Månad: maj 2021

 I inlägget om boken ”The Zookeeper’s wife” av Diane Ackerman, se här, nämns också något om den ekologiska nazismen (ekofascismen). Den boken visar på några sidor hur den bland annat kunde ta sig uttryck. Men det kom också att utvecklas något som benämns som ”New German Healing” i Nazityskland och som jag vill ge en inblick i nedan genom boken ”Doctors under Hitler”.

”New German healing” var en skapelse av Tredje rikets nazistläkare.

Om dessa berättar historikern Michael H. Kater i boken ”Doctors under Hitler”, (1989), utgiven på The University of North Carolina Press.

Kater skriver:

”If Rassenkunde (rasbiologi, min anmärkning) admittedly was the most precarious, it was certainly not the only questionable innovation in the landscape of academic medicine after January 1933.” (s.119)

Långt innan Hitler kom till makten var olika völkish begrepp i omlopp, förklarar Kater och kom under sent 1920-tal att ligga till grund för en kritik och korrigerande förslag mot vad som var en långtgående kris inom medicinen inom hela professionen i Tyskland. En kritik som mestadels kom från det högerpolitiska hållet. (s.119-120)

Kärnan i den revisionistiska medicinen var just begreppet völkish och dess skapelse nav ”organicismen”, enligt Kater.  Det sistnämnda begreppet byggde på idéer som kirurgen Erwin Liek, förklarar han och beskriver Liek som en karismatisk figur som utövade ett enormt inflytande på den tyska medicinen under den andra hälften av Weimarrepubliken.

Nazistläkarna tog avstånd från vad de föraktfullt kallade modern ”Mechanistic medicine” framhåller Kater. I konformitet med totalitarianismen krävde de att i den nya medicinska kosmologin skulle kroppen ses som holistisk, som en naturlig enhet inom vilken alla delar var fysiologiskt relaterade till varandra. (s. 120)

 ”Hence it was wrong to search for the seat of a specific disease in individual organs of the body; rather the entire organism had to be considered for treatment. An analysis of these biological precepts helps to explain the disdain of Nazi medicine for the specialist, and conversely, the predilection for generalist practice”. (s. 120)

Läkarna inom Völkish – rörelsen, se här, strävade efter en återgång till en pre-industriell stat, medicinskt sett, understryker Kater. Det var naturens krafter som skulle komma till användning, såsom solljus, frisk luft eller örter. (s. 120) Det var att föredra över syntetiska farmakologiska produkter och laboratorierummens eller operationssalarnas teknologi som medel för att hjälpa den mänskliga kroppen att behålla eller återhämta sin balans.

Kater beskriver det som att dessa läkares övertygelse var att helande var ett hantverk som skulle utföras noggrant i en direktrelation mellan läkaren och patienten.  Och anmärkningsvärt nog skulle läkare i den relationen lita mer på intuitionen än förnuftet. (s. 120)

Kater fortsätter att beskriva hur medicinen tillämpades i en sådan inramning: väl beprövad erfarenhet baserad på intuition värderades mycket högre än den teoretiska medicinska vetenskapen, vilken var känd för att residera på universiteten. (s.120)

Den konventionella medicinska fakulteten var därför attackerad i dubbel bemärkelse, enligt Kater. Dels som elfenbenstorn av intellektuell distansering, som sponsrande de lärdas utövningar, lärda utan band med den organiska nationella gemenskapen, Volksgemeinschaft. Dels som bastioner av ”objektiv” specialistforskning orelaterad till de verkliga behoven hos vanliga patienter. (sid. 120, 25)

Nazistläkarnas ledare, dr Gerhard Wagner, var genomsyrad av de här idéerna och han lyckades redan tidigt under Tredje rikets dagar uppnå ett visst inflytande vid universiteten som helhet och startade en grov propaganda kampanj mot de medicinska fakulteterna, skriver Kater. Det han strävade mot vara att institutionalisera den nazistiska läkekonsten i hans från dag till dag-påverkan. Hans metod var tudelad för han ville inte som de nazistiska revolutionärerna demolera de medicinska fakulteterna helt och hållet. (s. 120) Som pragmatiker insåg Wagner värdet av den traditionella universitetsstrukturen med dess erkänt väldokumenterade maskineri för den nazistiska medicinens ändamål, betonar Kater. Vidare at Wagner gjorde gällande att hans mål var att skapa en synts mellan nazisternas ”naturopathy”, vad som kallades ”New German Healing” och vad han refererade till som ”schulmedizin”.

