Vissa saker behöver upprepas tills jag får syn på dem, får förståelse och mer förståelse. Jag behöver omfamna dem, bottna i dem för att verkligen läkas. Sedan finns det sådant som jag skrivit och som jag skäms olidligt för, och som jag önskar att jag kunde be om förlåtelse för. Men jag kan åtminstone, efter bästa förmåga, försöka ta in dessa ”skriverier” när de kommer till mig efteråt. Då på ”behörigt avstånd” efter sjukdomens intensiva villa och förvrängdhet: efter det dåliga måendets vanföreställningar, reaktiviteten, brist på distans och ”connection” med mig själv. När de kommer efter det plötsliga ”uppvaknandet”som jag erfarit de senaste åren, (som många psykiatriker kan vittna om hos sina patienter vad jag förstått), tillsammans med eftertankar och insikter som börjar nå in: inte vifta bort dem, utan se dem och känna skammen och bida tidens läkning. Jag blir skakad och skamsen varje gång jag ser att jag missat att avpublicera något som inte hör hemma i bloggen, et cetera. Men till syvendes och sist handlar det om att inte ge upp och tappa modet alldeles: Utan lägga pussel med de bitar, insikter och fragment som sinnet uppenbarat, som andra bidragit med och fortsätta söka kunskap för utan kunskap – hur skulle jag skönja någonting överhuvudtaget? Skönja hoppet, att det faktiskt går att komma närmare självkännedomen och självförståelsen. Allt detta som vi behöver för att stå i dialog med livet, uppleva mening och resonans.
Det finns en ”röd tråd” som löper genom livet, (enligt min första Guru), även om det ser ut att inte finnas tillstymmelsen till en sådan så finns den.Det är det som kallas tillit.Bilder: Helena Maria
I GP- artikeln ”Allt fler larm om unga som överdoserar antidepressiv medicin” intervjuas Håkan Jarbin, chefsöverläkaren i medicin inom barn- och ungdomspsykiatrin i region Halland av journalisten Mia Pettersson.
Håkan Jarbin säger i intervjun bland annat att han önskar att internet stängdes 22.00 och att barn som skjutsas till skolan cyklade dit istället. (se under källa nedan för att få sammanhanget)
Det går inte att överskatta sömnen för den psykiska hälsan, och det för både barn, unga och vuxna, se tips och länkar nedan. Här kan bostadsbolagen et cetera också göra nytta och bidra till att regeln om tystnad från 22.00 verkligen inskärps. Med all modern elektronik, hemmabio, tv-spel med mera har exempelvis det äldre beståndet av hyreshus fått en ökad belastning av basgång och ljudvibrationer som de inte är byggda för (i själva verket är det väldigt lyhört, vilket jag vet av egen erfarenhet som hyresgäst) och som är väldigt påfrestande och invaderande. Det kan pågå mer eller mindre dygnet runt, om det vill sig illa. Och i ett aldrig sinande utbud, och där mätinstrument för den nya tekniken saknas från bostadsbolagens sida.
Det finns många sätt att öka folkhälsan på. Motion gör också underverk: den sätter igång kroppens eget apotek enligt psykiatern Anders Hansen i boken ”Hjärnstark”. Men för att orka motionera är det också viktigt med sömnen och återhämtningen, och inte minst kosten.
Från olika håll efterlyses psykisk hälsa på skolschemat, och det är en utmärkt idé där just sömn, träning och kost borde utgöra grundpelarna, tillsammans med undervisning om naturens betydelse för hälsan. Vissa saker tål att upprepas.
Källa, länkar och tips:
Mia Pettersson. 2023. Allt fler larm om unga som överdoserar antidepressiv medicin. Göteborgsposten. 2023-05-21.
Anders Hansen. 2016. Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna. Fitnessförlaget.
