Månad: september 2022

Jag minns när jag blev utkörd ur rökrummet en natt på psykiatriska kliniken, där jag var inskriven, när jag vaknat och dristat mig dit för att ta en cigarett.  Sköterskan skällde på mig, och sa att det var absolut förbjudet att vara uppe och röka på natten; det var förbjudet att vara uppe överhuvudtaget. Det slutade med att jag smulade sönder cigaretterna i toalettstolen och spolade. Då fanns det ingen möjlighet att ens fundera på att gå upp och röka .

/Helena Maria

Som fixpunker för det kollektiva minnet har jag valt staden Barcelona och kyrkan Santa Maria del Mar.

Barcelona har en speciell dragningskraft på människor för det är staden där man kan bli fri man. Att vara fri var väsentligt i en tid då feodalherrar härskade och genom sina olika rättigheter – och nycker – kunde föröda människors liv. Det är i stora drag vad som händer Bernat, en av huvudpersonerna.

På hans bröllop dyker Llorenc de Bellera och hans följe upp och de Bellera kräver sin rätt till intestia (se sid. 9, 16). Allt detta har Bernats pappa berättat om innan han dog – vilket skedde innan romanen tar sin början.

När de Bellera utnyttjat sin rättighet är Francesca, totalt knäckt:

”Francesca gick omkring på gården som en vilsen själ. Hon utförde sina husliga sysslor, men hon gjorde det under absolut tystnad, och utstrålade en sorg som inom kort hade lagt sig över de mest avlägsna hörn av familjen Estanyols hem”. (s. 22)

Bernat hade drömt om att dela morgnarna med sin hustru, att de skulle luta sig ut genom fönstret om morgnarna som han hade gjort med sin far och förutspå vilket typ av dag som låg framför dem.  Det var så mycket som han skulle vilja dela med henne av arbetet, och så mycket som han skulle vilja berätta för henne om, nämligen allt det som han själv hade fått höra från sin fars läppar, och på så sätt från generation till generation. (s. 23)

De hade varit fria, att den bördiga jorden en gång varit allodial (historisk term (jord) egendom som besitts med fullt ägande- och arvsrätt) och tillhört familjen Estanyol. Nu hade de förvandlats till livegna och deras liv låg händerna på feodalherren.

Även kyrkans män hade fadern varnat för. Han hade sagt till Bernat att aldrig lita på dem som sa sig tjäna Gud. Och för att understryka det berättade han för sonen vad prästrockarna sa om dem som brukade jorden:

”- De säger att vi är åsnor, korkade och inte äger förmåga att förstå vad hövlighet är. De säger att vi är fasansfulla, gemena och avskyvärda, fräcka och okunniga. De säger att vi är grymma och motsträviga, att vi inte förtjänar någon värdighet eftersom vi inte kan uppskatta den och att vi bara kan förstå saker genom våld. De säger att…(s.25-26)

– Far, är vi allt det där? frågar då Bernat sin far och hans far replikerar med att ”allt det där är vad de vill göra dem till” (s. 26)

Bernat kan inte släppa det här med tron och påpekar att fadern ber varje dag och börjar säga ”och när mamma dog”. Fadern klipper av sonen och betonar att det är till Jungfru Maria han ber, och understryker att hon inte har något med klosterbröder och präster att göra. Att de tryggt kan fortsätta att tro på Jungfru Maria.

Francesca föder en son och det är tydligt att Bernat och inte de Bellera är fadern för sonen bär, precis som sin far och många i släkten, ett födelsemärke vid sitt högra ögonbryn.

de Bellera kräver att Francesca och barnet ska lämna gården och komma till godset. De får en usel tillvaro där och Bernat förstår att hans son kommer att dö. För att förhindra det stjäl han tillbaka sin son, och har ihjäl en smedlärling som försöker hindra honom.

Han tar sin tillflykt till en grotta uppe i bergen som hans far har visat honom. Hela tiden försäkrar han sin son Arnau ”Vi kommer att klara det här”.

När provianten var slut och vintern närmade sig övergav Bernat gömstället i Estanyolgrottan och begav sig mot Barcelona. När han ser staden på avstånd säger han till barnet som ligger tryckt mot hans bröst:

– Titta Arnau, Barcelona. Där ska vi bli fria.

Sedan han lämnat grottan hade han inte tänkt på något annat än Barcelona, alla trälars hopp. Han hade hört folket prata om staden när han utförde olika slags jobb på de Belleras gods. Som läsare förstår jag att han var uppväxt med drömmen om frihet, närhelst trälarna var ensamma och fick chansen att prata med varandra berättade de historier om Barcelona, Barcelona var mer än en stad, det var själva symbolen för frihet och frihetslängtan: ”’Om man lyckas leva där ett år utan att herren får tag på en’, hade han hört, ’då blir man mantalsskriven där och man blir fri”’. (s. 40) ”Barcelona behövde arbetare, fria arbetare”, det var vad Bernat hade hört en gamling berätta. (s.41)

Bernat tar sig in i Barcelona med sin son och uppsöker sin syster som är gift med en hantverkare där. Utan att gå in på allt som händer, så blir Bernat och hans son fria men Bernat hinner inte njuta av friheten så länge.

Men innan Bernat dör så har Arnau och hans kamrat funnit kyrkan Santa Maria del Mar. För Arnau var det viktigt att hitta jungfruns kyrka för Bernat har sagt honom att moderlösa barn (vilket han uppgett till Arnau att han var) får en ny mamma av Gud och det är jungfru Maria. Så hans hela tillvaro går nu ut på att hitta hennes kyrka och därmed henne själv.

”Framför dem reste sig en mäktig och solid, stram, karg och slätputsad kyrka utan stora fönster och imponerande tjocka murar.” De ser också byggnadsställningar, att den inte är färdigbyggd.

En man som bär på en sten på ryggen, en bastaix, (se sid. 104), säger:

”Katedralen betalas av adeln och staden, men den här kyrkan som ska bli mer betydelsefull och vackrare än katedralen, betalas och byggs av folket.” (s.96)

 Mannen nämner jungfrun och han Arnau hör inte längre. Han har fått höra det han längtat efter att få höra: Inne i kyrkan finns hans jungfru. Det är till hennes ära kyrkan byggs.

– Skulle jag kunna få se henne? frågade Arnau den svettige mannen.

Arnau och hans vän får gå in i kyrkan. De träffar också prästen Angel. Sedan återkommer Arnau dit varje dag med sin vän. För Arnau är det sin mamma han pratar med när han ber och knäböjer framför altaret.

En dag träffar de också arkitekten till kyrkan, Berenguer de Montagut, som håller i bygget.

– Älskar du havets jungfru? frågade Berenguet.

Arnau och hans vän Joanet nickar.

