Månad: juni 2021

Det sociala perspektivet behöver jämställas med övriga perspektiv, som det medicinska och psykologiska, menar Nika Söderlund, psykoskurator på Sahlgrenska universitetssjukhuset och doktorand och lärare på Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet.

I en föreläsning under rubriken ”Socionomens roll i psykisk ohälsa”, inspelad på Stockholmsmässan den 21 november 2018, se här, och arrangerad av Akademikerförbundet SSR, tar hon upp kuratorsrollen från olika utgångspunkter och erfarenheter.

Bland annat gör hon en återblick till den första kuratorn i Sverige, slöjdlärarinnan Gertrude Rohde. Hon började arbeta redan 1914 som kurator för de sinnessjuka i Stockholm. Man hade sett att det behövdes något mer än bara det medicinska, påpekar Söderlund.  Det som behövdes ytterligare var ”råd och dåd” som det stod i arbetsbeskrivningen, (för bland annat Göteborgs- och lundakuratorn, enligt Nika Söderström) hjälp till självhjälp och hembesök. Mottagningen fanns i Rodhes bostad, och på den här tiden fanns det ännu ingen grundutbildning, påpekar Söderlund.

Söderlund berättar också att den andra kuratorstjänsten inrättades i Göteborg 1923. Det var sjuksköterskan Matilda Pålsson som innehade den, och även hon hade mottagning i sitt hem till en början.

Nika Söderlund visar på de starka beröringspunkterna mellan den tidens kuratorer och vår tids. Bland annat hade de första kuratorerna också att bevaka patienternas rättigheter och intressen, exempelvis gentemot arbetsgivaren, berättar Söderlund, som forskar i ämnet. De övervakade försöksutskrivningar, var med vid utskrivning och efterarbete och såg till patienternas egendom och deras bostadsförhållanden, när de var inskrivna, fortsätter Söderlund. Kuratorn var med och ”ordnade” patientens tillvaro.

Den speciella kompetens som är kuratorns har med samverkan att göra. Kuratorn kan samarbeta med många olika professioner och gå ihop med andra i olika frågor. Kuratorn enligt Nika Söderlund är den som tar in flest personer i rummet, som familjen, närstående och andra som har anknytning till klientens eller patientens nätverk.  När hon jobbar exempelvis med unga nyinsjuknande i psykos, som är en av de grupper som Nika Söderlund brinner för och har stor erfarenhet av, så handlar det inte bara om människan i kris, det vill säga personen som insjuknat i psykos, utan även de runtomkring, poängterar hon.  Något som Nika Söderlund ser som viktigt är att patienten eller klienten själv får problemformulera och ge sin berättelse och syn. Ingen annan kan ta sig den rätten, menar hon.

Söderlund menar att det är så lätt att tänka att psykos och schizofreni är något som man inte kan göra något åt.  Så är det inte, framhåller Nika Söderlund, men betonar att det betyder att de som kuratorer behöver vara där ute och jobba förebyggande. Och det med ungas hälsa överhuvudtaget. Men det innebär att kuratorerna måste ges plats och får ta utrymme. De ska inte ständigt behöva motivera sin existens inom vården.

Det här är bara en bråkdel av det som Nika Söderlund tar upp i föreläsningen. Det finns så mycket att ta fasta på i den, inte bara för socionomer och socionomstudenter, utan exempelvis anhöriga. De anhöriga kan spela en stor roll i att vara med och lyfta kuratorernas arbete och det sociala perspektivet. Inte minst genom att kräva mer av förebyggande arbete från psykiatrin i form av vad kuratorerna kan göra för barn och unga.

Nika Söderlund var tidigt ute med erfarenhetsgrupper inom psykiatrin, som rösthörargrupper, paranoiagrupper och mer allmänt kring psykos och egenerfarenhet. Talbart.org har växt fram ur en sådan erfarenhetsgrupp med Nika Söderlund som samtalsledare.

/H-M

Referenser och tips:

Ur Samtiden-Socionomdagarna :https://urplay.se/program/210351-ur-samtiden-socionomdagarna-2018-socionomens-roll-i-psykisk-ohalsa

Ulrika Hjalmarson-Neideman.2019. Höra röster. Sveriges radio, P1. Kropp och själ, publicerat den 4 juni, 2019, se här.

”Vi möts på museet”  – en bok av Anne Youngson, (2018) [etta] SEKWA FÖRLAG.

