Enligt apnews.com, och skribenten Sam Mednick, (25-09-12) vägrar allt fler reservister i Israel, med stöd av sina mödrar, sina inkallelseordrar till militären trots risken för påföljder.
Givetvis är inte Jesus ”låst” inom ett parti. Men däremot tror jag vilken Jesusbild man har påverkar var man lägger sin röst. Bild: talbart.blog.
I förrgår förtidsröstade jag. Jag tror på Herren Jesus Kristus och en öppen kyrka, en folkkyrka där alla är välkomna. Jesus ber mig se verkligheten som den är. Han kommer inte med rosa filter. Där jag är möter Han mig, hör min minsta suck, bär mig när jag är på väg att ge upp. Men Han frågar också om jag gav Honom något att äta när Han var hungrig…Det finns något uppfordrande i evangeliet, se: https://www.bible.com/sv/bible/154/MAT.25.35-40.B2000
Jesus ber mig att se Honom i mina medmänniskor. En gång i min barndom hörde jag om en man som gav sin ytterrock till en frysande hemlös. Han frös förmodligen själv, men värmdes av sin gärning och Guds kärlek.
Överallt, i Sverige och runt om i världen, gör människor goda gärningar: Dygnet runt utförs goda handlingar. Många utsätter sig själva för fara för att kunna hjälpa andra. Tack gode Gud för dem. Att vara kristen är inte efter förtjänst, utan av nåd. Jag får komma i all min ofullkomlighet till Jesus.
I ett inlägg från den 18 december 2019 skrev jag om ett möte och intervju med psykologen och psykoterapeuten Birgitta Fält:
”Det var väldigt fint för mig att få träffa Birgitta, och få prata i termer av min barndoms tro: Tryggheten i det gemensamma språket, och samtidigt vara accepterad som den buddhist jag var. Men så bedrev Birgitta Fält också samtal med människor från olika trosinriktningar, så jag förstod att det kändes naturligt för henne att inte möta människans religion utan människan som förkroppsligar den.”
Birgitta Fält nämner att det inte är ovanligt att människor, när de blir äldre, söker sig tillbaka till sin barndoms tro och religion. Till sin ”hemlandston”. Hennes ord blev profetiska i mitt fall.
I tidningen Dagen den 5 september skriver Hanna Simonsson så fint om att vi ser med den blick vi själva blivit sedda med.
”Vår frihet handlar inte om vilka ramar människor sätter upp. Det är inte det som gör oss till rätt sorts kristna. Det handlar om de ramar Gud har gett oss. Och inom dem får vi vila i att Jesus ser sin blick på oss. Med den blicken får vi försöka se de människor vi möter. Däri får vi friheten med Kristus.”
Kanske är det också därför mitt val i kyrkovalet blivit som det blivit. Inte därför att Jesus tillhör ett parti, utan därför att den Jesus jag möter i evangelierna ständigt för mig tillbaka till människan framför mig.
Demokratin lever eller dör med människors förmåga att tala med varandra.
I en ledare i Sydsvenskan skriver Jesper Sahlin att stödet för demokratin i Sverige framstår som betryggande, men att det ändå skaver att den unga gruppen värderar demokrati lägre än vad den äldre jämförelsegruppen gör. Han har tittat närmare på siffrorna i rapporten ”Så tycker unga 2025 – Demokrati och viktiga samhällsfrågor från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor”, (MUCF).
Ur den framgår att bara var femte ung person tycker sig ha stora möjligheter att nå fram med sina åsikter till dem som bestämmer, enligt Jesper Sahlin. Vidare att bara nio av tio, 93 procent, av tjejer och killar mellan 16 och 29 år i Sverige tycker att det är viktigt att leva i ett demokratiskt samhälle. I den äldre jämförelsegruppen är det 98 procent som tycker att det är viktigt att leva i en demokrati, påpekar han.
”Det oroar – att inte tycka sig ha möjlighet att påverka är ju att uppleva sig stå utanför demokratin, att den inte fungerar fullt ut eller mest är till för andra.”
Jesper Sahlin gör ett intressant påpekande när han konstaterar att unga människor visserligen har vuxit upp utan direktkontakt med den kamp mellan auktoritära och liberala krafter som präglade 1900-talet. Men att de…
”Däremot lever unga idag med demokratisk tillbakagång i världen, auktoritära regimer som det ser ut att gå ganska bra för, och ett medielandskap som präglas av polarisering och desinformation.
