februari 2023 – TALBART

Den inre rymden.

Efter att ha läst novellsamlingen ”How high we go in the dark” av Sequoia Nagamatsu och om rymdskeppet U.S. S. Yamato och dess färd förbi Trappist 1 systemet, (s. 203) och vidare mot Keplers systemen, (s. 208), vänds min tanke mot den inre rymden: den rymd som jag av förståeliga skäl är mest intresserad av.

Det pågår ett ständigt och tålmodigt arbete på att förstå vårt inre, vårt psyke, och vår psykologi. Och vi har kommit en lång väg, enligt läkaren och hjärnforskaren Kaja Nordengen som i sin bok ”Hjärnan är stjärnan”, (2016), pekar på hur lite forskarvärlden förstod av det mänskliga psyket för inte så väldigt längesedan: 1949 tilldelades Nobelpriset den portugisiska neurolog som uppfann den procedur (lobotomi) som botat dem som hallucinerade. (s. 43)

Kaja Nordengen skriver att det har begåtts många fel i behandlingen av de allvarligaste så kallade psykiska sjukdomarna:

”Det här är fel som kunde ha undvikits ifall kunskapsnivån hade varit högre”. (s. 43)

Ett av de värsta exemplen är lobotomin, framhåller hon och beskriver begreppet som en samlingsbeteckning på flera olika operationer som alla hade till syfte att förstöra nervcellsförbindelserna i den prefontala hjärnbarken i pannloben. Utåtagerande personer blev oftast lugnare efter ingreppet, berättar Kaja Nordengen i boken, men priset var högt eftersom deras personligheter förändrades. Efter operationerna fick de ett avtrubbad känsloliv, förlorade självkontroll såväl som spontanitet och självkännedom, förklarar Kaja Nordengen. Det vill säga mycket av det som definierar ett djupt mänskligt och meningsfullt liv, till exempel enligt exempelvis filosofen och författaren Sören Kierkegaard. Han betonade självkännedom, vikten av att vara sann mot sig själv och innerlighet.

Det pågår ett ständigt och tålmodigt arbete på psykologins, psykoanalysens och andra behandlingsformer område, och som delvis kanske också fått något av en ”skjuts”, (”a growing interest”, se Bologninis artikel nedan, s. 88) genom den snabba utvecklingen av neurovetenskapen.

Det är när jag läser artikeln ”Hidden unconscious, buried unconscious, implicit unconscious” av psykoanalytiker och författaren Stefano Bolognini, som jag först blir bekant med genom att lyssna på podden Talks on Psychoanalysis, avsnittet från den 11 januari i år, som jag får ett hum om det tålmodiga kliniska psykoanalytiska arbetet och hur framsteg görs. Inte minst genom den ”landvinning” som inledningen till artikeln, (som publicerades i ”The Italian Psychoanalyrical Annual, nr 16, 2022”) antyder:

”The need to extend the concept of the unconscious has arisen above all from progress in clinical experience. We are more and more observing deep, non-represented areas or elements, the result of uncontained pre-subjective impacts not endowed with meaning, not integrated, or not shared at the appropriate time with a present and reliable parentes object; or as the outcome of massive post-traumatic regressions in which the subject’s Central Ego falls short of its own standards of functioning and becomes dramatically de-structured in an acute manner (a ”regressive” hole, Bolognini, 2019) with the loss of the capacities for representation, metaphor, and symbolization.” (s. 87)

Det som fick mig att vilja dela den här artikeln, med dess tre fallstudier och dess djupa förståelse av det mänskliga psyket var de här meningarna av Stefano Bolognini, lite taget ur sitt sammanhang, men med ”rymdkänsla” och mycket hopp:

”I have maintained, and I am certainly not the first, that the greatest depths of our unconscious cannot be experienced in an integrated way, and still less can our Central Ego be conscious of them; instead, they are sometimes deducible, as when we use large radio-telescopes too look beyond our galaxy, or observable with the interposition of a thick protective porthole, as in deep-submergence submarines”. (s. 97)

Bolognini beskriver ju i ”Hidden unconscious, Buried unconscious, Implicit unconscious” bland annat vikten, rentav nödvändigheten, av att analytikern följer med patienten, mycket förenklat, ner i ”djupen”, hur mycket förtvivlan det än kan generera/innebära att ”sammanbo”, ”cohabit” dessa djup så att säga med patienten. Ur denna ”despair” som framträder kommer oväntat helandet. Att dessa djup; beroende av nivå, blir kända eller validerade av analytikern, är något som patienten i många fall behöver och behöver erfara, enligt Bolognini.