Handlingen i boken utgörs först av brevväxlingen, och sedan mejlväxlingen, mellan den engelska lantbrukarhustrun Tina Hopgood och museiintendent Anders Larsen vid Silkeborgs museum. De är i övre medelåldern och berättar om sina liv och livserfarenheter för varandra.  Kontakten kommer till genom en slump. Fast en förhistoria finns. Arkeologiprofessorn Globe tillägnade bland annat Tina Hopgood och hennes klasskamrater sin bok ”Mossarnas folk” – till vilka Tollundmannen till hör, se här.

Att boken tillägnades Tina Hopgood och hennes klasskamrater berodde på att de kontaktat honom angående nyligen gjorda upptäckter i East Anglia.  De fick också ett senkommet svar från honom, i vilket han förklarade att hans tid var knapp. Han såg emellertid en poäng med att svaret dröjt, och det var att Tina Hopgood och hennes klasskamrater hade blivit äldre, och att de därmed kanske bättre skulle kunna förstå vad det var han ville ha sagt med sin bok.

Femtio år senare skriver hon ett brev till honom med funderingar och frågor och ett avslöjande: Att hon hade lovat sig själv att hon skulle besöka Tollundmannen i Danmark. Ett ansikte som för övrigt pryder bokomslaget, och som hon berättar att hon målat upp och fäst upp på sin vägg.  Hon beskriver hur det talar till henne, och hur det påminner henne om hennes nu döda mormor.

Funderingarna – och kanske också ett slags önsketänkande – rör planer som aldrig förverkligats. Och om hon eventuellt kan vara besläktad med Tollundmannen?  Hon vill också så gärna att bandet som skapades mellan henne, professor Globe och Tollundmannen ska vara betydelsefullt, trots att det skapades för flera årtionden sedan.

Det visar sig att professor Globe är död. Det vänliga påpekandet gör museiintendent Larsen vid Silkeborgs museum. Han har uppfattat två angelägna frågor i Tina Hopgoods brev, frågor som han också besvarar. Dessutom uppmuntrar han henne att besöka museet i Danmark.

Hopgood skriver tillbaka. Hon berättar att hon skriver för att få klarhet i sina egna tankar. Egentligen har Hopgood aldrig haft för avsikt att besöka museet ensam.  Hennes bästa kamrat från skoltiden, Bella, skulle ha följt med.  Livet igenom fantiserade och pratade de om resan till Silkeborg och Tollundmannen.  När Bella flyttade hem från Italien där hon bott i årtionden, aktualiserades åter Danmarksresan. Men Bella blev sjuk och avled.  Det är i efterbearbetningen av sorgen som Tina Hopgood tar till pennan. Deras klasskamrater besökte museet i Silkeborg ganska omedelbart, men Tina och Bella hade skjutit på det. Resan till Danmark hade levt i dem som ett hopp.

En brevväxlingen tar vid mellan lantbrukarhustrun och museiintendenten, som efter ett par brevvändor berättar att han är änkling. Det dröjer innan han delger Tina Hopgood omständigheterna kring sin änklingsstatus. Men breven blir så småningom alltmer personliga och nära, vilket inte minst visar sig i de fraser som de avslutar sina brev med. Anders Larsen ber också Tina Hopgood att övergå till e-post, vilket hon går med på. De förändras och förändrar varandra genom utbytet. Inte minst genom de bekymmersamma passager som uppstår i deras liv i Bury St Edmunds respektive Silkeborg, och som de delger varandra.

Men något stoppar upp utbytet. Tina Hopgood dröjer ovanligt länge med sitt mejl. Så länge att Anders Larsen undrar om något i innehållet har gjort Tina Hopgood upprörd eller om det har hänt något?  I svaret skriver hon att hon inte vill belasta honom med sin tragedi, och menar att brevväxlingen borde upphöra.

I svarsmejlet förklarar museiintendenten hur mycket ”brevväxlingen” betyder för honom; han gått från sorg till glädje genom den. Han vill verkligen veta vad som hänt lantbrukarhustrun.

