Månad: mars 2022

– Det pågår ett haveri vad det gäller rätten till bostad i Sverige i dag, framhåller Tove Samzelius, tematisk rådgivare för Rädda barnen och är doktorand i socialt arbete vid Malmö universitet. Hon var en av föreläsarna vid seminariet ”Varför är sjukvård och skola självklara välfärdsfrågor – men inte bostaden?” som ägde rum 2019 på Andra Lång i Göteborg (se här). Rubriken var ”Varför uppfylls inte välfärd vid hemlöshet?”

Innan Tove Samzelius inledde varnade hon för att det var en mörk bild som hon skulle måla upp.  Hon ville visa oss verkligheten bakom barnfattigdomen, den verklighet som hon forskar om, och detta sju månader innan Barnkonventionen träder i kraft och blir lag i Sverige. De människor hon följer i sin forskning är ensamstående mödrar i hemlöshet i så kallade utsatta områden.

Samzelius poängterar att dessa kvinnor lever utan välfärd. Hon definierar välfärd som att ha skydd, att ha trygghet, allt det som man inte har när man är hemlös.

Vad händer när alla inte är jämställda nog att lyckas? frågar hon,  och pekar på ökade klyftor: Barnfamiljer och särskilt ensamstående med barn som är utrikesfödda och som har låg inkomststandard har ökat med 40 procent. Ökad fattigdom och ökad hemlöshet hänger ihop. Det leder till en ond cirkel av informella boenden i Göteborg och Stockholm. Det finns företag som vill hjälpa till att lösa den här hemlösheten, berättar Samzelius. De hyr ut rum i villor till både ensamstående och familjer. Det finns även andra akuta boendeformer.

Den dolda hemlösheten – hur ser den ut?

Hon hänvisar till socialstyrelsens fem punkter om hemlöshet.

Socialstyrelsen tar bland annat upp att människors liv är mer komplicerade, de passar inte smidigt in i de vanliga kategorierna. Hur definierar man akut hemlöshet? En natt har man kanske boende och inte nästa?

Dold hemlöshet fångas inte riktigt upp, berättar Samzelius. Finns människor i hemlöshet när myndigheterna utför sin kartläggning fångas de inte upp.  Hon redogjorde för att det svårt att se hur många barnfamiljer som egentligen lever i hemlöshet. En hemlöshet som är Socialtjänstens ansvar enligt 1 & i Socialtjänstlagen.

Det finns en individualiserad syn på fattigdom i dag, hävdar hon, där du själv  är ansvarig, där du själv måste hitta ett boende. Barnfamiljer utan problem anses inte vara en utsatt grupp. Den vuxnes ansvar går före.

Individens ansvar eller barnens bästa?  frågar Samzelius. Vilket ser vi till? Hon menar att barnfamiljen hamnar i ett slags mellanrum.  Enligt biståndsbedömningen så ligger ansvaret på individen och dess aktivering. Människor som är arbetslösa och saknar bostad ska själva klara av uppgiften att fixa jobb som bådadera. Att applicera de här reglerna på aktivering är häpnadsväckande enligt de kollegor som Samzelius tidigare jobbat med i England.  Aktiveringskrav i samband med bostadslöshet har blivit svårare. Dessutom måste man visa att man söker bostad i hela Sverige.  De ska vara beredda att rycka upp sina barn från skolor för att flytta till en annan plats.  Personerna vet inte var man ska ta vägen. Vet inte var man ska ta vägen. De går till moskéer och församlingar och där finns ofta medkänsla och barmhärtighet mot främlingar så de här människorna hamnar sällan utomhus. Istället kan de bli hänvisade till lägenheter där de kan få bo, oftast hos någon. Men många gånger sover de i källare eller i tvättstugor.

Men vart tar de här barnen vägen? frågar sig Samzelius. De följs inte upp. Ofta flyter de runt utan myndigheters vetskap. Något som inte kan förekomma i England, jämför Samzelius, för där har man inrättat ett system så att människor inte ”flyter omkring” och kanske just försvinner.

Ofta har de här ensamstående kvinnorna en historia av våld i nära relationer.  Kringflyttandet, att inte veta var man ska sova nästa natt och så vidare får konsekvenser för barnen. Exempelvis för den psykiska utvecklingen och hälsan.  För utbildning, och för självkänsla och identiteten.

