I den lilla skriften ”På anstalt. Andra minnen av det moderna”, 2012, berättar forskarna Mikael Eivergård, Veronica Olofsson, Maria Vallström om hur en ”kolonialisering” på svensk mark höll på att ta form – ett slags ”anstaltsreservat” för element ur befolkningen som inte var önskvärda ute i samhället. Skriften är publicerad med stöd av länsstyrelsen i Jämtlands län, kulturmiljöfunktionen, och boken ingår i den informella skriftserien Moderna minnen. Kolonialisering i betydelsen (NE) kolonialism, erövring, kontroll och erövring, och exploatering av områden utanför kolonialisatörens primära områden. Termen används ibland om till exempel antikens Grekland och det romerska riket. (https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kolonialism)
Grundidèn kom från Tyskland där arbetskolonier av olika slag hade varit i bruk under 1800-talet med syfte att avskilja alkoholister, brottslingar och sinnessjuka från samhället samtidigt som man kunde tillgodogöra sig deras arbetskraft, skriver författarna. (s.11) Det fanns också kopplingar till den samtida egnahemspolitiken emd småbruk och eget jordägande som både ett socialt och moraliskt ideal, betonas det.
I Floda, utanför Vemdalen hade prästen Erik E:son Hammar , som var den drivande, och Sällskapet för kristlig nykterhetsversamhet köpt 80 tunnland mark, merparten myrmark som skulle koloniseras.
”Målsättningen var att genom kolonisation knyta samman de möjligheter som fanns i den outnyttjade myrmarken och ´ ´de tusentals människor, som genom dryckenskap och brott blivit en börda för sig själva och samhället´”. (s.11)
Experimentet i Floda gick emellertid i stöpet i och med att annexet brann ned till grunden 1921. Hammar beklagade sig också över att de människor som kom till ”kolonin” var i ett sådant skick att de måste betraktas som förlorade. (s. 12) Det gick därmed inte att få kolonierna självförsörjande genom de intagnas arbete. Meningen hade varit att de i sinom tid skulle ha fått ett eget kolonat” med mark att bruka för sig och sin familj mot ett arrende i natura. (s. 12) I förlängningen, om personen i fråga visat sig duglig och pålitlig, kunde han få hjälp att skaffa ett egnahem utanför kolonin.
Landsbygden och ett lantligt läge på behörigt avstånd från stadens faror kom att bli idealet för de anstalter som skulle återuppfostra människor till ett skötsamt liv, enligt författarna (s. 44) Exemplen de anger är Östersunds hospital, eller Frösö sjukhus som det senare kom att heta. Nära staden, men avskilt av skog åt ena hållet och vatten åt det andra var läget fritt och överblickbart, och med plats för både park, trädgårds- och jordbruksodling. Redan i slutet av 1800-talet var det självklart att placera de stora sinnesslöanstalterna i på landsbygden med jordbruk runt omkring som kunde bereda de så kallade sinnesslöa arbete. Människor med funktionsnedsättningar ansågs också vara bäst skyddadde genom att isoleras från en ”oförstående omvärld”. Men i och med inträdet av 1900-talet kom de ”sinneslöa” alltmer att betraktas som en fara, som något samhället måste ”beskyddas” ifrån. Med andra ord så inverterade man begreppet. Det faktum att anstalterna och ”kolonierna” låg bortom stadens hank och stör, tjänade då också det nya syftet väl: att invånarna i bosättningarna, kolonierna i myrmarkerna, det vill säga de anstaltsförvisade levde så isolerat att de inte utgjorde något hot mot den övriga befolkningen med sin rashygieniska och moraliska ”undermålighet”.
Alkoholistanstalera placerades oftast på rena landsbygden så långt från stadens krogar och frestelser som möjligt, betonar Eivergård, Olofsson och Vallström. Fattiggårdarna placerades i utkanten av samhällen, dels för att de som inte kunde försörja sig skulle hållas för sig själva, dels för att det skulle finnas ett jordbruk på vilket de omhändertagna kunde arbeta. (s.44)
I samband med att det var på gång att staden Göteborg, under vissa villkor, skulle överta vården för alla Göteborgs sinnessjuka som ett led i en omfattande planerad omläggningen ingick även kolonitanken för familjevården. I ett utskick den åttonde december 1926 där trakt söktes för 30 patienter förklarar beredningen för sinnessjukvårdens ordnande att man ”såsom i Oslo och en mängs större städer redan ordnat söka åvägabringa kolonier för så kallad familjevård”. Denna beredning var tillsatt av stadsfullmäktige och skrivelsen gick ut till provinsialläkare i Skaraborgs, Hallands och Älvsborgs län.