[ ] certain patients (like certain infants) have an absolute need for the object to experience- and not simply decipher -what they are going through, and in such cases there can be no psychoanalytic empathy without a measured and partial degree of sharing (Bolognini, 2002). (s. 88)

Det som inte syns, det ”okända” i den ”inre rymden” måste också bli ”känt”, ”reconnectas” och integreras. Men innan dess kan det över allt annat handla om att bara vara där, being there. (s. 92)

När ska det här arbetet få Nobelpriset?

Freud var nominerad för Nobelpriset i medicin eller fysiologi, men fick det aldrig. Inte heller det i litteratur, till vilket han också var nominerad, (år 1936). Nomineringarna är ett stycke vetenskapshistoria. Före Sigmund Freud nominerades till exempel läkaren Axel Munthe till Nobelpriset i litteratur 1932 för sin bok om San Michele (1929). (se https://www.medicin.lu.se/artikel/lite-ljus-pa-lakare-som-missat-nobelpriset-0) Freuds nominering till litteraturpriset gällde en skrift om minnesstörning som utgick från en händelse vid Akropolis. Han var nominerad av författaren Romain Rolland som fick Nobelpriset i litteratur 1915.

Minnesforskningen har visat oss hur komplexa våra minnen är; de ligger i olika regioner av hjärnan men är förbundna med varandra, se https://www.science.org.au/curious/people-medicine/all-our-different-types-memories.

Kaja Nordengen berättar i sin bok ”Hjärnan är Stjärnan” att kunskapen om att minnet är utspritt över hjärnbarken började utvecklas inom forskningen på 1950-talet. Vi har många minnen, som procedurminne och implicit minne. Det senare är enligt Natur & Kulturs psykologi lexikon minnesfunktion och typ av minne som gör att det man vet aktualiseras automatiskt utan att det krävs någon medveten sökning. Som när vi knyter skorna utan att det explicita minnet behöver medvetandegöras. Procedurminnet beskriver psykologilexikonet som ett färdighetsminne och som minne för tillvägagångssätt.

Bolognini skriver att det i dag är allmänt känt att barnets infantila minnen under de första två åren återfinns i amygdala, (reptilhjärnan eller vår ”larmknapp” som är känslig inför fara med våra ”fly, fight och freeze- reaktioner”, se källhänvisningen), som verkar som känsloreglerare därför att hippocampus, som är essentiellt för det explicita minnet, och som ligger längst in i tinningloberna, ännu inte är fullt utvecklad förrän barnet når två-års ålder ( s. 88, och här refererar Bolognini till Warrington och Weiskrantz, 1974)

”For this reason, …”the study of implicit memory…widens the concept of the unconscious and shift it to a new place: from the realm of the repressed to the arena of biologically determined awareness””(och det här citatet som Bolognini refererar till på s. 88 kommer från Ginot, 2015, från IPA, Encyclopedic Dictionary Psychoanalysis.

Avslutningsvis ger Bolognini sin syn på bidraget från neurovetenskapen och menar att psykoanalysen bara precis har börjat skönja (glimpse) en användbarhet i de här rönen som sträcker sig bortom ”a comforting confirmation of many psychoanalytic interests”, (s. 88)

”Many analysts find helpful to inform themselves of emerging discoveries pertaining to specific areas of psychoanalytical interest, e.g., documented neurobiological correlates of early traumatic histories and their partial reversibility by psychoanalytical treatment” (Bolognini s. 88 och han citerar IPA, Encyclopedic Dictionary of Psychoanalysis, s. 621, och bland annat också Kernberg, 2015).

Kanske kan psykoanalytikern Stefano Bologninis artikel och forskning bidra till att öka intresset ännu mer för vår inre rymd, jag hoppas det.

Källor, tips och länkar:

Kaja Nordengen. 2016. Hjärnan är Stjärnan. Det enda oersättliga organet. Norstedts bokförlag.