Även kvinnorna drabbas av psykisk ohälsa, och får svårigheter att arbeta och fullfölja sina livsplaner.

Tove Samzelius betonar att något fler kommuner nu har uppsökande verksamhet till personer som riskerar att förlora sitt boende men fortfarande har få kommuner en övergripande plan för att motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. Barnens situation behöver uppmärksammas, fortsätter Samzelius. Knappt var fjärde kommun har en rutin om att söka och följa upp barnfamiljer med hyresskulder, för att förebygga avhysning. Grundläggande är att ett barn alltid behöver en bostad – en plats att kalla ett hem. Det är Tove Samzelius huvudbudskapet.

/Helena Maria

För oss är människan i centrum, framhöll Hyresgästföreningens verksamhetschef Rebecca Palosaari- Fogler på seminariet på Andra Lång i Göteborg 2019 som gick under rubriken ” Varför är inte sjukvård och skola självklara välfärdsfrågor – men inte bostaden?” (se här) Hon var också en av de i raden av talare som tryckte på att bostaden är en mänsklig rättighet.

 – Jag vill försvara rätten att bo, underströk hon.

Flera talare refererade till ”tunga skrifter” som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Regeringsformen när det gäller rätten till bostad.

Palosaari-Fogler talade också om att människor måste ha råd att bo. Hon påpekade att det finns ett behov av billiga bostäder billiga bistäder, och menade att hyresrätter kan vara allt från villa, gård till höghus. Det ska också vara roligt att bo.  Som exempel på det senare poängterade hon vikten av levande mötesplatser i närheten av bostadsområdena, och ett levande centrum där människor också bor, inte bara arbetar eller vistas.

Hållbarhet var en annan aspekt som Palosaari-Fogler fokuserar på. Det är utifrån den aspekten hon vill se billigare bostäder med nyare upplåtelseformer, och skickade frågan vidare till Framtiden och CBA om de jobbar med det?

Ola Nylander, professor i bostadsplanering, CBA, Chalmers, gav också en kort historik över hur ”bostadsfrågan” sett ut i Sverige.  Detta för att vi enligt honom är tillbaka i en bostadsnöd: Sverige har numera sämst bostadsstandard i Europa.

Han skissade också upp hur bostaden började bli en politisk fråga omkring 1920. Dessförinnan hängde det på individen att fixa bostad. Staten var inte inblandad, och det här med bostad sågs inte som en välfärdsfråga, underströk han.

Att den blev det berodde på att svensk industri började bli världsledande på vissa områden och människor behövdes till industrin. Man kom framtill att marknaden inte kan styra infrastruktur och bostadsbyggande, berättar Nylander. Han redogör vidare för hur det cirka från 1930 till 1990 togs ett hårt grepp om bostadsbyggandet. Under den perioden föddes också tanken på bostaden som en rättighet, men också rätten till arbete och rätten till utbildning. Under den perioden byggde Sverige mest bostäder i världen. 1900-talets största fråga var att bygga bort bostadsbristen, framhöll Nylander och berättar att det var så Miljonprogrammet kom till. Det blev till och med ett överskott.  Professor Nylander lyfte fram att under 1990-talet förändrades bostadspolitiken. Bostaden blir en vara på marknaden som allra andra när regeringen Bildt kommer till makten. Byggnadskostnaderna accelererar. När Ingvar Carlsson blir statsminister fortsätter detta, framhåller Nylander, så det var inte så mycket en vänster-höger-fråga vid det laget.

Det var flera talare som under seminariets gång framhöll att det är dags med en ny bostadspolitik. Det var ganska tydligt bland åhörarna också att om bostaden ska vara en grundlagsskyddad rättighet och en mänsklig rättighet så kan inte bostaden tillåtas vara en vara på en marknad som nuläget är.

/Helena Maria

Solen lägger sig över Öresund och skapar glitterbälten dagen när vi är på väg till Niva.

Nivagaard målerisamling är ett privat konstmuseum som ligger i Niva, fem kilometer söder om Louisiana. Det ligger alldeles i utkanten av samhället. Vi promenerar dit och anländer strax innan museet öppnar. Det ligger ett gyllenvarmt sken över åkrarna. Medan vi väntar tar vi en tur i den vackra trädgården, charmigt vildvuxen på sina ställen buskage av rhododendron och azaleor som väntar på våren och försommaren. På sina ställen bänkar, till och med en kulle från vilken man kan blicka ut över ängsfält som sträcker sig ner mot havet. Vi går längs vindlande, labyrintiska stigar, stannar till vid ett vattendrag. En riktig sagopark, kommenterar min boendestödjare Elisabeth Nitescu. Glaeser heter arkitekten som skapade parken.

