Traumatiserade kan få inlärningssvårigheter.

Jag läser att de flesta som utsätts för skrämmande och farliga händelser återhämtar sig med stöd av familj och vänner, men de som som blivit traumatiserade får bland annat stora inlärningsproblem. Det säger forskaren Kjerstin Almqvist i tidningen Tjugofyra7, Juni 2025, till journalisten Maria Norell. Jag läser artikeln i församlingshemmet, Frölunda kyrka, medan en diskussion om barndop eller barnvälsignelse eller liknande pågår en bit ifrån.

Kjerstin Almqvist tar också upp hur barns ålder påverkar deras sätt att hantera rädsla. Barn upp till tolv års ålder har ofta lättare att ta emot trygghet från föräldrar eller andra betydelsefulla vuxna. På så sätt kan rädslan minska och ersättas av känslor av tillit och säkerhet.

För många tonåringar ser situationen annorlunda ut. De lyssnar i högre grad på kamrater och påverkas mer av sin omgivning. Den trygghet som föräldrar eller andra vuxna kan erbjuda når därför inte alltid fram på samma sätt.

Om inte skolan talar om grupptryck och hur människor kan dras med i destruktiva beteenden, vem ska då göra det?

För att hjälpa personer som upplevt traumatiska händelser bör man, enligt Kjerstin Almqvist, ställa raka och öppna frågor. Även polisen Oskar Rosen menar att man måste våga fråga människor hur de mår och om de har självmordstankar. Vill man rädda liv kan man inte ägna sig åt ”krusiduller”, utan måste vara rak.

”Barn behöver vuxna att prata med för att inte fastna i känslor av skuld och skam. Den vanligaste situationen jag mött är att föräldrarna tror att barnen har glömt eftersom de inte pratar om det. Hela föreställningskonceptet om att man inte vill väcka väcka björnar eller riva upp sår är ett falskt skydd som vuxna har hittat på för att skydda sig själva. Det enda som händer då är att barnen lämnas utan hjälp.”

jerstin Almqvist poängterar att även elever som tidigare varit högpresterande i genomsnitt förlorade mellan ett och två skolår efter händelserna på Utöya, vilka enligt henne gav upphov till den här forskningen. Orsaken var de inlärningssvårigheter som följde i traumats spår. Hon menar att denna kunskap ännu inte riktigt har nått ut till skolan och fortsätter:

”Efter stora trauman krävs en särskilt anpassad undervisning med betydligt lägre krav. Det är något man behöver tänka på i Örebro nu.”

Den forskning som Kjerstin Almqvist hänvisar till visar att barn och unga som har upplevt svåra trauman kan behöva särskilt stöd och anpassad undervisning för att kunna tillgodogöra sig utbildningen.

Källa, tips och länkar:

Maria Norell. 2025. Inlärningsproblem vanliga efter trauman. Tidningen Tjugofyra7. Juni, 2025.

https://www.tjugofyra7.se/amnesomraden/krisberedskap/2025/inlarningsproblem-vanliga-efter-trauman/

I kölvattnet av antisemitismen kommer…

På en av bilderna syns en av Abdelhamids vänner från nomadstammen Luri i Luristan i Iran (tidigare Persien). Bild: Abdelhamid Fetsi och Mostafa Hosseini.

Talbart. blog påminns nästan dagligen om dikten som tillskrivs pastorn Martin Niemöller, men kunde lika gärna ha författats av det ”mellanmänskligas” filosof, Martin Buber:

https://www.arbetarbladet.se/2015-09-22/niemollers-dikt-ar-lika-aktuell-som-nagonsin

Talbart vill inte spä på rasistiska stämningar och påhopp, men vill ändå dela med av det som tycks peka på en oroande utveckling. Läs och bilda er en egen uppfattning. Vill vi och kan vi vända utvecklingen tillsammans i det ”civiliserade” Sverige? Jag tror på en socialdemokrati i spåren av Olof Palme och Jean Jaures. ”Översittarfasoner” hör inte hemma i civiliserade sammanhang eller länder.

