Kvaliteten i psykiatriverksamheten på Sahlgrenska går inte att upprätthålla när politikerna skär ner. Det läser jag i ett upprop i Göteborgsposten från den i januari i år. Uppropet finns på GP debatt, (se under källa). Dessutom visar ytterligare en debattartikel i samma tidning att det inte fästs någon större vikt vid äldres psykiska lidande. Det trots att äldre män, i Sverige och internationellt, har högst suicidrisk av alla (GP, 230421, uppdaterad 240309).
Jag läste det januaridebattartikeln samma dag, eller någon dag efter det att det var publicerat. Besparingarna riskerar att leda till att fler patienter dör, befarar psykiatrikerna bland annat.
Jag vet inte i vilken ände jag ska börja…
Psykiatrin har jobbat mycket med bemötande, patienters rättigheter och mänskliga rättigheter inom vården överhuvudtaget. Patienter s k a erbjudas samtalsterapi – om de vill. Peersupport har blivit vanligare, et cetera. Det har skett mycket inom psykiatrin och inom det psykologiska forskningsfältet, inte minst kopplat till institutionen för socialt arbete – ska nu allt det arbete förödas i och med att psykiatrin får ett så oanständigt sparbeting?
Ibland behöver en patient – vilket många inom psykiatrin säkert kan vittna om – bara en ”holding” miljö (environment), för att använda mig av ett av Winnicotts begrepp. Om inte vården är ”good enough” så finns det många patienter – som blivit, och är beroende av psykiatrin på olika sätt, som när de insjuknar -kastas ut i disruptiva och upplösande tillstånd och som inte får hjälp att ”återfå balansen” eller komma ur dem på ett bra sätt. För det är ju kontinuitet och trygghet som patienten behöver och inte ytterligare kaos. Specialistläkarna i psykiatri befarar att patienter kommer att dö. Är det rimligt att deras bedömning i vårt annars så kallat ”evidensbaserade samhälle” förbises?
Allför många psykiatripatienter har dött under årens lopp på grund av inadekvat behandling och hjälp. Det går att annullera beslut och göra rätt.
För att travestera/fritt omtolka Winnicott (1965:54):
En människa i kris behöver existera, (come into existence; tillblivande) och få hjälp att återuppta livskontinuiteten,att få fatt i livstråden igen.
Originalet:
”With ‘the care that it receives from its mother’ each infant is able to have a personal existence, and so begins to build up what might be called acontinuity of being. On the basis of of this continuity of being the inherited potential gradually develops into an individual infant. If maternal care is not good enough then the infant does not really come into existence, since there is no continuity of being; instead the personality becomes built on the basis of reactions to environmental impingement.”
(D.W. Winnicott:1965:54)
I kris eller vid psykiskt insjuknande, vid allvarliga psykologiska och psykiatriska tillstånd, behövs det en trygg plats och trygg närvaro för att återfinna den inre stabiliteten. Kan och f å r psykiatrin vara den platsen? Bild: talbart.blog
Källa:
D.W. Winnicott. 1965. The MaturationalProcesses and the Facilitating Environment. Studies in the Theory of Emotional Development. London. The Hogarth Press and the Institute of Psycho-Analysis.
I Aftonbladet Kulturs givande intervju med författaren och professorn, Zadie Smith hör jag ekon av Buddhas läror i det hon säger (någon annan kan höra andra ekon, men ekon av visdom är det): att varje liten handling av godhet räknas. Hur liten den är. Handlingar av solidaritet, vänlighet, empati. Inte ens empati erfordras, bara att man står bredvid, inte ser ner i marken, inte ser bort: är solidarisk. Det är inte bara ”ekon” jag hör, det är författarens egna erfarenheter, också hennes mammas. Vissa människor, mer än andra, förstår och har erfarit att vissa saker kan inte tas för givna. Somliga av oss har kanske gjort det, förväntat oss det: Den lilla gesten, leendet tillbaka, tron på kommunikationen och kommunikationens möjligheter. Solidariteten. Tills något händer som bryter ”förtrollningen”.