Berenguet säger till Arnau att när kyrkan är färdigbyggd kommer den jungfrun som Arnau älskar så mycket att ha mer ljus än någon annan jungfru i hela världen. Han berättar också om bastaixernas brödraskap, det är det som har nyckeln till faderns kapell där jungfrun finns, och det är det som utövar tillsynen över jungfrun.

Som fixpunkt ett för det kollektiva minnet har jag valt Barcelona:

 Det är främst Bernat som representerar den här fixpunkten; det är han som hört alla historier om staden och som för sin son Arnau dit när han är helt liten.

 Den andra fixpunkten är kyrkan Santa Maria del Mar, kyrkan som byggs och betalas av folket (s.96) Den kyrkan är Arnaus, av olika skäl, se samtalet mellan far och son sid. 89-90. Bland annat för att Arnau blir bauxit och tas upp i deras brödraskap.

Mads Rosendahl Thomsen skriver att den franske sociologen Maurice Halbwachs införde begreppet kollektivt minne för att för att peka på att det finns minnen som lever sitt eget liv oberoende av individernas personliga minnen (s.316). Han påpekar att litterauren ständigt undersöker den grundläggande konflikten mellan det personliga och det kollektiva.

I Barcelona fallet är det relevant att ta upp det som Halbwachs framhävt enligt Rosendahl Thomsen att det kollektiva minnet av något förändras när de generationer som har upplevt något går bort och inte längre själva kan berätta om det förflutna. (ibid)

Edward S. Casey för ett intressant resonemang kring plats och identitet som är användbart på Arnau och hans djupa koppling till kyrkan, dess jungfru som han talar med och ber till som om hon verkligen vore hans mor.

Gällande andra fixpunkten finner jag Edward S. Caseys

artikel  ”At vaere på kanten av stedt – Moderne, antikke og postmoderne refleksioner” i boken ”Stedsvandringar” användbar.  Jag vill argumentera för att Santa Maria del Mar fungerar som ett ”stedt” för Arnau:

”[ ]der er flere af stedets hovedtraek, som bidrager til dets pålidelighet, f.eks. dets dybt orienterande virkekraft, livskraft, verksamma kraft, handlingskraft igennem hvilken stedet viser vej, hvor vi ellers ville have vaeret faret vild_ gått vilse; at det forsyner os med et sted at bo (derudaf udtrykket ”hjem-stedt”) (huvud)säte og at det fastholder den personlige och kollektive historie.”(2013:295)

Mest imponerande, fortsätter Edward S Casey är kanske att plats stedt ofta utgör basen grundlaget för den personliga identiteten. Så citerar han Gary Snyder i ”The Practice of the Wild” från 1990 som skriver att vår stedt är en del, av vad vi är”. (ibid)

Arnaus fasta punkt i Barcelona är Santa Maria del Mar. Arnau har inte den förbindelse till plats, till landsbygden, och ett (kollektivt) minne av att ha varit fria bönder som Bernat hade. Arnaus förbindelse med födelseplatsen blev abrupt avbruten i och med att mamman tvångskommenderades till godset och var tvungen att ta sitt spädbarn med sig. Sedan bodde han en tid med sin far i grottan.

Det är i kyrkan, i förbindelse med kyrkan som Arnau hittar sina betydelsefulla andra som fader Angel och bastaixerna, och han blir själv så småningom del av brödraskapet och blir del av deras kollektiva minnen. Men också stadens kollektiva minnen, exempelvis när slutstenen till kyrkan skulle hissas upp till Santa Marias absid (s. 110-113), krig, som i maj 1343 när stadens klockor ringde utan uppehåll och inifrån Santa Maria, med sina öppna murar, lyssnade Arnau bestört till dem (s. 277), pesten, (331-333), judeförföljelsen (s.339-341) och Santa Maria del Mars invigning 15 augusti 1384:

”I sällskap av sin familj, medan klockorna fortsatte ringa, gick Arnau in i Santa Maria. Folket som precis var på väg in stannade upp och släppte förbi honom. Det här bar Arnau Estanyols kyrka. Som bastaix hade han burit de första stenarna på sin rygg; som valutahandlare och havskonsul hade han gynnat den med stora donationer [ ] (s. 654)

 Februari 1373 hade en jordbävning som ödelade Barcelona, rivit ner kyrkans klocktorn och Arnau, december sex år senare hade en brand förstört mycket av kyrkan, och vid båda tillfällena bidrog han med mycket pengar,

Den tredje november 1383 sattes sista stenen i centralskeppet på plats, den närmast huvudporten som bar byggnadskommitténs emblem för att hedra alla de anonyma invånare som gjorde byggandet av kyrkan möjligt, skriver Falcones.  Arnau följer det hela med sin son och blir föranlåten att säga:

”– Det här är folkets kyrka min son. Många män har gett sitt liv för den och deras namn står inte inristade någonstans.

Då återvände Arnaus minne till pojken som bar stenar från det kungliga stenbrottet till Santa Maria. ”(s. 655)

Här sammanfaller det kollektiva minnet och det personliga. Och samtidigt förblir de män som burit sten till kyrkan just anonyma, upptagna i ett anonymt kollektiv, om inte de här männen ihågkoms av sina närmaste, att historien går vidare från far till barn exempelvis.  Mar är med och fyller i och intygar. (s.656)

Kyrkan Santa Maria del Mar finns kvar, likaså stadsdelen Ribero.  Falcones ”Katedralen vid havet” är en bestseller, och vad jag har förstått lockar kyrkan därmed många bokläsare till densamma. Man vill se kyrkan med egna ögon. I författarens efterord skriver Falcones bland annat att Santa Maria del Mar är en av världens vackraste kyrkor, att den är som en stor katalansk bondgård, och att ”Medelhavets ljus är dess främsta särskiljande element”. (663)

1966, anför han vidare, upptäcktes en romersk begravningsplats under Santa Maria och därefter är det många som i dag hävdar att de efter varandra följande Santa Maria-kyrkorna alltid har legat på samma plats, den ena byggnaden över den andra som han skriver.  Det är på den begravningsplatsen som man antar att Barcelonas skyddshelgon, Santa Eulalia, begravdes och vars kvarlevor fördes från Santa Maria till katedralen av kung Peter. (ibid)

Hur Barcelona står sig som ”frihetens stad” i det kollektiva minnet av i dag är svårare; kanske är det snarare så att Barcelona står för det upproriska, Katalonien vill ju bryta sig ur Spanien så att säga och vara ett eget land. Kanske hämtar man identitet och styrka ur det förflutna för att våga – och kunna – sticka upp?

Kanske återuppväcker romaner” som ”Katedralen vid havet” det kollektiva minnet, om det nu råkat slumra till vad det gäller Barcelona.  Ulf Eriksson, 2008, skriver att Barcelona just är spelplats i många fina litterära verk, exempelvis hos Carlos Ruiz Zafon.

