De höga dagskostnaderna inom sjukvården diskuterades flitigt både inom riksdag, fullmäktige och i pressen i början av 1940-talet. Statens besparingsberedning gav klara besked 1942 om att sjukvårdskostnaderna måste sänkas.
Den elfte maj 1944 skrev sjukhusdirektör Hugo Höglund i Göteborg om en förändring i utspisningen vid sjukhusen. Den gällde sjukhusens barservering och direktivet kom från Socialstyrelsen. I Stockholm hade ett nytt serveringssystem utprovats och mer än 90 procent av befattningshavarna ville att det skulle införas även i Göteborg. Detta önskemål sammanföll med sjukvårdsberedningens rationaliseringssträvanden, konstaterar Hugo Höglund i skrivelsen och påpekar att det finns sjukhus i Sverige som har haft ända upp till ett tiotal matsalar. Enligt hävd har det på många håll inte ansetts passande att läkarna skulle äta i samma matsal som sjuksköterskorna och sjuksköterskor inte i samma matsal som biträden, kokerskor inte i samma matsal som sjukvårdspersonal och så vidare, skriver Höglund. Han berättar också att som en följd av det här systemet har det inte sällan inträffat, att en enda läkare kommit att disponera en egen matsal och ger ett exempel bland annat från innan bardisksystemets införande vid Lillhagens sjukhus. Det föll sig då att endast en läkare såsom regel intog sina måltider i läkarnas matsal, och vid Renströmska sjukhuset var det två läkare som åt i matsalen.
Hugo Höglund fortsätter:
”I samband med Patricias ombyggnation omtalades det att man där hade fem särskilda kök och matsalar för olika befattningshavarkategorier, så framfördes kritik häremot. Det talades vid det tillfället att det varit tradition inom flottan att så skulle vara förhållandet.”
Det har också varit tradition inom sjukhusen, att de olika befattningshavare kategorierna haft sina egna matsalar och sin egen serveringspersonal. Det är uppenbart, att ett sådant system i ekonomiskt avseende verkar betungande för sjukhusets huvudman och i sista hand för skattebetalarna, understryker Hugo Höglund i skrivelsen och menar att han inte ser några problem med förändringarna.
Han framhåller också att Göteborg inte är en pionjär i det här avseendet, utan pekar på att både Stockholmssjukhusen och många andra sjukhus är redan har infört barsystemet och ordnat med gemensamma matsalar.
Det har klagats på att barsystemet innebär tidspillan för gästerna, men enligt Höglund stämmer inte det. Han berättar att det är uträknat att serveringstiden för varje gäst är tre minuter från det att den kliver in i matsalen tills de är serverade.
”Tre minuter måste betraktas som synnerligen snabb servering.”
Den 8 maj, 1944, inkommer läkarna med en skrivelse med önskemål till sjukhusdirektionen. Den är så lång att Höglund inte närmare vill gå in på den. Men ett av önskemålen tar han upp och det är att läkarna bland annat vill ha ett samlingsrum där de ”kunna intaga kaffe, röka och rådgöra med varandra angående patienter och andra sjukvårdsproblem.” Och Hugo Höglund är positivt inställd till den begäran; han skriver att det finns goda möjligheter härför. Han är också medveten om på att läkarnas matsal är i minsta laget och behöver utökas.
Men understryker han:
”…läkarna får lika lite som övriga befattningshavare göra anspråk på gratis förplägnad. Jag håller före, att sjukhusdirektionen kommer att göra allt vad rimligen kan begäras för att tillmötesgå önskemål från läkarnas sida, men syftar man på ett återinförande av en gammal tids kastindelning för det allmänna så vill jag i varje fall inte vara med härpå.”
Införandet av ”barserveringssystemet” blottlade hur klassamhället och dess hierarkier kunde avspegla sig inom sjukvården, men också på hur besparingar bidrog till att förminska klassamhällets hierarkier. Något som noterades med tillfredsställelse av sjukhusdirektören Hugo Höglund, som den socialdemokrat han var.
/Helena Maria
Källa: Regionarkivet, Göteborg. Ur Sjukvårdsdirektör Hugo Höglunds papper. Bild: Helena Maria
TALBART 