Nej, säger Zadie Smith i intervjun ungefär, det finns mycket som inte går att ta för givet, och pekar på att det under 1950- talet exempelvis var viktigt för britter et cetera att alla skulle ha tillgång till utbildning, bostäder och vård, helst kostnadsfri. Det ”peakade” då: på grund av att människor hade gått samman i stora skaror, och var ense om vad de krävde och ville se. Så är det inte i dag, varken i Storbritannien eller Sverige, framhåller hon. Den solidariteten, och kanske insikterna, är borta.
Som dr. Thupten Jinpa framhåller i föregående inlägg, vi föds med altruism och medkänsla: vi kan öva oss på, som medkänsla. Men det är också en inneboende egenskap och förmåga som kan ”förtvina” om den inte används; stängas av. Så är det med våra goda egenskaper: Vi riskerar att bli likgiltiga inför hemlösa, sjuka och dementa, svält och krigsoffer; allt mänskligt lidande. De ännu ofödda barnens öden. Också lidande i förfluten tid. Men vi blir också avstängda och likgiltiga för det goda, oavsett om det kommer som ”ögonblick av nåd” eller någon som regelbundet ställer upp för någon annan eller medverkar i en solidaritetsaktion eller fredsarbete. Greta Thunberg får mycket beröm av Zadie Smith för att hon bryr sig, inte ger upp på klimatet, (och därmed människan) utan kämpar å dess vägnar. Tankarna går också till alla ”vardagshjältar” som räddar människor från brinnande hus, hjälper en människa upp från tunnelbanespåret, räcker en fallen berusad handen, kanske ringer efter ambulans.
Jag har inte läst boken ”Bedragaren” som intervjun och samtalet handlar om, men jag är en av alla läsare som blev tagen av ”Vita tänder” och aldrig blev riktigt densamma.
Zadie Smith intervjuas av kulturchef Karin Pettersson och författaren Tone Schunnesson i Café Bambino.
Att skriva tacksamhetsdagbok har blivit en vana för många, och rekommenderas bland annat av dr. Rangan Chatterjee i hans podcast ”Feel better, live more”. Det blir ett sätt att se det goda som faktiskt finns; även när det fasansfulla eller hemska hotar att överskugga allt. Också de egna inre resurserna, som dr. Edith Eger, Förintelseöverlevare, talar om, se länk nedan, men även författaren Zadie Smith refererar till. Bild: talbart.blog
Dr. Eger framhåller i samtalet med dr. Rangan Chatterjee om hennes bok ”The Gift”, vikten av att inte förminska eller medicinera bort sorg. Bild: talbart.blog
Medkänsla och altruism studeras bland annat vid Stanforduniversitetet i USA sedan en hel del år. Även mindfulness studeras och lärs ut, också i Sverige. Det här är vägar, som kanske finns inom de flesta religioner, men som Hans Helighet Dalai Lama och tibetanska lamor och andra utövare valt att lära ut och dela med sig av. Inte minst meditation som en väg till självkännedom: att lära känna sitt eget sinne.
I praktikens kärna ligger att stanna upp: att kunna besinna sig. Ta ett djupt andetag. Det går kanske inte första gången, inte femtonde heller hundrade heller. Det kan ta ett helt liv. Men lyssnar man till människor som Hans Helighet Dalai Lama och författaren, översättaren och akademikern, dr. Thupten Jinpa förstår man att det är m ö j l i g t; om man är beslutsam, att man inte ger upp: utifrån den jag är, mitt sinne, mina kapaciteter och vad jag förmår. Människan behöver inte leva i ett mer eller mindre konstant ”survival mode” – något som jag föreställer mig stater och nationer i krig också går in i, särskilt de som har attackerats eller lever under attack. Desto viktigare bör det vara, i det senare fallet, att komma igång med en fredsprocess. Spår blir med tiden upptrampade – inte minst de i hjärnan.