Den frågan är naturligtvis upp till var och en med diagnos att ta ställning till och besvara. Däremot vill jag lyfta fram ett avsnitt ur ett tidigare inlägg, ”Arkiverat motstånd” som jag bearbetat något och som handlar om kulturarv – något som också skapas i detta nu. Jag hoppas inlägget ska ge lite ”food for thought”:
Boken ”När det stör”, (2017) av kommunikationsstrategen och projektledaren Anna Furumark och etnologen och forskaren Mikael Eivergård, (2017), sammanfattar projektet ”Att störa homogenitet” och ”Norm, Nation, och Kultur” som drevs av Örebro läns museum mellan 2010 och 2014. I en bildtext i boken står det följande:
Projekten som ”När det stör” berättar om, och lägger betoningen på, är vikten av ett öppet kulturarv. (Om kulturarv, se här
Projektet har sett hur olika rasismer som antiziganism, afrofobi, islamofobi och antisemitism, men också funkofobi och homofobi hämtat ideologisk näring ur mytiska föreställningar om enhetlighet, renhet och ett alltigenom homogent kulturarv. (s. 25) I boken finns det också en ”svarsappell” under rubriken ”För en fri kultur där alla får plats” som är undertecknad av Grön Ungdom, Gröna studenter, SSU, Liberala ungdomsförbundet, S-studenter, moderata ungdomsförbundet i Örebro. Jag citerar den i hela sin längd:
”Vi är för en fri och öppen debatt inom kulturen där alla får lov att uttrycka sig och göra konst av sitt liv oavsett om de tillhör majoriteten eller en minoritet. Detta gäller alla människor oavsett kön, genus, sexualitet, etnicitet, religion, funktion eller andra kategoriseringar av människor.Det har alltid funnits olika typer av människor i samhället och alla har rätt till kulturlivet. Kulturlivet behöver också problematisera frågor kring samhället. Vart är vi på väg? Är det åt rätt håll eller bör vi gå åt ett annat håll? Då konsten inte får problematisera världen är vi på väg från demokratisk grund och på väg in i ett totalitärt samhälle. Det är en utveckling vi inte vill se! Vi vill istället arbeta för en öppen och modig scen för konsten, där alla människor känner sig välkomna och delaktiga! Vi vill arbeta för en scen där människor får utforska världen, samhället och sig själva samtidigt som de driver samhället framåt. Med detta i åtanke tar vi starkt avstånd från Sverigedemokraternas interpellation till landstingsfullmäktige, där de vill styra kulturen så att den endast ska visa en påhittad monokultur. Människor i Sverige har alltid varit olika, det är inget nytt! Genom projekt som ”Att störa homogenitet” får fler människor representeras, vilket gör att likvärdheten inför lagen och samhället ökar!”
(Svarsappellen är undertecknad av Grön Ungdom, Gröna studenter, SSU, Liberala ungdomsförbundet, S-studenter, Moderata ungdomsförbundet i Örebro, sid. 94-95 i Eivergård & Furumark)
Jag skulle vilja utvidga svarsappellen ”För en fri kultur där alla får plats” till att också innefatta en appell ”för en demokrati som alla har tillgång till”. (Det som appellen ovan gällde var kulturlivet, som ett direkt svar på en interpellation). Det är lätt att få känslan av att reduceras till en röstboskap när de förebyggande insatserna uteblivit år efter år inom sjuk- och hälsovården och hela det sociala fältet. När bristen på socialarbetare och psykologer, sjuksköterskor och läkare och extra stödpersonal i skolan med mera är skriande. Därmed inte sagt att ens röst inte spelar roll, den kan rentav vara avgörande…
Maciej Zaremba påpekar i ”De rena och de andra” att den ”likställdhet i rättigheter” som Per Albin Hansson talade om inte fanns för de allra fattigaste vid rösträttsreformen. ( s. 301) De utestängdes från medborgarskapet, enligt Zaremba, och det med socialdemokraternas goda minne. (s. 301).