Hans vision var en infiltration och gradvis konvertering av den traditionella läkarkåren genom att anställa sina egna mannar, men också att använda sig av den återstående prestigen hos etablerade akademiker såtillvida som de var villiga att låta sig användas av nazisterna, enligt Kater. För Kater betonar att de förändringar som de i så fall skulle tvingas omfamna var utan tvekan radikala, åtminstone vid första anblicken. (s.120, 114,133)

De medicinska fakulteterna var en speciell måltavla för ledande nazister som Wagner, skriver Kater och förklarar vidare: För att främja New German Healing såg Wagner det som nödvändigt att ta över de medicinska fakulteterna. De kom också mycket snart att lära ut mindre av medicinska kunskaper och mer av rasbiologi och rashygien, enligt Kater. (s. 156) Nazisterna som såg till att porta judiska medicinstuderanden (alla judiska studenter) och avpollettera judiska professorer (det stiftades lagar för att kunna genomdriva detta, se sid. 139, och allt var olika led som ledde mot Förintelsen). På så sätt demolerade Wagner och hans medarbetare de medicinska fakulteterna, påpekar Kater och det fick till följd att kvaliteten på undervisningen sjönk, och läkarvetenskapen avhumaniserades i med att judar och andra misshagliga personer försvann, och de kvarvarande och nytillkomna, knöts allt hårdare till nazismen. (s. 129, 174, 147) Alla rättade inte in sig i ledet eller blev fullblodsnazister, men med konsekvenser som följd. (s. 143)

Nästa inlägg kommer att handla mer om detta och om psykiatri i Tredje riket.

Michael Kater demonstrerar med skrämmande tydlighet hur viktigt det är att inte vård eller behandlingar presenteras och paketeras med ett ideologiskt innehåll. Örter och solljus exempelvis har varit med oss sedan de första människorna, som samlare och jägare.  Utan solen, växtligheten och dess fotosyntes överlever vi inte. Varken örtmedicin eller andningsövningar är i sig något bra eller dåligt. Det är vi människor som tilldelar behandlingarna kvaliteter, de har ingen egen inneboende natur . Genom att människor testat och prövat under lång tid. Vissa medicinska system, som ayurveda har en flertusenårig tradition bakom sig. Det har ingått i det som betecknats som (och betecknas som) traditionell kunskap, och som numera oftast, är vetenskapligt beforskat, det vill säga evidensbaserad kunskap. Inom parentes sagt, läkekonster från exempelvis Asien eller praktiker som meditation får oftast ingen status förrän de har studerats vid universitet i väst fast de oftast har gedigen vetenskaplig dokumentation bakom sig. (Men det finns givetvis också fördelar med att ett fenomen som exempelvis meditation, globalt sett, har en sådan tyngd av forskningsevidens bakom sig.)

Skulle man i nutid stöta på någon hälsobehandling med ideologisk förpackning eller där konspirationsteorier ”ingår i köpet”, är det viktigt att kunna fråga sig: Vill jag det här?  Är det här något som överensstämmer med mina värderingar?  (Jag har den amerikanska konspirationsteorin Qanon i tankarna; en rörelse som jag nyligen läste en artikel om i DN, se här.)

Att naturliga företeelser getts en nazistisk ideologisk förpackning under 1930-talet, med avstamp i völkish-rörelsen är hårresande från ett nutida perspektiv. Ännu mer skrämmande är att den nazistiska medicinen i slutändan ledde till att det var omoraliskt, som Kater påpekar att vara sjuk. (s. 228)

”As one of the surviving Third Reich physicians judged the Nazis scathingly: They wanted to do away with the diseases by liquidating the sick’ ”. (s.228)

Det är välkänt, inte minst genom historikern Maja Hagerman och hennes bok ”Käraste Herman: rasbiologen Herman Lundborgs gåta,” som kom ut 2016 rasbiologin och rashygienen härjade och satte sina spår även i Sverige

Av egen erfarenhet vet jag att det jag inte ser, förstår eller som jag förnekar, tenderar att ta upprepas och spelas upp i mitt eget liv; och kanske är det även så på en samhällelig nivå? Att så länge vi förnekar, undertrycker eller skjuter ifrån oss vissa händelser, känslor et cetera, så återkommer de, ibland lätt förklädda.