Utan att gå närmare in på vad som har hänt för att inte förta läsupplevelsen så lämnar Tina Hopgood gården i Bury St. Edmunds. Första anhalten blir Bellas gamla lägenhet, som dottern har kvar. Därefter till en stuga i Skottland där närmsta affär ligger kilometrar bort. Från den stugan skriver hon också sitt sista mejl. Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan hon skrev till museet i Silkeborg för första gången. Hon berättar för Anders Larsen att hon gjort ett val, men att flera beslut återstår.  Hon skriver att hon läser om ”Mossarnas folk”. Och jag kommer på mig själv med att tänka att Tollundmannen kanske har tjänat ut sitt syfte för Tina Hopgood.

Sista ordet får emellertid museiintendenten genom sitt brev.

Jag ska inte avslöja mer. Romanen har ett öppet slut, och det är genialiskt. Vi får själva fylla i utifrån eget önsketänkande, egna erfarenheter och fantasi.

/H-M

Referenser och tips:

Youngson, Anne. 2018. Vi möts på museet. Sekwa förlag, se här

Meet the author: Anne Youngson. suffolklibraries.co.uk/posts/meet-the -author/meet-the-author- anne- youngson

http://www.nationaltrust.org.uk: Digging the dirt on archaeology in East Anglia, https://www.nationaltrust.org.uk/features/digging-the-dirt-on-archaeology-in-east-anglia

Museum Silkeborg, se här

”Välkommen”,

Greta. (s. 20)

Så stod det i svarsbrevet Torleif Ingelög fick från sin mormor, textilkonstnären Greta Ahrbom. Det var 34 år efter ”kakincidenten”, då han fortfarande levde i tron att Greta var hans moster. (se tidigare inlägg ”Levande begravd på mentalsjukhus”, här)

Brevet till sin mormor Greta Ahrbom, var ett av hans livs svåraste brev att skriva, berättar Torleif Ingelög.  (s. 19) Via ett brev som han hittade i kvarlåtenskapen efter sin mamma kunde han spåra en kurator som haft kontakt med hans mormor. (s. 17)

Kuratorn hänvisade honom i sin tur till den pensionerade överläkaren i psykiatri, Aina Versteegh-Lind, som var god vän med Greta. (s. 17) Författaren och biologen Ingelög och den pensionerade psykiatrikern Versteegh-Lind, (1908-1989) träffades på konditori Storken i Stockholm och funderade på hur ett första möte med Greta skulle kunna äga rum. (s. 18)

Versteegh-Lind föreslog att Ingelög skulle börja med att bara se sin mormor på avstånd i samband med att hon och Greta tog sin sedvanliga torsdagsfika på Storken.

Sagt och gjort. Ingelög observerade mormodern och hennes gamla psykiater och vän från bilen när de arm i arm kom promenerandes från Norrtulls sjukhus till konditoriet. (s. 19)

”Jag kände lycka. Nu visste jag verkligen att hon fanns. Nu ville jag mer än någonsin träffa henne”. (s.19)

Nästa steg blev brevet. Och sedan blev äntligen mötet av. Det skulle ske på ett vilohem där Greta skulle vistas en månad. (s. 19)

”Vi visste och kände båda att vi hörde ihop. Det var längesedan hon hade hört ihop med någon. Det var flera decennier sedan. Inte minns jag hur jag tog mig hem genom Stockholm och norrut till Sigtuna, totalt omtumlad som jag var.  Jag hade plötsligt, som en skänk från ovan, fått en alldeles förtjusande och fantastiks mormor. Och som det snart skulle visa sig, en kär vän.” (s.22-23)

Andra mötet skulle äga rum på Norrtulls sjukhus där Greta bodde i många år, berättar Ingelög. Han pekar på att hon onekligen var en ovanlig patient med både eget rum och telefon, och egna nycklar till ytterdörren. (s. 24) Övriga patienter bodde i salar om sex eller åtta personer och för dem var Greta ”hon med nycklarna”.

Ingelög och hans mormor gick först arm i arm i parken runt Norrtulls sjukhus . När det blev kyligare i luften var det dags att gå in. Ingelögs mormor bad honom att inte bli chockad över vad han fick se. (s. 25) Det var många moment med dörrar att öppna och en halvtrappa innan de kom ut i en lång korridor som också användes som sällskapsrum och matrum. Då hade Greta släppt hans arm.

Torleif Ingelög ger en väldigt levande beskrivning av vad som mötte honom i korridoren med de breda fönstren ut mot gården.  Han skriver att efteråt kom han på att han inte sett några leenden alls, bara allvarliga ansikten eller ansikten helt utan uttryck.