”Den allmänna och lika rösträtten infördes i Sverige först 1945 då även de som levde på fattighjälp förlänades fullt medborgarskap.” (s. 301-302)
Och intressant är att Zaremba tar upp att det fanns ett motstånd mot tvångssteriliseringslagarna i Sverige, bland både allmänhet och läkare, men som aldrig materialiserades. Detta berodde bland annat på den hårda toppstyrningen och ”munkavlepolitik”, om jag förstått det rätt. (s. 324) Men också på rättsväsendets och läkarnas förhållande till staten. (s. 322) Dessa expertgrupper stod inte fria i sin roll, skriver Zaremba. (s. 322) Det verkade också som om politikerna lyckades kringgå rättsväsendet. (s. 228) Zaremba citerar bland annat historikern Maija Runcis som har berättat om unga läkare som brast i gråt när de insåg att operationen inte var frivillig för hen som skulle opereras. (s. 324)
”Andra läkare har vittnat om sin vämjelse inför denna hantering, som de emellertid aldrig vågat kritisera inför sina överordnade. Ingen biskop eller förbundsordförande har någonsin invänt mot steriliseringsverksamheten. Men i Riksarkivet vilar protestbrev från bypräster och lokala fackklubbar. Ett fall är särskilt upplysande: på en namnlista hade två arbetsgivare och femton arbetare krävt att deras steriliserade kamrat skall få se på vilka grunder som han befunnits vara sinnesslö”. (s. 324)
Så blir inte fallet. Ansvarige läkaren, Medicinalstyrelsen och Regeringsrätten var eniga i sitt svar, och det ger bland annat uttryck för att man inte vill att fallet ska dra till sig mer onödig publicitet än det som två arbetsgivare och femton arbetskamrater redan åstakommit. (s. 324)
Zaremba understryker att hans hypoteser, resonemang eller ”indicier” som han framför boken behöver prövas, och att det behöver forskas mer om detta. (s. 266) (Riksdagen tillsatte en utredning med anledning av Zarembas artikelserie i DN om steriliseringarna som föregick boken, se här).
Zaremba varnar för faran med avsaknad av maktpluralism (s. 325) och citerar från sociologen Zygmunt Bauman:
”Det individuella moraliska samvetets röst hörs bäst i larmet av politisk och social oenighet. ” (s. 327)
I ett totalitärt samhälle tystnar alla röster utom diktaturens, och även om människor vet inom sig hur snubblande nära det kan vara att bli dess megafon, så vet en genom historien hur det ändå oftast blir så, för det är bara så dess makt kan vidmakthållas: att majoriteten ”förgiftas” i sina sinnen. Författaren Ronald Fangen som upplevde tyskockupationen i Norge beskrev nazismen som en ”andemakt: just som att bli ”besatt” av dess ideologi. Och detta i en av sina romaner ”En lysets engel”, från 1946, utgiven på Gyldendals. Kunskap och åter kunskap, debatter och diskussioner, högt i tak, är en väsentlig del av motgiftet. Kulturen måste få belysa och problematisera världen från alla möjliga vinklar. Inför hot om monokultur och stängda kulturarv är minsta motståndshandling viktig, också de arkiverade. Vi måste fråga oss själva och varandra varför vi, som samhälle och enskilda, var så tysta inför steriliseringslagarna och antisemitismen som präglade 1930- och 1940- talen så starkt. Och fråga oss envar vad det är vi blundar inför eller är tysta om i nutid?
Jag tror på bearbetning, inom en själv, men också tillsammans med andra. Förståelse har alltid med relationen till en själv att göra och behöver definitivt förankras i en själv. Förståelsen är inget som befinner sig ”out there”, något som är externt eller abstrakt utan förståelsen måste förkroppsligas, bli ”embodied”. Men det förutsätter att en tillerkänns ett själv, (ses som ett subjekt) eller en förmåga till att tänka och känna et cetera: en ”demedikaliserad” kropp som förmår känna och reagera, med en motorik som inte är påverkad av neuroleptikans allt annat än subtila substanser. Kort sagt, att inte fråntas sin mänsklighet och främlingsgöras inför sig själv. Just det som hände med dem på mentalsjukhusen och de på Vipeholms sjukhus och liknande institutioner. Men tyvärr också långt in på 2000-talet, kanske till dags datum?
Märk väl att jag inte vänder mig mot medicinering som tillfälligt skydd när man varit med om något fruktansvärt eller hemskt eller upplever ett sådant ångesttillstånd att den enda utvägen är just lämplig medicinering för att sedan förhoppningsvis – risken är hög för att trauman blir ännu mer ”inbäddade” och bortträngda – kunna börja tala om vad som ligger bakom det upplevda tillståndet när ångesten börjar avta och livet återgår i mer normala gängor. Utan det är främst den kemiska lobotemiseringen jag vill åt: Vem tar ansvar för den?
