”Mementum Nr 58″- Rapportserie från Psykiatriskt forskningscentrum, Örebro, handlar om värdegrundsarbete och etik. Den är skriven av forskaren Veikko Pelto-Piri (se tidigare inlägg) och har titeln På väg mot en värdebaserad psykiatri – ett utvecklingsprojekt kring etiska dilemman och värdegrundsarbete i psykiatrin.
Den presenterar ett spännande forskningsarbete som bedrivits av Psykiatriskt forskningscentrum (PFC) i Örebro.
I förordet skriver forskningschefen Lars Kjellin:
”Etiska dilemman kan inte forskas bort, men vi tror att en empirisk bas och en reflekterande dialog – inom psykiatrin, med patientorganisationer och med andra grupper i samhället kan bidra med en utveckling inom tvångsvården.”
Studien hämtar in personalens syn på etiska frågor inom vuxenpsykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin.
Pelto-Piri skriver att de anställda ombads att föra en etisk dagbok under loppet av en vecka. Han beskriver att kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera dagböckerna.
I analysen av dagböckerna framkom tre teman, enligt Pelto-Piri och de är 1/ god vård och bemötande, 2/ lojalitet och kontroll samt 3/ maktlöshet.
Under det förstnämnda temat beskrivs personalens engagemang i arbetet men också problem med att leva upp till idealen som många ger uttryck för, skriver Pelto-Piri.
Vidare redogör han för hur det etiska landskapet, som beskrivs av personal är mångfacetterat, och problem med lojalitet och organisatoriska svårigheter var vanliga. Det är ett oerhört spännande arbete som redovisas och jag rekommenderar alla som är intresserade av värdegrundsarbete och etik att läsa rapporten. (se länklistan) Så jag stannar här.
Jag tror på det här med etiska dagböcker. Den här modellen borde anpassas och översättas till skolans värld.
Dessutom tror jag på mentaliserande samtal, och ett utmärkt sådant, för att inte säga det bästa exemplet på ett sådant samtal, som handlar just om mobbning finns att tillgå på sr.se/P1 Tendens. Jag var mobbaren heter det och sändes tisdagen den 10/4 2018.
Journalisten Sukran Kavak är redaktör och hennes utgångspunkt i det här programmet är yngre och äldre människors berättelser om hur de ser tillbaka på ett tillfälle i livet där de själva varit med och mobbat eller passivt deltagit. Ännu hyser de hopp om att kunna ta det där steget och be om förlåtelse, säga att hen var ledsen och ångrar sig, och det mycket, innan det är helt försent. Det är ett program som borde ut i skolorna på bästa ”sändningstid”. Att skada någon annan innebär också att vi skadar oss själva, även om det kan vara det svåraste att se, och att just det kan ta lång tid att se. Doktoranden och psykologen Johan Kaneko är den som förklarar och mentaliserar kring varför någon mobbar. Intressant är just att han säger att han skulle vilja påstå att alla våra beteenden har någon slags funktion. Mobbaren mår exempelvis bra av att mobba.
För många år sedan gick jag på college och innan jag åkte iväg över Atlanten till Nordamerika, sa min friidrottstränare till mig att om jag stack iväg nu så skulle det aldrig bli någonting av mig (han såg mig som ett löfte på 800 meter).
Det blev mycket riktigt ingen fridrottsträning på den nya platsen. Klubben låg flera mil bort. Jag stod i en telefonkiosk i utkanten av en museumpark ett par gånger och lyssnade till friidrottsklubbens telefonsvarare som jag inte förstod.
Istället gav jag mig ut på längre fotvandringar.
En dag när jag var ute på en av de här vandringarna kom jag in i ett indianreservat (Native American Reservation). Jag förstod det inte först. Jag bara såg ruckliga hus, en del med masonitbrädor förspikade för fönstren, andra med brandskador. Så fanns där bilvrak och en och annan hund. Bakom några av fönstren skymtade någon för att sedan hastigt dra sig tillbaka.
Efter en och en halv två kilometer träffade jag på ett par barn ur ursprungsbefolkningen som lekte bland vattenpölarna på den leriga och slingrande vägen. Vi började prata, de var syster och bror och ville att jag skulle komma med in och träffa deras mamma.
