Månad: april 2023

I ett regnoväder kommer Paul Ivory till Caros lägenhet i New York och han vill avslöja den hemlighet som han går och bär på: mannen som utpressade honom och som han underlät att rädda och som därmed omkom. Han anförtror henne också att Ted Tice vet om detta och att han hela tiden trott att Ted berättat om mordet för henne. Caroline är chockad, det har han inte, men i inledningen av boken förstår vi att Caroline anar att det finns något mellan de två männen när Paul anländer i sin sportbil och de två männen ska till att hälsa på varandra:

”Then came the moment in which Ted was almost to blame, since it was he who stopped and looked, and lowered his hand. Whatever spontaneous antipathy announced itself between these two, Paul at least came on, introducing himself and making things possible. Even as his candid glance went over Ted Tice, sizing up and deciding. They did shake hands, but Ted stood impassive while Paul Ivory heaved a leather suitcase from the car and slammet a door. [ ] It was a show of instinct so prounounced that Grace half- turned from the window, waiting for Caro to interpret.” (s. 68)

Nu får Caro förklaringen till Teds avmätthet och avståndstagande, eller distanserade beteende vid Pauls ankomst till Peveter. Samtidigt som hon minns detta berättar hon för Paul om Teds hemlighet: att han hjälpte en tysk krigsfånge att fly.

Ted Tice genomgår en slags psykisk kris i vilken han inte är sig själv när han läser om Caros bröllop: han önskade ha henne bara för sig själv och nu är det omintetgjort.

När han träffar Caro i London efter Adam Vails död är det den stora tunga armbandsklockan hon har på sig som han lägger märke till och drar genast slutsatsen att den måste ha varit hennes makes.

”Her lifted wrist, and her husband there on her pulse keeping track of her time.

I have no happiest memories of her, yet the hours with her have been the best.

Caro said, ‘And then one distorts memory to one’s own advantage, from vanity or remorse. I do anyway. Not you – you were born truthful, and have also been trained in the truth.’ She thought of his work vaguely as ever, imagining a great deal of silence and exactitude.

‘Even through a teleskopet, some people see what they choise to see. Just as they do with the unassisted eye .’ He said, ‘Nothing supplies the truth except the will for it.’ Looking away as if ashamed. I cannot so much as say l’ve been true to her; she has never required that form of truth from me.” (s. 293)

På besök hos Grace och Christian anförtror Caro till sin syster att hon vill åka och besöka Australien och hoppas att systern vill göra henne sällskap; återupptäcka sina rötter, den barndom som de så hastigt tvingades skiljas ifrån. Och jag får uppfattningen att det verkar som Caro är besluten att lägga vänskapen med Ted bakom sig. I alla fall att aldrig mer träffa honom. Grace ”intrigerar” emellertid eller spelar försynen bakom ryggen på henne och talar om för Ted att Caro ska till Sverige och träffa sin styvdotter samtidigt som Ted ska dit på konferens.

De förutsägelser som gjordes i bokens början besannas nu.

Caro omkommer i en flygolycka när hon ska sammanstråla med Ted i Italien. Ted har ombesörjt biljetten och ska själv ta komma efter med ett senare plan efter avslutad konferens. När han får höra om flygolyckan tar han sitt liv. Här anas släktskap med de grekiska dramerna i all sin tragedi.

Men skulle Ted Tice verkligen ha älskat Caro när han väl erövrat henne?

Det är min yttersta fråga när det gäller karaktären Ted Tice. Han är gift med Margaret och har barn, men älskar uppenbart inte sin familj tillräckligt. Hela äktenskapet har varit baserad på en lögn, som det antyds att Margaret också anat. Ted ser inte henne, och gör sig inte besvär med att prata med henne. Hon tar hand om hemmet som om hon vore en hushållerska, undantaget den kompensatoriska hobby som hon har att ty sig till . Det är så sorgligt att föreställa sig. En fasad upprätthålls, fast Ted älskar en annan.