Stefano Bolognini. 2022. Hidden unconscious, Buried unconscious, Implicit unconscious. The Italian Psychoanalytical Annual 2022/16.

https://talksonpsychoanalysis.podbean.com/e/hidden-unconscious-buried-unconscious-implicit-unconscious-stefano-bolognini/

The Italian Psychoanalytic Annual 2022/16 https://riviste.raffaellocortina.it/scheda-fascicolo_contenitore_digital/autori-vari/the-italian-psychoanalytic-annual-2022-16-9788832854947-3807.html

https://www.svd.se/a/bd4c5e26-5a9e-35d7-a88c-e3d83c04fe4e/livets-mening-i-nio-steg

https://fof.se/artikel/2013/11/vilket-ar-det-storsta-bottennappet/

https://fof.se/artikel/2016/12/freud-dubbelt-nobbad/

https://lakartidningen.se/aktuellt/kultur-2/2020/12/flera-lakare-snuvades-pa-nobelpriset-i-litteratur/

Freud on the Acropolis

https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=implicit+minne

https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/?Lookup=Procedurminne%20

Samspelet Amygdala – Hippocampus och hur minnen blir nya varje gång vi minns dem

”How high we go in the dark” – en novellsamling .

”How high we go in the dark” är Sequoia Nagamatsus författardebut från 2022. Den kom intressant nog ut i kölvattnet av coronaepidemin och består av löst sammankopplade noveller med vissa karaktärer som återkommer i noveller längre fram och i nya sammanhang. På så sätt fördjupas vår bekantskap med dem.

Första novellen tar sin början i 2030-talet. En vetenskapsman, Cliff Miyashiro, arkeolog och evolutionsbiolog, anländer till en avlägsen plats, Altaibergen i Sibirien för att försöka förstå mer av vem hans döda dotter Clara, var och vad som drev henne. Varför hon valde forskningen till förmån för ”the greater good” och därmed gjorde avkall på både närheten och kontinuiteten med dottern Yuma? När han blev ombedd att fortsätta hennes projekt genom the International Fund for Planetary Survival kavlade han genast upp ärmarna.

Först förleds jag att tro att jag befinner mig i en deckarroman, men oavsett är jag fascinerad. Inte minst för att jag i likhet med många andra läst och hört om smältande isar och permafrost som frigör mikrober som sprids globalt. Just i Arktis går klimatförändringarna fyra gånger snabbare än på andra platser på jorden.

Clara dog när hon föll genom ett hål i marken ner i vad som var en grotta som störtat samman. I denna grotta upptäckte hon vad som var liket av en flicka, till hälften ungefär Neanderthalare, den andra hälften mer gåtfull. Som en hommage till Lucy, de fossilrester av ett skelett funnet i Etiopien 1974, döps flickan till Annie av en av medlemmarna i forskarteamet.

Teamet samlar vatten och jordprover i plastpåsar för att undersöka i laboratoriet de har på plats. De har satts i karantän på grund av att det föreligger risk för att det ska uppstå smittkoppor. Vad de upptäcker är ett dödligt virus, som kommer att gå under namnet Arktiska farsoten. Och det är virusets framfart vi som läsare kommer att få följa, också något av tiden post-Arktiska farsoten. Genom rymdskeppet Yamamoto får vi dessutom följa med in i en framtid som sträcker sig 6 000 år framåt.

Det är en mäktig tankfull inledningsnovell till en samling som på olika sätt blixtbelyser relationer mellan människor, inte minst relationen mellan föräldrar och barn, och minnena av dem och de omgivningar som minnena utspelas i. Omgivningar som mer eller mindre utplånats och försvunnit och hjälpligt ersatts av artificiellt ”staffage” eller ”konverterats” till VR.

En del av novellerna ömsinta och hjärtskärande som den om pojken Fitch som kommer till en eutanasisanläggning för barn som som drivs som en temapark. Han bor med sin mamma i utkanten av området och hans död har uppskjutits på grund av att han ingår som försöksperson i en test av nya läkemedel. Här jobbar Skip sedan en tid och han blir vän med pojken, en slags stödfamilj i egen hög person till Fitch och hans mamma. Han har varit stå upp-komiker men i en tid då sjukhusen är överfulla och inte kan ta hand om alla döende och då väntelistorna hos begravningsbyråerna är milslång är det mindre tid för ren underhållning: alla behövs i hanteringen av de döda. Men han friserar ändå sanningen när han ska berätta för sina föräldrar vad han jobbar med. Det är genom en lins av relationer präglade av ”död, avsked och och sörjande” som novellerna utvecklar sig och tar form: Hur lever vi människor i dödens närhet när den är så tätt inpå? Det råder något av vemodsstämning eller melankoli i de flesta av novellerna eftersom det obönhörligt drar ihop sig mot ett slut på ena eller andra sättet i det som berättas. Och i centrum står en gigantisk begravningsindustri med sina begravningsentreprenörer on call dygnet runt.