Mamman och jag stod och pratade när hon stelnade till. Jag såg ut genom fönstret och uppfångade samma sak som henne: En man och en kvinna som hoppade ut ur bilen. Kvinnan i dräkt och med portfölj under armen.
De är från socialen, nästan viskade kvinnan. De vill ta mina barn ifrån mig. Hon snyftade till, samlade sedan ihop sig och gick ut för att ta emot kvinnan och hennes manliga följeslagare.
Barnen och jag stod och såg på medan de båda kvinnorna samtalade med varandra.
Situationen var väldigt hotfull och skrämmande för mig. Att tas ifrån sina föräldrar, sitt hem, var det bland det mest fasansfulla jag kunde tänka mig. Och det är det än i dag även om jag numera förstår att det finns tydliga gränser för vad föräldrar får utsätta sina barn för – gränser som den här mamman aldrig skulle vara i närheten av. För mig stod det klart att det här handlande om ett myndighetsövergrepp även om det ordet ännu inte trängt in i min vokabulär.
Jag hälsade på familjen ett par gånger till och jag visste vad jag ville göra: hjälpa barnen med sina läxor inom ramen för skolans obligatoriska program för extraaktiviteter.
När jag berättade om mina tankar för läraren som höll i Social Service, (och var från Kina), sa han:
Innan du drar igång med det här så tillbringa några dagar i skolan och observera barnen från ursprungsbefolkningen. Se hur de har de i skolan, vad de gör på rasterna. Han skickade ut mig på min första ”deltagande observation” , och jag såg vad jag tror att han hade anat: Att de här barnen gick för sig själva, var ”undanskuffade” och socialt osynliggjorda.
En lärare berättade för mig att barnen från reservatet kunde vara borta i dagar på religiösa sammankomster, det här reservatet jag skriver om hade en synkretistisk religion, det vill säga en blandning av den ursprungliga religionen och kristendomen.
Hon beskrev för mig hur barnen, när de kom tillbaka, var trötta och sömniga och hade missat mycket.
Jag var med på en sådan sammankomst, och jag förstod att religionen, den tro de hade/har, var/är det enda kittet i en annars fragmenterad och till spillror slagen värld.
Läxläsningen hölls på min skola, och eftersom vi även hade simbassäng, föreslog jag också att vi skulle starta simundervisning eftersom reservatet låg nära havet. Vi hade världens bästa rektor på det colleget som såg till att resurserna som behövdes fanns tillgängliga.
Första färjefarten över till ön där skolan ligger var den vackraste av vackra resor, och varje gång jag åker över Tjörnbron påminns jag om den för också där öppnar innanhav på innanhav upp sig som en övärld hämtad ur Ursula Le Guins, (1929-2018), böcker. Vi var tre svenskar där.
Så man kan säga att istället för friidrotts träning, så fick jag något mycket värdefullare.
När jag läste Pelto-Piris ”Mementum”-rapport slog det mig attt deltagande observation skulle vara en utmärkt metod att tillämpa på skolor där elever upplevt eller upplever mobbning av någon form, eller där lärarna lägger märke till att det sociala och fysiska klimatet på, och omkring skolgården, håller på att försämras och orsaka stress. Metoden borde användas oftare, och vara ett led i kampen mot rasism och mobbning, också på arbetsplatser och andra platser och institutioner.
Kanske kunde en skola i Göteborgsområdet som står inför problem kontakta Institutionen för Socialt arbete och fråga om det finns 2:a eller 3: e års studenter som, mot betalning eller som ett led i uppsats skrivande, vill åta sig ett sådant uppdrag. Det kanske till och med skulle ge mer än vad en dyr konsultutredning skulle göra.
Föräldrar, ja hela civilsamhället, borde engagera sig mer för värdegrundsarbete och etik i den form som Pelto-Piri beskriver, inte minst med de etikcafèer som han har initierat inom psykiatrin i Örebro.
/ Helena Maria
Länkar:
Rick Roderick, (rickroderick.org) :The disappearance of the human:https://www.youtube.com/watch?v=hP79SfCfRzo
Sukran Kavat (red.) https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1054172?programid=3381
OBS:(Se gärna programmet Rösterna i huvudet på Vetenskapens värld som Anna-Karin tipsat om och som bara kan ses fram till den 9 maj)
Daniel Mackler; https://www.youtube.com/watch?v=VhpF9jC3a18
TALBART 