblivna besök.

I boken ”A Brief History of Fascist Lies”, (2020) skriver Federico Finkelstein att författaren Jorge Luis Borges 1944 varnade för att fascismen så småningom skulle leda till förstörelsen (destruction) av kunskap. (s. 56). (Både Jorge Luis Borges och Sigmund Freud var tidigt ute i att kritisera fascismen) Borges jämställde fascism med ”intellektuella sluttande plan”, (tropezones intelectual), enligt Finchelstein, (s. 55) Och lite ironiskt från min sida, varför behövde nazister böcker när ledarens (Hitlers) vilja var lag på grund av allt han representerade? Det vill säga, enbart Hitlers ord var tillräckliga.

”; his ‘words had the force of law’ ”.

(sid. 47, Finchelstein har hämtat citatet från Arendt, 1965, där hon citerar Hans Frank )

Federico Finchelstein skriver också exempelvis om de tio budorden för en legionär 1935 i ”The Rumanian fascist legion”. (s. 42) Det första budordet handlar om vad legionären inte ska tro på och avslutas med orden:

”The legionnaire believes only in the orders and in the word of his leader”. (sid. 43)

Meningarna före består av uppmaningar att inte på något vis tro på information som läses i tidningar och som handlar om rörelsen – oavsett om tidningen tycks nationalistisk. Inte heller tro på information från agenter och till och med inte tro på information som kommer från hederliga människor. (sid. 43)

I förordet till boken skriver Federico Finchelstein, professor i historia vid The New school for Social Research och Eugene Lang College i New York , att han vill erbjuda ett historiskt ramverk till stöd för dem som vill fördjupa sig i lögnens historia i fascismen och hur man genom det kan förstå dagens politiska lögner.

Jag kommer att återkomma till boken i nästa inlägg, men vill tillägga att i bokens epilog ”Det populistiska kriget mot historien” frågar sig Federico Finchelstein om uppgången av ledare som Bolsonaro, Trump och Orban kommer att leda till ett tjugoförsta århundradets fascism? Han skriver att det ännu inte visat sig, att läget är oklart och skriver (boken publicerades 2020, min anmärkning):

”It is probably (and hopefully) unlikely that such a political turn will happen, but these politicians’ troubling embrace of increasingly extreme mythical lies should be a signal to those who believe in democracy that they must resist rising illiberalism and renewed fascist impulses not only with votes and demonstrations but also with the defense of history. ” (sid. 105)

En angelägen bok som inte minst kastar ljus över aspekter av Rysslands propaganda i det pågående kriget mot Ukraina.

/Helena Maria

Källa:

Federico Finchelstein. 2020. A Brief History of Fascist Lies. University of California Press.

http://www.gp.se/1.72538812

[Hämtad: 23-07-15]

Ny rapport: Finns det en tystnadskultur i Göteborg stad?

[Hämtad: 23-07-15]

”Är vi för rädda för vår mer filosofiska sida och det mörker i oss som kan finnas där?”

Det är en av de intressanta och tankeväckande frågor som journalisten och träningsprofilen Erika Kits Gölevik ställer till psykiatern Jörgen Herlofson i Wellness pod Revolutionskvarten: Andligheten behöver få plats i sjukvårds-sammanhang.

Vi är så matade med att allting är så enkelt att vi inte ens vågar öppna dörren dit, menar Jörgen Herlofson. Och jag tänker på uttrycket osökt på uttrycket ”lik i garderoben”, men också på bortträngda trauman och annat som varit för smärtsamt för människor att bli medvetna om.

Men det som åsyftas handlar mer om en tilltagande okunskap om att möta människan, understryker Herlofson. Han påpekar att det man inte ägnar sig åt blir man inte kunnig på. Och ägnar man sig inte åt att möta en människa utan bara möter personen som ett utredningsobjekt så blir man inte så bra på det, enligt Jörgen Herlofson. Han berättar för Erika Kits Gölevik att man numera till och med ersätter en del av intervjudiagnostiken med långa intervjuformulär istället, vilket ytterligare förminskar erfarenheterna av att möta en annan människa. Och han fortsätter med att säga att då blir det väldigt uppenbar envägskommunikation då och man tappar bort dialogen och de flesta klagomålen på vården är just dåligt bemötande. Här tar Jörgen Elofson upp synpunkter som att inte bli lyssnad på, inte bli sedd, inte bli förstådd, men tillägger att ibland är dt förstås klagomål på att man inte fick som man ville, men han tror att det ligger jättemycket i de uppräknade klagomålen. ”Man blir inte sedd om man är krånglig och komplicerad”, framhåller han.