”Jag kom ihåg vad Aina Versteegh-Lind hade berättat för mig. Att här på sjukhuset fanns åtskilliga patienter som inte var patienter i vanlig mening. Det var människor som hamnat fel från början och blivit kvar. Eller sådana som helt enkelt inte passade in någonstans”. (s. 27)

 Men det var också sådana som blivit intagna efter en tillfällig depression eller psykos som inte kunde släppas ut, berättar han.  Förklaringen som han fick var att det var lätt att bli hospitaliserad i en miljö som denna. Särskilt som man inte hade något kvar på utsidan kvar, kanske bara släktingar som inte ville veta av en. (s. 27)

Torleif Ingelög blev presenterad för den personal de träffade på som ”en släkting”. (s. 27) Inte ens för Versteegh-Lind, numera en mångårig vän hade Greta berättat om flygaren som störtat med sitt plan och hur hon vid hans död varit gravid med deras gemensamma barn, och hur de ännu inte hunnit eklatera sin förlovning.  (s. 231, 41)

För Ingelög var det något liknande ett elddop att ta in alla nya intryck. Han skriver också att det var en befrielse att få träda in i mormoderns rum. (s. 28) Därinne drack de te och åt kakor i lugn och ro.

”Allt stod på en vacker ljus duk. På bordet låg också en bok av författarinnan Zenta Maurina, (1897-1978). Henne hade jag aldrig hört talas om. Boken hette ”Det sköna vågspelet”. Jag tog boken i min hand och bläddrade i den.” (s. 28)

Han betonar också den starka upplevelsen av att komma innanför väggarna på ett psykiatriskt sjukhus. Han skriver att han kanske anat något vad som dolde sig där innanför, men aldrig kunnat föreställa sig vad han där mötte i hela sin vidd. Ingelög beskriver det slående som

” [  ] en förvaringsplats, ett levande arkiv med människor som inte passade in någon annanstans. Där levde de sina liv i väntan på att samhället skulle befrias från dem. I denna miljö hade min mormor blivit kvar sedan hon togs in för vård efter sitt sammanbrott på femtiotalet”. ( s. 29)

Även som konstnär har Greta Ahrbom varit bortglömd, poängterar Ingelög, men inte helt. (s. 231) På Designmuseet i Nybro finns det en stor dokumentation av hennes konstnärliga verksamhet, skriver han. Hon finns också omnämnd i böcker och tidningsurklipp från utställningar under 1920- och 30-talen, som hon medverkat i. (s. 231) I boken finns också med skisser på vävunderlag till mattor och kreationer.

Jag skulle vilja påstå att Torleif Ingelög kommer med en välbehövlig och delvis ny syn på de psykiatriska sjukhusen och dess patienter. Vi får följa Greta Ahrbom i spåren efter den tragiska olycka då hennes fästman flygaren Fritz Netzler omkom, och hon själv utan tvekan traumatiserats svårt.  Inte minst genom hur hon bemöttes av den närmaste omgivningen.

”Aldrig hade hon kunnat förställa sig att det skulle kunna bli så här. Att Fritz var borta och att hon själv bar på hans barn – ett barn oönskat av alla utom av henne själv”. ( s. 53)

Efter det att Fritz hade försvunnit i havet stannade Greta kvar på pensionatet som de båda bott på.  Hon väntade på ett under, berättar Ingelög eftersom hon bara hade fått veta att han var saknad, inte att han omkommit.  Tiden gick, och i denna ovisshet befann sig denna chockade unga gravida kvinna, Greta Ahrbom, utan någon människa i sin närhet att ty sig till.  Den fasa och förtvivlan hon måste ha upplevt är inte lätt att föreställa sig. (s. 45)

När hon skulle kasta sin bukett i havet vid minnesceremonin kunde hon nästan inte lossa handen från den. Knogarna hade vitnat, skriver Ingelög. (s.47)

Han skildrar hur Greta efter detta aldrig ingick äktenskap.