Vi promenerare drar oss inomhus. Museet har öppnat och jag köper min entrébiljett.  Jag är inne på specialutställningen ”Kunstnersbröder”. Den handlar om konstnärerna och nära vännerna L. A Ring och H. A Brendekilde.   Den permanenta utställningen på museet innehåller verk från renässans barock och dansk guldålder.

Tavlorna ackompanjeras av tydliga skyltar med information om konstnärerna.  Det förklaras att det inte var givet att de här två skulle bli konstnärer eftersom de båda kom från fattiga omständigheter.  Deras bakgrunder gjorde att de engagerade sig politiskt för lantarbetarna och bönderna. Landsbygden och dess människor stod i fokus för deras måleri. Jag läser i informationstexten att de upphörde med sitt engagemang för lantarbetarna och bönderna när dessa fick bättre villkor.

 Laurits Rings och Hans Brendekildes dopnamn var bådas Andersen, men när de båda kom in på Konstakademin i Köpenhamn där de också träffades bytte de ut sina efternamn mot Ring respektive Brendekilde. Namnen kommer från de samhällen som de växte upp i, Ring ligger i närheten av Naestved och Brendekilde på Fyn.

Hans Andersen Brendekilde föddes i april 1857 och 1877 antogs han vid den Kungliga konstakademin. Laurits Andersen Ring såg dagens ljus den i augusti 1854 och kom in på Konstakademin 1875.  L. A Ring kände sig aldrig riktig hemma på akademin och tog bland annat lektioner för målaren P. S Kroyer.

Jag läser vidare om att L.A Ring var inåtvänd och hans kamrat och ”Kunstnersbroder” H. A Brendekilde Extrovert. I början var ofta Rings målningar landskap utan människor, Brendekildes motiv med människor.

1883 dör L. A Rings far och tre år senare hans bror. När detta sker förlorar L. A Ring sin tro på Gud och på tillvarons djupare mening. Han målar då ”Den gamle kone och döde”, 1887, står det. Medan L. A Ring omtalas som melankoliker och tungsint och utan bestämt motiv i denna period sägs det om Brendekilde och att han var en ”lys-seer”. Hans landskap befolkades av människor och han beskrivs som optimist.

På ordrupgaard.dk/ läser jag att en vändpunkt kom för L: A ring 1896 när han gifte sig med Sigrid Kähler. Äktenskapet ”markerar ett nytt och lyckligare livsavsnitt förd en då 42-åriga Ring”, betonas det.

Det finns mycket mer att tillägga om de båda konstnärerna, men jag hänvisar den intresserade till att söka mer information på egen hand – inte minst att åka och se utställningen som pågår fram till den.

Mot slutet av deras liv är det L.A Ring som är den mer framgångsrika av dem, men deras respektive ”dalar och toppar” påverkar inte deras vänskap som består livet igenom. De var också trogna sina rötter, glömde inte var de kom ifrån som deras byte av efternamn redan tidigt inskärpte. Trots att oddsen var emot dem tog de sig till Konstakademin och blev några av Danmarks mest uppskattade konstnärer och är det fortfarande.

Utställningen visar också hur liv och motiv är sammanvävda för de båda konstnärerna. Även om ett verk kan stå på egna ben så att säga, och ska tolkas på sina egna villkor, så kan jag inte låta bli att tänka på årets Nobelpris i litteratur. Det är ju människan bakom verket som hämtar priset, inte boken eller böckerna i sig – var det verkligen nödvändigt att ge priset till en folkmordsförnekare?

Jag berörs av landskapen i olja som Ring och Brendekilde har målat fram, av vägarna som leder från och tillbaka, som leder bortom, försvinner bakom kröken. Jag fascineras av hur vägarna väcker min längtan och min nyfikenhet, hur jag skulle vilja vandra längs dem.

Under bussresan ner till Helsingborg far landskapet förbi.  Himlen är fortfarande rödstrimmig. På en äng ligger får med huvudena lyfta och öronen på skaft. På håll ser jag en hund och den förklarar fårens koncentrerade uppmärksamhet.