Böcker som Katers gör en förhoppningsvis mer motståndskraftig när auktoritära krafter med totalitära anspråk kallar.  

/Abdelhamid och Helena Maria Ingeborg

Referenser:

Kater, Michael H. 1989. Doctors under Hitler. Chapel Hill and London. The University of North Carolina Press.

Hultquist, Catia, Arbman, Hans, Ewald, Hugo. 2021-05-12: Svenska ”helare” sprider Qanons konspirationsteorier. Dagens Nyheter.

Författaren James Baldwin såg, och upplevde djupt effekterna av Amerikas svek mot de svartas frihetskamp i mitten av 1900-taler. Det skriver författaren och James S. McDonnell Distinguished University professor i African American Studies at Princeton University, Eddie S. Glaude Jr i boken ”Begin again. James Baldwin’s America and its urgent lesson for our own,” (2020).

I bokens inledning berättar han följande:

”What do you when you have lost faith in the place you call home”?

Det frågade Eddie Glaude medan han betraktade ruinerna av författaren James Baldwins hus i Sankt Paul de Vence. Egentligen, tillstår han, hade han aldrig fullt ut haft en tro på USA, i ordets rätta bemärkelse. Och han skriver att han hoppas att den dagen kommer när vita i USA slutligen lämnar bakom sig tron att de skulle vara mer värda.

Befinnandes sig mitt på en byggarbetsplats i Frankrike gick hans tankar till Baldwin och hans vittnesmål under den senare delen av hans liv, som svar på sin fråga, och som en del av skälet till varför han behöver skriva den bok som blir ”Begin again”. (Glaude:2020:xvii). Utgångspunkten i denna är vad man gör när allt hopp har tömts ut, när den sista glimten har upplösts, det vill säga när ”sakernas tillstånd” alltid kommer att förbli detsamma. Bakom sig har han redan boken ”Democracy in Black”. ( 2016)

Glaude utvecklar Baldwins senare författarskap i ”Begin again”, analyserar och tillför sin egen blick och poesi.

Han tar upp Baldwins hat mot sin styvfar, en kringresande predikant, som utökade sin familj utan att kunna försörja den, och som hatade vita. (ibid:34-35) En tyrann som Baldwin inte fort nog kunde sticka iväg från, berättar Glaude. Baldwin försökte hitta ett utrymme där han kunde vara annorlunda, där han inte automatiskt följde i fotspåren av sin styvfar. Han försökte också ta hand om sina syskon.

Glaude understryker att Baldwin ville undkomma de sociala krafter och det samhälle som tryckte ner honom, de rasföreställningar som han och övriga afroamerikaner internaliserat och tagit för givna då det under sekel varit det de matats med. Baldwin stod upp mot detta, han hittade en annan väg, självutveckling, Sokrates ”self-examined life”. (ibid:37) Det är den här aspekten jag har valt att lägga fokus på i det här inlägget.

 Genom den inre vägen, genom att bland annat reflektera över sitt eget och andras antagande, föreställningar och värderingar kunde Baldwin kasta ut allt skräp som pådyvlats honom, skilja agnarna från vetet.

”But he insisted, we are not the mere product of social forces. Each of us has a say in who we take ourselves to be. No matter what America said about him as a black man, Baldwin argued, he had the last word about who he was as a human being and as a black man.“(ibid)

Glaude går vidare med att betona, att precis som vi måste undersöka våra individuella erfarenheter och de hemskheter som har kommit att forma oss, hur vi ser på oss själva, så måste vi tillsammans som nation göra sammaledes. (ibid) Baldwin framhöll att de är sammankopplade. (ibid)

Glaude går också in på de trauman som Baldwin upplevde under sitt liv, och som han skriver ”lämnade permanenta ärr”. (ibid:33) Men det var också de sår som skapade hans konstnärliga vision, och gjorde att han inte undvek skuggorna, eller som lurade bland dem, poängterar Glaude. Baldwin var inte ute för att skapa en glättig fasad, sådana hade han nog av i det omgivande samhället. Han hade ett ärende och det vek inte från hans tankar. Han var författare, hans erfarenheter skulle formuleras, och det var så han överlevde till stor del, genom sitt skrivande och några trofasta vänner, bland annat Engin, en turkisk skådespelare som utbildat sig i vid Yale School of Drama. (ibid:126) Under 1960-talet blev Turkiet en plats dit Baldwin återvände ett flertal gånger, och bodde i perioder. Landet blev det ”elsewhere” som gav Baldwin den nödvändiga kritiska distans som han behövde från den ”amerikanska lögnen”. (ibid: 131, 133)

Baldwin stod fast vid sin övertygelse att det är olyckorna i våra privata liv som formar vårt offentliga vittnesmål, skriver Glaude.