Kunde han ens älska? Han hann aldrig riktigt känna sorgen, än mindre gå in i något sorgearbetet för den förtvivlan, desperation och outhärdlighet han kände när han hörde att planet med Caro hade störtat. Han tog sitt liv. Han hade redan talat om för Margaret att han ville skiljas, att Caro och han älskade varandra.

Kanske är en förutsättning för att kunna sörja att faktiskt älska? Att tillåta sig sörja är faktiskt den största gåva man kan ge sig själv.

Kanske missförstår jag i min läsning av romanen, kanske är jag för moraliserande för jag läser ju romanen utifrån min erfarenhet av att ha vuxit upp i ett av världens mest jämställda länder (och enligt Sociologipodden peakade Sverige i ekonomisk jämlikhet 1980; sedan dess har klyftorna enbart ökat) och tidigt insupit vikten av kvinnlig frigörelse och vikten av självförverkligande. Men vore inte risken eller sannolikheten hög för att Caro skulle få axla samma roll som Margaret om Ted Tice och hon hade gift sig? Utan chans att få utveckla sin fulla potential? Och vad säger att inte Ted Tice bortsett från sitt synliga trauma inte bär på ett osynligt?

Det finns kärlekar som är direkt katastrofala, och kärlekar som är destruktiva. Förhållandet med Paul Ivorys hör till den senare. Båda har dessutom undanhåller saker för Caro.

I och med giftermålet med Adam Vail i New York börjar andra röster sippra in i Caros liv. Paret Vail åker också till Sydamerika tillsammans och det är först här som människor med annan hudfärg (eller snarare pigmenthalt).

Jag ska referera kort från verandan i ett latinamerikanska land där en man står och ser ut över Anderna. (s. 247) Vid ett av borden sitter Caro Vail, hon har en bok vilande i knäet. Vid ett närliggande bord sitter hennes make inbegripet i ett samtal med värden.

Betraktaren av bergen är över femtio och har en haltande gång på grund av en skada. Han har suttit i fängelse och torterats som straff för vissa skriverier men sedan en ny regering hade tillträtt är han numera frisläppt. Hans namn är Ramon Tregéar, och han är poet. Hittills har han tillbringat två år på landsbygden, men klär sig fortfarande som den stadsbo som han i själ och hjärta är. Skulle den dittande regeringen tvingas avgå skulle Tregéar sannolikt dö, antingen genom ett dekret eller genom en arrangerad olycka.

Han frågar Caro om han får sätta sig bredvid henne och hon gör plats åt honom genom att maka på en tidning på stolen bredvid.

”It was October and therefore spring.

Caroline Vail sat on the veranda and said again, No, it was not like Australia. She was thinking, All these places glimpsed in transit. She could not remember who had once said to her, ‘Not travel, but dislocation.’ It might have been Adam, or Ted Tice. ” (s. 248)

Tre kvinnor befinner sig i huset förutom Caro. Det är ägarens fru, hennes syster och en vuxen dotter. De sitter inte på verandan, men ifrågasätter inte att Caro gjorde det. Hon var intresserad av rättvisa och därför som en man. De har rötter i Europa till skillnad från dem som passar upp som tillhör ursprungsfolket. (s. 248)

Roman Tregéar inleder ett samtal som handlar om rättvisa och de talar om hans eget fall. Caro undrar om han inte kan lämna landet innan regeringen byts ut, men eftersom värden (som var med i London när petitionen lämnades in) gått i god för honom är det ingen utväg. Caro ger värden, Vincent, en forskande blick och anmärker till Tregéar att värden är på den rätta sidan var Tregéar säger:

”Better than that, he has no side. Even a right side imposes wrongful silences, required untruths. As the timid say, there is strenght, or safety, in numbers; but solidaritet is an extension of power, that is, the beginning of the lie. The only proper solidarity is with the truth, if one can discover it. [ ] In any groupies there are masters and followers. Even the right side rather dislikes a man who stands alone.” (s. 249)

Ramon Tregéar berättar sin historia på rak arm och Caro beslutar sig för att översätta hans dikter och smugglar med sig en bunt hem. När hon väl översatt dem nappar inget förlag. De svarar att de redan uppfyllt sin kvot av pro bono publico för året. En vän till Tregear för emellertid ut fler dikter för Caro att översätta. Adam, en känd filantrop bland annat, ska också intervjuas i teve om situationen i Sydamerika. På en ledarsida dagen därpå kommer det bland annat att stå:

”Mr. Adam Vail did a clever job in his television interview last night of depicting ‘serious aggression’ practiced by giant American corporations in Latin America (som United Fruit Company, min anm.) with, as he claimed, the connivance and covert support of the United States Goverment. He will draw enthusiastic if automatic applause from irresponsible elements in our divided society. [ ] There was an element of dangerous misrepresentation in Mr. Vail’s remarks, of which his television audience should be aware. ” (s. 261)

Caro sitter och väntar på honom i ett annat rum under intervjun. Hon sitter lite fördolt och tre anställda kommer in i det mörka rummet för att i likhet med henne följa tv-sändningen på en stor skärm. Den ene av dem fällde en kommentar i stil med att altruistiska människor sällan fick några tittarsiffror att tala om. Sedan är det Kennedy, Grisbukten, Vietnamnkriget, Laos och Kambodja och fler namn på tapeten. En vidrig framfantiserad konversation, i stora stycken, rasistisk och nedsättande, och den speglar säkert väldigt adekvat den retorik och krigshets som var i omlopp omkring och under Vietnamnkriget. Det är väldigt skickligt återgivet, jag läser det med obehag och det blir som ett slags deja vu efter att ha hört en del av Trumps tal på radio och tv under hans tid som president…väldigt obehagligt. Dessutom ekar det av ”Nixons tapes”, dvs. det som blev Watergateskandalen.

Men som tur är finns det andra röster, andra samtal. För sedan dess har precis som i romanen andra röster inte bara ”sipprat in” utan etablerat sig, precis det som romankaraktären Ramon Tregear gjorde, som blev utgiven först efter sin död; mördad av den nya regimen som han hade på känn. Exempelvis de författarröster som Lars Håkan Svensson tar upp i ”Från Rhys till Rushdie. Brittisk och irländsk prosa från 1965 till i dag” som gavs ut 1999. Som framgår av titeln tar han bland annat upp Salman Rushdie, Jean Rhys, men också, för att nämna några fler, Jamaica Kincaid, Caryl Phillips, China Achebe, och Kazo Ishiguro; tar upp den postkoloniala litteraturen och hur 1980-talet såg fler och fler författare med dubbel eller i vissa fall flerdubbel kulturell och geografisk hemhörighet framträda och med rötter i det kolonialvälde som började rämna under den första hälften av 1900-talet. (s. 115)

Sheryl Hazzards ”Transit of Venus” kom ut 1980 och med den visar hon hur alla ”vita resonemang” (white supremacy) och diskurser på något sätt ”nått vägs ände” och att det var hög tid att lyssna på resten av jordklotet och göra något åt den globala orättvisan.

När jag såg K-special om Paul Auster på SVT play i påsk tyckte jag att mycket i det programmet så bra sammanfattar det som jag upplever att ”Transit of Venus” på något sätt vill uttrycka och som passerar revy så snabbt om politiken, hemmets sfär och de offentliga samtalen de närmaste årtiondena efter andra världskriget.

Paul Auster kokar ner det som han ser som mest angeläget i några få meningar som handlar om, i programmets svenska översättning, att USA grundades på två faktum: förslavandet av de svarta och utrotandet av ursprungsbefolkningen. Och han menar att innan han och övriga amerikaner kan stå för de brott som finns i deras egen historia tror han inte att de någonsin kan bli friska.

Det är verkligen något att tänka på och överföra till den egna kontexten: Vilka faktum grundades Sverige på som vi måste stå till svars för och göra upp med för attt vi ska bli friska och hela i våra sinnen?