Herr provinsialläkare Göteborgs stad, som med staten träffat överenskommelse därom, att staden på vissa villkor skall övertaga vården av alla Göteborg tillhörande sinnessjuka har för närvarande under realiserande en omfattande plan för omläggning av sinnessjukvården. Ett led i denna plan är att, såsom i Oslo och en mängd andra större städer redan är ordnat, söka åvägabringa kolonier för så kallad familjevård. En vård som det betonas endast ska omfatta lugna och för omgivningen ofarliga patienter:
”Man har här tänkt sig möjligheten av att inköpa någon större herrgård eller annars en rymlig huvudbyggnad eller ock nybygga en anstalt, där en central, med ett mindre patient antal, högst 30, och skolad vårdpersonal skulle förläggas, varefter utackordering i trakten däromkring skulle försökas med lämpliga patienter. Första förutsättningen för ett dylikt försök ska kunna slå väl ut är givetvis, att man lyckas uppspåra en trakt där ortsbefolkningen kan anses äga såväl intresse som lämplighet för en dylik vårduppgift.
Sexton svar inkom till beredningens sekreterare. Bland annat från Töreboda där provinsialläkaren i ett brev daterat den 18 december skrev:
”Jag ska icke direkt påstå, att ortsbefolkningen hyser något intresse eller kan anses lämplig för dylik vårduppgift. Här, som säkert i större delen av vårt land har befolkningen en viss rädsla för alla sinnessjuka kanske mest beroende på den utbredda tron om de sinnessjuka oerhörda kroppskrafter.- – – -”
Det har ofta refereras till sinnessjukas kroppskrafter, särskilt innan neuroleptikan, som Hibernal, kom i början av 1950-talet. Samtidigt var det just kroppskrafterna som efterlystes inom jordbruket. Men oftast är det så att några få våldsamma psykiskt sjuka människor fick beteckna en hel grupp. ”Ofarligheten” kan illustreras med följande utdrag ur Andrew Sculls bok ”Madhouse: A Tragic Tale of Megalomania and Modern Medicine” där det är patienterna som behöver räddas från chefpsykiatern Henry Cotton. Doktoranden Jane Greencroft beskriver sitt möte med Cottons patienter på Trenton State Hospital, USA under sin i början av 1920-talet i Maryland så här:
”…fylld med mer eller mindre kroniska långvarigt intagna patienter stod och hängde eller gick omkring i ett tillstånd av nästan suspenderad animering – inte de rasande galningar som allmänt spökade i populärföreställningsvärlden.” (Min ungefärliga översättning)
(Scull: 2005:165)
(Originalet:” …filled with chronic, long-stay patients lolling about in a state approximating suspended animation – not the raving madmen that haunted the popular imagination.”
Enligt Stefan Sjöström, professor i socialt arbete, lever fortfarande föreställningen om den psykisk sjukes farlighet fortfarande kvar:
”Jag tror att den offentliga debatten är oerhört präglad av föreställningar av farlighet ( )…” (https://sverigesradio.se/avsnitt/tvangsvard-en-omodern-rest-i-en-tid-av-okad-individualism-och-autonomi) (hämtad: 21-12-27).
Provinsialläkaren i Töreboda pekar emellertid på att det i hans distrikt finns en herrgård som skulle kunna vara lämplig. Den är belägen i Fägred socken, 6 km från Moholms järnvägsstation vid Statens järnvägar, har 24 rum och med en stor park på 3-4 hektar.
Provinsialläkaren i Sollerbrun skriver att det finns en vad han tror ett lämpligt ställe för en anstalt inom sitt distrikt och det är Backa säteri som tillhör Nödinge Aktiebolag. Stället är i gott skick, och med kraftiga fruktträd, poängterar provinsialläkaren. Han gör också en bedömning av hur ortsbefolkningen skulle tänkas engagera/s sig i saken:
”Beträffande ortsbefolkningens intresse ock lämplighet för den tillämnade vårduppgiften är ju vanskligt att yttra sig i, men där finnes ju i närmaste omgivningarna ca. ett 30 tal hemmansägare, hyggliga människor i övrigt, varför jag förmodar den saken också skulle ordna sig bra”.
I tidningen Arbetet den 29 november, 1951, har en notis från TT rubriken ”Sinnessjuka i burar ända fram till 1850″. Äldre tiders omhändertagande av sinnessjuka betraktades så gott som uteslutande som en säkerhetsåtgärd, berättas det. Hospitalens uppgift var väsentligen att förvara farliga och störande sjuka och behandlingen bestod av straff och korrigeringar. Detta uppger kommittèn för sinnessjukvårdspersonalens utbildning, enligt TT. Exempel hämtas bland annat från Göteborgs hospital och Nyköpings hospital.