Eriksson menar att Falcones romanbygge består av ett recept av historia-mysterium-kulturfernissa.  Ingredienser som pekar framåt mot Francotiden. Jag har läst Ruiz romaner och när Falcones beskriver exempelvis berget Montjuic (sid. 41) så för de tankarna till det beryktade Montjuicborgen och det beryktade fängelset som Ruiz Zafon beskriver.  (2001:419) Det är som jag läser de båda romanerna/epokerna, bitvis, parallellt.  1300-talets Barcelona ligger ”nedbäddat” i det Barcelona som Ruiz Zafon berättar om.

Enligt Mads Rosendahl Thomsen är historia och minne olika sätt att beskriva ett förhållande till det förflutna. Han påtalar att historisk kunskap p uppnås genom studier av källor i syfte att skaffa sig visshet om hur det förflutna utspelades sig (Falcones har använt sig av Peter den III:s krönika, men betonar att han inte följt den slaviskt, s.659) och man kommer att försöka närma sig sanningarna om vilka händelser som ägt rum. Han understryker att kollektiva minnen fungerar annorlunda och skapar fixpunkter som kanske inte berättar hela historien utan bildar fokus för minnet, på samma sätt som händelser vid en viss tidpunkt tycks väsentliga glider ur minnet eftersom de inte har samma betydelse för senare generationer, vilket jag har nämnt tidigare, men det tål att upprepas (s. 316)

Litteraturens bruk av minnen utvecklas hela tiden, framhåller Rosendahl Thomsen, också i takt med att nya medier förändrar vår tillgång till det förflutna, men centralt i denna process står förmågan att föra samman personliga och kollektiva minnen och att använda spänningen mellan medvetandets oförutsägbarhet och framspringande minnen och skriftens uttryckande av just dessa minnen. (s. 319) ( Inlägget egentligen en inlämningsuppgift för en distanskurs vid Umeå universitet)

/Helena Maria

Med ”Vi jössingar” ger Grete Berggrav mig en inblick hur det var att leva i vardagen i Norge under ockupationsåren. 

Även hennes bror Eivind  Berggrav skrev en bok ”Klar kamp – minnen och samtal från ockupationen, (1945), Diakonistyrelsens bokförlag.  Han tar bland annat upp kampen om folkets samvete – något vi känner 

Förra referatet av ”Vi jössingar”, (1945), – ska försöka leta rätt på det; har varit publicerat tidigare på Lejontrappan.blogg – slutade med arresteringen av Grete Berggravs bror, biskop Eivind Berggrav. Arresteringen ägde rum onsdagen den 8 april och Grete Berggrav skriver att han fördes till häktet, men ingen visste var.

För att ta reda på var han befann sig begav hon sig till Victoria Terrassen där ”kyrkoledningen” huserade.

Dessförinnan hade hon förgäves försökt få upplysningar, men skriver att både tyskarna och quislingarna var så rädda för folkliga protester att de inte vågade nämna vilket fängelse de hade fört honom till. (s 53)

Vid Terrassen fick Grete Berggrav höra av den ”norska kyrkans chef”, herr Wagner, att han först för en halvtimme sedan hade fått ett meddelande från ministerpresident Quisling om biskop Berggravs arrestering.

Wagner fortsätter:

”De närmare omständigheterna har jag ännu inte satt mig in i. Det hela är förresten en norsk angelägenhet, och vi vill ogärna blanda oss i den norska regeringens dispositioner. Därför borde ni hellre söka upp ministerpresident Quisling. Han kan bäst lämna besked.” (s. 53–54)

Grete Berggrav svarar Wagner att hon betraktade ministerpresident Quisling och hans regering som landsförrädare. Och sådana personer talade man inte med, betonar hon. Tyskarna däremot, säger hon, var ju våra fiender rätt och slätt, dem var vi ju i krig med, och det var betydligt renare förhållanden.

Grete Berggrav tillägger:

”Det förargade alltid tyskarna när vi sade att vi var i krig med dem. De hade ju kommit som våra beskyddare”. (s. 54)

När Grete Berggrav benämner Quisling och hans regering som landsförrädare berättar hon att herr Wagner log sarkastiskt och sa:

”Ni norrmän är ett särdeles naivt och öppenhjärtigt folk” (s. 54)

Grete Berggrav skriver att åhörandet av den repliken gav henne intrycket att han i sitt stilla sinne hade uppskattat henens karaktäristik av Quisling.

Ett ordskifte utbröt som inleddes med att Wagner undrade varför Grete Berggrav kom till just honom. Han frågade vad hon egentligen ville. Och Grete Berggrav skriver att hon då svarade att hon ville ha reda på vad som hade hänt med hennes bror.

Svaret hon fick var kallt. Herr Wagner menade att han inte kunde tala om det för henne. Och eftersom hon inte hade lust att uppsöka Quisling, som han uttryckte det, så återstod bara rikskommissarie Terboven. Han var emellertid bortrest vid den tidpunkten.  Grete Berggrav skildrar hur hon ryckte till när han yttrade det där om Terboven. Det innebar att det var tyskarna som låg bakom arresteringen, skriver hon. Hon undrade inom sig om herr Wagner möjligtvis hade försagt sig, skriver hon.

Hon redogör också för att när hon reste på sig och gjorde min av att gå, hade herr Wagner andra planer. Med en inbjudande åtbörd, skriver Grete Berggrav, bad han henne sitta ner. Enligt Berggrav ville han höra hennes åsikt om ett och annat.  Varför hon hade så mycket emot nazisterna, och varför det norska folket hade ställt sig så fientligt mot tyskarna? Om hon hade läst deras program? Om hon kände till deras sociala riktlinjer? Grete Berggrav berättar att han tillägger ”Jag begriper inte vad ni kan ha att invända mot dem”. Därefter beskriver hon hur han ironiskt tillfogar ”att hon naturligtvis inte har någon kännedom om nazismens ideologi. Ni norrmän är så känslobetonade i hela er inställning”.

Jag citerar vidare:

”Jag hade ingen lust att diskutera nazismen med herr Wagner.  Halvt vänd mot dörren svarade jag:  Jag tror inte det blir något resultat av en diskussion mellan er och mig, herr Wagner.  Vi kan ju inte tala öppet med varandra.

• Men jag ber er vara ogenerad, sa han halvt förläget. Tala ut bara! Varför lämnade ni er plats i radiotjänsten till exempel?
• Hur vet ni att jag har varit där?
•  Han log försåtligt.
• Jag känner er allesammans.