Sverige har till exempel också en urbefolkning mot vilken vi begått svåra brott och övergrepp mot och utsätter för kulturellt folkmord. Vi har antisemitismen och Förintelsen. Och många av de underlåtenheter och övergrepp som har begåtts under i stort sett första hälften av 1900-talet är på något sätt kopplade till rasbiologin och rashygienen, och det finns fortfarande alltid en fara för en passiv eugenik när alla medborgare i ett samhälle inte ges samma förutsättningar vad det gäller exempelvis skola och utbildning. Särskilt som min upplevelse är att vi inte riktigt tycks ha gjort upp med den delen av vår historia. För varför har vissa uttryck från den perioden dammats av och dykt upp igen? Som ”vandel”, ”dårhushjon” och ”vagabonderande”.

Författaren och läkaren Gabor Maté och medförfattaren Daniel Maté skriver i ”The Myth of Normal,” från 2022, att det genetiska argumentet används för att berättiga sociala ojämlikheter och orättfärdigheter som annars är svåra att försvara. (s. 252)

De menar att mycket av det förflutnas ”junk science” – som frenologi och eugenic och så vidare – tjänade en djupt konservativ funktion:

” if phenomena like addiction or mental distress are determined mostly by biological heredity, we are spared from having to look at how our social environment support, or does not support, the parents of young children, and how social attitudes, prejudices, and policies burden, stress and exclude certain segments of the population, thereby increasing their propensity for suffering. (s.252)

Nu är det hög tid att knyta ihop säcken: Som jag nämnt i ett tidigare inlägg ser jag affiniteter mellan ”The Transit of Venus ” och ”The Great Fire” som kom 2003; tematik som återkommer, nystas upp.

Så nästa inlägg ska jag helt kort försöka ge några exempel på tematik som går igen och ”fullbordas” i ”The Great Fire”.

(uppdaterad 230518(

Källhänvisningar, tips och länkar:

Shirley Hazzard. 1980. The Transit of Venus. Penguin books.

Lars-Håkan Svensson.1999. Från Rhys till Rushdie. Brittisk och irländsk prosa från 1965 till i dag. Bibliotekstjänst.

Gabor Maté och Daniel Maté. 2022. The Myth of Normal. Trauma, Illness and Healing in a Toxic Culture. Ebury Publishing.

https://www.svtplay.se/video/eWV6BV1/paul-auster-what-if?id=eWV6BV1

https://sverigesradio.se/grupp/7705

https://poddtoppen.se/podcast/1594910466/sociologipodden/10-det-nya-klassamhallet

https://www.dn.se/sverige/harda-sparkrav-vantar-stockholms-grundskolor/ (hämtad: 23-04-13)

https://www.dn.se/sverige/lararfacket-planerar-demonstration-mot-nedskarningar-i-skolan/ (hämtad: 23-04-13)

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/pro-bono-publico

https://youtu.be/YTsSvHWVZeE (hämtad: 23-04-13)

https://poddtoppen.se/podcast/1649894077/samtal-med-cwejman [hämtad: 23-04-18]

Siri Husvedt om hur ”allt är en enda historia som fortsätter ”.

”1936 års förhoppningar knöts bland annat till rasbiologiska åtgärder”

https://www.norden.org/sv/information/10-fakta-om-jamstalldhet

Caroline Bell försöker forma sin roll som kvinna utan att slaviskt följa konventionen. Hon axlar ansvaret för den äldre halvsystern Dora, känner huvudansvaret för deras lilla familj. Men hon odlar också sina intressen och har förhållanden.

En dag när hon ser ut från ett fönster i sin lägenhet i London möter hon en mans blick. Han står på motsatta sidan av gatan där det ligger ett hotell.

”She leaned, he looked. From her arched figure to his inexorable one was no great distance, and their eyes now met as they might have done in a room. There was momentary, complex stillness until, with a show of normality, Caro lifted her hands and dissolved the spell.” (s. 180)

Nästa dag möttes de igen på Caros kontor. Det visade sig att mannen, Adam Vail, en amerikan som bott några år i Latinamerika, var i Storbritannien med en deputation därifrån. De fyra männen som levde i exil och var med honom vädjade för sina fängslade kamrater och bad om att intervention från brittiska regeringen om benådning. Annars skulle männen hängas eller skjutas. Sådana här vädjanden var inte ovanliga vid nära förestående avrättningar i andra länder. De två brittiska tjänstemännen, kollegor till Caro, var sena och deras budskap var att de helt frankt inte kunde se att en intervention från Hennes Majestäts regering (Her Majesty’s government) skulle göra någon nytta. (s. 181)

