Den frågan är naturligtvis upp till var och en med diagnos att ta ställning till och besvara. Däremot vill jag lyfta fram ett avsnitt ur ett tidigare inlägg, ”Arkiverat motstånd” som jag bearbetat något och som handlar om kulturarv – något som också skapas i detta nu. Jag hoppas inlägget ska ge lite ”food for thought”:
Boken ”När det stör”, (2017) av kommunikationsstrategen och projektledaren Anna Furumark och etnologen och forskaren Mikael Eivergård, (2017), sammanfattar projektet ”Att störa homogenitet” och ”Norm, Nation, och Kultur” som drevs av Örebro läns museum mellan 2010 och 2014. I en bildtext i boken står det följande:
Projekten som ”När det stör” berättar om, och lägger betoningen på, är vikten av ett öppet kulturarv. (Om kulturarv, se här
https://talbart.blog/2022/03/08/mer-om-kulturarv/)
Projektet har sett hur olika rasismer som antiziganism, afrofobi, islamofobi och antisemitism, men också funkofobi och homofobi hämtat ideologisk näring ur mytiska föreställningar om enhetlighet, renhet och ett alltigenom homogent kulturarv. (s. 25) I boken finns det också en ”svarsappell” under rubriken ”För en fri kultur där alla får plats” som är undertecknad av Grön Ungdom, Gröna studenter, SSU, Liberala ungdomsförbundet, S-studenter, moderata ungdomsförbundet i Örebro. Jag citerar den i hela sin längd:
”Vi är för en fri och öppen debatt inom kulturen där alla får lov att uttrycka sig och göra konst av sitt liv oavsett om de tillhör majoriteten eller en minoritet. Detta gäller alla människor oavsett kön, genus, sexualitet, etnicitet, religion, funktion eller andra kategoriseringar av människor.Det har alltid funnits olika typer av människor i samhället och alla har rätt till kulturlivet. Kulturlivet behöver också problematisera frågor kring samhället. Vart är vi på väg? Är det åt rätt håll eller bör vi gå åt ett annat håll? Då konsten inte får problematisera världen är vi på väg från demokratisk grund och på väg in i ett totalitärt samhälle. Det är en utveckling vi inte vill se! Vi vill istället arbeta för en öppen och modig scen för konsten, där alla människor känner sig välkomna och delaktiga! Vi vill arbeta för en scen där människor får utforska världen, samhället och sig själva samtidigt som de driver samhället framåt. Med detta i åtanke tar vi starkt avstånd från Sverigedemokraternas interpellation till landstingsfullmäktige, där de vill styra kulturen så att den endast ska visa en påhittad monokultur. Människor i Sverige har alltid varit olika, det är inget nytt! Genom projekt som ”Att störa homogenitet” får fler människor representeras, vilket gör att likvärdheten inför lagen och samhället ökar!”
(Svarsappellen är undertecknad av Grön Ungdom, Gröna studenter, SSU, Liberala ungdomsförbundet, S-studenter, Moderata ungdomsförbundet i Örebro, sid. 94-95 i Eivergård & Furumark)
Jag skulle vilja utvidga svarsappellen ”För en fri kultur där alla får plats” till att också innefatta en appell ”för en demokrati som alla har tillgång till”. (Det som appellen ovan gällde var kulturlivet, som ett direkt svar på en interpellation). Det är lätt att få känslan av att reduceras till en röstboskap när de förebyggande insatserna uteblivit år efter år inom sjuk- och hälsovården och hela det sociala fältet. När bristen på socialarbetare och psykologer, sjuksköterskor och läkare och extra stödpersonal i skolan med mera är skriande. Därmed inte sagt att ens röst inte spelar roll, den kan rentav vara avgörande…
Maciej Zaremba påpekar i ”De rena och de andra” att den ”likställdhet i rättigheter” som Per Albin Hansson talade om inte fanns för de allra fattigaste vid rösträttsreformen. ( s. 301) De utestängdes från medborgarskapet, enligt Zaremba, och det med socialdemokraternas goda minne. (s. 301).