Det lät kusligt. Men nu hade jag redan slagit mig ned.” (s.55–56)

Därefter började Grete Berggrav berätta om varför hon slutade vid radiotjänsten: Hur ingen anständig människa kunde stanna kvar efter ”nyordningen”, som hon skriver. Hon berättar att Quisling, när han kom till makten, anställde en nazistisk ledning i radiotjänsten. Den ny norska riksprogramchefen var psykiskt defekt, beskriver hon och berättar för Wagner att han var så rädd att han lade revolvern på bordet framför sig vid alla sammanträden och möten. Hur han när han blev uppbragt av någon anledning svängde revolvern över huvudet och siktade mot den som varit honom misshaglig. Hon berättade däremot inte om de oegentliga penningtransaktioner i vilka den tyska radiochefen herr Muller- Francken varit själen i.

” De stulna medlen använde han tillsammans med sina norska nazistmedhjälpare för att tillfredsställa sitt behov av nattliv, spel och starka drycker. Herr Muller-Francken var ju tämligen beroende av sina norska kollegers hjälp, så föga förtrogen som han var med norska förhållanden.  Det var därför inte mer än rimligt att han som sagt erbjöd en liten gottgörelse i form av feriepengar åt dem, när de av någon anledning måste avlägsnas för en tid.” (s.57)

Förklaringen till varför hon besparar herr Wagner informationen om korruptionen och ”försnillningen” är enligt Berggrav att man tryggt kunde skälla ut quislingarna inför ”herrefolket”, men sin tyska ”ära” var de rädda om.

Däremot berättar hon att det inte var ett enstaka fall eller en ”olyckshändelse” det som hände inom radiotjänsten, och påpekar för honom att knappt två och en halv procent av det norska folket hade slutit upp kring Quisling, och de som slöt upp kring honom utgjorde bottenskrapet i Norge.

Hon fortsätter:

 ”Sedan går ni tyskar och känner er förolämpade över att vi inte med tårar i ögonen hälsar den norska regering som ni så frikostigt har bestått oss! Tänk er ett ögonblick in i vår situation! Sätt er in i våra förhållanden lite grand, innan ni beskyller oss för att vara naiva och motsträviga och självgoda. Och känslobetonade!” (s. 58)

Grete Berggrav beskriver hur det vid dessa ord glimtade till av grönt i ögonen på herr Muller, men att han behärskade sig. Hon berättar att det enda han sa var ”Ja, det här får man ju säga var att tala öppet”. Hon lägger till att han visst hade fått nog, för när hon den här gången reste sig, så bugade han stelt utan att göra en min av att vilja resa sig, och ännu mindre följa henne till dörren. (s.58)

”Aktionen mot judarna var den svåraste och besvärligaste av alla de förföljelser jag har varit med om. Den var så obeskrivligt rå, och det var ett ständigt på liv och död både för offren och för oss som hjälpte dem. (s.80)

Grete Berggrav, biskop Eivind Berggravs syster kom ut med boken ”Vi Jössingar, 1945. 

Till skillnad från brodern i ”Klar kamp-” skriver Grete Berggrav även något om judarnas situation i Norge.

Hon beskriver ett tillfälle då det ringer på telefonen.  Det var hennes vän Anton, de jobbade båda inom Mil.org., (den underjordiska militärorganisationen i Oslo, s.63) Grete Berggrav hade förmedlat magister Jakob. D. Somme som hans förbindelse. (s.75).  Grete Berggrav informerar om att Somme var Antons tredje chef på hemmafronten och en ny bekantskap för honom. (s.76). Hon blev alltid nervös när han ringde, berättar hon vidare, bland annat därför att ingen av dem brukade använda telefonen i onödan, speciellt som Anton måste vara väldigt försiktig. (s.77)

Han undrade om han kunde komma upp ett slag, och Berggrav skriver att hon bad honom vänta ett par timmar på grund av ett besök. Men Anton sa att han måste komma inom en halvtimme så hon fick sina gäster att bryta upp. Hon till och med påpekar att hon inte behövde be dem om att avlägsna sig, hon hade blivit märkbart nervös och de lämnade henne då de förstått att det fanns viktigare saker. Anledningen till nervositeten beskriver Berggrav så här: ”Något i Antons röst hade varskott mig om att nu var det slut”.

Hon berättar att Anton hade en ung judinna med sig som hade rymt från Stavanger, västkusten, och att hon måste placeras under jorden. (s.78)

Det var vid tiden för judeförföljelserna som det här hände, beskriver Berggrav. Vidare beskriver hon att en god vän till kom och hämtade henne. När hon gått berättar Anton för Berggrav att Somme är tagen av tyskarna och att det är allvarligt. Berggrav håller just på att korrekturläsa Sommes manus ”Orret boka”. Hon låter oss förstå hur mycket hon saknar sin vän som hon känt sedan sin tid på radiotjänst där han anlitas som föredragshållare. (s.76,79)

”’- Vad menar du med allvarligt Anton?’

‘- En avdelning av Mil.org har blivit sprängd’.

’Det ringde på dörren. Tre korta och en lång signal. Aldrig fick man vara ifred. Men jag måste öppna när det var d en överenskomna signalen.” (s.79)

Som läsare får jag veta att de två personer som stod utanför dörren var Gunnar och den andra mannen en jude i medelåldern. Därefter att Berggrav släppte in dem i badrummet därför att Anton inte fick träffa dem.

Mannen som var av judisk börd skulle maskeras innan han skulle skickas över gränsen till Sverige, skriver Berggrav, som konstaterar att hon aldrig haft mycket till övers för löshår och påklistrade skägg. Enligt henne var ett mycket säkrare sätt att antingen färga eller bleka det egna naturliga håret. (s.79)

Om mannen berättar Grete Berggrav att han var läkare och arbetat på ett norskt laboratorium i många år. Vidare att hans hustru skjutits i Tjeckoslovakien, medan hans tolvåriga dotter var placerad så långt norrut i Norge att hon var utom räckhåll för honom. (s.80) Berggrav informerar om att han inte långt efter gränspassagen sköt sig själv.

Grete Berggrav berättar också om två judar som hon aldrig glömde, och som hade blivit placerade i en stor pianolår och lastade på en transportbil från en expressbyrå.

”Låren med judarna sattes först upp på bilen; den hade inget lock, så de hade frisk luft så mycket de ville ha. Men plötsligt, medan expresskarlarna höll på att lasta in de övriga möblerna som skulle följa med på lasset för camouflagets skull, fick den ene av judarna ett nervsammanbrott. ”. (s.80)

Berggrav berättar hur sammanbrottet fick honom att skrika och att hans medföljare satte också igång. Följden blev att människor strömmade till och Berggrav framhåller att det vimlade av hemlig polis och angivare under de här dagarna så det var verkligen kritiskt. (s.81)

I sin rapsodiska men levandegörande och lite lakoniska stil fortsätter hon:

”Allt gick lyckligt. Chauffören hoppade upp i förarhytten i en fart och slog på motorn. Bilen susade upp genom Frognervägen.