Att Adam Vail alls fick någon uppmärksamhet berodde på att han var förmögen:

”Attention was paid him here because he was wealthy and did not come from a gimcrack country like the other petitioners – or the auditors themselves. For these reasons consideration was shown him, although it was plan he had not the authority. When he described certain tortures, the officials became disconcerted, withdrawn, fascinated as if he were discussing in public the act of love.” (s. 181)

Caro hade dagen före hört den här petitionen diskuteras och det var sagt att det var uteslutet att Storbritannien skulle in och i intervenera i andra staters interna angelägenheter. Och Sydamerika tillhörde USA:s intressesfär, precis som det slagits fast i Monroedeklarationen. Man hade faktiskt ringt Washington och fått till svar att det var kontraproduktivt.

Adam Vail ger sig inte utan argumentation. Han får bland annat som svar:

”Any loss of life is always to be regretted. If only we were in a position to assist. I do not mind telling you I feel for your situation very very. Speaking on a strictly personal. I am bound to point out, however, that under existing conditions charges of physical abuse cannot of course be verified.” (s. 182)

‘Even if we produce a man without balls?’

”Mr. Vail, you will not convince me by losing your temper’.

‘The American sat at his ease. ” You are right to reprove me. And I am right to be angry.” (s. 182)

Caro Bell kanske känner igen sig i Adam Vail. I slutändan är hon den av gästerna på den inledande middagen på Peveter som visar ryggrad. Det är som hon har efterlyst den humanism som Vail visar, den hon saknat på sin arbetsplats. När den gästande delegationen möts av något lamt svepskäl och inte bjuds på den utlovade lunchen tar Caro Bell och Adam Vail det i egna händer. Sedan första ögonblicket är det till synes något som dragit dem till varandra och det vi får se utveckla sig mellan dem är en kärlek som leder till giftermål. Det innebär att Caro säger upp sig från sitt arbete. Flytten går till New York och fortsatt engagemang i Sydamerika: Ett arbete och kamp för mänskliga rättigheter har inletts. Och ska man vara riktigt noggrann inleddes det samma dag då de möttes på Caros gamla arbetsplats efter att deras blickar möts dagen förut. Romanens text är så rik på detaljer och jag har inte förmågan att göra den rättvisa, däremot hoppas jag att locka till läsning av ”The Transit of Venus” och Hazzards andra romaner och novellsamling.

Jag får en känsla av att giftermålet bekommer Caro väl. Första tiden vilar hon bara, som om hon behövde en lång återhämtning som skjutits upp gång på gång i London. Maken och hon drar åt samma håll, delar människosyn, värderingar och rättspatos. För första gången i sitt liv får hon trygghet istället för att vara den som ger trygghet. Och hon har någon i styvdottern att ta hand om så småningom enligt Adam Vails önskemål. Han hoppades att Caro skulle kunna älska sin styvdotter Josie längre fram, de första åren var det inte så bra mellan dem utan ganska konfliktfyllt.

”He thought it would be a pity if only the lovable were loved.” (s. 209)

Någon att dela med sig av sina erfarenheter till, inte minst efter Adam Vails död så småningom. Caros giftermål sänder mer eller mindre chockvågor till Paul Ivory och Ted Tice, i synnerhet till den sistnämnde. Paul Ivory och hustrun Tertia begrundar hennes plötsliga rikedom då Adam Vail är mycket förmögen och Paul tror sig veta att att den kommer från bauxit.

Ted Tice å andra sidan genomgår en slags psykisk kris i vilken han inte är sig själv när han läser om Caros bröllop: han blottar en besatthet; han önskar ha henne bara för sig själv och nu är det omintetgjort.