”Den allmänna och lika rösträtten infördes i Sverige först 1945 då även de som levde på fattighjälp förlänades fullt medborgarskap.” (s. 301-302)
Och intressant är att Zaremba tar upp att det fanns ett motstånd mot tvångssteriliseringslagarna i Sverige, bland både allmänhet och läkare, men som aldrig materialiserades. Detta berodde bland annat på den hårda toppstyrningen och ”munkavlepolitik”, om jag förstått det rätt. (s. 324) Men också på rättsväsendets och läkarnas förhållande till staten. (s. 322) Dessa expertgrupper stod inte fria i sin roll, skriver Zaremba. (s. 322) Det verkade också som om politikerna lyckades kringgå rättsväsendet. (s. 228) Zaremba citerar bland annat historikern Maija Runcis som har berättat om unga läkare som brast i gråt när de insåg att operationen inte var frivillig för hen som skulle opereras. (s. 324)
”Andra läkare har vittnat om sin vämjelse inför denna hantering, som de emellertid aldrig vågat kritisera inför sina överordnade. Ingen biskop eller förbundsordförande har någonsin invänt mot steriliseringsverksamheten. Men i Riksarkivet vilar protestbrev från bypräster och lokala fackklubbar. Ett fall är särskilt upplysande: på en namnlista hade två arbetsgivare och femton arbetare krävt att deras steriliserade kamrat skall få se på vilka grunder som han befunnits vara sinnesslö”. (s. 324)
Så blir inte fallet. Ansvarige läkaren, Medicinalstyrelsen och Regeringsrätten var eniga i sitt svar, och det ger bland annat uttryck för att man inte vill att fallet ska dra till sig mer onödig publicitet än det som två arbetsgivare och femton arbetskamrater redan åstakommit. (s. 324)
Zaremba understryker att hans hypoteser, resonemang eller ”indicier” som han framför boken behöver prövas, och att det behöver forskas mer om detta. (s. 266) (Riksdagen tillsatte en utredning med anledning av Zarembas artikelserie i DN om steriliseringarna som föregick boken, se här).
Zaremba varnar för faran med avsaknad av maktpluralism (s. 325) och citerar från sociologen Zygmunt Bauman:
”Det individuella moraliska samvetets röst hörs bäst i larmet av politisk och social oenighet. ” (s. 327)
I ett totalitärt samhälle tystnar alla röster utom diktaturens, och även om människor vet inom sig hur snubblande nära det kan vara att bli dess megafon, så vet en genom historien hur det ändå oftast blir så, för det är bara så dess makt kan vidmakthållas: att majoriteten ”förgiftas” i sina sinnen. Författaren Ronald Fangen som upplevde tyskockupationen i Norge beskrev nazismen som en ”andemakt: just som att bli ”besatt” av dess ideologi. Och detta i en av sina romaner ”En lysets engel”, från 1946, utgiven på Gyldendals. Kunskap och åter kunskap, debatter och diskussioner, högt i tak, är en väsentlig del av motgiftet. Kulturen måste få belysa och problematisera världen från alla möjliga vinklar. Inför hot om monokultur och stängda kulturarv är minsta motståndshandling viktig, också de arkiverade. Vi måste fråga oss själva och varandra varför vi, som samhälle och enskilda, var så tysta inför steriliseringslagarna och antisemitismen som präglade 1930- och 1940- talen så starkt. Och fråga oss envar vad det är vi blundar inför eller är tysta om i nutid?
Jag tror på bearbetning, inom en själv, men också tillsammans med andra. Förståelse har alltid med relationen till en själv att göra och behöver definitivt förankras i en själv. Förståelsen är inget som befinner sig ”out there”, något som är externt eller abstrakt utan förståelsen måste förkroppsligas, bli ”embodied”. Men det förutsätter att en tillerkänns ett själv, (ses som ett subjekt) eller en förmåga till att tänka och känna et cetera: en ”demedikaliserad” kropp som förmår känna och reagera, med en motorik som inte är påverkad av neuroleptikans allt annat än subtila substanser. Kort sagt, att inte fråntas sin mänsklighet och främlingsgöras inför sig själv. Just det som hände med dem på mentalsjukhusen och de på Vipeholms sjukhus och liknande institutioner. Men tyvärr också långt in på 2000-talet, kanske till dags datum?
Märk väl att jag inte vänder mig mot medicinering som tillfälligt skydd när man varit med om något fruktansvärt eller hemskt eller upplever ett sådant ångesttillstånd att den enda utvägen är just lämplig medicinering för att sedan förhoppningsvis – risken är hög för att trauman blir ännu mer ”inbäddade” och bortträngda – kunna börja tala om vad som ligger bakom det upplevda tillståndet när ångesten börjar avta och livet återgår i mer normala gängor. Utan det är främst den kemiska lobotemiseringen jag vill åt: Vem tar ansvar för den?
Med förebyggande åtgärder inom vården, (och på andra ställen i samhället), och rätt stöd går det att komma långt och det finns så mycket att göra! Och därmed lämnar man inte människor, varken i nöd eller åt självuppfyllande profetior eller åt något slags deterministiskt tänkande.
Källor, tips och länkar:
Furumark, Anna & Eivergård, Mikael. 2017. När det stör. Örebro Läns museum.
Zaremba, Maciej. 1999. De rena och de andra. Stockholm. Forum förlag.
Se vidare här och läs gärna
Sveriges riksdag. Steriliseringar Kommittédirektiv 1997:100;https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/kommittedirektiv/steriliseringar_GLB1100, se här
https://www.gp.se/ledare/bj%C3%B6rn-s%C3%B6der-startade-inte-kulturkriget-1.99427516
”Arkiverat motstånd”.
”Demokrati ett sätt att leva”
”Vi är här, vi måste ta itu med det”.
Om att ”självdifferentiera” och inte uppgå i ett ”supersjälv”
TALBART 