”We have to work on ourselves, if we are to live up to the world we want to create. The props and crutches that have supported our individual identities in this country have been knocked from under our arms and feet. We have to make ourselves a new creation without them.” (ibid:143).

Glaude förtydligar att vi måste göra samma sak i våra egna liv som vi begär av nationen, det som vi uppmanar den till att vara annorlunda på. (ibid) Det är det enda sättet genom vilket vi kan bli den sortens människor som en sann demokrati behöver, framhåller han. Inte att begära en standard som vi inte själva lever upp till. (ibid) I slutändan menar Glaude att det handlar om att finna utrymmen i samhällets marginaler för det är då man kan se sitt land mer klarseende. (ibid:144) Ett klarseende som definitivt inte tas emot i alla läger. Trots motstånd, våld, också sexuellt, skräck och så vidare så fortsätter Baldwin outtröttligt, inte minst för att han vid ett tillfälle lovade de unga svarta att stå vid deras sida, att inte överge dem.

Genom att skriva ”Nästa gång elden”, till sin brorson på hundraårsdagen av slavarnas frigörelse överför James Baldwin i någon mening sin ”andliga rikedom” till brorsonen, det som kan beskrivas som ”the examined life”, och som rymmer Balwins specifika erfarenheter, och som genom att skrivas ner, också blir allmängiltiga för de som inte blundar för att här finns lärdomar för oss alla.

När vi är hatiska, förminskar andra eller sprider rasbiologiska föreställningar, projicerar ut dem och gör dem till sanningar, deformerar vi oss själva. Det är ett huvudbudskap i Baldwins författarskap.  Allt slår tillbaka mot oss själva, allt det som är falskt, osant, hatiskt i oss själva. Att bli medveten om våra skuggor, allt det mörka i oss själva är nödvändigt, menar Baldwin. Det är det vi måste jobba med, vi har resurserna som människor om vi vill.  Baldwin ger vägledning. Vi behöver inte upprepa rashat som i Södern, leva ut det i form av Jim Crow–lagar och annat. Vi kan jobba med oss själva. Göra andra val. Leva medvetet, välja ”the self-examined life”, det enda som är värt att leva.

I ”Nedanför korset. Ett brev från en plats i min själ”, skriver Baldwin:

”Det är knappast mödan värt att försöka minnas hur många gånger solen har lyst över slakten på oskyldiga människor. Jag är i högsta grad intresserad av att svarta amerikaner vinner sin frihet här i Förenta staterna. Men jag är också mån om deras värdighet, av att de är själsligen sunda; att jag måste opponera mig mot varje försök att få svarta att göra mot andra vad andra har gjort mot dem. Jag tror mig känna till – vi ser den runt oss varje dag-den andliga ödemark som den vägen leder till. Det är ett enkelt faktum och ändå tycks det vara så svårt att begripa: Den som förnedrar andra förnedrar sig själv.” (Baldwin:2019, (1963):113)

Glaude berättar om i ”Begin again” att James Baldwin framträdde på ”National Press Club, och beskriver att han tycktes skör, uttröttad, och att han hostade på väg upp mot podiet. (2020:199) Väl i talarstolen pratade han bland annat om USA:s ovilja mot historia, och att de historier som landet producerar om sig själva korrumperar varje äkta förståelse av det nuvarande, beskriver Glaude.  (ibid) De församlade fick sig en mäktig förmaning till livs:

”We are living in a world in which everybody and everything is interdependent. It is not white, this world. It is not black either. The future of this world depends on everyone in this room. And the future depends on to what extent and by what means we liberate ourselves from a vocabulary which now cannot bear the weight of reality. Liberation from the languages and categories that box us in requires that we tap the source of it all, free ourselves of the lie, and start this whole damn thing over”. (ibid:199-200).