Novellen om ”The Pig Son” och den om pappan, änklingen, som lagar robothundar åt barn och letar reservdelar är andra favoriter. Så har vi Yoshiko som underhåller sin nya vän Akira med fantastiska scener och äventyr med sin avatar i deras VR-sessions när hon nattat sin dotter. Hon är ansluten till en online självmordsgrupp och tar sitt liv innan Akira och hon hinner lära känna varandra i verkligheten- om hon ens överväger en sådan möjlighet. När Akita erbjuder henne hjälp med att passa dottern et cetera byter hon snabbt ämne:

”Let’s play tennis in a Paris simulation,’ she said. ‘Let’s talk about old movies. I can’t remember the last time I went to the movies.” (s. 228)

Men då befinner vi oss redan på 3000-talet och post-Arktiska farsoten har fått ett vaccin. I novellen görs också referenser till 1980-talet och Aum Shinrikyo- sekten. Det finns andra historiska referenser också som får berättelserna att framstå mer ”jordade” i kontrast till VR och alla svävande projektioner i luften.

När Akira kommer till ett tryckeri med hjälp av en karta och beskriver gatan och byggnaden och dess shoji fönster slår jag upp ordet shoji på Wikipedia och får en förklaring i text och bild . Genast får beskrivningen av platsen och husen mer liv och jag ser den trånga gatan och den ”dilapidated wooden building with a traditional tiled roof and torn shoji window,”(s. 227), för mitt inre öga. De japanska orden i texterna är charmiga om än sparsamma. Det kan förefalla ytligt, men ger en extra dimension åt texten. Torii, tempelportal är ett annat, som:

”We’re at the three-story torii gate, signaling that we’re close. Beyond the gate, a rainbow-colored holographic Buddha the size of a bus floats in the middle of a koi pond (karpdamm).” (s. 142)

Mycket av den teknologi som Sequoia Nagamatsu beskriver finns redan och avancerar snabbt. Det gör att läsningen går ganska lätt eftersom det finns något att förhålla sig till. I slutet av boken, under författarporträttet, informeras jag exempelvis om att Sequoia Nagamatsu själv har en robothund. Men allt hajar jag definitivt inte. Tveklöst är det emellertid så att man kan engagera sig känslomässigt i robothundar. Men det har större hälsoeffekter att umgås med riktiga hundar och andra djur, enligt forskning precis som hälsoeffekter är större att vara ute i natur än vara med teknologisk natur, enligt psykologen, forskaren och professorn Peter Kahn vid Washington- universitetet. (se källhänvisningen) Däremot kan jag kanske sluta mig till att det är bättre att umgås med en robothund än ingen alls eftersom Peter Kahn understryker att undersökningar har också visat att det är det bättre med ett plasma fönster med natur än inget fönster alls…

Någonstans i bakhuvudet läser jag Sequoia Nagamatsus bok analogt med den pågående klimatkrisen. I novellsamlingen är naturen mer eller mindre utplånad och människorna som är kvar är utelämnade till imitationer eller av projektioner av natur. Riktiga djur är blott en saga.

Så många människor tycks leva i VR, – kanske av förståeliga skäl – och därför är de många ”fickor” av medmänsklighet, medkänsla och värme som genomsyrar novellerna behållningen i läsningen.

Och i novellen ”Gravefriends,” då vi befinner oss i början på 3000-talet, verkar det som att de människor vi möter genom jagberättaren Rina har frångått den mer individualisiska livsstilen och istället, av praktiska skäl bland annat, anammat den kollektivistiska. Rina, som är havande och på besök i föräldrahemmet i Japan börjar alltmer förstå och uppskatta sina föräldrars val av livsstil. Hon frågar sig själv varför hon aldrig ringde dem från USA och förklarade för sina anhöriga att hon älskade dem.Vad det var som var så betydelsefullt som avhållit henne från ord som dessa?

”I love you. I’m sorry. This is something I have to do.”

Hon slås av en insikt och förklarar, medan hon sticker in ett andra mikrochip i sin VR skärm och betraktar bilder på sin mamma, släktingar och sin döda mormor:

”I don’t think anyone in the neighbourhood was good at having important conversations with the younger generation. The elders had come to an understanding while recovering from a global pandemic that erected funeral towers into our skies. Nobody asked us what we wanted. Nobody questioned the new tradition. We were gravefriends and that was that.” (s. 267)

Varje novell befolkas av nya personer, berättade i första person. Några återkommer dock längre fram, som beskrivits och det hela knyts samman i slutkapitlet. På ett något överraskande sätt, enligt mig. Men på sätt och vis för läsningen mig hela tiden genom koncentriska cirklar mot upplösningen.