”Hon vågade inte ge sig hän igen – hon var rädd för den outhärdliga smärtan att återigen kanske tvingas förlora en älskad man. Samtidigt mådde hon sämre och sämre. Sakta gick hon mot katastrofen.” (s. 89)

Ingelög berättar också om dokumentärfilmaren Nina Hedenius tre filmer om svenskt mentalsjukhus. Han tar upp en kvinna som intervjuades av Hedenius och som blev psykiskt dålig och hamnade på Beckomberga, (lades ned 1995, enligt Wikipedia) på grund av att hon inte lyckades bli med barn.  Ingelög betonar att ingen på sjukhuset någonsin hade frågat henne varför hon mådde så dåligt. ( s. 134) Frågan om denna kvinnas barnlöshet togs aldrig upp, påpekar han och understryker att det var samma sak i fallet med hans mormor. Ingen frågade Greta om någonting hade hänt i hennes liv, frågade efter något som kunde orsaka att hon led och mådde så psykiskt dåligt. (s. 134)

Och Ingelög beskriver hur det från Beckomberga, ett av Sveriges största mentalsjukhus en gång i tiden, berättas gång på gång samma hemska historier.

”Ingen frågade efter patienternas bakgrund och historia. Ingen frågade vad de varit med om och varför de mådde dåligt. Man kunde dag efter dag behandla dem med elchocker utan att bry sig om orsaken till deras tillstånd.  Ibland, men långtifrån alltid, undersöktes deras symptom när de skrevs in. Dessa skrevs in i sjukjournalen. Sedan kunde det gå åratal, ja till och med decennier, innan man skrev något i journalen nästa gång”. ( s. 129)

Han berättar vidare att Gretas sjukjournal för tiden på Beckomberga är försvunnen. Idehistorikern Karin Johannisson har i sin bok ”Den mörka kontinenten”, framhåller han, berättat att journaler ibland togs bort efter begäran av anhöriga, och spekulerar om det kan ha varit så i Gretas fall? (s. 129)

Med ”Hon kysste havet” ger Ingelög en ovärderlig skildring av psykiatrin genom sin mormor Greta Ahrbom, men också hennes psykiatriker och vän, den pensionerade överläkaren Aina Versteegh-Lind, som visste att sammanföra Torleif Ingelög med sin mormor. Men kanske framför allt om hur nära anhöriga, omgivningen och samhället i stort tillsammans kunde agera i en människas kris för den enskildas bästa, och samhällsgemenskapens. Även om det innebar att det fanns människor som så gott som blev ”dödförklarade” och sedan levande begravda i decennier, som Greta Ahrbom.

/H-M

Referenser:

Ingelög, Torleif. 2019. Hon kysste havet. Berättelsen om Greta Ahrbom. Sigtuna. Vulkan & Skogstorps förlag.

Gunilla Nordlund. 2020. Torleif hittade sin mormor på ett mentalsjukhus. Familjehemligheter. P1. Sveriges radio. En serie av Gunilla Nordlund och Ola Hemström. Publicerad 2020-10-26. (se här)

Film från Stockholms stad. Hon kysste havet – berättelsen om Greta Ahrbom. Föredrag av författaren Torleif Ingelög. Stockholms stad, ”Onsdagshistorier” – ett samarbete mellan Stadsarkivet & Stockholms universitet. 22 september, 2020. se här.

”Hon kysste havet. Berättelsen om Greta Ahrbom”, (2019) är Thorleif Ingelögs berättelse om sin mormor, textilkonstnären Greta Ahrbom, (1895-1993). Han växte upp i tron att Greta var syster till hans mormor, inte mormodern själv.

”I verkligheten var Greta redan dödförklarad, levande begravd på ett mentalsjukhus. Instoppad, inlåst, behandlad med mängder utan elchocker utan resultat sades det. Därefter aktivt glömd av alla släktingar.” (s.15)

Då visste de inte att själen också kunde bli sjuk, konstaterar Ingelög.

En gång träffade Ingelög Greta under sin barndom. Han var då sex år och skriver att det var ett av hans första och starkaste minnen. Hans mamma, hans bror och han själv besökte henne i en lägenhet med fördragna gardiner. De hade kakor med sig.  När de var på väg i trappan öppnades dörren och påsen med kakor kastades efter dem.

Thorleif Ingelög och hans bror blev rädda och Thorleif Ingelög frågade mamman:

– Varför gjorde moster Greta så?

– För att hon är så väldigt sjuk. Kom så går vi ut i solen! (s. 15)

Många år senare, under ett kurslabb på Uppsala universitet, får Ingelög ett meddelande att han ska åka hem till Gävle för hans pappa hade kommit in på sjukhus. När han anländer går pappan direkt in på väsentligheter, berättar Ingelög. Bland annat får han reda på att hans biologiska mormor är Greta.