Glaudes reflektioner kring talet tar bland annat upp de svek som de svarta utstått i Amerika. Han pekar på att det finns två  moraliska uppgörelser, eller vidräkningar, som båda misslyckats. Det första var under inbördeskriget, och rekonstruktionen som följde, och det andra den svarta frihetsrörelsen i mitten av 1900-talet. Här fanns tillfällen för ”breakthrough”, som kom till intet. Glaude skriver att återigen så står man inför en ”moral reckoning” av samma storleksordning. Och det är nu, menar han, som de svarta i USA måste få sitt sanna värde erkänt, att de inte är värda mindre än vita, så att inte den ”fula historien” upprepas igen och igen. De som medvetet vägrar att komma ihåg historien blir moraliska monster, påpekar han. (ibid: 202)

Glaude framhåller att Baldwin betonade vikten av att se tillbaka på historien för att se vilka vägval som man gjort, och genom detta förstå på vilket sätt dessa val lett fram till de kriser som man står inför. Att en måste konfrontera lögnen i sin nations självförståelse för att komma vidare på en väg som leder fram till att man bygger ett land som verkligen baseras på sant demokratiska principer:

”To do your first work over means to reexamine everything. Go back to where you started, or as far back as you can, examine all of it, travel your road again and tell the truth about it. Sing or shout or testify or keep it to yourself: but know whence you came.” (ibid:196).

/H-M

”The Zookeeper´s wife” av Diane Ackerman från 2007 är ingen roman utan en sann berättelse om familjen Jan och Antonina Żabiński, som drev den zoologiska trädgården i Warszawa från 1929 och som från 1939, trots att den nästan var sönderbombad, lyckades använda den till att hjälpa omkring 300 judar att överleva.

Diane Ackerman använder sig av olika historiska källor, men främst baserad på parets egna minnen i skrift, böcker och intervjuer. Ackerman som själv har polska släktingar på sin mors sida lyckas förmedla mycket av polsk kultur och folklore på boksidorna, vilket bidrar till en livlig och levande skildring. Hon har exempelvis själv varit på plats i Warszawa och vandrat omkring i den zoologiska trädgården som paret Żabiński, öppnade igen 1949, för att avslutas två år senare på grund av att Jans förflutna inom den underjordiska rörelsen gjorde honom obekväm för de nya makthavarna. Hon har också vandrat samma gator som Antonina Żabiński beskriver i sin dagbok. Warszawas zoologiska trädgård var ett fäste för motstånd och en tillfällig anhalt för judiska flyktingar på väg vidare. Detta trots att även de tyska nazisterna hade parkerat sig inom den zoologiska trädgårdens område.

I det förflutna var zoologiska trädgårdar privatägda och gav status, berättar Ackerman. Vem som helst kunde skapa ett kuriosakabinett, men vem som helst kunde inte skapa ett zoo, för det krävde både medel och en slags besatthet när de gällde att samla på sig djur som de största krokodilerna, äldsta sköldpaddorna och sällsyntaste örnarna, påpekar Ackerman.(s.19)

Jan Żabiński var zoolog och när han tog över ville han skapa ett nytt zoo och leva bland djuren. Och det gjorde han och hans familj sedan bokstavligen. Deras villa låg nämligen på området, och varje morgon vaknade de till trumpetande elefanter, fågelläten av olika slag, kort sagt till en symfoni av djurläten. (s.24) Inomhus hade de också djur: Katter med bandagerad tass respektive svans och en papegoja som bar en metallkon om halsen.

Efter att ha druckit en kopp svart te på morgonen var det dags för Antonina Żabiński att sterilisera nappflaskor och förbereda sig för att mata två lodjursungar från Bialowieza, den enda kvarvarande urskogen i Europa. (s.25)

Jan Żabiński berättade för en journalist att det inte var tillräckligt för en zoolog att forska från en distans, utan det var genom att leva bredvid djuren som han lärde sig deras beteenden och psykologi, nämner Ackerman. (s.24) Han berättar vidare att Antonina var så känslig att hon nästan kunde läsa djurens sinnen. Han tillskrev henne ”metafysiska vågor” av en nästintill schamanistisk medkänsla med sina fyrbenta vänner. (s.26)

Genom den zoologiska trädgårdet och familjen Żabiński (deras son Ryzard föddes 1932, dottern Teresa 1943) får en följa de olika faserna som kriget kom att innebära efter Tysklands invasion 1939. Ackerman återger Antonina Żabiński reflektioner där hon menar sig ha levt ett liv de senaste åren där varje dag var upplivad av excentriska djur och en liten pojkes äventyr:

”Ett liv som nästan gjort det möjligt att ignorera världshändelser eller att åtminstone vara optimistisk vad det gällde utsikterna, till och md att vara envist naiv”. (s.44)

När en bomb föll i den zoologiska trädgården och ödelade stora delar av den, bland annat ”Björnberget ”blev djuren vilda av skräck.