Jörgen Herlofson menar att vi har byggt ett samhälle som undviker det komplicerade istället för att möta det och ta det med sig och ta in det.

Han påpekar att det finns ganska massiv propaganda mot att människor inte ska behöva känna ångest, inte behöva känna oro eller inte behöva känna smärta. Han menar att mycket går ut på att hindra sådana obehagligheter som i mindre uttalad grad absolut ingår i livets normala erfarenheter som man inte ska försöka få bort, utan att det mer handlar om att vara vilsen i tillvaron. Och att det inte är vårdens område för vårdens område är sjukdomar.  Jag tror jag förstår vad som avses, samtidigt efterlyser ju Jörgen Herlofson ett mer humanistiskt perspektiv, mer andlighet och öppenhet för vardagliga funderingar och livsfrågor inom psykiatrin, och någonstans upplever jag en vag motsägelse … (Men motsägelsen kan sägas få något av en upplösning i avsnittet som handlar om diagnoser, se här ) Kanske måste psykiatrin visa vägen här genom att visa på alternativa vägar och synsätt som kan möta den här vilsenheten innan den når psykiatrin… Och det gör faktiskt Jörgen Herlofson genom att illustrera med ett exempel från en helare inom Navajostammen.

Att vara ”connected” och att ”reconnect”.

Helaren berättade för Herlofson att sjukdom hos Navajofolket betraktas som att man har blivit ”disconnected”, avskuren från tillvaron och att till och med en psykotisk person genom att ”reconnectas”, återanknytas. Och det sker först genom sinnena, och det kan ske genom traditionella ritualer med rökelse, dans och så vidare. Traditionerna handlar om återanknytning, se om personen kan landa i nuet, förklarar Herlofson och påpekar att ”då är vi inne på mindfulness”.

När återanknytningen till sinnena är säkrad, handlar det om att personen i fråga ska återanknyta till sig själv, som ”vem är jag”, ”vem är den här personen”? betonar Herlofson.  Därefter till sin historia, sin närmaste familj, sin närmaste krets, och sedan återknyta till sitt arbete och komma tillbaka.

Herlofson kontrasterar det mot när någon hamnar i psykos i Sverige så förs vederbörande till akutmottagningen av polis.  Väl där vimlar det av diverse människor som är illa ute och protesterar man läggs man i bälte och får en spruta i rumpan.

”Det här är groteskt i jämförelse”, tänkte jag påpekar Herlofson.  Sedan hamnar man på en avdelning, förklarar han vidare, med en massa personalombyten

”Varför gör vi så”? utbrister Erika Kits Gölevik

Det är olika filosofier, är svaret hon får av Herlofson som poängterar att vi tänker sjukdomar och sjukdomar ska behandlas medicinskt. Och han tillägger att eftersom patienten inte kan ta hand om sig själv lägger vi in den på en avdelning där den får tillsyn.

I intervjun framhåller Jörgen Herlofson också att när de första sjukhusen för psykiskt sjuka kom till kallades de asyler, fristad. Att det fanns goda tankar bakom, en humanistisk syn. De låg naturskönt med parker runtomkring, lugn och stillhet. Men sedan kom det naturvetenskapliga synsättet och tog över, menar Jörgen Herlofson.

Jörgen Herlofson vill ha in de reflekterande processerna i psykiatrin igen.

”Vår förmåga att vrida och vända på saker, att filosofera, är inte det också det som står för hela människans utveckling”? är en annan fråga som Erika Kits Gölevik ställer till Jörgen Herlofson och får svaret ”jodå”.

”Vad skulle vi ha varit utan det”?

Det är också sant, svarar Herlofson och understryker att det är därför vi i någon mening behöver den filosofiska dialogen, reflekterande samtal med varandra. Han berättar för Erika Kits Gölevik att han försöker ta in den möjligheten i psykiatrin där man tagit bort den. Istället håller man på att konsultera varandra, säger Herlofson och betecknar det som så action inriktat.  Istället behöver de reflektera menar han och ställer de frågor som han saknar: ”Vad gör vi”? ”Vad finns det för etik i det här”? ”Gör vi rätt”? ”Gör vi fel”? ”Får vi fatt i människan patienten eller inte”?