Tragikomiskt blir det när ett befolkat rymdskepp i slutet av novellen skjuts upp för att leta efter en ny planet att bebo när man betänker att vi jordbor i dag lever som om vi förfogade över 1, 7 planeter istället för en och bara vi svenskar som om vi hade 4, 2 planeter till vårt förfogande, )se gärna https://www.overshootday.org/how-many-earths-or-countries-do-we-need/).

Ibland under läsningen undrar jag om jag inte redan sitter i en åkattraktion liknande ”The Chariot of Orion”, fastspänd och bedövad, i förväntan om att uppgå i något större . Men jag lägger ifrån mig boken och skakar av mig känslan.

”How high we go in the dark” är ett prov på så kallad spekulativ litteratur. Uttrycket myntades av science fiction-författaren Robert A. Heinlein 1941. (Marek Oziewicz, 2017) Marek Oziewicz påpekar att förståelsen av begreppet för närvarande reflekterar ett ”kvantsprång” som förbinder flera etablerade och uppkommande traditioner. Det har med andra ord kommit en lång väg sedan det först myntades. Men med det sagt, betonar Marek Oziewicz artikeln från 2017 att begreppet spekulativ fiktion till syvende och sist är:

”An inherently plural category, speculative fiction is a mode of thought-experimenting that embraces an open-ended vision of the real.”

Sammanfattningsvis visar Sequoia Nagamatsus novellsamling på människans kreativitet inför även de värsta katastrofer. Både hos forskare och konstnärer. En kreativitet och vilja att ge uttryck åt någonting som egentligen löper från de tidigaste grottmålningarna till de fiktiva målningarna i rymdskeppets korridorer som Claras mamma Miki målar tillsammans med sin medhjälpare.

Miki formulerar det så här:

”I wondered what might be reflected in the eyes of those on the journey with us. As artists, we could transform the sterile walls of this ship into a home, preserve our journey for those who never woke up. I could hold on to our memories through the millenia. I could help us move on”. (s. 193

Referenser, tips och länkar:

Sequoia Nagamatsu. 2022. How high we go in the dark. Bloomsbury publishing.

Smältande isar och permafrost frigör mikrober som sprids globalt

https://www.google.com/amp/s/amp.theguardian.com/books/2022/jan/23/how-high-we-go-in-the-dark-by-sequoia-nagamatsu-review-a-patchwork-of-pandemic-stories

https://oxfordre.com/literature/display/10.1093/acrefore/9780190201098.001.0001/acrefore-9780190201098-e-78;jsessionid=D1CAA4DB7F1048966C0253BCF8E4

https://www.npr.org/2022/01/28/1075543294/pandemic-how-high-we-go-in-the-dark-review-sequoia-nagamatsu

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/APGoax/mattias-beijmo-om-var-relation-till-ai-och-chatrobotar

https://sverigesradio.se/avsnitt/ai-och-den-bristande-manskligheten

https://www.dn.se/ekonomi/global-utveckling/wwf-svenskarna-behover-42-jordklot/

https://www.svd.se/a/5apyE/hur-gamla-ar-vara-grottmalningar

https://poddtoppen.se/podcast/1543876523/sa-in-i-sjalen/sa-in-i-sjalen-presenterar-utomjordiskt-sista-torsdagen-varje-manad-1 (hämtad: 23-02-28)

”The Transit of Venus”

”Five questions” är en filosofisk podcast med ett särskilt intresse för författaren och filosofen Iris Murdoch, men som ledde in mig på ett helt nytt spår.

Jag lyssnade med intresse på ett av avsnitten, (14 juli, 2022), där intervjuaren Kieran Setiya intervjuar filosofiprofessorn vid Comumbiauniversitetet, Akeel Bilgrami. Akeel Bilgrami får redogöra för ett konstverk som berört honom särskilt och då väljer han författaren Shirley Hazzards bok ”The Transit of Venus” , (”I Venus Tecken”) som han läste på 1990- talet. Han beskriver boken som ”absolut bedårande” och med djup, (absolute beautiful and profound). Den behandlar ett ämne som Akeel Bilgrami beskriver som ”high order moral luck” och handlar två systrar och deras liv och kärlekar. Akeel Bilgrami beskriver det som att systrarna är feminister av instinkt och genom sin uppfostran hemifrån. Det som gjorde mig nyfiken på romanen var att han framhåller hur systrarna lever på 1950-talet i en ”pre-feministisk” tid och därmed enligt Akeel Bilgrami inte hade någon diskurs eller doktrin att hänga upp sin instinktiva feminism på. Ett faktum som han framhåller intresserar honom: när diskurser inte är ”in the air”, när begrepp saknas för det man bara anar instinktivt. Det berör honom personligen också eftersom han växte upp med systrar som i likhet med Grace och Caro Bell i romanen inte hade någon feminism att luta sig mot. De är av samma generation säger han: förmodligen födda någon gång på 1930-talet eftersom romankaraktärerna Grace och Caro Bell bara var barn hemma i Australien när andra världskriget bröt ut. För enligt www. britannica.com kom andra världskriget i stor utsträckning att utplåna all feministiskt aktivism världen över. Det som hände emellertid var att kvinnorna fick träda in på de arbetsplatser som kriget gjort vakanta och som skrek efter arbetskraft eftersom männen var inkallade.