Vi hörde aldrig av dem sedan. (s.81)

 (s. 80) Marte Michelet skriver i ”Det största brottet”, om en kemist som flyttade från Prag till Norge i tidigt på 1900-talet.  (s.188, 215)  Michelet skriver också om en aktion, en arrestering av alla judar i Oslo och Aker som  Germans SS Norge och Gestapopersonal och hirden skulle försöka genomföra samtidigt torsdagen den 26 november 1942, s.213) De skulle deporteras från samma kaj som Amerikabåtarna lade ut från på sin tid, visar Michelet.  Hon beskriver hur det har inrättats en …”mottagningsstation” vid ett lagerhus på bryggan där alla måste gå in och bli registrerade”. (214) I kön fanns också atomforskaren Victor Moritz Goldschmidt, den kemist från Prag, som Michelet tidigare berättat om, och hon beskriver hans överraskning när han fick lov att bege sig hem igen. I fotnoten berättar Michelet att han kort därefter flydde till Sverige, och jag kan bara spekulera i om det var kring den perioden som Anton kom till Grete Berggrav och berättade att en avdelning av Mil.org var sprängd. Hon nämner inget om deportationen med båten.

Här måste jag stanna upp ett tag. Det är betryggande att det finns författare och historiker och överlevande som senare ”tar fram” alla anonyma judar, (och sina egna berättelser),  och ger dem tillbaka sitt namn och sin historia, även om det blir postumt. (Berggravs bok kom ut 1945, och kanhända skrev hon den i Sverige efter att själv ha måst gå över gränsen i början av oktober 1944) Att de får ett sammanhang, att de blir begripliggjorda; att vi verkligen förstår hur utsatta och jagade judarna var, som under den tyska nazistockupationen i Norge. Människor som fick bära en stämpel, bokstaven ”J” i sina papper som markerade ”vem de var” – människor som redan utstått förföljelse och pogromer i århundranden.  Nu var det meningen att de skulle utrotas en gång för alla enligt Hitler och hans mednazister.

I sin bok ”Det största brottet” skriver Marte Michelet om registreringen av alla judar, och att den inte skulle se ut som någon ”tysk befallning”.  (s.171) Hon skriver ner innehållet i den annons som den 20 januari 1942 trycktes i landets alla dagstidningar

”Stämpling av judars legitimationskort m.m.

Legitimationskort, gränsbointyg, passersedlar och tjänstebevis som tillhör judar skall för att vara giltiga vara stämplade med ”J”. Som jude enligt denna bestämmelse betraktas: [ ] och sedan följer en lång redogörelse under 3 punkter”. (2017:171)

(läs gärna inlägget om boken Vägen till Nürnberg här.

 I ett specialnummer om Förintelsen i “New German Critique”, (2000), skrev professor emeritus i historia, Saul Friedländer att:

”The integration of the victim´s voices radically widens the narrative span: This integration has to be complemented by the historian´s effort to find correspondingly new concepts that would express, however inadequately, the breakdown of all norms and the dimensions of suffering that traditional historiography cannot easily deal with.” (s.15)

Nu tanker jag återvända till Anton för Grete Berggrav ägnar honom ett helt kapitel, och det börjar med att hon befinner sig på ett högfjällshotell i slutet av januari 1942. Hon möter Anton där och förstår genast ”att här var en människa jag kunde ha utbyte av att umgås med.” (s.59) Hon berättar också att hon var på hotellet för att undvika Oslo den förste februari. Nämligen dagen då Quisling skulle installeras i sitt ämbete som norsk statschef, det vill säga ministerpresident et cetera. Men det som skulle tilldra sig i Oslo gällde i allra högsta grad hennes egen bror, skriver hon och berättar om den så kallade statsakten som i det allra väsentligaste var riktad mot Eivind Berggrav. (s.60)

”Det var därför inte så underligt att jag fullkomligt föll ihop när jag nere i hallen tog emot posten, öppnar tidningarna och såg Eivind Berggravs namn prunka i skrämmande fetstil på första sidan.” (s.60)

Terboven som stod kvar som utövare av den tyska ockupationsmakten och på så sätt var Quislings överordnade, höll ett tal, enligt Grete Berggrav där han utspann sig om att Berggrav vid sidan av sin andliga verksamhet hade spelat en synnerligen betydelsefull roll under det gamla systemet. (s.60-61) Enligt Grete Berggrav uttryckte Terboven i sitt tal att han skulle uppehålla sig vid politikern Berggrav. Och därefter redogjorde han för olika ekumeniska sammankomster och samtal som Berggrav varit involverad i 1939.  Gick vidare och sa att Eivind Berggrav nedtecknat dessa samtal, och att originalmanuskriptet som delvis var handskrivet var undertecknat av honom personligen.

Grete Berggrav beskriver det ”verkliga sammanhanget” så här:

”När författaren Ronald Fangen blev arresterad, fann några tyska Gestapomän ett brev till Fangen från biskop Berggrav i vilket biskopen berättar om sina samtal med Göring och Halifax. Detta brev blev sedan bearbetat av tyskarna med lämpliga strykningar, det fotograferades och figurerade i tidningarna den 1 februari som bevis på biskopens politiska verksamhet.

Det var detta förvanskade tjuvgods som rikskommissarien kallade för originalmanuskriptet!” (s.62)

I den här situationen var Anton full av medkänsla och förståelse, berättar Grete Berggrav och hon beskriver hur de var ute och vandrade tillsammans om dagarna. De lärde känna, och kom underfund med varandra mer och mer, och en dag berättade Anton att den migränliknande huvudvärk han led av kom sig av ett slag i tinningen från en tysk nazist. En huvudvärk som både påverkade synen och hörseln. Det visade sig att han också var medlem av Mil.org.

Det första han bad Grete Berggrav om, berättar hon, var att bli satt i arbete när han hörde att hon också tillhörde Mil.org. Det blev han också så fort de kom tillbaka till Oslo, skriver Berggrav. Och det innebar att de kom att träffas mycket under en tid, fortsätter hon. Anton var köpman och hade en affär där tyskarna var ivriga kunder, enligt Berggrav. (s.66)

Den kvällen då Anton kommit hastigt på besök och haft med sig den unga kvinnan från Stavanger ser Berggrav hur Anton spottar ut en avlång liten glaspärla i näsduken när det blir dags att börja äta senare den kvällen. (s.81)

Det visade sig att han övade på att gå omkring med den i munnen medan han pratade.  Han förklarade att det var gift, att vid en kroppsvisitation tar Gestapo allt gift ifrån en om man har något på sig, det är därför han prövar ut det här giftet innefattat i en glasinfattning för att testa om Grete Berggrav fattar några misstankar om att han hade något i munnen.

Hon skriver:

”Vi undvek i det längsta att tal om sådant som vi båda två visste var ofrånkomligt, nu när Somme hade råkat fast och organisationen var sprängd”. (s. 82).