Så tänker jag utifrån min bransch, avslutar Jörgen Herlofson och säger att reflekterandet behöver återupprättas. Och det har med det humanistiska perspektivet att göra, förtydligar han. En syn som har filosofiska rötter, en kunskapssyn.

Revolutionskvarten i sig illustrerar verkligen vad det humanistiska perspektivet, reflektionen och dialogen kan åstadkomma.

/Helena Maria

Källa: Erika Kits Gölevik. 2021. Revolutionskvarten, Wellness pod: Därför behöver andligheten få plats inom sjukvårdssammanhang, se här (publicerad: 21-11-11)

Erika Kits Gölevik: 2021. Revolutionskvarten, Wellness pod: Diagnoser – inkörsporten till att få hjälp. (publicerad 21-10-20)

”Det humanistiska perspektivet är starkt satt på undantag om vi har den naturvetenskapliga dominansen som vi har i dag.” Det säger psykiatern och författaren Jörgen Herlofson som intervjuas av journalisten och träningsprofilen Erika Kits Gölevik i Revolutionskvarten, Wellness, avsnittet Därför behöver andligheten ta plats i vården.

Erika Kits Gölevik har gjort flera podinslag med Jörgen Herlofson på tidsrymden av en kvart.

Jörgen Herlofson förklarar att det humanistiska perspektivet innebär att man försöker få patienten som en likvärdig part i en dialog där man faktiskt försöker förstå, se och i någon mening försöka lära känna vissa aspekter av den här människan som sitter framför mig.

Det extremt naturvetenskapliga synsättet som präglar dagens psykiatri i dagens Sverige som dessutom är ett väldigt sekulärt land, gör att man motar bort vissa frågor från sjukvårdssammanhang framhåller Herlofson. Frågor som handlar om vanliga livsfunderingar och andlighet, men som inte hör hemma där för ”här sysslar vi med sjukdomar”, och sjukdomar tar man det naturvetenskapliga perspektivet på för att få det rejält evidensbelagt så att man sedan kan utfärda riktlinjer och evidens som grund för det och att allting som inte är evidens på det sätt som riktlinjerna görs avfärdas, fortsätter Herlofson. Och där rök Freud, menar han för där finns inte den typen av studier som man anser ger den typen av evidens som man satsar på.

”Vad är problemet med det då”? frågar Erika Kits Gölevik i Revolutionskvarten.

Då blir ju patienten bara en mottagare av direktiv från vårdens sida, svarar Jörgen Herlofson och förklarar att patienten då är ganska anonymiserad och är inte en aktiv, delaktig part i arbetet. Han erkänner att han uttrycker sig lite tillspetsat, men det han vill få fram är att det är ganska mycket lutning åt det hållet. Och det som blir resultatet av det är att kommunikationen är ganska envägs, förklarar Jörgen Herlofson. Han säger vidare att om han tar sin egen roll som utgångspunkt så förväntas han som läkare att vara den som diagnosticerar, bedömer, tar fram behandling och ordinerar vad patienten ska göra. ”I den meningen blir patienten bara en mottagare”.

Om vården behandlar människor som om de var vandrande molekylanhopningar är det ett väldigt mekanistiskt och naturvetenskapligt präglat synsätt, framhåller Jörgen Herlofson och förklarar att han visserligen är det, men han har också upplevelser som han inte tycker beskrivs särskilt väl om man försöker beskriva hur hans molekyler är hopfogade. Det har inget med mina upplevelser att göra, understryker han.

Erika Kits Gölevik frågar hur vi kan hjälpa oss själva och andra att må bättre?

Jörgen Herlofson svarar att han vill efterlysa mer av det existentiella perspektivet inom psykiatrin, som han poängterar är hans område. Och då menar han både de vanliga funderingarna som alla har och det andliga.

/Helena Maria

Källa: Erika Kits Gölevik. 2021. Revolutionskvarten, Wellness: Därför behöver andligheten få plats inom sjukvårdssammanhang, se här (publicerad: 21-11-11)