/ Helena Maria

Hans pappa lät besviken när han ringde. Som om han störde, och gav sin pappa mindre önskvärda känslor som dåligt samvete.

Han sparkade på stenarna på marken med foten. Han var otålig, det enda han ville nu vara att komma innanför dörren till McDonalds, beställa och sedan långsamt äta upp sin Dubbel Mac, och känna hur lugnet återvände. Se på de andra runtomkring och inte längre vara ensam.

Kanske skulle han mod till sig och ringa på hos tant Berta, fast han bar sig så konstigt åt sist han var där. Han tackade inte för maten utan bara reste sig upp från bordet så häftigt att stolen stöp i golvet.  Tallriken med köttfärsås och spagetti var bara halväten när han gick. En tanke hade nämligen slagit rot hos honom som inte ville släppa utan gnagde på om att hans mamma inte tyckte om honom.

Bara för att försäkra sig om motsatsen var han tvungen att springa hem för att kolla.  Se om hon var glad eller ledsen, om hon öppnade armarna för att ta emot honom i en kram eller inte, om hon överhuvudtaget kom ut i hallen. Om det så bara var för att se så han tog av sig skorna ordentligt och ställde dem på skohyllan så skulle han ta det som ett tecken på att hon älskade honom.

På väg hem mellan Bertas uppgång och uppgången där han bodde med sin mamma kilade sig nya tankar in, mer optimistiska:

Hon hade kanske lagat kvällsmat och satt hemma och väntade på honom medan han glömskt och glupskt åt av tant Bertas mat.

Så inte konstigt att han genast begett sig hem. Utan så mycket som vare sig ett tack eller hej då till Berta. Känslan i bröstet hade varit för akut.

Han rodnade vid minnet. Dessutom hade han inte alls varit väntad där hemma. Hans mamma hade inte lagat mat utan höll på att lackera sina tånaglar i badrummet.

När hon varse att han hade stormat in i lägenheten utan att ta av sig skorna, skrek hon elaka ord åt honom. Och då plötsligt hade han ångrat han att han hade sprungit ifrån den goda maten hos tant Berta. Han hade känt hur tårarna hade börjat pressa sig upp genom ögonen, men han hade tryckt dem tillbaka.

Han såg på familjerna runtomkring sig på McDonalds. Glassen smälte i sin plastbägare för han var så upptagen med att iaktta barnfamiljerna runtomkring sig. Allt insöp han.

Efter en timme gick han till köpcentret och kollade på olika grejor. Dels i sportaffären där han provade fotbollskor fast han aldrig hade spelat fotboll. Han kände med handen på dubbarna på undersidan, strök över dem. Snörade på sig skorna och gick några varv framför spegeln. Arne fotbollsspelaren, det skulle vara något det.

– Kan jag hjälpa dig med något? undrade ett affärsbiträde och mötte hans blick.

– Det behövs inte, sa han. Jag har precis provat klart, jag ska inte köpa något i dag.

Därefter gick han till klädesaffären ett par butiker bort och provade jackor. I en leksaksaffär gick han runt och tittade om det kommit in några nya elektroniska prylar sedan han var där sist. Han hade tjugo kronor över så på ett bageri köpte han en kanelbulle som expediten la ner i en papperspåse med konditoriets logga och sträckte fram till honom över disken.

Han knycklade ner bullen i jackfickan så länge. Han skulle äta den senare.  Han vandrade runt på Backaplan, och andades snabbt, en aning för snabbt.  För att försöka lugna ner sig gick han en sträcka utmed Svartebäcken. Dess strömhastighet var trög och tjockflytande och vattenytan helt utan vattringar. Bäckens färg var gulbrun, den var full av skräp och lukten vedervärdig. Det var som naturen vred sig av smärta under hans fötter upplevde han.

 På en loppis såg han mobila stånd i skåpbilar och alla slags bilar.  Några träd stod bildade en dunge längre bort. Han gick och ställde sig i trädens skugga. Den magiska förmågan hade förskingrats, runnit ut och lämnat honom. Det gick inte längre att låtsas för sig själv att allt var bra.

När han kom till området där han bodde såg han en gestalt i gul jacka på väg ut ur en port. Han var på väg att ropa hej när han såg hur figuren backade in i porten igen. Det var kanske inte Affe han hade sett.

Arne drog i kepsen, rättade till den.  Sedan tog han fram bullen och började äta av den medan han dröjande gick mot sin port.

/Helena Maria