I inslaget på youtube ”Thupten Jinpa: Emptiness and Buddha-nature, (se nedan) framhåller dr. Jinpa Buddha-Naturens universalitet: alla har den, men hur den uppfattas och benämns av andra religioners medlemmar et cetera är en annan diskussion, så att säga. Han tar också upp vikten av att buddhism och andra religioner får göra sig hörd även i mer sekulära kulturer, som den västerländska. Inte minst vikten av att unga tibetaner som lever i västs mer hedonistiska kultur med en delvis annan syn på människan (med stort självintresse och jaget i centrum), inte förlorar kontakten med sin religion, dess traditioner och beläringar (bland annat ungefär att de fortsätter att uppmärksamma, hålla sig till de stora insikterna inom sin egen tradition och hämta mod från det faktum att de har buddhanaturen inom sig och kan nå buddhaskapet själva). Det här att inte förlora sin religions största insikter gäller även de kristna och oss övriga troende, (jag tar själv tillflykt till Buddha; de Tre Juvelerna, varje dag), tror jag mig kunna påstå. Materialism, konsumism, grupptryck och ”njutning för stunden” kan få den bästa på fall, så att säga (till och med barn lockas in i konsumtionshetsen). Det gäller att verkligen veta vad man tror på för att kunna stå emot pressen, grovt förenklat, att ”köpa” sig en livsstil, (och kanske medföljande identitet), och som dessutom inte tar hänsyn till klimatet och vår natur: att inte låta sig ledas ut i ett ”ingemansland”, utan mening och mål, utan djupare övertygelse och livssyn.
I Politics of Water in the Himalayan region” från Asia Society, (se länk nedan) handlar det bland annat om hur vänskapliga förbindelser ibland måste föregå förhandlingar; och att vänskapliga förbindelser måste få tid på sig att byggas upp. Men också om hur en del narrativ kanske är stagnerade och inte hjälpsamma efter att ha ”cirkulerat’ i årtionden på konferenser och dylikt: men finns det andra narrativ och hur kan de få draghjälp att växa fram i en klimatkris som inte väntar?
Hans Helighet Dalai Lama har visat oss jordinvånare, genom sina böcker, sina tal, sin ständiga dialog kring kontemplation och dess fördelar och beläringar om medkänsla, att även den sekulära världen kan ha värdiga mål. Värdiga mål som inte ligger i konflikt med vare sig vetenskap eller religion.
I ett kamp/flyktbeteende et cetera där en människa upplever att man upplöses eller håller på att gå i bitar, sägs det ofta att denna är oemottaglig för logik och resonerande, men att det finns vägar att hitta tillbaka, se länkar. Bild: talbart.blog
”I think all of us here are aware of those, even among our own countrymen, who have dedicated themselves to the disgusting task of minimizing or even denying the truth of the Holocaust. This act of intellectual genocide must not go unchallenged and those who advance these views must be held up to scorn and wrath of all good and thinking people in this nation and across the world.
And yet just as we must challenge it here at home, so, too, we must challenge anti-Semitism abroad”.
Jag har sökt på nätet efter termen ”intellectual genocide”, i talet ovan används orden ”minimizing” (minimera, förminska) och ”denying” (förneka, vägra se) som ett utslag av detta. Man kan gå vidare i tanken och tillägga skrivningar som att ”gömma undan” och ”dölja” eller slå upp ”potemkinkulisser’ ”.
Ett napp på en sökning på nätet blev ”The Fascist Stateof Mind”, ett avsnitt ur en bok av den brittiske författaren och psykoanalytikern Christopher Bollas som innehåller en elaborerad definition av begreppet då det även har underavdelningar, som decontextualisering. Här handlar det om en synvinkel eller uppfattning som oppositionen hyser, men som tas ut ur sin kontext, för att skulle uppfattningen rekontextualiseras skulle innehållet i uppfattningen (the point of view) vara mer ”credible”, trovärdig och få opponenten att framstå i bättre dager.
Bollas förklarar också något som karaktäriseras som ”Utelämnande” (Omittive Genocide) exempelvis där frånvaron av referens är det centrala:
”This is an act of omission, when the life, work or culture of an individual or group is intentionally not referred to. Again, this is an ordinary feature of life: one group may get rid of the contributions of another group by never referring to them, or a writer as Solzhenitsyn may be removed from bookshelves, or in the extreme there are no references to crimes against humanity”. (s. 209)
Christopher Bollas understryker att han skiljer mellan committive genocide, (begånget) identifierande dess synliga drag och karaktäristika, och omittive genocide som är en akt av utelämnande. (Läs gärna hela kapitlet för att få helheten).
”Intellectual genocide” kan också definieras som mord på intellektuella, se Stromberg i källförteckningen.