Om det var något eller någon som utmanade vid middagsbordet kvällen då ovädret rasade i inledningen så var det Caroline och hennes förmåga till att överraska eller vara rebellisk och den förmågan att inte vara ”färdigtänkt” eller undergiven i onödan bildar ett driv boken igenom. Jag ska ge ett exempel, men jag återger inte det i sin helhet så det är väl värt att gå tillbaka till och checka upp den fullständiga dialogen i romanen. Den framträder som en teatertablå: Sällskapet sitter vid middagsbordet och professor Thrale berättar att Paul Ivory är så gott som förlovad med Tertia Drake på slottet en bit bort. Han gör reflektionen att det är en modig man som gifter sig med en lords dotter nuförtiden. (s. 15) Speciellt med alla er radikaler runtomkring, lägger han till. Yttrandet var avsett för Ted och Caro eftersom Grace var utesluten från konversationen då hon stod och staplade tallrikar, den ena ovanpå den andra. Ändå var det hon som såg upp och gav sin kommentar: ”Han kanske älskar henne”.

‘Helt rätt’. Professorn är med på noterna och säger att unga människor ska följa sina infall (fancy). Och fortsätter med att påpeka varför inte Caro här, närvarande vid bordet, skulle gifta sig med en mekaniker hon var så sinnad. Blickarna vänds mot Caro som replikerar att hon inte var mekaniskt lagd. (s. 15)

”Sefton Thrale always felt worsted when there was laugher.The girl went on, ‘It’s true, I am not only ignorant but have no affinity for mechanical things. Or for science either.’

‘You owe your existence to astronomi, young women’. Young man, young women; yet they could not say, old man, old woman. The professor was preparing to explain, when Caro said, ‘Do you mean, the transit of Venus’? It was not the first time she had spoiled things.” ( s. 15)

Professorn berättade om James Cook och H.M.S. Endeavour, och resten är historia: Cook råkade ”upptäcka” Australien när han hans egentliga syfte var att skåda och göra beräkningar under ”Venuspassagen den 3 juni 1767. Efter en genomgång av detta historiska händelseförlopp vändes blickarna åter mot Carol, nu var hon ”established as a child of Venus”. (s. 15)

När jag tänker över romanen kan jag inte låta bli att associera till paradigmskiften, som övergången från geocentriska till en heliocentrisk världsbild och vad det kostade exempelvis för Giordano Bruno som brändes på bål av inkvisitionen, avbön för Kopernikus del vad det gällde hans vetenskapliga resultat och förvisning för Galileo. Kanske drar jag det för långt, men medan vissa kanske lever kvar med en ptoleimeisk världsbild är andra redo att omfatta en värld där alla är jämlika. För det är på tröskeln till något nytt som hela romanen utspelar sig. Också vad det gäller dekolonialiseringen som påbörjats. Och kanske är det Shirley Hazzards erfarenheter från Asien och FN med mera som ligger och vibrerar i under ytan? Hon upplevde förmodligen systemet för trögt och låter några av karaktärerna famla efter en ny världsbild. Eller är det så att jag borde skilja hårdare mellan författare och verk utan att blanda in författarens eget liv?

Med Adam vid sin sida börjar Caro arbeta för människors fri- och rättigheter. Då befinner vi oss på 1960-talet. Det är gott om tidsmarkörer. Inte minst genom tidningar som ligger framme och exponerar sina rubriker och bilder. En av karaktäriseringarna av årtiondet i romanen lyder:

”In America, a white man had been shot dead in a car, and a black man on a veranda. In Russia, a novelist had emerged from hell to announce that beauty would save the world. Russian tanks rolled through Prag while America made war in Asia. In Greece the plays of Aristophanes were forbidden, in China the writings of Confucius. [ ] On the Old World History lay like paralysis.” (s. 245)

De flesta kan nog pricka in vilka de båda männen är som åsyftas i paragrafens första mening; den ena president och den andra pastor och ledande i Medborgarrättsrörelsen. Tragiskt mördade 1963 respektive 1968.

Inte ens kapplöppningen i rymden negligeras; berättarjaget har sinne för detaljer som antytts, men också för dialoger.