Jönsson skriver i inledningen till i Berättelser från Insidan bland annat så här:
”Idéhistoria, sociologi, historia och etnologi är de vanligaste disciplinära hemvisterna hos forskare som tagit sig an uppgiften att undersöka psykiatrins historia. Det ligger i sakens natur att ingen forskare ligger inne med den totala bilden av denna historia. Alla ger sin version med utgångspunkt i de källor som undersöks, vilka frågor som ställs, undersökningsmetoder som används samt vilka teoretiska perspektiv som anläggs”. (s. 12)
Ju mer vi vet desto skickligare blir vi som enskilda och samhälle förhoppningsvis på att vara vaksamma på tendenser som ekar av den människosyn som betraktade en ganska stor del av befolkningen som undermåligt folkmaterial.
Eivergård, Olsson och Vallström poängterar att det inte är lätt att ge något exakt svar på hur många människor som har suttit på anstalt. (s. 14) Men de uppger att ungefär 100 000 barn beräknas ha varit omhändertagna på olika slags institutioner i Sverige bara under åren 1950 till 1980. De uppskattar också, en blygsam uppskattning framhåller de, att åtminstone över 100 000 människor var inskrivna under en längre eller kortare tid på sinnessjukhus. (s. 14)
”Anstalter och hem för sinnesslöa, fängelser , arbetshem och alkoholistanstalter hade tillsammans flera 10 000- tals platser. Lägg därtill fattigvårdens ofta ganska små men till antalet många institutioner. I början av 1920-talet uppgavs över 70 000 personer vara intagna på någon fattigdomsinrättning.”
1930 hade Sverige en befolkning på strax över sex miljoner människor. 1950 hade Sverige omkring 7 miljoner invånare.
I det här sammanhanget vill jag också passa på och ta upp att under den europeiska kolonialismens dagar byggdes ”Lunatic asylums”, det vill säga sinnessjukhus runt om i bland annat Indien och Sydafrika. Madras fick exempelvis sitt sinnessjukhus 1852. Sinnesjukhusen var inte enbart för människor från den inhemska befolkningen utan även människor från ”moderländerna”. I boken ”The Mad Raj of India” betonar författaren att människorna i de europeiska ”community” på olika ställen i landet i slutet av 1700-talet och som administrerades av ”East India Company” inte bara hade engelsk, skottsk, irländsk eller welshisk regional bakgrund utan var var också bemängt med människor av
”…mixed race, and nationals of European countries who had been taken on in recruiting depots on the Continent, but also a large number to what could be called the poor, or lower classes”. (Waultarud: 2010:8)
Sinnessjukhusen som byggdes handlade både om klass och rasifiering. den senare riktad mot den inhemska befolkningens medborgare. Psykiskt sjuka eller på andra sätt marginaliserade vita i den koloniala världen skrevs in på sinnesjukhusen för att sedan skeppas hem. Inget som kunde kompromettera eller äventyra den koloniala makten fick förekomma. Den skulle visa upp sitt ”oklanderliga” ansikte. Uppkomsten av mentalsjukhus i Indien snabbades på speciellt efter Sepoyrevolten 1857. Från början var det kanske på sina håll både vita och den inhemska befolkningen blandade, men det blev snabbt segregrerat. Nämnas kan också att Robin Island var platsen för ett mentalsjukhus från början, ön där Nelson Mandela satt fängslad i 27 år.
En annan illustration av liknande ”distansering” skissar Sathnam Sanghera (2021) fram genom att referera till ”The Infidel within: Muslims in Britain since 1800” :
”…Humayan Ansari, observes that sexual relations between Muslims and white women were taboo because they challenged nations of British racial superiority essential to maintain empire. ‘Social distance was necessary to sustain the charisma of British character and its resulting prestige and authority in the minds of subjugated people, which familiarity would dissipate’. It was generally believed that Muslims lusted after white women, would lose control around them, and that white women were ‘therefore in need of protection from them…At the turn of the twentieth centrum Indian students, who were coming to Britain in growing numbers, were described as ‘raw youths’ who were in ”no way fitted to encounter the temptations to which many of them succumb.” (s. 66-67)
Ernst Waultarud betonar:
”Any account of the way in which the mentally ill members of the European community in British India were treated during the days of the East India Company will consequently have to go beyond the idealized and one-sided popular image of the British Raj. Similarly, it will have to open up the narrow and ”myopic ‘medical gaze’, and attempt to lend a voice to what Foucault called mental institutions’ ‘silent inmate inventories’, by squarely locating medical and psychological treatment and patients’ life stories within their wider, socio-cultural and economic context”. (s.10)
Jag associerar också till de Amerikaemigranter som kom hem med Amerikabåtarna och var sjuka, de flesta schizofrena, enligt boken ”Sjukvården i Göteborg 200 år. (1782-1982)”, redaktör Gösta Carlson. De togs in på Lillhagens psykiatriska sjukhus och på St. Jörgen. Se här. Sedan skickades de hem till respektive hemort. Deras livsberättelser skulle vara intressanta att ta del av. Boken beskriver 1930-talet som en brytningstid. Arbetslösheten var hög och den politiska oron stor. Byggandet av psykiatriska sjukhus gjorde att många arbetslösa kunde få jobb.