Akeel Bilgrami frågar sig ungefär vad som händer när man är född före sin tid på det här sättet som systrarna Bell var? När tankegodset inte finns eller bara är på embryostadiet och inte går att ”sidecasta”. Men helt tomt var det ändå inte; jag tänker på Mary Wollstonecraft, Virginia Wolf och kampen för kvinnlig rösträtt, men förstår samtidigt att det är den andra vågens feminism som så att säga saknas. Och i vilken författaren Marilyn French var något av en oumbärlig banbrytare, inte minst för jämställdhet.

Och något av det som karaktären Peter Exley – stationerad i Hongkong strax efter andra världskriget- överväger i sin inre dialog kan synas direkt syfta tillbaka på Frenchs ”Kvinnorummet”, som utkom 1977, men med ett mer intersektionellt perspektiv:

”To marry Rita would be to give up every illusion on her side as well as his. And she could have no conception of the loneliness to which he would take her – the life of ostracism, household labour, suburban tedium. The White Australia Policy.” (sid. 198)

När det inte finns någon ”nubb” att hänga upp sina tankar på eller det man anar instinktivt. Den situationen, det skeendet intresserar Akeel Bilgrami som också menar att avsaknaden av begrepp och en diskurs i politiskt hänseende kan omöjliggöra en fundamental kritik som när det kommer till kritik av kapitalismen. Och det är omöjligt för mig att inte associera till kapitalismens rovdrift av naturen och den pågående klimatklimatkrisen.

Sedan jag lyssnade på podcasten har jag hunnit läsa Shirley Hazzards ”The Transit of Venus” men också hennes ”The Great Fire” från 2003 och för mig är det tydligt hur de båda hakar i varandra genom tematiken och dess symbolism, och där den mer eller mindre fullföljs i ”The Great Fire”. Inte minst när det kommer till kärleken och ”fånga tillfället” utan att hasta på. För kärleken måste få ha sin gång. Att spela ”försyn” som Grace Bells ”intervention” eller försöka ”styra” den kan vara ödesdigert.

Båda berör i någon mån ”seendet”: från vilken plats eller vinkel (också ”vantage point”, utsiktspunkt) vi ser eller tolkar något och hur det spelar roll. Oavsett om det är genom ett teleskop, blotta ögat eller ens perspektiv på människor och världen. Som illustration kan jag nämna Chile som är välbekant genom Atacomaöknen på 2635 meters höjd – en av de platser på jorden som är särskilt gynnsam för astronomiska observationer. Chile är det land i världen som har mest astronomisk infrastruktur på grund av denna fördelaktighet.

I samband med att jag läste ”The Transit of Venus” kom jag också i kontakt med matematikern Eli Maors bok om Venuspassagen ”June 8, 2004. Venus in Transit” utgiven år 2000. (Efter 2004 som ”Venus in Transit”)

I förordet till sin bok berättar han att när han sökte facklitteratur om Venuspassagen, en av de mest sällsynta himmelska händelserna, så fann han väldigt lite skrivet och det som var nedtecknat hade inte sällan mer än hundra år på nacken. Så ur denna brist har han skrivit en oerhört fin bok som skildrar astronomins framväxt och dess vetenskapshistoria, i synnerhet genom upptäckten av och observerandet av Venuspassagen.