Så är det också bara 39 procent av de yngre som tycker att människor i allmänhet går att lita på, jämfört med 59 procent bland de äldre. Och ju yngre de svarande är, desto lägre är tilliten.”
Här finns ett gap mellan generationer och erfarenheter som som vi berörde som hastigast häromdagen i en liten grupp av äldre och yngre socialdemokrater medan vi delade på ett par pizzor. ”Vad kan äldre och yngre lära av varandra”? Demokratin lever eller dör med människors förmåga att tala med varandra.
Just prata och kunna diskutera med varandra är viktigt. Ibland behövs inte så många ord, man kan vara överens om att man inte är överens också. Det är ingen apokalyps, som Adam Cwejman skriver i en ledare, 25-09-12. Han skriver bland annat:
”Ser man i världen enbart oupphörliga konflikter och förtryck överallt så betyder handlingen allt och ordet inget. Kirk hade rätt, när vi slutar prata så börjar våldet. Låt mig tillägga att det finns de som inte vill att vi ska prata, utan som slipar knivarna och eggar upp varandra. Det gäller att ha ögonen på dem.”
I sin ledare i Sydsvenskan beskriver Jesper Sahlin att de flesta unga tycker att det är viktigt att stå upp för det man tycker är rätt och protestera mot det man tycker är fel, understryker Jesper Sahlin som också tar upp skillnader i synen på jämställdhet bland killar och tjejer – 23 procent av killarna och åtta procent av tjejerna tycker att den har gått för lång.
Det väcker frågor. Vad ligger bakom att så många unga män upplever att jämställdheten gått för långt?”
Australien arbetar hårt mot att komma tillrätta med både islamofobi och antisemitism och återigen aktualiseras dikten som tillskrivs pastor Martin Niemöller, ”Först kom de...”
Aftab Malik, särskilt sändebud för att motarbeta islamofobi i landet har kommit med en rapport som innehåller 54 rekommendationer till parlamentet och regeringsdepartementen. Han lägger fram en allvarlig bild av situationen för de muslimska samfunden i Australien i en intervju med SBS news.
”My consultations revealed a landscape littered by Islamophobic brushes with humiliation and violence, and hatred and discrimination — and the ordinariness of it was what was very surprising,” he said.”
Det finns också ett särskilt sändebud, Jillian Segal, för att arbeta mot antisemitism.
Redan 2013 varnade Jonatan Macznik, då migrations- och integrationspolitisk talesperson för Liberala ungdomsförbundet, för riskerna med att ställa islamofobi och antisemitism mot varandra. Enkelspårighet, menade han, är farligt.
Aftab Malik är tydlig med att det är viktigt att inte skapa en ”konkurrens” mellan det hat som upplevs av de judiska och muslimska samfunden.
”Not too long from now, I hope we look back at this historic moment and see this as the turning point for addressing Islamophobia and turning words into meaningful action.”
I Sverige upplever många att olika former av rasism håller på att normaliseras. Kanske borde även Sveriges regering och riksdag överväga liknande lösningar, eller åtminstone följa utvecklingen i Australien noga.
Att antisemitism och islamofobi kan se olika ut och vara olika akuta vid olika tidpunkter förändrar inte det grundläggande faktum att inget av dem får normaliseras.
Indien uppmanar Ryssland att upphöra med rekryteringen av indiska medborgare till kriget i Ukraina.
För mig väcker det tankar om Indiens långa tradition av icke-våld, förknippad med Mahatma Gandhi. Oavsett hur dagens indiska politik ser ut på många andra områden finns det något tankeväckande i att en stat markerar mot att dess egna medborgare rekryteras till ett pågående krig.
Lyssna på Kirunaborna och deras kamp för sin plats. Just nu bor vi på en byggarbetsplats.”
Så beskriver bokhandlaren och kulturarbetaren Tora Pääjärvi Lindberg och kommunalrådet Mats Taaveniku situationen i Kiruna i ett samtal med Nicke Nordmark i Förmiddag i P1.
När kartan ritas om och det välkända raseras eller flyttas uppstår ett limbo. Kirunaborna har något viktigt att säga oss om den hemlöshet som kan uppstå när industriell utveckling förändrar ett samhälle i grunden.
”Det är motargument, inte munkavle, som gäller. [ ] Säga vad man vill om Svenska kyrkan. Men vad Svenska kyrkan ska säga, det ska den bestämma själv.”