Jag ska emellertid runda av med ett citat från historikern Ian Kershaw. Han skriver i ”Rollercoaster. Europe 1950-2017″ att de flesta européer omkring 1950 höll uppfattningar eller åsikter (views) som sjuttio år senare skulle komma att ses som bannlysta.

”The Universal Declaration of Human Rights (arising from their catastrophic breach during the Second World War) had been adopted by the United Nations as recently as December 1948, but there was little popular understanding of what it meant in practice. Racist views and blatant racist discrimination were widely accepted and scarcely seen as remarkable. Few people of skin colors other than white lived in European countries. Capital punishment was still in existence, and executions were routinely carried out for people guilty of the worst crimes. Homosexuality remained a criminal offence. Abortion was illegal”. (s. xxiii)

I motsats mot vad jag sagt tidigare blir det ett inlägg till om ”The Transit of Venus”.

Källor, tips och länkar:

Shirley Hazzard. 1980. The Transit of Venus. Penguin books.

Ian Kershaw. 2018. Rollercoaster. Europe 1950-2017. Allen Lane görlag.

Boken om två män som kämpade för ett tryggare och rättvisare rättsamhälle, globalt såväl som nationellt:

Har vi ”glömt” bort en fundamental aspekt av vår mänsklighet?

Det finns egentligen inga genvägar när någon människa mår dåligt. Oavsett om det är orkanstyrka eller kraftiga vindbyar så är det närvaron av en annan människa som behövs. Så mycket mer krävs oftast inte. Bara någon som finns där, som förmedlar lugn med sina jämna andetag. Som kanske småpratar lite. Som inte tränger sig på, men är lyhörd. Någon som stannar, som har förmåga att vänta. En människa som sprider en förvissning om att den har tillit så det räcker, att saker och ting faktiskt kan bli bra. Någon som är med och uthärdar paniken, det fasansfulla, den akuta krisen. Det behövs för det mesta inga långa utbildningar för att vara närvarande med en annan människa; det behövs empati och människokunskap. Ändå är det just den biten som tycks ha ”rationaliserats” bort inom vården, skolan et cetera. På alla de platser där mänsklig närvaro verkligen behövs: handräckning mitt i livet därför att ordinarie personal redan har händerna fulla. Jag kan se många platser framför mig där människor behövs som kompliment till den verksamhet som redan pågår, men även till nya: människor som förkroppsligar trygghet, tron på att det finns ljus i tunneln och alla människors inneboende värde.

Men psykiatrin exempelvis har skalats ner, klassrum har för många elever för att gruppen ska fungera och arbetsro infinna sig, och människor som skulle behöva mänsklig närvaro sitter ensamma och deras mående blir sämre och sämre utan att någon lyfter blicken och slår larm. Utlämnade till chatrobotar, och sociala medier et cetera och kanske snart hologram. Vart tar en människa vägen? I vilken slags mänsklighet ska hen känna igen sig i? Hitta ”återförbindelsen” (the reconnection) till något som börjar likna liv i igen? Något som är ”hen”?

Om man får hand om en häst, exempelvis, som är orolig, inte lämnar man den: Man sitter där i boxen med sin närvaro, pratar lugnt eller kanske bara förmedlar trygghet tills hästen blir lugn igen. Likadant med en hund som är rädd för smällare. Man överger den inte, utan skyddar och lugnar den, pratar med den. Försöker komma till en lugn plats.

Jag säger det igen: det behövs fler människor i människovårdande yrken och kanske nya sådana? Och det som gjort att jag känner mig så bestört och upprepar det igen är Sydsvenskans artikel om Alex Engholm, 26 år och hennes självmord. Det är så djupt tragiskt att läsa om hur hon vädjade om att hjälp, att få vara kvar på psyket. Det är tragiskt att så många unga människor tar sitt liv för att de har mer eller mindre övergivits när de mår som sämst. Det kanske låter oerhört förnumstigt, m e n det hade inte behövt ske om det fanns fler platser och personal inom psykiatrin – eller människor i den externa psykiatrin eller människovården som jobbade 24/7 med barn, ungdomar och unga vuxna i akut kris. Ja, alla människor. Att aldrig ”chansa” med en människa som mår dåligt utan vara närvarande. Inte släppa människan ifrån sig.