”Er biologiska morfar tror jag var en flygare som störtade i havet och omkom innan Mameka (Ingelögs mamma) föddes. Han heter Fritz Netzler. Men om den saken vet jag nästan ingenting. Det ämnet har varit tabu under alla år. Greta blev tyvärr väldigt sjuk och är sedan länge borta från världen, intagen på något mentalsjukhus, i Stockholm tror jag, och efter vad jag hört inte kontaktbar.” (s.12)

Sedan orkade pappan inte tala mer. Ingelög skriver om hur tacksam han är för att pappan på sin näst sista dag i livet berättade om mormodern och avslöjade hemligheter som ingen talat om förut.

Tio år senare inledde Ingelög sitt detektivarbete.  (s. 12) Han ville finna och få kontakt med Greta, skriver han.  Några av de frågor han hade var följande:

”Hur kom min mamma in i historien?

Hur kunde Greta hamna på mentalsjukhus?

Och hur kunde en frisk kvinna fortfarande bo där?” (s.23)

Under arbetets gång stötte han också på andra häpnadsväckande människor som han ville berätta om, skriver Ingelög. Det hela mynnar ut i en släktberättelse med Greta Ahrbom i centrum.

Det är rakt igenom en fascinerande, ömsint och välskriven berättelse Torleif Ingelög drar in läsaren i. Hans iakttagelse- och inlevelseförmåga inte minst vad det gäller de psykiatriska sjukhusen och dess patienter ger delvis en ny syn. (ska återkomma till det i ett nytt inlägg )

Greta Ahrbom, Ingelögs mormor, togs in på Beckomberga 1952, och omyndighetsförklarades, senare förflyttades hon till Norrtulls sjukhus för de kommande trettio åren. Sina sista år tillbringade hon Danvikshem. (s. 132, 136-137)

Att Greta förlorade sin älskade och att hon tvingades lämna ifrån sig sitt barn och hemlighålla det kom att prägla hela hennes liv, skriver Ingelög. (s. 236)

Redan Gretas närvaro vid fästmanens begravning ute till havs, hur beskedet om hennes gravididitet togs emot i de olika hemmen får läsaren att förstå hur hennes trauma hela tiden byggts på. Till slut blir det för smärtsamt, det går inte att härbärgera längre, det finns inget ”hållande” i omgivningen, inga ansatser till samtal.

 Hennes sätt att uttrycka sig var genom sin konst, understryker Ingelög och konstaterar att när det inte räckte blev hon sjuk. (s. 155) Det blev växterna som hjälpte henne tillbaka till livet och konsten.

”När Greta hamnade i mentalsjukhusens värld hade hon fråntagits det mesta, familj, yrkesliv, frihet, stolthet, bostad och ägodelar. [   ] När hon åter blev myndigförklarad upptäckte man i handlingarna en viss självkritik från sjukhuset.  Framför allt att man inte hade ordnat ett annat boende åt henne. Man betraktade inte Greta Ahrbom som sjuk. Men det hade inte varit lätt att återanpassa henne till samhället.” (s. 233-234)

När Ingelög läste handlingarna framgick det inte att hon hade fött ett barn, men påpekar att på den tiden om man hade kraftigt brutit mot sin tids konventioner och värderingar och fött ett barn utan att vara gift så ”låg det nära till hands att framställas som lite ”underlig”.  (s. 134)

Missa inte att höra Ingelög själv berätta om Greta Ahrbom i P1:s programserie ”Familjehemligheten”, se här. En serie som för övrigt varmt rekommenderas. )

/ H-M

Referenser:

Ingelög, Torleif. 2019. Hon kysste havet. Berättelsen om Greta Ahrbom. Sigtuna. Vulkan & Skogstorps förlag.

Gunilla Nordlund. 2020. Torleif hittade sin mormor på ett mentalsjukhus. Familjehemligheter. P1. Sveriges radio. En serie av Gunilla Nordlund och Ola Hemström. Publicerad 2020-10-26.