Hon skriver också att hon visste att vad Anton beträffade så fanns det ingen som kunde ta upp manteln efter honom.  Hans insats var alldeles för, individuell, alltför beroende av hans personliga egenskaper och förbindelser, betonar hon. Hon understryker också att det var just det som också gjorde det svårt för honom att lämna arbetet för han lade verkligen ned sin själ i det. (s.83).

Därefter gör hon en reflektion över läget:

”Men det hjälper inte… Vad man än har satt på spe, hur mycket man än har släppt till, så känner man sig ynkligen slagen till slant när den dagen kommer då det inte längre finns någon utväg.

Den dagen då enda möjligheten är att gå över gränsen. En kort tid därefter föll överstelöjtnanten Dannevig på sin post och Jakob Somme blev skjuten. Anton uppehöll sig då i Stockholm. ” (s.83)

Michelet nämner intressant nog en släkting till Grete Berggrav i ett sammanhang där hon bland annat skriver om Stian Beck och hans hårda tortyrmetoder.  Det rör sig om Dag Berggrav, en av Eivind Berggravs söner.

”En av de många som fick känna på Stian Becks brutala metoder var Trygve Lundgren, en 55-årig skortensfejarmästare från Oslo [   ] En annan var den 19-åriga studenten Dag Berggrav, som förhördes i 13 timmar. Medan Berggrav hade handklovar på sig slog Bech honom i ansiktet med knytnävarna, piskade honom med ett rep, hotade honom med pistol och sa att han tänkte skjuta honom om han inte erkände.” (s.185)

/Helena Maria Ingeborg Lindbom

Det här ska handla lite mer om hur biskop Eivind Beggravs tro involverades i kampen mot de tyska nazisterna under ockupationen av Norge och quislingarna inom de egna leden. Nazismen har ju beskrivits inte bara som en politisk ideologi utan en andemakt, av en nära vän och författare till Eivind Berggrav som heter Ronald Fangen, utgiven på Gyldendals förlag.

Det här inlägget relaterar till ett inlägg på en tidigare blogg och till en situation i England 1946 där Psalm 23, (”Davids psalm”), ”Herren är min herde, mig skall intet fattas…” lästes upp högt, och därmed avvärjde ett helt företag, eller, åtagande, från att sprängas i luften. (Berggrav:1946:24)

Han fortsätter:

” Compare with this situation in Geneva, nine months after the end of this war. It was as though war had bound the Churches together more strongly than ever before- in spite of the fact that they had this time been far more deeply involved in the struggle than last time. “

Med undantag av några få kyrkor, (Churches), särskilt de i Sydamerika och Spanien, påpekar Berggrav, existerade ”a common world front,” (en gemensam global front), för frihet och rättvisa, (justice), tvärs över alla gränser. Ett ”community” av hopp och tro var i verksamhet, trots eller kanske på grund av, den yttre separationen.

Vi citerar Berggrav direkt igen:

”And then we find, this time, that when the victory has been gained, the victorious nations stand divided and unable to agree-that’s were the meeting today threaten to end with explosion -while the Churches are united as ever before.”(ibid:24-25)

Genom kriget hade kyrkorna “mottagit”, ”benådats”, (received), med en ”oneness”, enhet, från Gud, vilken dessa var ”pålagda” som en helig plikt att kommunicera till nationerna i världen.

Så här långt i talet ber biskop Berggrav att få illustrera det med en erfarenhet från sin ”norska erfaring”. Och han tillägger att han redan relaterat vad som hände, men vill ändå upprepa vad som hände honom personligen när han greps av tyskockupanterna 1942, och sattes i husarrest i en stuga ute på landet.

Han berättar hur han var inlåst, med poliser utposterade kring stugan för att omöjliggöra flykt. Men varje dag kom en bondkvinna med en flaska mjölk till honom, vilken honlyckades hon osedd passera vakterna, och klev fram rakt framför köksfönstret, där Berggrav fångade henne med blicken.  Hons såg sig om nervöst, berättar Berggrav, och sträckte fram mjölkflaskan, medan hon viskande framförde följande till honom:

” My husband listened to the radio and heard the Archbishop of Canterbury. He was praying for you, Bishop!” (ibid:25-26)

Sedan sprang hon i väg, fortsätter Berggrav. Kvar hos mig, relaterar han, fanns inte längre en ren och enkel ”solitude”, utan en ensamhet fylld med en underlig och paradoxal ”kommunion”, samvaro. Jag upplevde hur de andra ”Churches” och deras medlemmar bar upp oss, bar upp vår Kyrka. När BBC sände ut sitt trådlösa budskap över världen, och berättade för oss vad som hände i Nederländerna, Tjeckoslovakien, Grekland, och annorstädes, startade dessa etervågor vågor av böner i hjärtana hos hundratusentals av kristna lyssnare.

” The evil which was wrought was used by God as His creative means of establishing His communions amongst men.”

Och sedan ber han sina åhörare betänka hur han och hans övriga ”fellow-norwegians” kände sig när de i hemlighet och under hög risk, mottog illegala budskap från andra kyrkor, (churches). (se tidigare inlägg, för återgivandet om kvinnan med sina stickor och sitt stora ullnystan, som slutar med ”It was the one Sancta Ecclesia militant, disregarding national frontiers) (

Berggrav betonar att det f i n n s, mot bakgrund av ovansagda, sådana krafter i denna hemska värld. Och menar på att, ”onda dagar ”had to come” på d e t att Gud måtte öppna våra ögon, vända dem till hans Godhet, (Hans vägar, ”Underbar i Råd”, vår anmärkning), och aktiv i den kristna gemenskapen.

Men, understryker Berggrav, ansvar följer på att ha sett dessa krafter (i verksamhet, vår anmärkning): Vision medför förpliktelse, menar Berggrav i sitt tal.

Han ber dem också ihågkomma att man aldrig kan tvinga någon till ansvar. Det måste komma inifrån en själv Och han hänvisar till den svenska ärkebiskopen Nathan Söderblom som pratat om ”ansvars-glädje”. I Berggravs ögon springer den här glädjen bara fram som ett naturligt uttryck av ens energi, och följdriktigen –kan vi inte agera, eller vara, på något annat sätt.

Den härrör från en erfarenhet/upplevelse som Gud gör inspirerande, får att framstå som inspirerande. Som när en i ett motlut, upplever att man får förnyad kraft, kan ta sig till det uppgjorda utflyktsmålet, utan blessyrer.  