Jag utgår ifrån att det finns förbindelselänkar mellan olika vårdformer beskrivna ovan och inspärrningar av olika slag, som fängelser, genom att hänvisa till forskaren Christina Petterssons utsaga i introduktionen till sin bok ”The Missionary, The Catechist and the Hunter. Foucault, Protestantism and Colonialism.”, (2017), (som handlar om Grönland) och där hon bland annat skriver om:
“the interconnectedness of institutions and powers that we usually regard as discret and unconnected.” (s. 1)
(En ”interconnectedness”, som även kan uppfattas utsträckas (extend to) till föreningar för exempelvis mentalhygien och så vidare under de första årtiondena av 1900-talet, se här: https://talbart.blog/2022/07/03/fodslovandor-och-motstand-psykiatriska-kliniken-1938-vid-sahlgrenska/)
En förbindelse som också Sathnam Sanghra understödjer med sin bok ”Empireland. How Imperialism Has Shaped Modern Britain” , som kom ut 2021, när han skriver:
”These concerns peaked around the time of the Boer wars, when a national scandal erupted over the poor physical and educational quality of the recruits , more than a third of whom had been dismissed as unfit. This converged with the growing acceptance of eugenics – the idea that the success of the nation depended on breeding and maintaining a healthy Anglo-Saxon ‘stock’. Horrified by the idea that poor housing, adulterated food, malnuitrition, lack of healthcare and deficits in both literacy and moral and religious education may be causing the British race to degenerate until it resembled the races it was born to rule over, politicians introduced a raft of measures from the state pension to compulsory schools…( )” (s. 9)
Sanghera fortsätter att räkna upp medicinska inrättningar, sjukförsäkringar, moderskapspenning, och den sistnämnda betalades ut direkt till de vårdombesörjande mödrarna istället för att gå genom deras män, och en ny ”Mental Health Act” kom 1913, vilken tillät den ofrivilliga segregationen av ‘mental defectives’ som därmed spärrades in på institutioner. (s. 9) Människor som bedömdes ha kognitiva/intellektuella funktionsnedsättningar, som ”inte höll måttet”, som var ”samhällsomöjliga” et cetera togs helt enkelt in på mentalsjukhus och andra institutioner. Han påpekar också att exempelvis de fria skolluncherna i England är ett arv från det Brittiska imperiets dagar. (s. 8)
Sanghera understryker nämligen att det finns historiker som vidmakthåller att de sociala reformer som ledde fram till dagens ”the modern -day welfare state” kom till på grund av att de nyligen urbaniserade klasserna hotade Englands förmåga att upprätthålla sitt imperium och hålla emot den ökade konkurrensen från Tyskland, Amerika och Japan. (s. 8-9)
(inlägget uppdaterat 22-07-24 och 22-08-20)
Källförteckning, tips och länkar:
Gösta Carlson (red.). 1982. Sjukvården i Göteborg 200 år. (1782-1982). Göteborgs sjukvårdsstyrelsen.
Mikael Eivergård, Veronika Olofsson och Maria Vallström. 2012. På anstalt. Andra minnen av det moderna.
Lars-Eric Jönsson. 2010. Berättelser från insidan. En essä om personliga erfarenheter i psykiatrins historia. Falun. Carlssons.
Christina Pettersson. 2017. The Missionary, the Catechist and the Hunter. Foucault, Protestantism and Colonialism. Haymarket Books. (först publicerad 2014)
Sathnam Sanghera. 2021. Empireland. How Imperialism Has Shaped Modern Britain. Penguin Random House UK.
Andrew Scull. 2005. Madhouse: A Tragic Tale of Megalomania and Modern Medicine. Yale University Press.
Ernst Waultraud, 2010. Mad Tales of the Raj. Colonial Psychiatry in South Asia 1800-58. Anthem.
Källa ”Trakt sökes”: Sjukhusdirektörernas konferens i Göteborg 1938. Tryckta skrifter. Allmän hälso- och sjukvårds 1937.
Göteborgs stads sjukhusdirektions årsberättelser. Hälsovårdsnämndens årsberättelser.
”1936 års förhoppningar knöts bland annat till rasbiologiska åtgärder”
https://www.svd.se/a/rloVG3/recension-inte-sa-svartvitt-av-kenan-malik
[Hämtad: 24-03-06]
[Hämtad: 24-03-06]
TALBART 
3 reaktioner till “Kolonitänkande för avskiljning av människor.”