Tigrar och lejon tog sina ungar i nackhåren och började vandra omkring i sina burar, ängsligt letande efter en plats att gömma sina små. De djur som blivit alldeles aggressiva av skräck och de lösa björnarna var tvungna att skjutas. Den 7 september blev Jan Żabiński inkallad, och den 30 september var huvudstaden redan märkt av strider och fylld av tyska nazister i sina gråa uniformer.

Ackerman refererar:

 ”I can’t breathe, she said, (Antonina till Jan, min anmärkning) I feel like I’m drowning in a grey sea, like they are flooding the whole city, washing away our past and people, dashing everything from the face of the earth”. (s. 69)

Ackerman berättar att Jan Żabiński i intervjuer avslöjat att han ända sedan början av kriget varit ansluten till the Home army , hemmarmèn, i området kring vilket den zoologiska trädgården var belägen.

Han sa också att lyckligtvis var den zoologiska trädgården en del av warszawabornas identitet och det gjorde att människor hjälpte till frivilligt att sköta de djur som var kvar och att gav dem mat-och grönsaksavfall. (s. 73)

Letandet efter matavfall gav också Jan Żabiński tillträde till Warszawas ghetto som etablerats i slutet av 1940. På så sätt behöll han gamla kontakter, men kunde också knyta nya. Därigenom kunde han och den underjordiska rörelsen hjälpa judar att ta sig ifrån ghettot. Skildringarna av hur detta skedde är ganska detaljerade och innehållsrika och förenade med stor fara för de inblandade. Att hjälpa judar var belagt med dödstraff, och drabbande inte bara för den som bistod utan för hela hens familj och omgivning.

Parallellt med detta berättar Ackerman om familjen Zabinskis interaktion med Lutz Heck, som tagit över direktörskapet för Berlins Zoo efter sin fader, professor Ludwig Heck.  Heck hade inga skrupler. 1936 finns han med på ett fotografi tillsammans med Göring. De var på en jaktresa till Schorfheide, Hecks stora reservat. Året därpå gick Heck med i nazistpartiet. Det nazisiska projektet var också ekologiskt; handlade om att ta sig an djuren och naturen också; att återskapa det efter nazistiska ideal, beskriver Ackerman. Ett par gamla hästraser, den utdöda vildhästen Tarpanen exempelvis, ville han försöka återskapa genom att använda sig av eugenik.(s.80)

”When Germany invaded Poland, Heck scouted the farms for mares preserving the most tarpan traits to mate them with several wild strains, including Shetlands, Arabians, and Przywalskis, hoping to breed back to the ideal animal, the fierce, nearly unridable horses painted in ochre on Cro-Magnon caves. Heck assumed it wouldn’t take many generations of back-breeding- maybe only six or eight – because as recently as the 1700s tarpans still roamed the forests of northeastern Poland.” (s. 80-81)

Heck hade insupit Eugene Fischers och Konrad Lorenz åsikter om rasmässig renhet, skriver Ackerman. Hans jobb var att återuppfinna det ursprungliga och Göring försåg honom med de medel han behövde, påpekar hon. (s. 85)

Heck tar de värdefullaste djuren från Warszawas zoologiska trädgård till Berlin med löftet till Żabińskis att han ska ta hand om dem väl och återbörda dem när kriget väl är över.  På nyårsafton samma år återvände han med sina druckna vänner och sköt de kvarvarande djuren som del av firandet. (s.96) Antonina Żabiński och Rys´ satt inlåsta i huset och hörde skotten. (s. 96) Hökarna och en örn som sluppit lösa sedan deras burar skjutits sönder kretsade över trädgården, ovilliga att lämna det enda hem de kände till.  De landade på verandan och väntade på mat. (s. 96) Ackerman fortsätter:

”Soon even they became trophies, part of the Gestapo officers´ New Year´s Hunting Party”. (s. 97)