Men varför är svenska kyrkan så tyst om antisemitismen som möter den nationella judiska minoriteten, om Aaron Isaac och 250-års jubileet? Finns det inte anledning att betona och påminna om religionsfriheten från 1951? Inte minst för att antisemitism inte existerar i ett vaccum; det pågår rasism och hatbrott även gentemot andra religioner och människor, som hatbrottet mot muslimer i Frankrike, se här samt under länkar och tips. Men det får, kan inte innebära att en liten och utsatt grupp som den judiska minoriteten i Sverige, (eller Europa som helhet), ”förbises” och lämnas åt sig själv. Många lever ”osynliggjorda” i Sverige med en enorm ”säkerhetsbudget” bara för att kunna skicka sina barn till skolor och förskolor eller kunna ta sig till synagogan – om de vågar. Judendomen i Sverige kan i värsta fall tvingas leva sina judiska liv underjordiskt – något som var en realitet för muslimerna under Tito. Efter Titos död vet vi med facit i hand vad som hände.
De olika religionerna och trossamfunden och dess utövare behöver varandra; och arbeta tillsammans på att inte dra sig undan eller svika varandra när det verkligen gäller. Bild: talbart.blog
Källa, tips och länkar:
Jesper Sahlin. 2025. Klart att kyrkan ska lägga sig i. Ledare. Sydsvenska Dagbladet. 2025-09-09.
Jag har svårt att lita på mina sinnen, men jag läser rätt. Enligt en artikel i the Guardian av Jonathan Freedland ”Step back and take it in: the US is entering full authoritarian mode”. Jonathan Freedland frågar sig hur han annars ska tolka (read the words) president Donald Trumps nyckelrådgivare Stephen Millers ord till Fox News, (i förra veckan, min anm.): ”The Democrat party is not a political party; it is a domestic extremist organisation.”
Jonathan Freedland avslutar sin fristående kolumn i the Guardian bland annat med (ungefär översättning) att varken Storbritannien eller EU kan fortsätta ”låtsas” för oöverskådlig tid att USA är en stabilt ledande, demokratisk nation. Mindsetet att ”Det kan inte hända här” kommer sig delvis av att människor drar sig för att acceptera en verklighet som kräver – av utländska regeringar speciellt – att man måste tänka om vad det gäller det mesta, resonerar Jonathan Freedland. Han menar att de flesta har inga problem med att tala om Ungern på det sätt som de gör, (om dess auktoritära styre), varken i USA eller utanför, m e n som redan poängterats, det kan ju inte hända här. Enligt Jonathan Freedland är USA för närvarande under omständigheter som akademiker skulle kunna benämna som “unconsolidated authoritarianism”
”The trouble is, people still don’t talk about it the way they talk about Hungary, not inside the US and not outside it. That’s partly the It Can’t Happen Here mindset, partly a reluctance to accept a reality that would require, of foreign governments especially, a rethink of almost everything. If the US is on its way to autocracy, in a condition scholars might call “unconsolidated authoritarianism”, then that changes Britain’s entire strategic position, its place in the world, which for 80 years has been predicated on the notion of a west led by a stable, democratic US. The same goes for the EU. Far easier to carry on, either pretending that the transformation of the US is not, in fact, as severe as it is, or that normal service will resume shortly. But the world’s leaders, like US citizens, cannot ignore the evidence indefinitely. To adapt the title of that long-ago novel, it can happen here – and it is.”
Källa:
Jonathan Freedland. 2025. ”Step back and take it in: the US is entering full authoritarian mode”. The Guardian. 2025-08-29.
Får jag ta med min hund till himmelen? Det var en slagdänga i början av 1980-talet och jag minns den tydligt. Det var Hasse ”Kvinnaböske” Andersson som ställde frågan i låten ”Änglahund”.
Frågan har konkretiserats betydligt sedan dess och det inom kyrkopolitiken. Det läser jag i en gästledare i Kyrkans tidning från den 12 augusti, 2025, skriven av Susanne Wigorts Yngvesson, professor i etik vid Enskilda Högskolan, Stockholm.
Hon beskriver hur inför höstens kyrkomöte (efter kyrkovalet den 21 september) det ligger en motion från Marcus Romedahl (Fisk) som vill att kyrkomötet ska låta kyrkostyrelsen få utreda frågan om ”Gemensamma gravplatser för människor och djur.” Det är välkommet eftersom många människor har nära relationer till sina husdjur, samtidigt som det är viktigt att respektera exempelvis en hunds (canis lupus familiaris) integritet och dess ”art”, se under källa mm.