Ett ”intellektuellt folkmord” enligt Bollas ”utelämnande” ger författaren Hynek Pallas exempel på i dagens GP, jag citerar:
”I en artikel om Förintelseutbildning i amerikanska klassrum och museer påpekade författaren Dara Horn hur folkmordet omvandlas till en lärdom för allt möjligt – att ”stå upp för sig själv”, islamofobi eller flyktingar i vår tid – men att antisemitismen försvunnit, blivit en ondska som plötsligt uppstod (The Atlantic 5/23). Man drar tejp på klassrumsgolvet i form av en boskapsvagn och trycker in 200 elever – men utan att förklara varför judar ställdes så” .
Exemplet med 200 elever som ska tryckas in i en imaginär boskapsvagn hårresande för att det är taget ur sin historiska kontext eller snarare, förnekas sin historiska kontext. Och eleverna får inte ens försöka föreställa sig, imaginära, i sitt inre, hur det skulle kunna vara att färdas i en boskapsvagn på väg till Auschwitz eller Treblinka och så vidare. Inte ens föreställa sig hur det skulle kunna vara att ställa sig i den andras skor. F ö r för att kunna göra det senare måste vi veta något specifikt, som den andra, inte bara mötas av relativiseringar. Som Pallas skriver: ”…utan det specifika förstår man, vill jag påstå, heller inte det allmänna”. Och ibland är det omöjligt att emotionellt ställa sig i någons skor trots det specifika eller att man fått det kontextuella förklarat för sig. För o m jag aldrig svultit exempelvis, hur ska jag då veta hur det är att gå hungrig? Det blir lätt en intellektuell övning: tom och abstrakt.
Jag är övertygad om att i och med att Förintelsen och dess minne är hotat är också mycket annat av historieskrivningen om och kring andra världskriget och Förintelsen också hotat, som rasbiologin. En minnesförlust kring Förintelsen, medveten eller mindre medveten eller bortträngd, kommer att få konsekvenser, och drabba oss alla, oavsett rötter, kanske på oförutsägbara sätt. Svensk historia kommer att kunna skrivas om och förövare och offer, bov eller oskyldig, nazist eller inte nazist, et cetera – i en ny historieskrivning – kommer att kunna byta plats med varandra eller vara intill förvillelse lika. Ungefär som vissa tendenser att försöka ”vitifiera” (Författarna Diane Ackerman och Greta Berggrav har båda skrivit om hur judar maskerades och sminkades för att passera som ”arier” på flykt undan nazisterna i Polen respektive Norge) och därmed” dehumanisera” judar retroaktivt och inte låtsas om deras lidande, förföljelse, pogromer, diaspora erfarenheter eller Förintelsen. Eller judars kamp för mänskliga rättigheter i medborgarrätts-rörelser och fredsrörelser världen över, och för humanitet i alla dess former.
Bollas framhåller att den process som leder fram till ett fascistiskt tillstånd (hos det enskilda sinnet, en grupp eller person) är omärkvärdigt och bevis för dess framträdande är lätt att urskilja, spåra. Sedan listar han de drag som han benämner som intellektuellt folkmord, (det som föregår eller döljer/undanröjer det som varit, min anm.)
” …to name the mental processen precursor to, and eventuellt part of the genocidal act. I do so, as will be clear to the end of the chapter, not only out of interest in this problem but because I think identification of ordinary genocide (the genocide of every day life) may lead us toward self scrutiny and confrontation of others when we see then as individuals or groups has taken on this form of representation of the other. Because it it so ordinary, it is easily identifiable , because if its unremarkable status, it is also capable of emergence into mass murder”.
Så fröet till ondska finns hos oss alla, i våra sinnen, och handlar ytterst om hur vi ser på varandra, vem vi pekar ut och kategoriserar som den ”andra”. Och fantasin kan tänjas ut i det oändliga för att hålla den andra/de andra ifrån oss. Till och med vetenskapen kom att träda i vår tjänst, som med rasbiologin och rashygienska läror, med avstamp i 1800-talet och accentuering under 1920-talet och framåt till slutet på andra världskriget, där somliga av oss är asociala, genetiskt defekta, vanartiga och imbecilla medan andra är ”mönstermedborgare”, närmast övermänniskor. Som samhälle kan vi välja att låta gamla kategorier återuppstå när vi väljer att dra in på bostadsbyggande, lägger orimliga sparbeting på skola, sjukvård et cetera. Den välfärd som man ansåg vara nödvändig i industrialiseringens framväxt, där årtionden med fattigdom, slum, kriminalitet och elände var vardag för de allra flesta, drevs fram av de tidiga socialdemokraterna som fick med sig människor med rättspatos från alla klasser och partier, för att tillsammans skapa ett jämlikare samhälle med chanser och möjligheter för alla, inte minst när det kom till skola (som folkskolan) och bildning: Ett samhälle som ville hålla ut och vägrade förlora hoppet om människan.