Var drar man den tunna skiljelinjen mellan en sann pro-nazistisk övertygelse och enbart en läpparnas bekännelse till en regim, kanske manifesterad i någon nominell anslutning till partiet ifråga? frågar sig Michael H. Kater i boken ”Doctors under Hitler”, utgiven 1989. (s. 135) (se föregående inlägg). Kater menar att det är tänkbart med blandade typer, exempelvis ett typfall med en lärd med hög integritet som nästan slår knut på sig själv för att demonstrera sin Pro-nazism-lojalitet för att skydda sin ställning, men samtidigt uppriktigt accepterar åtminstone några av nationalsocialismens föreskrifter.  (s. 135) Sådant beteende var typiskt för många av de vanliga läkarna såväl för den lärda eliten och även andra lager av det tyska samhället, speciellt före krigsutbrottet, noterar Kater. I ett försök att greppa det här problemets kärna är historiken hämmad av förekomsten av motstridiga bevis tillhörande prominenta professorer i deras personliga minnen och hågkomster såväl som i deras filer. (s. 135)

Ett exempel som Kater anför är exempelvis professor Oswald Bumke. I sin efterkrigsbiografi ägnar den pensionerade psykiatrikern Bumke en hel del energi åt att fördriva nazistspöket, skriver Kater. Och några av sidorna i Bumkes självbiografi kulminerar i en föraktfull karaktärisering av en polikliniker som under en föreläsning konfronterade sina studenter med en bild av Hitler, och menar att den ska användas som en sista källa till inspiration om alla andra diagnostiserande verktyg hade visat sig ha misslyckats, berättar Kater (s. 135)

Men Kater avslöjar att Bumke hade lik i garderoben, för undanstoppad i en obskyr tidskrift fann man ett statement som var påfallande olikt vad han tidigare gått ut med. Och detta uttalande gjorde han som president för ”The Society of German Neurologists”, i september, närmare bestämt den 27, 1934, berättar Kater.  Efter att ha gett några återblickar på den gångna Weimarrepubliken fortsätter han med följande,  (jag återger talet i en mycket förkortad version, min anmärkning):

”Gentlemen, today we have gathered in quite another Germany. Today once again each German heart is filled with hope”. [ ] (s. 135)

Kater betonar att talet inte handlade om förtegenhet, neutralitet eller en läpparnas bekännelse, det var en predikan från hjärtat, framhåller han. (s. 135-136)

I ”Doctors under Hitler” ger Kater många exempel på exempelvis lärare i medicin som riskerade inte bara sin karriär utan också sina liv för etik, religion eller ideologi. (se sid. 144) Han nämner professorerna Paul Schürmann, Emil Krückmann, och Rudolf Degkwitz som oförskräckta på olika sätt att uttrycka sina anti-nazistiska känslor. Patologen Shürmann i Berlin lärde ut till sina studenter en konstant följsamhet till den Hippokratiska katekesen, vilket var hart när omöjligt därför att de ledande nazisterna lade sig till och med i vad som utspelade sig mellan läkare och patient; allt skulle rapporteras och nagelfaras. ( s. 145) Kater berättar om hur partiet uppsökte Schürmann när han höll på med sin undervisning:

”He practiced this philosophy when he was asked by the party to camouflage the exitus of Oranienburg (later Sachsenhausen) concentration camp inmates by issuing false death certificates. Schurmann instead indicated the real cause of death and consequently fell out of grace with the regime. He surrendered his university career and joined the Wehrmacht. In July 1941 he fell during action on the eastern front”. (s. 145-146)

Det fanns också styrmedel för att få läkare och medicinstuderanden att anpassa sig: det handlade om något liknande ett socialförsäkringssystem; om läkarna var anslutna eller inte, huruvida studenterna beviljades studielån och så vidare. Kater går in i detalj på det här och demonstrerar hur enskilda föll ur systemet om de vägrade nazismen – om de inte dessförinnan halshuggits. Sådana exempel fanns.

Under de här omständigheterna med press på konformitet och att ”uppvakta” och fjäska för makten så blev de yngre mer påverkade än de äldre och redan etablerade, förklarar Kater.

”At teaching clinics and university medical departments, assistant physicians and lecturers with an eye on a regular chair after January 30, 1933, would therefore suddenly  be seen to flaunt formal Nazi affiliations that might have much embarrassed them in prior years. Others were quick to learn that the Nazi Lecturers ‘ League, in which physicians tended to proliferate, was soon exerting its routine influence on even the most junior of academic appointments and adjusted themselves accordingly”. (s. 133)

Omkring 1939 var det en skriande brist på läkare. Läkare behövdes vid fronten, och våren 1939 medförde nya studieföreskrifter som stipulerade, enligt Kater, att  

” [ ] even though from then on there were two years less to complete one’s studies, the same level of knowledge was expected of  candidates upon graduation.” (s. 173)