/Abdelhamid och Helena

Källa, tips och länkar:

https://www.theguardian.com/commentisfree/2025/jun/30/zohran-mamdani-new-york-islamophobia-us-politics?CMP=Share_AndroidApp_Other

https://www.expressen.se/nyheter/politik/jomshof-slar-tillbaka-mot–imamen-bor-slangas-ut/

https://www.dn.se/ledare/sd-har-fortfarande-inte-gjort-upp-med-sitt-forflutna/

https://www.theguardian.com/lifeandstyle/2025/jun/29/controversial-danish-parenting-test-separated-greenlandic-mother-children?CMP=Share_AndroidApp_Other

https://www.theguardian.com/environment/2023/aug/27/arctic-horizon-inuit-first-protected-zone-nunatsiavut-canada-photo-essay?CMP=Share_AndroidApp_Other

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/jQyxBe/sverige-ar-inte-langre-the-good-guys

https://www.arbetarbladet.se/2015-09-22/niemollers-dikt-ar-lika-aktuell-som-nagonsin/?shareSource=sharebutton

Om Dödahavsrullarna.

Forskaren och professor Rachel Elior citerar den rysk-brittiska tänkaren och filosofen Isaiah Berlin i inledningen till en föreläsning på ”The Divinity School of The University of Chicago”, the department of Israelstudies, den 15 januari, 2014:

”Isaiah Berlin had been asked a half a century ago ”What is the problem of the Jewish people? He answered: There is no problem really, they only have too little geography, far too little and far too long history.”

(Citerat/återberättat av forskaren Rachel Elior som inledning till föredraget: Who wrote the Dead Sea Scrolls and Why Were THey forgotten?

Rachel Elior berättar att det finns tre olika beteckningar på ”Dödahavsrullarna”. Dödahavsrullarna är uppenbart ett, ett annat Qumranrullarna och det tredje the Judean Schrolls.

Bildillustration: talbart.blog.

https://en.wikipedia.org/wiki/Isaiah_Berlin

https://www.gp.se/nyheter/varlden/deras-jobb-var-att-grava-ner-minor-nu-graver-de-upp-dem-det-var-inte-vart-det.a29d2d99-81c2-467b-9c68-007f5b2f7866

https://poddtoppen.se/podcast/1677101142/harrisons-dramatiska-historia/gronlands-historia-inuiter-dansk-kolonisering-norska-krav

Be’er Sheva.

”I Be’er Sheva i södra Israel har en robot träffat ett bostadshus, skriver CNN. Enligt räddningstjänsten har tre personer dött och sex personer skadats lindrigt.Enligt israeliska luftförsvaret avfyrades roboten från Iran”. (Källa: SvD, 25-06-24]

Det är inte alltid medierna ger en bild av hur platser, städer och byar ser ut i Israel eftersom hat mot Israel och vad Israel/Palestina en gång i tiden stod för gör journalister och andra informanter biased. Jag skulle gärna vilja hinna åka till Bibelns platser i Israel/Palestina med Hamid för när jag åkte i slutet av 70-talet fann jag dem inte.

Där står bland annat att Be’er Sheva ligger på gränsen till Negevöknen och räknas som administrativt och kommersiellt centrum för Negev. Jag läser vidare om staden Be’er Sheva; att det finns textil- kemisk-och keramisk industri. Ben Gurion-universitetet ligger också i Negev och är ett av de största universiteten i Israel. År 2009 uppskattades invånarantalet till c:a 190 300, enligt Wikipedia. Staden är omnämnd i Bibeln står det vidare och jag påminns om Gamla testamentets ”refuger” eller ”sanktorarium” som Ashkelon, och friskar upp minnet med hjälp av Wikipedia: Haifa, Rishon Le Zion (omnämns oftast som bara Rishon), Ashdod.

Under rubriken Tel B’eer Sheva står b. la., att Beer-sheba

[] ”is mentioned 33 times in the Hebrew Bible. It is often used when describing the borders of the land of Israel: From Dan to Beersheba.”