Eli Maor skriver:

”Only five times have humans witnessed the passage of Venus in front of the sun. The last Transit was in 1882, and in our lifetime only two will present themselves. The rarity of the event, combined with the incredible misfortunates that befell some of the scientists who tried to observe it, gives the story all the elements of drama.” ( sid. xii)

Eli Maor har att berätta om Venuspassagen 1639 att då, så vitt man vet, hade bara två personer möjlighet att bevittna passagen. Det var de båda studiekamraterna Jeremia Horrocks och William Crabtree. De hade studerat matematik tillsammans i Cambridge och det var Horrocks som skrev till Crabtree i Manchester att han skulle ta sitt teleskop och gå ut och observera Venuspassagen och göra beräkningar. Om de två skriver Maor att trots att de båda bodde relativt nära sågs de aldrig utan korresponderade per brev. Horrocks tog aldrig någon examen vid Cambridge och Crabtree handlade senare med linnetyg. Men enligt Horrocks var han en av Englands högst begåvade matematiker vid den tiden.

När Venus återkom 1761 var förutsättningarna helt andra:

”But when Venus appeared again on the sun’s face in 1761, the entré astronomical community was awaiting to greet her.” ( sid. 42)

Det var astronomen Edmond Halley, Royal Astronomer, som den här gången trummade ihop astronomer från hela världen, redo vid sina teleskop, och med understöd från sina regeringar.

”It was to be the first truly International scientific endeavour ever attempted.” ( s. 75)

Och med det passar det bra att återknyta till Shirley Hazzard. Hon föddes i Australien, men kom att bosätta sig utomlands. Under ett tiotal år arbetade hon för FN och skrev sedan en kritisk bok om organisationen i vilken hon bland blottlade Kurt Waldheims nazistiska förflutna, vilket var okänt för allmänheten världen över.

I början av romanen ”Venus in Transit” är Venuspassagen ett av samtalen kring middagsbordet på ett gods i södra England. Mer avslöjar jag inte här utan jag hänvisar till romanen, eller eventuellt kommande inlägg.

/Helena Maria

Källor, länkar och tips:

Shirley Hazzard. 1980. The Transit of Venus. Penguin.

https://entitledopinions.stanford.edu/novelist-shirley-hazzard (hämtad: 23-02-23)

Eli Maor. 2000. June 7, 2004. Venus in Transit. Princeton University Press.

https://www.bokus.com/bok/9780691115894/venus-in-transit/

https://www.theparisreview.org/blog/2018/05/03/shirley-hazzard-at-the-92nd-street-y/

https://www.britannica.com/topic/feminism

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kvinnor%C3%B6relse

https://www.eso.org/public/teles-instr/paranal-observatory/

https://youtu.be/aCKqm-YXZ3Q [hämtad: 23-04-24]

Religionsfrihet innebär också att kunna vara trygg och frimodig i sin tro.

En förälder ringer in till programmet Ring P1 den 27 februari, (ungefär fem-sex minuter in i programmet), och säger:

”Det som skrämmer mig egentligen…” och berättar att han har två barn och att de efter en koranbränning kom till honom efteråt och frågade:

”Pappa, är det dags att Sverige kommer att slänga ut ut oss?

”Vadå?”

Pappan blev oroad över sina barns fråga och berättar hur hemskt det var att höra hur hotfullt och hemskt barnen upplevt det som skett.

När han frågade ”vadå?” och ville ha reda på vad de menade svarade ett av barnen, ungefär, att han kände att människor tittade på honom… och pappan berättar för programledaren Thomas Tengby hur skrämmande det var att höra barnens upplevelse. Och han framhåller att de är födda i Sverige och att de kommer att vara de som bygger det här landet i framtiden.

Det är inte bra att barn får med sig skrämmande upplevelser i barndomen som handlar om religion; religion som är nära förbunden med en och del av ens identitet. Alla utövare av religion, oavsett tro, behöver kunna leva och utöva sin religion i trygghet. Känns trygghet i sin moské, kyrka, tempel, synagoga också vidare. Trygg i att kunna bära sin religions symboler, som radband, slöja, kipa, bära bokstaven OM som smycke och så vidare.

Trygg i att respektive tros begravningsplatsen et cetera inte skändas.

Och det är bland annat detta som menas med religionsfrihet.

I Titos Jugoslavien fick muslimerna utöva sin religion underjordiskt och att utöva sin religion underjordiskt i tider av förföljelse har många religionsutövare under tidernas lopp fått erfara. Inte minst inom judendomen som varit särskilt utsatt genom århundraden och där kristenheten spelat en grym och skoningslös roll genom sin antisemitism.

På Forum för levande historia.se läser jag ”att bränna ”otyska böcker” var en av de åtgärder som naziregimen använde för att bestämma över människors tankar och åsikter, och begränsa yttrandefriheten.