Det fanns en medmänniska i närheten av järnvägsspåret där Alex tog sitt liv. Han gjorde vad han kunde och det är fantastiskt att läsa om. Också hans fråga brevledes till Ivo (Inspektionen för vård och omsorg), enligt Sydsvenskan ”Hur mår psykiatrin” kunde inte ställas bättre.

Om man frågar mig är det enkla svaret på den frågan att dess mående beror på antalet personer som jobbar där. För hur gärna exempelvis politiker och andra som förordat och fortfarande förordar bortrationaliseringar av människor i människovårdande yrken och visar på sparbeting så anser jag det vara en pågående felsatsning. Jag ser bara hur barn och ungdomar som har alla chanser att klara sig igenom sina kriser och akuta kristillstånd – kanske efter övergrepp eller annat – förlorar på ett sådant misstag.

Samhället behöver släppa till med den mänskliga närvaro och hjälp som behövs: stödinsatser på längre eller kortare tid. Föräldrar kan inte ensamma ta hand om en krissituation, i synnerhet som de jobbar. Och de har svårare att handskas med situationer där personen i fråga kanske inte vill ha närvaro. Men den behövs då också. Samtidigt som föräldrar också kan behöva stöd och inte lämnas ensamma med sin oro.

Det handlar om människosyn, hur man väljer att prioritera. Alltför länge har psykiatrin varit inriktad på det mekanistiska och bara medicinerat. Nu finns det andra synsätt inom psykiatrin också (alla ska erbjudas samtalsterapi till exempel) och det finns nya förutsättningar för att hela människan kan rymmas inom det psykologiska-psykiatriska synfältet på ett bättre sätt med trauman och allt. Ska då så mycket hänga på plats- och personalbrist?

Ska människor som behöver hjälp ovanpå det tvingas färdas som ”rö för vinden” och till slut inte se en utväg ut ur sitt tillstånd?

För några timmar sedan såg jag en skadad duva ligga mellan husen där jag bor. Den lyfte på huvudet och halsen och såg på mig. Jag gick en bit därifrån och ringde en djurvårdare som tar hand om vilda fåglar. Jag stod återigen vid fågeln och pratade med rösten i luren. Duvan sträckte inte längre på halsen. Huvudet hade lagt sig till ro mot asfalten. För säkerhets skull fick jag skicka en bild. Den hade gått in i den eviga vilan. Jag fångade den sista livsgnistan, sa jag till mannen i andra änden av luren. Tack för att ni finns, sa jag sedan och gick in.

Någon timme senare läser jag om Alex Engholm i Sydsvenskan. Jag är lite tagen just nu.

(Länkarna nedan är generella och inte specifikt kopplade till artikeln i Sydsvenskan).

/Abdelhamid & Helena

Källa:

Joakim Björck. 2023. Alex sju sista dagar i livet. 2023-03-26. Sydsvenska Dagbladet.

Johan Bengtsson. 2023. Psykiatrin kan inte bära allt/ mänskligt lidande. 2023-03-27. Kultur. Svenska Dagbladet.

https://www.svd.se/a/VPaeqp/recension-healing-our-path-from-mental-illness-to-mental-health-av-thomas-insel

Nalin Baksi. 2023. Vardagslidande behöver inte vårdas. Kultur/Kommentar. Svenska Dagbladet. 2023-04-17. [Hämtad: 2023-04-18]

https://www.svd.se/a/ve8eJm/nalin-baksi-vardagslidande-behover-inte-vardas

Karin Schulz. 2023. Självmord sker ofta helt utan förvarning. Debatt. Expressen. 2023-04-30. [Hämtad: 23-04-30]

https://www.expressen.se/debatt/sjalvmord-sker-ofta-helt-utan-forvarning/

https://alaskapublic.org/2022/12/16/anchorage-teachers-class-sizes/

https://talbart.blog/2022/06/03/vikten-av-en-narvarande-manniska/

”Sjukdomsförklara inte känslor”.

”Förmågan att möta en annan människa försvinner om den inte är i bruk”- del 2.