Och de här tingen, som vi har erfarit, är ingenting, anför Berggrav, om de inte just är en inspiration till ekumenisk samlevnad. Därför borde det här ansvaret vakna i oss alla, säger han i sin ”Burge-Memorial-föreläsning”. (ibid:27)

I nästa mening tar han upp hur de norska erfaringarna också borde vara inspirerande när en ser ut över världen och ser att eländet och klyftorna i världen är större än någon någonsin skulle ha kunnat förutse. (ibid:27) Han pekar på att svälten, (bread-famine), inte är enda svårigheten. Han förklarar vådan av ”Thought-famine”, vad vi skulle vilja kalla ”mentalism” ett tillstånd där man varken tillåts ”negera” eller ”mentalisera”, där man ”blockeras” utan exempelvis tillgång till en annan människa eller etermedia eller telefon och så vidare. Han menar att ”Thought-famine” är minst lika farligt som avsaknaden ” av bröd, det vill säga svält. (ibid) Här går Berggrav vidare och frågar sig vilken framtidsutsikt, och eller, utblick som världen av i dag, (1946, vår anmärkning) har att erbjuda de unga? Och förvånande, kan tyckas vid första anblicken, deklarerar han att ”vi har vunnit makten, men förlorat slaget om idéerna, (We have gained the power, but lost the ideas). (ibid)

Det finns många som inklinerar till/ tenderar att fästa sig vid en aning eller uppfattning att vi lever i de yttersta dagarna/yttersta tiden, och det suggererar fram, eller, anslår en eskatologisk sinnesstämning, framför Berggrav. (ibid).

1936 höll Adolf Keller, den schweiziske generalsekreteraren för Europén Central Bureau of Inter- Church Aid en serie föreläsningar, och forskaren Arne Hassing betonar att han inte kunde ha valt ett mer relevant ämne än ”the Church struggle”, (kirchenkampf) mellan Adolf Hitlers National Socialistiska stat och den tyska Evangeliska kyrkan, en strid som det året gick in på sitt fjärde år.

Keller var välbekant med den tyska kyrkan och hade följt konflikten från dess tillblivelse och det var en aspekt som särskilt bekymrade honom påpekar Hassing i sin bok ”Church Resistance to Nazism in Norway 1940-1945”, (2014) :

”The willingness of the Lutheran churches ’to collaborate with the State, following Romans 13, to go a long way even with an antagonistic Government’” (s.5)

Keller gjorde en analys av förhållandet mellan kyrka och stat i norra Europa och menade enligt Hassing att ”the purest form of State-Church today exists in the Scandinavian countries” (s.17) och den mest accentuerade av de renodlade statskyrkorna fanns i Norge. Utifrån Norges kyrkohistoria kunde det förutsägas, enligt Keller i Hassings redogörelse, att Norge skulle handla ungefär som den tyska moderkyrkan, det vill säga ‘det klassiska lutheranska mönstret av underkastelse och underdånighet inför staten’ och dess ledare och medlemmar hade inga svårigheter med att acceptera en sådan hållning som önskvärd och distinkt lutheransk, framhäver Hassing. Men förutsägelsen slog inte in, förutom några kompromisser i början, framhåller Hassing. Slutresultatet blev ett annat. Varför det blev så är den fråga som Hassing försöker besvara i boken ”Church Resistance to Nazism in Norway 1940-1945”.

Tidigt 1900-tal såg norska statskyrkan på sig själv som en folkkyrka (folkekirken). Berggrav  exempelvis, menade med ”folkkyrkan” att den var en förenande institution för landet, särskilt vad det gällde respekten för vanliga etiska värderingar, förklarar Hassing.

 Mer än 95 procent var döpta, konfirmerade eller begravda i kyrkan, skriver Hassing. (s. 20). Hassing refererar till Dissenterlagen 1845 som gav icke-lutheranska kristna rätt att finnas, men trots det så stred många av frikyrkorna fortfarande nästan ett sekel senare för samma religiösa och juridiska rättigheter som statskyrkan. (s.21) Präster inom statskyrkan såg också ner på frikyrkorna som ”sekter”, en term lika nedsättande i Norge som i Tyskland, påpekar Hassing.

Den protestantiska kyrkans kamp i Tyskland var preludiet till norska statskyrkans motstånd mot Nazism, skriver Arne Hassing. (s.5) 

En förklaring till att prästerskapet i Norge följde den tyska kyrkokampen noga var att de bästa akademikerna bland biskoparna prästerskapet och de teologiska fakulteterna hade studerat vid tyska universitetet, nästan som en rites de passage, framhåller Hassing. (s. 29)

Den person vars åsikt hade mest genomslagskraft var biskop Eivind Berggrav. Han hade besökt Tyskland sedan 1907 och hade studerat vid Marburgs universitet. Han talade flytande tyska.

Han kände djupt för tyskarnas lidande under första världskriget och hade stor aktning för sina tyska vänner, the ”anständiga” tyskarna, berättar Hassing om Eivind Berggrav. Deras initiala stöd för Hitler bidrog till hans försiktiga optimism under de inledande månaderna under nazistrevolutionen. Emellertid allteftersom tyskarna tog över kyrkan fördömde han den som en ”Nazistkyrka” och i slutet av mars 1934 var han rädd för att ”ruin may now be the only rescue for the German Christianity”. Han drog emellertid lärdomar av det han såg genom att observera den tyska kyrkokampen, lärdomar som han sedan skulle komma att använda sig av i sin egen kyrkas möten med en naziststat.  (s. 29)

Ingen inom statskyrkan i Norge hade funnit det nödvändigt att ompröva statens traditionella teologi, det fanns det ingen luthersk politisk etik att stödja sig på eller utnyttja när kyrkan står ansikte mot ansikte med en nazistregim, och källan Hassing här använder är Austad. (s. 31)

Men inom det internationella kyrkliga samfundet fanns det emellertid ekumenisk rörelse – en protestantisk rörelse för kristen enhet och som var engagerad i att fundamentalt på överväga och ompröva kyrkliga och statliga spörsmål. Den här omprövningen började vid Uppsala konferensen 1917 och fortsatte i den största ekumeniska rörelsen under den moderna eran, Stockholmskonferensen 1925. (s. 31)

Hassing redogör för hur tillväxten av kommunistiska och fascistiska stater under 1920-talet och början av 1930-talet  bidrog till att kyrka-stat-förhållandet  blev ett ämne som nästan tvångsmässigt hamnade i förgrunden i alla ekumeniska diskussioner Detta i sin tur kulminerade med 1937 års Oxford konferens som tog upp ämnet ”Kyrka, Samhälle och Stat”.

Det är slående, framhåller Hassing, hur många teman från Oxfordkonferensen som dök upp i norska statskyrkans motstånd mot nazismen, och han räknar bland annat upp: the sovereignty of God and his will in all life; God as the source of justice” et cetera (s.31) (

Ett annat var kyrkans plikt att kritisera en stat som avlägsnar sig från de rättesnören som står i Guds ord, och det viktigaste är plikten ”of disobedience to a state that fails to uphold ‘the standards of justice set forth in the Word of God’”.

