(uppdaterad 2023-06-05)
Det ”kvalificerade” samtalet får inte stanna av eller exkluderas. Inte heller det kvalificerade psykoterapeutiska samtalet.
Psykoanalytiker och docenten i idé och lärdomshistoria Per Magnus Johansson befarar att det kvalificerade psykoterapeutiska samtalet kommer att exkluderas i framtiden och att, som det ser ut i dag, att det enklaste och ”effektivaste” kommer att vara den farmakologiska behandlingen.
Det här framkommer i ett podavsnitt ”Oron för framtiden” som är inspelat under ett föredrag som Per Magnus Johansson höll i Malmö tidigare i år och som arrangerats av St. Lukas-stiftelsen i samarbete med studieförbundet Sensus.
I någon mening, enligt ”ringarna på vattnet” – talesättet, vill jag tro att det kvalificerade terapeutiska samtalet bidrar med något, och något värdefullt, till övriga samtal i samhället. Och det samtalet är oftast inte främmande för det existentiella eller andliga, det filosofiska eller kulturella där själva oförutsägbarheten; att inte sitta med alla korten på handen ingår i själva samtalet. Det är en pågående utforskning, en pågående process som också påverkas av det rum och den miljö man sitter i. Men det är en ”reserverad plats”, en plats, ett ”reservat” (eller helt enkelt fristad, även om det kräver mod gång på gång att träda in över tröskeln) för den som fått förmånen att gå i terapi, hänvisats eller har bestämt sig för att ta det steget. Att de här platserna och samtalen – det terapeutiska samtalet- som förs på dessa platser skulle utgå känns outhärdligt. Dessa bidrar också (terapeuternas kunskap och de utbildande universiteten) till en kunskapshöjning i hela samhället. Hur kan kvalificerade terapeutiska samtal bli ”otidsenliga” till förmån för farmakologisering? Just när så många psykiatriker och läkare kritiserar ”medikaliseringen” överlag, hur den tillåtits gå för långt. Medikalisering enligt NE är förhållandet att ett problem som i grunden inte är av medicinsk karaktär diskuteras eller behandlas som en medicinsk företeelse. Inom psykiatrin tilläts neuroleptika-användningen breda ut sig över årtionden med en topp av övermedicinering under 1980-talet (Lundin & Mellgren, 2012). Det är inget annat än en avsevärd och grotesk förminskning av människovärdet, om det som Per Magnus Johansson fruktar tillåts inträffa. Ett människovärde som redan är satt under devalvering när inte tillräckligt med förebyggande åtgärder sätts in så att människor kan leva liv med hälsa, och leva så meningsfulla liv som möjligt.
I det här inlägget refererar jag till enbart en liten del av det som Per Magnus Johansson föreläser om i poddavsnittet, och som alltid är det bäst att lyssna på hela avsnittet för utan hela sammanhanget föreligger risk för missförstånd – avsnittet ligger på knappt 30 minuter. Det är bara att hoppas på att politikerna, läkarna och vi övriga i samhället inte faller för det ”enklaste och effektivaste” in absurdum igen för det har redan visat sig på många sätt inom vården och samhället att det enklaste och ”effektivaste” långt ifrån alltid är det bästa. Det visar sig genom ungdomarnas ökade psykiska lidande, ökningen av självmord även bland äldre och sist men inte minst, klimatkrisen och den oerhörda miljöförstöring som lett fram till denna på grund av att politikerna satsat just på det enklaste och ”effektivaste”, och där överexploatering och nattning av äldre vid fyra- tiden på eftermiddagen bara är ett par exempel.
Per Magnus Johansson menar även i föreläsningen att det finns en retorik kring att ingen ska bli exkluderad, men påpekar att människor blir exkluderade på grund av det man skulle kunna kalla det psykiska lidandet och diagnoserna med påföljden att medicineringen får mindre konstruktiva och inkluderande effekter än man skulle önska.
Forskaren och sociologen Zbyszko Melosik vid Adam Mickiewicz-universitetet i Poznan talar om ”fatal infatuation with medicine”, (2017), – ett talande uttryck. Uttrycket är taget från hans artikels sammanfattning (abstract); artikeln har titeln ”Discourses of Medicalization and Pharmacologization. Reconstructions of human identity”, och är publicerad i en polsk akademisk tidskrift, (se länk nedan). Den korta sammanfattningen beskriver bland annat att Melosiks artikel undersöker den moderna människans ökande beroende av diskurserna om medikalisering och farmakologisering. Han presenterar de huvudsakliga sociokulturella tendenser associerade med den och analyserar – från ett kritiskt perspektiv -konsekvenserna av en identitetsmässig ”fatal förblindelse i medicin.