Kater konstaterar att det här systemet producerade bristfälliga läkare vars färdigheter inte ens de sårade soldaterna litade på. (s. 173)

De sist räknade av opponenterna mot Hitlerregimen, var de medicinska lärda som motsatte sig steriliseringar och ”dödshjälp”, skriver Kater. (s. 146) Han tillägger att det fortfarande när boken skrevs (den kom ut 1989) så fanns det fortfarande oenighet om det var relativt få eller många, och hur man ser på det har med motståndets natur att göra, på vilket sätt motståndet gjordes, åtminstone i någras ögon. (s. 146)

”’Whereas Alice-Platen-Hallermund, that early chronicler of Nazi medical abuses, in 1948 maintained that most full professors of psychiatry had ‘stayed away’ from ‘”euthanasia’”, several even actively opposing it, though without success’” (s.146)

Dirk Blasius, en mer samtida expert, framhåller Michael Kater, tror att huvudelen av de tongivande psykiatrikerna backade upp den nationalsocialistiska lagstiftningen “med eftertryck”. (s. 146)

Så en blick på Sverige.

I boken ”De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd”, (1999), skriver journalisten och författaren att Maciej Zaremba att den nordiska rashygienen så sent som i slutet av 1900-talet inte bara blev obeskriven, den var i det närmaste oomnämnd, för att inte säga censurerad i uppslagsverk och historieverk.  (s. 13-14)

I augusti 1997 hade Zaremba förmånen, som han berättar, att lyfta fram den forskning som ägt rum under 1990-talet i ett antal artiklar i Dagens Nyheter. I dem berättar han om hur den svenska statsmakten, efter fyrtio år av steriliseringslagar därefter tjugo års tystnad, för första gången låtit förstå att den tog avstånd från rashygienisk människosortering. (s.14)

Zaremba understryker också att han stödjer sig mot historikern Maija Runcis forskning, vilken också inspirerat honom att skriva om de här mörka kapitlen i svensk historia. (s. 18)

Han berättar hur professorn i zoologi, Nils von Hofsten, den tredje mars 1946 satt i en radiostudio och läste ur ett föredrag som bland annat hade att berätta att Sverige varit det land som hindrat flest ”undermåliga människor” att sätta barn till världen. Zaremba anmärker att historien gett von Hofsten rätt på den punkten. (s. 33) Men, påpekar han, hade Hofsten hållit sitt föredrag bara två år tidigare hade Sverige inte varit ”bäst i klassen”. Zaremba skriver om hur Nürnberg rättegången pågick under von Hofstens tal (s .34):

” [ ]och dömde upphovsmännen till de tyska tvångssteriliseringslagarna som 1939 övergick i ’dödshjälp’ – som skyldiga till brott mot mänskligheten. Nils von Hofsten var inte omedveten om problemet. Han fördömde således ”den nazistiska rasläran” och försäkrade lyssnarna om att ”vår” steriliseringslag är mycket olik den som tyskarna hade. I väsentliga hänseenden är i princip den rakt motsatta”. (sid. 34, Broberg och Tydén, 1991, citerad i Zaremba, 1999)

Det har börjat komma fler och fler berättelser från människor som upplevt sterilisering eller på annat sätt sorterats/dömts ut eller fördömts av den tidens politik och kultur som inlägget handlar om. Och om inte de själva, så någon släkting. Jag tror att forskning som Runcis, och reportage och böcker som Zarembas, spelar roll för att bryta tystnadskultur och för att enskilda och minoriteter ska våga berätta.

Israel inte var det ”förlovade landet” för arbetssökande läkare efter kriget. Kvoten för judiska läkare att emigrera och få inresetillstånd till Israel efter 1945 var snabbt uppfylld och många judiska läkare blev arbetslösa efter andra världskriget eftersom även USA och många andra länder hade en ”mättnad” av läkare.

/Helena

Referenser:

Bergentz, Sven-Eric. 1997. Femtio år sedan Nürnberg koden. Läkare under nazismen inga ovilliga tjänare. Läkartidningen. Volym 94, nr 32-33, sid. 2692-2695. (lakartidningen.se/up-content/uploads/OldPdfFiles/1997/16110.pdf, (se här)

Kater, Michael H. 1989. Doctors under Hitler. Chapel Hill & London. The Universirty of North Carolina Press.

Zaremba, Maciej. 1999. De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvssynd. Stockholm. Bokförlaget DN.