Ruinhögen av den förhistoriska bosättningen Beersheba upptogs 2005 på Unescos världsarvslista, läser jag vidare på Wikipedia. Den vittnar om kulturutbyten längs stora forntida transportvägar, berättas det. Dess invecklade vattensystem visar uppfinningsrikedom och samarbete mellan de forntida samhällena och utgör viktiga lämningar av stora, forntida civilisationer, betonas det i Wikipedia.

LO-förbundet på Pride: ”Vi accepterar aldrig att människor spelas ut mot varandra.”

Bild: talbart.blog.

”LOs (Landsorganisationen) grundläggande uppgift är att se till att alla arbetare har lika rättigheter och skyldigheter på jobbet och att arbetare inte ställs mot varandra på arbetsplatsen.

Rättigheter och skyldigheter, liksom makt och inflytande, ska vara oberoende av klass, könstillhörighet, etnicitet eller sexuell läggning. Vi accepterar aldrig att människor spelas ut mot varandra, inte i samhället i stort, inte på arbetsmarknaden, inte på den enskilda arbetsplatser.

(Tält 12, bananpiren, Pridefestivalen, Göteborg, 2025, Socialdemokraterna och LO-förbundet)

ur ”Tea och Rita”.

”Du är en Birkaunge”. Jag mindes orden så väl. De kom från grannens dotter Jeanette, ett par år äldre än jag. Det måste ha varit för tio-tolv år sedan.

Orden återkom i minnet när jag satt och läste i min avlidna gudmor Magdas anteckningsböcker. Sent omsider fick jag förklaringen, och den gjorde mig först chockad, sedan skakad. Birka var ett mödrahem. Ett hem för kvinnor som blivit med barn utanför äktenskapet eller med fel män och som var tvungna att gömmas undan för omvärldens dömande blickar och barnen undkom oftast skammen genom att adopteras bort.

Jag kikade på väckarklockan på nattygsbordet. Det var hög tid att bege mig till stallet. Egentligen ville jag inget hellre än att stanna hemma och läsa vidare, Det var första gången som en sådan hädisk tankegjort sig påmind, och det förvånade mig. Sådana försåtliga tankar gick inte för sig eftersom jag hade ansvaret för ridskolestallet den här helgen. Tänk om Rita, min bästis, hade hört hur mina tankar gick… jag drog på munnen.  Hon skulle tro att jag blivit galen.

/Abdelhamid et Helena

Källa, tips och länkar:

Bild: Abdelhamid, talbart.blog
Bild: Abdelhamid, talbart.blog
Bild: talbart.blog
Bild: Abdelhamid & Roger Bengtsson, talbart.blog

Bild: talbart.blog

ur ”Tekla och Signe.”

Att befinna sig i en munhuggning gör ingen gott, påpekade Edla syrligt. Det bara leder fram till mer och mer av käbbel. Jag tror på samtal och kommunikation. Samtal och kommunikation som får ta tid. Hon sa det menande.

Astrid föll in.  Sitter man med vid borden på kaffebjudningar och middagar dröjer et inte länge förrän flosklerna börjar komma. Till slut står de som spön i backen. Hon log artigt mot Robert som hade börjat skruva på sig borta i sin fåtölj.

*

Aron vände sig bort, såg mot skogsbrynet. Som om hann såg något i vardande, något som inte jag kunde se.

”Du väntar på den själavårdande herden”, försökte jag.

”Exakt.” Hans blick var tillbaka på mig. ”Tror du på mig”? dristade han sig till att fråga.

”Jo”, sa jag dröjande. ”Jag tror du har rätt, vi behöver en sådan. Det förstår jag, men…”

”Men…”

”Det finns ju bara en god herde, Jesus, han är den Gode Herden. Han som den 23 psalmen så utförligt talar om. Det sista kastade jag fram under stor vånda, osäker på hur Aron skulle ta det att jag ifrågasatte honom och hans vision. Här kanske jag satt och sköt hans dröm i sank med min bokstavstro, med mitt förnuft.

”Oroa dig inte”, sa han och klappade mig på armen. ”Du får tvivla. Men jag brinner för den där själasörjaren, herden som ska komma från öster som min farfar skrev om i alla sina brev.

”Har han inget namn?” Till min lättnad upptäckte jag att min röst inte längre darrade.

