”Det ligger i populisters intresse att minska förtroendet för vår rättsbaserade ordning. Men deras utopi, en värld med färre rättigheter, gör världen osäkrare för oss alla.”
När jag läser Max Hjelms ledare i DN:s nätversion – som jag hämtat citatet från – förs mina tankar till ”Milgramexperimentet”, se under källa, tips och länkar. Hur långt vi är beredda att gå för att vi bara lyder?
Experimentet fick ny aktualitet för mig efter att ha sett den indiska filmen Santosh från 2024 som innehåller en outhärdlig och förvånande lång tortyrscen. Jag satt med bortvänt ansikte till slut, men man hör ju. Det var poliser som torterade och och den unge mannen som torterades var dessutom oskyldig. Men han var muslim, och inte lika mycket värd som en hindu och kunde därför offras. Filmens huvudkaraktär, den unga änkan som fick ta över sin makes tjänst som polisassistent i denna thriller ser på och det är så tydligt att hon vill gå in och sätta stopp för det som pågår, men grupptrycket är för stort: hon måste tortera hon också. Men hennes vånda, skräck och avsky är så tydlig; hur känsloskiftningarna går: jag tror igen och igen att hon kommer att gå in och stoppa tortyren men det sker inte. Det är så skickligt regisserat. Filmen visar hur det inte finns inte utrymme för ”olydnad”, hur närmast omöjligt det är att bryta skeendet som satts i gång, inom det system som råder där alla inte är lika inför lagen och mutor och korruption brukas som styrmedel.
Max Hjelm påpekar vidare i ledaren att:
”Varningsklockorna borde ringa när avskaffandet av skydd mot tortyr beskrivs som något bra.”
Ledaren berättar om hur den rättighetsbaserade världsordningen som växte fram efter andra världskriget håller på att falla sönder när populister vill växa till sig. Sådant som människor kämpat för i årtionden, i sekler. Drömt om.
Som skola för alla. I filmen ”Flätan”, (2023) får man bland annat följa en dalitisk familj. Kvinnan i familjen har ingen annan dröm än att hennes dotter ska få lära sig läsa och skriva och övertalar mannen att gå till brahminen, ge honom alla sparpengarna som skulle gå till hennes läkarundersökning och be att dotter får börja skolan. Han tar emot pengarna och säger att dottern kan börja skolan. Brahminen förödmjukar flickan under första lektionen, brännmärker henne som kastlös och vill ha henne att sopa golvet med en kvast för att illustrera vad han nyss sagt till henne. När hon vägrar piskas hon och kläderna rivs sönder- detta visas barmhärtig nog inte i bild, vi förstår det efteråt. Det är upprörande scener i familjen, föräldrarna är chockade när de förstår vad som skett i skolan, men (i all korthet) mamman tar flickan med på en resa till den landsända där hon kommer ifrån för där får daliter gå i skolan.
Det behövs både ”varningsklockor” och ”väckarklockor” lite nu och då för att inte falla i sömn, vaggad av populismens ”sirensång”.
Källa, tips och länkar:
Max Hjelm. 2025. Tortyr ska accepteras för att vi ska kunna utvisa fler – vart är vi på väg. Dagens Nyheter, ledare. 25-08-27.
https://www.sverigesradio.se/artikel/santosh-indisk-crime-med-vibrerande-verklighet
https://www.sydsvenskan.se/2025-01-24/flatan-bastsaljande-roman-blir-fangslande-film/
Indiens val – från Tagores ljusa vision till en mörk nutid
https://www.sydsvenskan.se/2025-08-27/men-det-finns-ett-annat-israel/
[Hämtad: 25-08-28]
https://www.dagen.se/debatt/lat-det-heliga-pragla-landskapet/9904324
[Hämtad: 25-08-28]