Med förebyggande åtgärder inom vården, (och på andra ställen i samhället), och rätt stöd går det att komma långt och det finns så mycket att göra! Och därmed lämnar man inte människor, varken i nöd eller åt självuppfyllande profetior eller åt något slags deterministiskt tänkande.
Källor, tips och länkar:
Furumark, Anna & Eivergård, Mikael. 2017. När det stör. Örebro Läns museum.
Zaremba, Maciej. 1999. De rena och de andra. Stockholm. Forum förlag.
Författaren och läkaren Gabor Maté och medförfattaren sonen Daniel Maté skriver i ”The Myth of Normal” från 2022, att det genetiska argumentet används för att berättiga sociala ojämlikheter och orättfärdigheter som annars är svåra att försvara. (s. 252)
De menar att mycket av det förflutnas ”junk science” – som frenologi och eugenik och så vidare – tjänade en djupt konservativ funktion:
”if phenomena like addiction or mental distress are determined mostly by biological heredity, we are spared from having to look at how our social environment support, or does not support, the parents of young children, and how social attitudes, prejudices, and policies burden, stress and exclude certain segments of the population, thereby increasing their propensity for suffering. (s.252)
Men jag vill fortsätta skriva något så här efter 17 maj, Norges nationaldag, som historikern och författaren Saul Friedländer tagit upp i sin bok ”Utrotningens år, 1939- 1945. Tredje riket och judarna, Del två” från 2007, samt på några artiklar från dagspressen som visar på en större öppenhet och kunskap om medikaliseringens fatala konsekvenser och våra olikheter; att vi inte alla är stöpta i samma form, illustrerade av nya begrepp som neurodiversitet och ”neurotribe”.
Jag tänker på alla de människor på mentalsjukhus som det har begåtts behandlingsmässiga övergrepp mot och som farit illa på grund av att det saknades kunskap. Och på en hel del håll saknades det nog också både empati och förståelse för den mentalsjukes mänsklighet. Okunskapen om traumaorsakat psykiskt lidande (som exempelvis kan leda till psykos(er) eller schizofreni om det inte görs talbart) och biodiversitet och beroendesjukdomar var noll eller intet, om inte obeaktat. En del befann sig där på grund av syfilis och jag antar att från början var kunskapen om och forskningen om syfilis inte mycket bättre. Jag utgår nu från första delen av 1900- talet i min svepande ”betraktelse”, men en del av okunskapen tror jag tyvärr att både vården och vi som samhälle fortfarande brottas med. Och kanske gäller den okunskapen också det bagage som psykiatrin släpar på. Historiska återblickar som den nedan är skrämmande:
Saul Friedländer skriver att tusentals mentalpatienter från sinnessjukhusen i Pommern, Ostpreussen och Posenområdet (Poznan) i Warthegau elimineras strax efter det tyska anfallet mot Polen ( s. 43, Friedländer refererar bland annat till Götz Aly och Ulrich Herbert (red.) Och när det här mördandet ägde rum var det inte tu tal om någon som helst medicinsk mörkläggning, oberoende av ”dödshjälpsprogrammet” som det var, konstaterar Saul Friedländer. Han berättar att dessa mentalpatienter avlivades på direkt order av Himmler för att byggnaderna skulle kunna användas för andra syften. Mentalsjukhusen skulle tömmas för att inkvartera Waffen-SS-soldater och ta emot sårade, och möjligtvis också i omlokaliseringen av etniska tyskar från grannländerna i öster. (s. 43)
Mördandet av de här mentalpatienterna ingick i den större bilden. Som Saul Friedländer skriver skulle segern i Volkstumskampf uppnås genom ohämmad hänsynslöst mot icke-germanska raser, huvudsakligen i öst, och samtidigt, genom en lika hänsynslös rensning av rasgemenskapen inom det germanska området. ( s. 43)
Saul Friedländer beskriver hur de pommerska mentalpatienterna transporterades med tåg till Danzig-Neustadt, överlämnades till SS-kommando Eimann, leddes ut i skogen och sköts. Friedländer påpekar att Eimann hade fått sitt namn efter sin chef, Kurt Eimann. (s. 43)