Men vad är då ett kvalificerat samtal? Vad jag förstår så är det just det psykoanalytiska eller terapeutiska samtalet; samtal med en utbildad person. Kanske kan ett själavårdande samtal i någon mån räknas dit; jag tänker mig i någon mening ett samtal över tid. Men det finns kvaliteter i det ”kvalificerade” eller professionella samtalet som jag skulle vilja lyfta fram (och som kan ”transcendera” och återfinnas i andra sammanhang): närvaron och det emotionellt responsiva ”vittnet”. Beskrivningen har jag funnit hos författaren och psykoanalytikern Donnel B. Stern:
”We need an emotionelly responsive witness, even if that witness is imaginary, in order to know and feel our experience to fall into a satisfying narrative order. The origins of the witness lie in earliest infancy, in the roles played by responsive parents in reflecting back to us a version of ourselves that eventually becomes the self; and later in life, in similar fashion, we need a witness to heal ourselves.”(Stern. 2010:xvii)
The ideal of psychotherapy and psychoanalysis, like the ideal of true conversation, is the relatedness of I and Thou, skriver Stern vidare. ( s. 28)
Vi människor behöver det ”goda samtalet”, true conversation, oavsett om vi är inom psykiatrin eller inte, och vi behöver de människor som är familjära med dessa samtal, har erfarenhet av dem och kan visa på dem. Att hela trauma eller läkas handlar inte om ”happy-go-lucky,” även om man måste ha tur för att få en psykolog som är bra och känns rätt för en – om man överhuvudtaget får eller har råd att gå till psykolog. Olika faktorer kan spela in.
Donnel B. Stern har tänkt mycket kring vad som utgör ett ”gott samtal”, men snarare i termer av ”det genuina samtalet” och den samarbetande och autentiska dialogen, psykoanalytiker som han är. Och den som har haft mest påverkan på honom i det tänkandet är den hermeneutiska filosofen Hans-George Gadamer, skriver han i sin bok, och citerar honom:(s. 25)
” ( ) Thus a genuine conversation is never the one that we wanted to conduct. rather, it is generally more correct to sayt hat we fall into conversation, or even that we become involved in it. The way one word follows another, with the conversation taking its own twists and reaching its own conclusion, may well be conducted in some way, but the partners conversing are far less the leaders of it than the lead. No one knows in advance what will ”come out” of a conversation. Understanding or its failure is like an event that happen to us. Thus we can say that something was a good conversation or that it was ill fated. All this shows that conversation has a spirit of its own, and that the language in which it is conducted bears its own truth within it – i.e., that it allows something to ”emerge” which henceforth exists.” ( Hans-George Gadamer (1965/2004, s. 385, citerad i D. B. Stern, 2010).
Kanske är det, generellt sätt, den konversationens alldeles egna ”spirit” som vi måste vara särskilt rädda om.
/Abdelhamid och Helena
Källor, tips och länkar:
Donnel B. Stern. 2010. Partners in Thought. Working with Unformulated Experience, Dissociation, and Enactment. Routledge, Taylor & Francis Group.
https://apcz.umk.pl/PBE/article/view/PBE.2017.023
https://www.lakaremedgranser.org/texter/medikaliseringen
[Hämtad: 23-06-04]
”Att kunna stå ut med ovisshet” – en del av en terapeuts vardag.
ttps://kunskapsguiden.se/omraden-och-teman/arbetsmetoder-och-perspektiv/levnadsvanor/radgivande-samtal-levnadsvanor/#:~:text=
https://www.svenskakyrkan.se/lundsstift/nyheter/unikt-initiativ-med-gratis-terapeutiska-samtal-
[Hämtad: 23-06-04]
https://www.wpr.org/sherry-turkle-reclaim-conversation-create-spaces-talking-sans-devices
[Hämtad: 23-06-04]
Inga-Lena Bengtsson, Camilla Pauli, Åsa Pravitz, Karin Rhode, Heidi Skantze och Gudrun Willen. 2002. Själ och hjärna (meets brain) – argumentet för psykoterapiobligatoriet. Läkartidningen, Debatt. Nr 9, 2002, Volym 99.
[Hämtad: 23-06-07]
TALBART 