Innan jag avslutar vill jag framhålla det glädjande i att det börjar poppa upp romaner som tar upp gestaltningar av antisemitismen, hur den kunde ta sig uttryck i det ”svenska folkhavet” som jag själv tillhör. En sådan bok är Gun Årestads ljud- och ebok ”SläktenBranck. Generationsroman”, som utspelar sig i slutet av 1920-talet, utgiven av Saga Egmont förlag, 1919 (copyright 1970). I den ger sonen till en av familjerna en bra och träffsäker beskrivning i dialogform av den begynnande nazismen när han förklarar för sin farbror vad den innebär:
”Teodor satte sig ned och sträckte armen över bordet i riktning mot Seved. Han såg hetsigt på sin farbror.
– Jag har alltid anat att farbror står med en foti Tyskland, sa han. Ni tillhör förmodligen de som anser att den äkta national-socialismen ska basera sig på instinkt, inte på vetande. Denna anti-intellektuella åskådning som fenomenet Hitler hyllar går ju ut på att slopa allt rationellt tänkande. För stora handlingar säger han ju att det fordras rent hysterisk lidelse. Mig skulle det inte förvåna om det som sker i Tyskland är gryningen till en ny grym medeltid.
– Du är för ung pojke, att fatta bakgrunden till vad som med rätta växer fram i Tyskland, sa Seved.
– Jag är inte ens för ung för att se vad som kan växa fram ett litet samhälle som Branckeberga om ledningen möter arbetarnas krav med kompakt oförståelse.
– På högerfronten anser vi lyckligtvis att…
– Där hör man, avbröt Teodor. Fronten hit och fronten dit – det är just vad man dyrkar i Tyskland. Tyvärr är det inte bara farbror Seved som är inspirerad här hemma… (G. Årestad: 2017:158, ebok)
Enligt BokHSTOM.se skrev Gun Årestad (född 1930) ett trettiotal romaner, främst om kärlek och romantik, mellan 1966-1990, och många av dem översattes till andra språk.
För mig visar romaner som ”Släkten Branck” att det finns ett behov och en vilja att komma tillrätta med och gå till botten med nazismen och antisemitismen som ”frodades i den svenska myllan”, (som fortfarande till viss del finns kvar och hämtar syre från andra delar av Europa och världen, men också ger). Att det finns fler än vad vi kanske tror, som vill bearbeta, berätta och göra upp med de sorgliga kapitlen i svensk historia då många var tysta på grund av rädsla, skam, oförmåga och medlöperi i ett betydligt mer hierarkiskt samhälle än av i dag. Men det kan vara värt det, att ta sig igenom det plågsamma. Det plågsamma, i synnerhet för offren för den tiden, milt uttryckt.
Till bilden hör också romaner som skildrar motstånd och underrättelsearbete, bland annat av författaren Denise Rudberg, där hon delvis hämtat stoff från den egna släkten i serien som börjar med ”Det första chiffret”, från 2020.
Synagogan i Copenhagen. Bild: AbdelhamidBild: talbart.blog
Christopher Bollas skriver att begreppet ”genocide” myntades av juristen Rafael Lemkin, 1944 och kommer från det grekiska ordet genos (tribal race) och det latinska cide (killing). Han fann ett ord, fortsätter Bollas, som förbands upp med ”tyranicide” och ”homicide” och på så sätt skrev in sig självt i den symboliska ordningen, och gjorde det möjligt för oss/gjorde oss förmögna att tänka på och kring det här brottet, folkmord.
Bild: Roger Bengtsson.Bild: Abdelhamid Fetsi.Bild: Abdelhamid.Bild: AbdelhamidÅland på fem dagar med Rolfs buss, Göteborg. Bild: Abdelhamid No one can resist her/his relatives – hopefully. Bild: Johan Snygg.