Den är trots allt närmare sin hundkompis (om den har en) än sin husse eller matte. En hund är till syvende och sist beroende av människan och kan inte kommunicera sitt medgivande till att begravas med sin ägare eller tala om hur den vill bli begravd. Men det här är aspekter som behöver ventileras och utredas, särskilt som folkkyrkan utmanas från högerpopulister som vill styra bort från den öppna folkkyrkan och kanske göra ändringar i kyrkans ”förvaltarskap” så det blir till något krasst ”mammonskt.”
Kanske är det också ett logiskt led med gemensamma begravningsplatser för människor och ett husdjur eftersom att i dödsannonserna är det inte obligatoriskt med ett kors längre utan man kan ha en segelbåt, en hund, en blomma eller något som uttrycker något om den avlidna, och som denna, utgår jag ifrån, oftast har fått välja själv. Tro eller tillhörighet behöver inte alltid uttryckas explicit med korset: behöver inte alltid redovisas. Däremot, om man vill deltaga i nattvarden, ett av kyrkans sakrament, måste man vara döpt i Svenska kyrkan. Som odöpt får man del av välsignelsen. Vi får ha ”hjärtats” tro i Svenska kyrkan. Av nåd är vi frälsta, inte genom lagen.
Så här resonerar Susanne Wigorts Yngvesson, bland annat:
”Särskilda djurkyrkogårdar och minnes-lunder för döda husdjur finns det alltså en praxis kring i Sverige, men att människa och djur skulle vila i samma grav på en kyrkogård är olagligt. Men vad är egentligen den stora invändningen? Det är en fråga som Marcus Romedahl (Fisk) hoppas att höstens kyrkomöte ska besluta om att låta kyrkostyrelsen utreda enligt motionen ”Gemensamma gravplatser för människor och husdjur”. Personligen hoppas jag att kyrkomötet beslutar enligt Romedahls förslag. Frågan rymmer en rad teologiska och filosofiska utmaningar kring människans relation till andra djur, här specifikt husdjur vilka enligt Nationalencyklopedin definieras som ”djur som lever under människans vård och kontroll och som tillgodoser ekonomiska, sociala, estetiska och andra behov”. Redan nu kan man dock ana att vissa frågeställningar i så fall kommer att väckas som handlar om distinktioner och relationer mellan människa och djur, men kanske övervägande frågor av praktisk art såsom begränsningar av antal djur och vilka djur som ska räknas in.Vissa djur har människan kulturellt sett en närmare emotionell relation till, såsom hund, katt och häst, men mindre till fiskar och reptiler som också räknas till kategorin husdjur. Men människan kan också ha en djup relation till kor, som inte räknas in i definitionen för husdjur. Ska de uteslutas på grund av sin storlek, även om den inte har betydelse efter kremering? Det kan också finnas religiösa invändningar på kyrkogårdar där även judar eller muslimer begravs eftersom vissa djur, exempelvis minigrisar, anses som orena. Utan att ha en aktuell empirisk studie att hänvisa till vill jag ändå påstå att svenskars relationer till sina husdjur, särskilt hund, katt och häst, är djupt personlig. Det finns människor som föredrar vänskap med sitt djur snarare än med människor, hundar som räddar livet på husse eller matte och som, var och en, utvecklar sitt eget kynne. ”
I gästledaren i Kyrkans Tidning ger Susanne Wigorts Yngvesson en berättelse om en kvinna och hennes dotter.
”De förstår inte varför det är olagligt att begravas med de husdjur de ser som familjemedlemmar. Det är också därför kvinnan och hennes dotter har anonymiserats. Om jag vore ledamot i kyrkomötet skulle jag ha stött Romedahls förslag om att utreda frågan, för att på sikt få till stånd en förändring i begravningslagen.”
Det här visar också varför det är viktigt att gå och rösta i kyrkovalet. Det handlar om vilken kyrka vi vill ha. Ska den vara till för allt levande eller för bara några få utvalda? Vi får inte glömma Noahs ark. För Noah var inget levande främmande, och så heller inte för Gud. Därför bör alla som är medlemmar i Svenska kyrkan använda sin demokratiska rätt att rösta.
Kyrkan står inför nya frågor om människans relation till djuren och till skapelsen. Frågan om gemensamma gravplatser för människor och husdjur är en sådan fråga som förtjänar både eftertanke och vidare utredning.
För den som vill fördjupa sig i kyrkovalsdebatten rekommenderas även samtalet mellan Amanda Carlshamre (POSK) och Jesper Eneroth (S) i podden Makten och härligheten samt Felicia Ferreiras ledare i Dagen om extremism i kyrkan.
TALBART 