Har vi ”glömt” bort en fundamental aspekt av vår mänsklighet?
Det finns egentligen inga genvägar när någon människa mår dåligt. Oavsett om det är orkanstyrka eller kraftiga vindbyar så är det närvaron av en annan människa som behövs. Så mycket mer krävs oftast inte. Bara någon som finns där, som förmedlar lugn med sina jämna andetag. Som kanske småpratar lite. Som inte tränger sig på, men är lyhörd. Någon som stannar, som har förmåga att vänta. En människa som sprider en förvissning om att den har tillit så det räcker, att saker och ting faktiskt kan bli bra. Någon som är med och uthärdar paniken, det fasansfulla, den akuta krisen. Det behövs för det mesta inga långa utbildningar för att vara närvarande med en annan människa; det behövs empati och människokunskap. Ändå är det just den biten som tycks ha ”rationaliserats” bort inom vården, skolan et cetera. På alla de platser där mänsklig närvaro verkligen behövs: handräckning mitt i livet därför att ordinarie personal redan har händerna fulla. Jag kan se många platser framför mig där människor behövs som kompliment till den verksamhet som redan pågår, men även till nya: människor som förkroppsligar trygghet, tron på att det finns ljus i tunneln och alla människors inneboende värde.
Men psykiatrin exempelvis har skalats ner, klassrum har för många elever för att gruppen ska fungera och arbetsro infinna sig, och människor som skulle behöva mänsklig närvaro sitter ensamma och deras mående blir sämre och sämre utan att någon lyfter blicken och slår larm. Utlämnade till chatrobotar, och sociala medier et cetera och kanske snart hologram. Vart tar en människa vägen? I vilken slags mänsklighet ska hen känna igen sig i? Hitta ”återförbindelsen” (the reconnection) till något som börjar likna liv i igen? Något som är ”hen”?
Om man får hand om en häst, exempelvis, som är orolig, inte lämnar man den: Man sitter där i boxen med sin närvaro, pratar lugnt eller kanske bara förmedlar trygghet tills hästen blir lugn igen. Likadant med en hund som är rädd för smällare. Man överger den inte, utan skyddar och lugnar den, pratar med den. Försöker komma till en lugn plats.
Jag säger det igen: det behövs fler människor i människovårdande yrken och kanske nya sådana? Och det som gjort att jag känner mig så bestört och upprepar det igen är Sydsvenskans artikel om Alex Engholm, 26 år och hennes självmord. Det är så djupt tragiskt att läsa om hur hon vädjade om att hjälp, att få vara kvar på psyket. Det är tragiskt att så många unga människor tar sitt liv för att de har mer eller mindre övergivits när de mår som sämst. Det kanske låter oerhört förnumstigt, m e n det hade inte behövt ske om det fanns fler platser och personal inom psykiatrin – eller människor i den externa psykiatrin eller människovården som jobbade 24/7 med barn, ungdomar och unga vuxna i akut kris. Ja, alla människor. Att aldrig ”chansa” med en människa som mår dåligt utan vara närvarande. Inte släppa människan ifrån sig.
Det fanns en medmänniska i närheten av järnvägsspåret där Alex tog sitt liv. Han gjorde vad han kunde och det är fantastiskt att läsa om. Också hans fråga brevledes till Ivo (Inspektionen för vård och omsorg), enligt Sydsvenskan ”Hur mår psykiatrin” kunde inte ställas bättre.
Om man frågar mig är det enkla svaret på den frågan att dess mående beror på antalet personer som jobbar där. För hur gärna exempelvis politiker och andra som förordat och fortfarande förordar bortrationaliseringar av människor i människovårdande yrken och visar på sparbeting så anser jag det vara en pågående felsatsning. Jag ser bara hur barn och ungdomar som har alla chanser att klara sig igenom sina kriser och akuta kristillstånd – kanske efter övergrepp eller annat – förlorar på ett sådant misstag.
Samhället behöver släppa till med den mänskliga närvaro och hjälp som behövs: stödinsatser på längre eller kortare tid. Föräldrar kan inte ensamma ta hand om en krissituation, i synnerhet som de jobbar. Och de har svårare att handskas med situationer där personen i fråga kanske inte vill ha närvaro. Men den behövs då också. Samtidigt som föräldrar också kan behöva stöd och inte lämnas ensamma med sin oro.
Det handlar om människosyn, hur man väljer att prioritera. Alltför länge har psykiatrin varit inriktad på det mekanistiska och bara medicinerat. Nu finns det andra synsätt inom psykiatrin också (alla ska erbjudas samtalsterapi till exempel) och det finns nya förutsättningar för att hela människan kan rymmas inom det psykologiska-psykiatriska synfältet på ett bättre sätt med trauman och allt. Ska då så mycket hänga på plats- och personalbrist?
Ska människor som behöver hjälp ovanpå det tvingas färdas som ”rö för vinden” och till slut inte se en utväg ut ur sitt tillstånd?
För några timmar sedan såg jag en skadad duva ligga mellan husen där jag bor. Den lyfte på huvudet och halsen och såg på mig. Jag gick en bit därifrån och ringde en djurvårdare som tar hand om vilda fåglar. Jag stod återigen vid fågeln och pratade med rösten i luren. Duvan sträckte inte längre på halsen. Huvudet hade lagt sig till ro mot asfalten. För säkerhets skull fick jag skicka en bild. Den hade gått in i den eviga vilan. Jag fångade den sista livsgnistan, sa jag till mannen i andra änden av luren. Tack för att ni finns, sa jag sedan och gick in.
Någon timme senare läser jag om Alex Engholm i Sydsvenskan. Jag är lite tagen just nu.
(Länkarna nedan är generella och inte specifikt kopplade till artikeln i Sydsvenskan).
/Abdelhamid & Helena
Källa:
Joakim Björck. 2023. Alex sju sista dagar i livet. 2023-03-26. Sydsvenska Dagbladet.
Johan Bengtsson. 2023. Psykiatrin kan inte bära allt/ mänskligt lidande. 2023-03-27. Kultur. Svenska Dagbladet.
Nalin Baksi. 2023. Vardagslidande behöver inte vårdas. Kultur/Kommentar. Svenska Dagbladet. 2023-04-17. [Hämtad: 2023-04-18]
https://www.svd.se/a/ve8eJm/nalin-baksi-vardagslidande-behover-inte-vardas
Karin Schulz. 2023. Självmord sker ofta helt utan förvarning. Debatt. Expressen. 2023-04-30. [Hämtad: 23-04-30]
https://www.expressen.se/debatt/sjalvmord-sker-ofta-helt-utan-forvarning/
https://alaskapublic.org/2022/12/16/anchorage-teachers-class-sizes/
https://talbart.blog/2022/06/03/vikten-av-en-narvarande-manniska/
”Sjukdomsförklara inte känslor”.
”Förmågan att möta en annan människa försvinner om den inte är i bruk”- del 2.
TALBART 