”De döda kropparna kastades i gravar som tidigare hade grävts av fångar från koncentrationslägret Stutthof. Den ena omgången offer efter den andra anlände, dag ut och dag in. Ungefär mitt på eftermiddagen var ”arbetet” klart och lastbilarna som hade kommit med patienterna återvände till järnvägsstationen med de kläder som offren hade burit. Strax därefter avrättades koncentrationslägerfångarna som hade grävts gravarna. Det är inte känt exakt hur många patienter Kurt Eimanns kommando dödade, men i enhetens egen rapport från januari 1941 nämns drygt 3000 offer. (s. 43)
Vad det gäller mördandet inom dödshjälpsprogrammet hade gasning av mentalpatienter använts vid sidan av andra mordmetoder, berättar Friedländer. (s. 268)
”Kolmonoxid leddes från gastuber in i stationära gaskammare eller skåpbilar (som först togs i bruk i Warthegau under sommaren 1940.) Ny möjligheter gavs i september 1941, då dödshjälpsprogrammets gasskåpsbilar genomgick en teknisk modifiering som hade utvecklats vid säkerhetsministeriets Kriminaltekniska institut. [ ] Från gasskåpsbilen var steget inte långt till den stationära gaskammaren, som byggde på samma tekniska principer: motorer som genererade kolmonoxid.” (s. 268)
Friedländer skriver att ett antal gasskåpsbilar började användas i Chelmno i Warthegau i början av december 1941, men byggandet av gaskammare påbörjades i november på den plats där förintelselägret Belzec kom att ligga. (s. 268)
Han tillägger att något tidigare, i september 1941, hade en annan typ av mordexperiment genomförts i Auschwitz. ( s. 268)
Steget från sterilisering till utrotning av bestämda grupper i Nazityskland togs i och med att andra världskriget inleddes; då gavs det slutgiltiga klartecknet. (s. 44)
Enligt Friedländer tillhörde nyfödda barn med allvarliga psykiska handikapp också offren redan vid krigsutbrottet. Dödshjälpsprogrammet som sådant, benämnt T4 efter Tiergartenstrasse 4, adressen till operationen högkvarter i Berlin, utvidgades till att gälla även den vuxna befolkningen. (s. 44) Under det här programmet samlades ungefär 70 000 mentalpatienter på sex olika dödshjälpsinstitut, där de mördades, mellan krigets början och augusti 1941, då ramarna för den systematiska utrotningen ändrades. (s. 44)
Friedländer visar på hur morden på judiska patienter började i juni 1940. Men det låg förberedelse bakom för de hade flyttats till ett begränsat antal institutioner som bara var för dem. De avlivades utan formaliteter och deras journaler var ointressanta, konstaterar Saul Friedländer. Ändå skulle deras död kamoufleras, betonar han:
”Riksföreningen (Reichsvereinigung; det representativa organet för Tysklands judar) tvingades betala för offrens vistelse på en fiktiv institution, ‘Cholms rikshospital’ i närheten av Lublin. I augusti 1940 skickades identiska brev från Cholm som informerade dem om deras släktings plötsliga bortgång, alla på samma dag. Den exakta dödsorsaken angavs inte.” (s. 44)
De dagböcker som skrevs av anatomen Hermann Voss som var professor vid Riksuniversitetet i Posen lämnar inget åt fantasin, skriver Saul Friedländer. I en anteckning från 15 juni 1941 berättar han hur han inspekterat källaren som är avsedd för lik och också kremeringsugnen som installerats där. Ugnen byggdes för att avlägsna de delar av kroppen som blir över efter dissektionsövningarna. Nu används den till att bränna polacker, plitar han ner. (s. 270)
”Den grå bilen med de grå männen – det vill säga – SS-männen från Gestapo- kommer nästan dagligen med bränsle till ugnen. Den 30 september kan Voss meddela en god nyhet: ‘I dag hade jag en mycket intressant diskussion med chefsåklagaren, dr Heise, om att få lik till den anatomiska institutionen. Königsberg och Breslau får också lik härifrån. Här avrättas så många människor att det räcker till alla tre institutionerna.” (s.270-271)
I Maj-Gull Åkessons roman ”Mitt liv och Ditt liv” som handlar om Märit och hennes bror, Tok-Lars kallad, som skrivs in på Vipeholms sjukhus, förekommer just en scen från en anatomilektion. Det är en skakande händelse i boken, inte minst för att den läkarstuderande Märit till sin förfäran ställs inför att dissikera sin egen döde bror. Jag ska inte avslöja mer. Ibland behöver man läsa både en roman som den om Märit och Tok-Lars och historieböcker för att riktigt förstå och få levandegjort; få djup och bredd och perspektiv.