Aron såg forskande på mig. ”Jag kan inte ge dig ett namn. Det är knappt att jag vågar tro det själv ibland. Hans röst dog ut och hans blick förlorade sig åter i fjärran. I öster.

Han väntade verkligen på Någon. Det var så uppenbart. Här nere vid sjön fångade stillheten in oss i sitt nät och drog hemligheter ur oss.

Jag knep ihop munnen, mest på skoj, men med ett uns av allvar. Tidsandan från kriget svävade fortfarande omkring oss i sneglande blickar utan vare sig tillit eller förbarmande. Mårtenssons blick. Så många blickar. Jag sökte Arons blick och blev trygg när han såg in i mina ögon. Vilka vindar som än blåste vid sjön skulle jag aldrig drunkna i hans blick. Det fanns inget förslavande i den, inget som ville mig illa. Jag mötte en fasthet, något som gav mig liv, som sa mig att livet var verkligt och vad vi gjorde och vad vi valde spelade roll. Sa mig att jag måste lämna Mårtensson och mamma. Göra mig stark nog. Det räckte inte med att bränna upp pappas eka. Det var en symbolhandling som hade ökat spänningen därhemma betydligt och lett till att jag inte fick vara med på bröllopet. Något som jag i hemlighet var glad över. Jag vet inte om jag hade klarat av att se deras föreställning framför prästen. Mårtenssons föreställning. Jag var övertygad om att han inte hade onda avsikter bara när det kom till mg utan även för mamma.

Jag tittade upp. Signe stod framför mig. Jag väntade på dig i hagen, sa hon, men du kom aldrig. Jag berättade för henne att jag hade stött på Aron och att vi hade suttit nere vid sjön och pratat. Jag är ledsen, sa jag.

Jag förlåter dig, sa Signe. Men du bryr dig mer om Aron än om mig. Det har jag förstått.

Det är på ett annat sätt, sa jag. Du kommer själv att få se.

Jag ska aldrig gifta mig.

Jodå, sa jag övertygande. Det kommer du. Det dröjer inte länge förrän friarna står på kö ute vid farstutrappan hemma hos er.

Jag menade det. Ingen var så söt som Signe i hela bygden. Och hon var snäll som ingen.

Varför tror du det?  Signe såg spänt på mig. Det fanns ett allvar bakom henens ord som fick det att krypa i mig. Var jag för självsäker, för självgod? 

Men Signe, varför inte?  Du har allt en man kan önska, och tanterna som kommer på besök till din mamma talar redan om dig som en svärmorsdröm.

Hennes bleka ansikte log mot mig.

Jag tror dig, sa hon. Men en sådan som Aron, tror du verkligen det?

Någon som Aron? Min blick for över hennes ansikte. Vad menade Signe? Min Aron? För jag ville verkligen tro att han var min. Med ens blev jag osäker.

”Jag hörde allt ni pratade om.”

”Smög du på oss? Sa du inte att du väntade i hagen?”

Signe rodnade.

Jag hade inte hjärta att säga något. Jag fick skylla mig själv som inte dykt upp. Och det var fritt att vistas i markerna, även vid sjön.

”Tror du att någon skulle vilja prata med mig på det sättet?” undrade Signe.

”Självklart”, sa jag utan att skälva. Men inom mig tänkte jag på deras stora gård, den förmögenhet som Signe representerade och hoppades att det inte skulle skymma allt det andra som hon var bärare av. Jag förstod också att jag måste låta Signe få tillfälle att träffa Aron.

”Jag måste hem. Du får komma och leka med lammen en annan dag”.

Jag tittade länge efter Signe. Hon hade väckt tankar hos mig. Min bästa vän höll på att glida mig ur händerna. Hon var avmagrad och tärd efter sin sjukdom och jag kunde inte hyckla inför mig själv om vad jag såg. Jag måste låta Signe få träffa Aron bestämde jag i djupet av mitt hjärta. Kanske kunde han hjälpa henne att få livslusten tillbaka.