Jag har skrivit om koranbränningarna i ett av mina blogginlägg i samband med koranbränningen i Frölunda, se nedan. Därför läste jag med intresse författaren Göran Rosenbergs essä på Expressens kultursida i igår (fjärde februari, 2023). Där han för ett genomtänkt resonemang och med en argumentering som jag hoppas ska leda till något konstruktivt, just så som Göran Rosenberg föreslår. Inte genom att börja peta i yttrandefriheten, men välja en en annan väg; att exempelvis skapa ett nytt lagrum i anslutning till lagen om hets mot folkgrupp.

Han betonar bland annat i sin essä att lagar inte bara är juridiska paragrafer, de är också symboliska markeringar, framhåller han.

Göran Rosenberg berättar att lagen om hets mot folkgrupp från 1948 tillkom som en reaktion på att Sverige efter kriget blivit ett centrum för produktion och spridning av antisemitisk hat- och hetspropaganda, men understryker att den också syftade till att inför omvärlden symboliskt visa att Sverige tog problemet med sådana yttranden på allvar.

Han menar att i den mån hets mot folkgrupp inte går att använda för att ta itu med problemet med koranbränningarna med mera så bör lagen ändras så att den gör det. Och det genom att den utvidgas till att allmänt omfatta det som på engelska kallas hate speech, ”men som vi typiskt nog inte har ett svenskt ord för.”

Det borde inte vara svårt att tillsätta en utredning som jobbar med den här frågan och där inter faith-dialog-personer ingår och arbetar tillsammans med juridisk sakkunniga och se vad de kan komma fram till: Att politikerna lyssnar här och nu, och inte gör om misstag från auktoritära tiders förflutna när medborgare eller vissa grupper i samhället/samhällen nekades röst och hånades eller straffades istället för att bli lyssna.

Göran Rosenberg skriver vidare att han tror att det vi i dag behöver är just ännu en sådan symboliska markering. Hans skäl är att Sverige behöver visa att man tar på allvar problemet med koranbränningarna och motsvarande ‘yttranden’ gjorda i den uttalade avsikten att såra, förödmjukande och hetsa mot utpekade grupper i samhället. Det som följer är även det tungt vägande argumentering, inte minst varför en symbolisk markering är bättre än ingenting.

Som medborgare behöver vi förstå mer av det som utgör ”dark cultural heritage” lokalt och globalt och bära de insikterna med oss.

Enligt igi.global är ”Dark Cultural Heritage” förknippat med…

”associated with real and commodified sites of autrocity, death, disaster, human depravity, tragedi, human suffering, and sites of barbarism and genocide.”

(se även https://www.raa.se/om-riksantikvarieambetet/projekt/kulturarvsinkubatorn/entreprenorer-i-kulturarvsinkubatorn/morkt-kulturarv/)

Och därmed vilka ekon som går igen eller ”uppväcks” med vissa handlingar eller manifestationer. Som koranbränning som väcker associationer eller ekon till antisemitism och nazisternas bokbål. Som upprinnelsen och bakgrunden till lagen om hets mot folkgrupp, som Göran Rosenberg redogör för.

I första paragrafen i Religionsfrihetslagen från 1951 (1951:680) står det:

”Envar äger rätten att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.”

Borde inte motsvarande förhållningssätt gälla även den andra ”parten”, oavsett om det är en individ eller grupp?

I ett avsnitt av podcasten ”First Freedom podcast” diskuterar professor Richard Garett med två intervjuare, begreppet religionsfrihet utifrån ett katolskt och amerikansk perspektiv. Det handlar om de i demokratier, mer eller mindre numera självklara rättigheterna ”freedom of religion” och ” freedom from religion” – det senare att inte påtvingas religion eller tro. Men professor Richard Garett tar också upp vad han ser som ett komplement eller supplement till de nämnda rättigheterna, ”freedom to religion”. Det vill säga att det måste också ges förutsättningar och skapas goda villkor för att de olika trossamfunden ska kunna bli robusta och stabila och kunna blomstra. Han betonar i podcasten att ”frihet for religion” innebär att man har inställningen eller ser att religion är något gott, något som jag som individ, samhället och de styrande ser som något vi vill ha. Att därför villkoren för utövning är gynnsamma. Att vi vill ha trossamfunden och religionerna på samma sätt som vi vill ha ren luft och rent vatten.

Det tål att tänkas på.

Källor och tips:

Programledare Thomas Tengby, Matpriser, beredskap och yttrandefrihet.

https://sverigesradio.se/ringp1, (23-01-27)

https://www.expressen.se/kultur/goran-rosenberg/utan-ansvar-fungerar–inte-yttrandefriheten/