En sak är väldigt tydlig för mig när det gäller att bli hel från psykiskt lidande och sjukdom: kraften måste komma inifrån. Jag kan ha världens bästa föräldrar, världens bästa psykolog på ett tidigt stadium och andra goda förutsättningar et cetera, men det hjälper inte om jag, eller vem det nu än gäller, inte själv är med på noterna. Jag måste själv vara med i arbetet på helande och självinsikt. K u n n a vara med, inte vara avtrubbad och mer eller mindre tom (”depriverad”) på tankar och töcknig av höga doser neuroleptika. Att inte kunna få tag i drömmar eller tanketrådar från föregående dag utan leva ett ”avbrutet”, styckat liv utan förbindelse; sammanbindande förbindelser och kontinuitet, summerar livet med neuroleptika.
Det allt överskuggande är att första intrycken av psykiatrin, bemötande och mötet, inte blir skrämmande och väcker rädsla, förvirring och frågor och oro inombords. Psyket var och är en okänd plats för de allra flesta redan som det är. På bilden en byggnad från Lillhagenområdet, numera Hökälla. Lillhagens psykiatriska sjukhus är nedlagt sedan 2013 då den sista verksamheten, rättspsykiatrin, flyttade ut. Men den övriga psykiatrin var borta omkring 2006. Bild: Helena Maria
Källor, tips och länkar:
Saul Friedländer. 2007. Utrotningens år, 1939-1945. Tredje riket och judarna, del två. Stockholm. Natur och Kultur.
Gabor Maté och Daniel Maté. 2022. The Myth of Normal. Trauma, Illness & Healing in a Toxic Culture. Ebury Publishing.
Steve Silberman. 2016. NeuroTribes. The legacy of autism and how to think smarter about people who think differently. Allen Unwin förlag.
Jag gör ett avsteg från min paus i bloggandet för att betona vikten av religionsfrihet och betydelsen av interreligiös dialog.
Religionsfriheten trädde i kraft så sent som 1952 i Sverige – sju år efter andra världskriget och Förintelsen och de årtionden då rasbiologin, rashygienen och antisemitismen och andra rasismer fått härja mer eller mindre fritt. Ett andra världskrig då soldater av många olika slags bekännelser och tro, slogs på de allierades sida mot Nazityskland. Det är förskräckande om det nu ska komma föranstaltningar eller framstötar om inskränkningar i muslimers fri- och rättigheter – de som vi alla andra har som medborgare jämte de skyldigheter som också följer – beroende på om man är ”fullt utövande” eller inte, enligt en debattartikel i dagens GP? (se här https://www.gp.se/debatt/ingen-slump-att-sd-sp%C3%A4r-p%C3%A5-r%C3%A4dslan-f%C3%B6r-muslimer-1.98824529)
För mig hänger hälsa och religion (andlighet) ihop. För mig är en daglig andlig praktik av exempelvis medveten närvaro (mindfulness) och inre samling, som bön, till stor hjälp och främjar hälsa i det långa loppet såväl som i det lilla trots mina ”avfall”. Genom min tro orkar jag på något sätt komma tillbaka.
Vad innebär det att vara fullt utövande i en religion eller tro? Vad kokar det ner till?
Om någon slår mot ens religiösa tro kan det upplevas som att någon slår mot ens hjärta. Så personlig eller betydelsefull kan tron vara.
Religionsfriheten behöver också den värnas, (likväl som frihet från religion), inte minst i odemokratiska tider. Bild: Helena Maria
Källa, tips och länkar:
Jesper Eneroth. 2023. Ingen slump att SD spär på rädsla för muslimer. GP Debatt. Göteborgsposten. 2023-05-05)