(Herdebrevet var det ockuperade Norges första kollektiva attack på det nya förhållandet och den första artikuleringen av ett teologiskt, etiskt och juridiskt ramverk för kyrkans nya kurs- motstånd, betonar Hassing (s.77)

 Oxfordkonferensen erbjöd också strategiska riktlinjer och praktiska förslag för kyrkor som konfronterades med en totalitär stat, skriver Hassing. (s. 31-32)

Tvistefrågan var kyrkans rätt att uppfylla sitt uppdrag och konferensen förklarade bokstav för bokstav de väsentliga villkoren för att så göra. Om de här villkoren inte var uppfyllda så var det prästerskapets och lekmännens plikt att göra allt som stod till buds för att trygga sin frihet, även om det innebar kyrkans skiljande från staten. (s. 32)

I norska kyrkan var en handfull kyrkliga ledare engagerade i den ekumeniska rörelsen. Bland dem stod Berggrav ut, poängterar Hassing. Hans initiering/invigning i ekumeniska sammanhang tog plats 1903. Han var med på både konferensen 1917 och den i Stockholm1925. Han var inte med i Oxford 1937, men måste ha läst rapporterna från konferensen, skriver Hassing. Det visar hur viktigt det är att få inflöden och stöd från andra sammanhang än de egna, tänker jag. Hur viktigt det är att kyrkor, andra organisationer och samfund hela tiden för diskussioner, utmanar sig själva, möter nya idéer och tankeströmningar och människorna bakom dem.  (Inte minst vi människor som individer) Att inte bara finnas och verka i en konserverande miljö som avvärjer allt yttre inflytande, inte minst om man tror att det skulle undergräva den egna auktoriteten.  Därför tror jag på betydelsen av inter- faith dialog, det fanns ingen sådan rörelse under 1900-talets första hälft i Norden vad jag förstår, men i samtiden finns sådana initiativ och rörelser, och jag hoppas att de tillsammans kan ta fram en ”mall”, strategiska riktlinjer och förslag hur de tillsammans kan handla exempelvis i fall de ”konfronteras” med en totalitär stat. (om inte ett sådant specifikt arbete redan pågår)

I sin artikel i ”Journal of Ecumenical Studies” skriver Hassing om Austads förklaringar till varför den norska kyrkan kom till korta inför den moraliska utmaningen att inkludera judarna i ”Kirkens grunn” som kom till som ett svar på naziststatens diktat om en obligatorisk ungdomstjänst.

 Bland annat skrev Austad att frågan inte var tillräckligt viktig att ta upp för de kyrkliga ledarna i den situationen de befann sig i och att de saknade medvetenhet om hur allvarlig situationen egentligen var . (517)

Hassing skriver att den icke ställda frågan som gäller det här begångna misstaget gäller dess fundamentala orsak: Varför var det inte ”viktigt nog”? Varför uppvisade kyrkoledarna en”lack of awareness” of the gravity of the situation? (s.517)

Berggrav har i en förklaring avslutat med “we ought to stick to the direct challenges to our own Church”, enligt Hassing. (s.510)

Berggrav var en man av exceptionell intelligens, energi och stil, framhåller Hassing, och samma år som Oxfordkonferensen och som han blev biskop i Oslo, tackade han ja till att leda inte mindre än tre olika förgreningar av den ekumeniska rörelsen i Norge. (Faith and Order, Life and Work and the World Alliance for International Friendship through the Churches)

Efter kriget, år 1946, var han inbjuden att föreläsa i Stora Hallen på King´s College, London, The Burge Memorial Lecture. Han talar om ekumenik. Judarna är helt frånvarande i talet. Jag undrar återigen varför?

Jag återvänder från läsningen och skrivandet till det pågående nuet och frågar mig själv:

”Tänk om en annan version av verkligheten kom och knackade på min dörr?

 En version som inte bara speglade mina förutfattade åsikter, vad jag tror och tänker om mig själv och andra.

Skulle jag våga öppna dörren? Skulle jag tro mina ögon?

Eller skulle jag vara förblindad av min egen version?”

( fri översättning från Chögyam Trungpa´s bok ”Training the Mind and cultivating loving kindness”, (2003), Shambala. London)

(inlägget har varit publicerat tidigare på annat ställe)

Jag delar ut böcker på söder med en kollega!

Boktripp @ Södermalm — Yolanda och hennes kreativa skrik

Föräldrakärlek är också fostrande, en fast hand. Om inte föräldern/föräldrarna förmår sätta gränser i olika sammanhang får ofta barnet/barnen svårt med gränser. Ett samhälle och dess politiker måste också kunna sätta gränser, som mot kriminalitet, ”tystnadskulturen” inom Göteborgs stad, och urholkning av offentlighetsprincipen eller allemansrätten (mer specifikt strandskyddet).

/Abdelhamid och Helena

—– Vidarebefordrat meddelande —–

Från: Ingela Malmborg <ingela.malmborg@azelius.se>

Till: helena lindbom <hlindbom@yahoo.se>; Anna Wettermark <anna.wettermark@sbs.su.se>

Skickat: söndag 1 mars 2026 kl. 16:05:47 CET

Ämne: Sv: Kära Gurli

Hej Helena,

Tack för ditt vänliga email. Det värmer att läsa dina positiva tankar om Gurli och Conrad. 

Jag önskar dig allt gott.

Varma hälsningar

Ingela

Skickat från Outlook för Mac

Från: helena lindbom <hlindbom@yahoo.se>
Datum: tisdag, 24 februari 2026 18:07
Till: Ingela Malmborg <ingela.malmborg@azelius.se>, Anna Wettermark <anna.wettermark@sbs.su.se>
Ämne: Kära Gurli

Du får inte ofta e-post från hlindbom@yahoo.se. Läs om varför det här är viktigt

Kära Ingela,

jag och min partner (först och främst vän) Hamid vill säga några personliga ord i din sorg efter din mamma: Gurli var fantastisk, både som människa, lärare och kyrkvärd. Hon besatt ett ovanligt språk (språkkunskap) och var så klok att jag var tvungen att vända mig till henne några gånger (också till din pappa Conrad) eftersom jag inte riktigt förstod vad som höll på att hända i vårt land, och dina föräldrar var dem att vända sig till. Deras erfarenhet var så stor och Conrad upphörde aldrig med att prisa Christin och dig. Han var så stolt över er.

Ta han om dig Ingela,

din vän på Brösarpsgården (ca 1966-1973)

Helena

”Jag vägrade att tro det och slog siffrorna. Mycket riktigt. Föräldrarnas fasta nummer är finito, 0418-70508 hade gått i graven. Rösten berättade att hänvisning saknas.”(s. 14) (Lukas Ernryd)

Vilken poet Lukas Ernryd är, utbrister Abdelhamid enthusiastiskt, och jag minns omedelbar mamma Evys och pappa Tomas telefonnummer till Brösarpsgården: 0414-73141

Källa:

Lukas Ernryd. Lukas Erneryd. Utvalda krönikor.