Żabińskis finner på olika sätt för att kunna bo i villan och därmed fortsätta med sitt underjordiska arbete. Mycket av det är fördolt för Antonina, men hon tar hand om hushållet och alla gömda flyktingar och strömmen av nya. För villan är bara en anhalt. De flesta judar på flykt hade i genomsnitt 7, 5 anhalter på vägen ut ur Ghettot och vidare ut från Warszawa. Dessutom hade de ett halvt dussin förfalskade papper. Det var ett oerhört arbete som pågick i de fördolda. Dessutom undergick judar ”reskinning”, berättar Ackerman. Detta förfarande att räddat judar på från förföljelse har en lång historia, skriver hon. (s.222) Ackerman berättar också om hur Antonina berömmer några barn som tillsammans med sin familj gömmer sig hos Żabińskis för en tid. I samband med detta får hon reda på att en hemlig skola i Ghettot har lärt barnen att leka och spela spel på väldigt små ytor, lärt dem det tystaste sättet att röra sig på samt hur de ska ligga så jämnt som möjligt utan böjningar när de sover. (s.217)

Ackerman tar läsaren igenom Ghettots förstörelse, det som sker när Himmler har bestämt sig för att utplåna varje jude i Ghettot i Warszawa och han inleder attacken den 19 april 1943. Det går inte i en enda attack utan judarna, trots att de är illa utrustade och långt färre i antal, lyckades bjuda motstånd. (s. 211).  Det dröjde ända till den 16 maj då utplåningen var fullbordad.  Ackerman skriver:

”According to the Underground Economic Bulletin of May, 16, 1943, 100 000 apartments burned down, 2000 places of industry, 3000 shops, and a score of factory. [ ] Seven thousands Jews had been shot outright, 22, 000 were shipped to the death mills of Treblinka or Majdanek, and thousands more went to labor camps. To achieve this cost the Germans only 16 dead and 85 wounded. “(s. 212-213)

Därefter tar Ackerman oss genom Warszawaupproret som pågick i 63 dagar. Efter det är Jan i försvunnen, men Antonina får reda på att han förts till ett krigsfångeläger i Tyskland. Hon börjar omedelbart skriva till alla lägren med internerade officerare för att få ledtrådar till var hennes make kan tänkas befinna sig. Slutet av kriget är tumultartat inte minst på så sätt. Meddelanden fästs upp överallt och som består av vädjanden om uppgifter om var föräldrar, syskon, en maka eller maka kan tänkas vara. Adresser på pränt som ber om upplysningar. Kring järnvägsstationerna sitter lapparna som tätast och kön framför dem är fulla av människor. Antonina och Jan Żabiński tillhör de lyckliga, de återförenas som familj igen.

Ackerman berättar väldigt levande om skeendena i Warszawa under kriget genom familjen Żabiński och den zoologiska trädgården som den också, som livet utanför, genom gick många omvandlingar.

Trots all press och den enorma stress Żabińskis levde under fanns de till både för de människor som behövde dem mest, men även djuren. Och när djuren inte längre fanns utnyttjade de deras burar, hem och så vidare som gömställen för människor som behövde skydd. Deras villa kallades ”The House Under a Crazy Star”. (s.191)

Jan Żabiński resonerade, genom sin kännedom om tysk mentalitet, menar Ackerman, som så att de tyska nazisterna aldrig skulle förvänta sig något som helst slags underjordisk aktivitet på ett område så exponerat för offentlig insyn som den zoologiska trädgården var. (s.113)

Antonina Żabiński låg ofta vaken och reflekterade:

”Why was it, she asked herself, that ´animals could sometimes subdue their predatory ways in only a few months, while humans, despite centuries of refinement, can grow more savage than beast?”(s. 239)

The Zookeeper´s wife är också filmatiserad, se trailer här.

/ Helena Maria Ingeborg Lindbom

Referenser och tips:

Diane Ackerman. 2017. The Zookeeper’s wife – a war history.  N.Y och London. W.W Norton & Co

Culture PL: Stories from Eastern West, artikel publicerad March 30, 2017, författare: Wojciech Oleksiak: The Zookeeper’s wife , facts versus fiction. https://culture.pl/en/article/the-zookeepers-wife-fact-vs-fiction (lyssna gärna på podcasten om filmen)

Youtube channel Polish Embassy UK: The Zookeeper’s wife. Interview with Theresa Żabiński . Publicerad 4 juli, 2017.

WWF: EU-dom om  Białowieska-skogen: En seger för Europas natur. https://www.wwf.se/nyheter/eu-dom-om-bialowieza-skogen-en-seger-for-europas-natur/