*

Kyrkklockorna ringde när jag skyndade över skolgården med en trave skolböcker under armen. Jag kastade en blick på klockan på skolbyggnaden. Den visade på 12. Det ilade till i bröstet på mig. Var skulle jag vilja bli begravd?

Tankarna gick ofta till Tofteboda där jag växt upp. Pappa låg begravd där, mamma också, men inte i samma grav. Pappa dog och mamma gifte om sig. Jag skulle också vilja ligga på samma kyrkogård, begravas där för den eviga vilan. Var skulle annars min aska strös?  Jag huttrade till fast solen sken, drog koftan tätare om axlar och midja. Det började bli dags att återvända hem. Jag hade upplevt min beskärda del av världen och nu var det dags att samla ihop mig inför den sista vilan. Jag knäppte händerna utan att vara riktigt medveten om det förrän någon tittade frågande på mina händer. Ber du? ropade en elev.

Jag hade sörjt Aron i många år nu, jag är van vid sorgen, har förvandlat den till ett inre samtal med min Aron.  Vi fick aldrig barn, Aron och jag, och det är kanske det som jag saknar allra mest. Jag frågar mig inte längre varför han tvunget skulle resa i väg till Kina och hämta hem sin farfars efterlämnade resväska, jag vet att det var nödvändigt för honom lika nödvändigt som att lösa gåtan med ”den själasörjande herden” en gång för alla. Något som deras farfar inplanterat i sin son och så gick berättelsen i arv. Somliga kanske skulle kalla det en skröna.

När jag hämtade min cykel ur cykelstället rann tårarna på mig. 

*

Kvinnan framför mig var den verkliga sektledaren, det betvivlade jag numera inte.  Jag förstod inte vad som hade gjort henne så hård och förbittrad. Sju söner hade hon, och det fick mig osökt att tänka på Josef i brunnen, på Benjamin den yngste.

Aron var yngst bland sina bröder, han var den rebelliske – men också den känsligaste av dem alla – den som hade potential att störta sin mor, detronisera henne. Jag som hans fästmö var ett potentiellt, om inte reellt hot.

/Abdelhamid och Helena

”Något har greppat om mitt hjärta länge nog…”

Jag stiger fram ur en värld som varit mörklagd, jag vet inte vem jag är längre: Något har greppat om mitt hjärta länge nog: Några förblöder andra är hårda som flinta.Vi bevakar varandra med ängslan som om vi drömt högt om nätterna; som om våra drömmar varit segel på drömskepp om natten för alla att se eller färdas med.

(talbart.blog)

”Demokrati i ‘skugga”.

Under mellanrubriken ”Demokrati i skuggan av kalla kriget” skriver historikern Henrik Arnstad i boken ”Hatade demokrati” så här:

”Efter 1940-talets slut gled världspolitiken in under kalla krigets våta filt, där kärnvapenkrig ständigt hotade. Det hade en konserverade effekt på politisk-filosofisk demokratidebatt, som kändes perifer i skuggan av den globala konflikten mellan öst.

Understundom övergick kalla krigets kyla i militärt våld; exempelvis Koreakriget 1950. Ibland blev det riktigt farligt, som vid Kubakrisen 1962. Men mänskligheten lyckades undvika kärnvapenkatastrofen. Generellt fick krigen under kalla kriget karaktären av så kallade proxy-konflikter, då supermakterna USA och Sovjetunionen drabbades samman via ombud i sin kamp för regionalt inflytande och bevakning av intressesfärer.”

(Arnstad, 2018:181-182)

Källa, tips och länkar:

Henrik Arnstad. 2018. Hatade demokrati. De inkluderande rörelsernas ideologi and historia. (Förord av historiker Ola Larsmo). Norstedts.

Karl Eidem & Jale Poljarevius. 2020. Barnsjukhuset. Lava förlag.

Elly Griffiths. 2025. De fastfrusna. Vissa mord kan inte lösas på bara en livstid. Bokförlaget Forum.

Daisy Wood. 2021. The Clockmaker’s Wife. Avon books, UK.

Daisy Wood. 2022. The forgotten bookshop in Paris. Avon books, UK.

Daisy Wood. 2025. The Banned Books of Berlin. Avon books, UK.