Helsemagasinet – vitenskap og fornuft, är en ny bekantskap för mig. Min blick föll på den i Pressbyrån för drygt två veckor sedan, och när jag gick ut därifrån hade jag nr. 5, 2017, 8: onde årgången i handen.
En intervju med den brittiska psykiatrikern och forskaren Joanna Moncrieff intresserade mig.
Joanne Moncrieff, som också är med och leder Critical Psychiatry Network, intervjuas av Iver Mysterud, bland annat om innehållet i sin bok The bitterest of pills som kom ut 2013.
Hon hävdar att farorna med atypisk antipsykotiska mediciner har blivit undertryckta och förbisedda, och hänvisar till att man vet att vissa av de här drogerna bidrar till störningar i metabolismen i form av viktökning, diabetes och förhöjda kolesterolvärden, och dessa effekter var tydliga ganska tidigt. Men, understryker Moncrieff, ett ledande farmaceutiskt sällskap drev emellertid en kampanj för att avleda uppmärksamheten från de här effekteran genom att övertala akademiker och kliniker om att diabetes var inneboende del av schizofreni.
De i sin tur speglade en motvilja som fanns vad det gällde att ta till sig verkligheten vad det gällde tardiv dyskinesi.
Hon berättar också att även om det fanns vissa psykiatriker som tidigt erkände hur det förhöll sig, så var det andra som starkt engagerade sig i att försöka påvisa att detta var en del av själva tillståndet schizofreni.
Vidare visade forskningen att förbindelsen med kognitiv försämring blev mer eller mindre ignorerat, så att tardiv dyskinesi kunde framställas som en ganska obetydlig rörelsestörning, snarare än ett mer globalt tillstånd av hjärnskada, som ibland kan vara permanenta.
Artikeln är en uppföljning av en tidigare intervju med Moncrieff, (nr 4/2017), som tog utgångspunkt i hennes bok The Myth of Chemical Cure som kom ut 2008.
En vanlig uppfattning är att schizofreni kännetecknas av en obalans i dopaminomsättningen i hjärnan och nervsystemet, det vill säga att dopamin receptorerna inte fungerar normalt, skriver Mysterud, och frågar Moncrieff vad forskningslitteraturen visar.
Svaret som ges är att vissa studier indikerar vissa avvikelser i dopaminsystemet, men i många fler studier finns inga, med undantag av de abnormiteterna som är inducerat av medikamenter som blockerar dopamin. Moncrieffs slutsats blir att dokumentationen totalt sett inte är överbevisande.
Joanna Moncrieff får också frågan från Mysterud vilka slags effekter neuroleptika har på människor, hjärnan och kroppen i övrigt.
Hon säger att psykiatrikerna och forskarna inte tillfredställande nog vet hur antipsykotiska mediciner fungerar. All antipsykotisk medicin påverkar ett brett spektra av hjärnkemikalier, något som förmodligen bidrar till deras effekter.
Moncrieff tar upp att den första generationen av neuroleptika, som klorpromazin och haloperidol, inducerar ett tillstånd som motsvarar symtomen hos Parkinsons sjukdom som har som grund att hjärnan lagrar för lite dopamin. De hämmar och begränsar rörelseförmågan, tankeverksamheten, och känslomässiga reaktioner, enligt Joanna Moncrieff.
Detta är effekter som Moncrieff också tillskriver många av de nyare neuroleptika preparaten, men hon framhåller att några av dem ser ut att verka på ett något annorlunda sätt. Som exempel på detta nämner hon i artikeln Olanzapin (Zyprexa) och clozapin som används vid allvarliga, behandlingsresistenta tillfällen.
De verkar starkt lugnande och gör människor mycket sömniga, men har inte riktigt samma begränsande effekt på rörelse (bevegelse) vid vanliga doser, påpekar Moncrieff. Och jag citerar ur artikeln:
De här medikamenterna försätter också folk i ett tillstånd där de verkar känslomässigt liknöjda, och det gör att de lägger på sig för aptiten ökar. Patienterna beskriver att de inte har lust till att göra någonting och bryr sig lite om annat än att äta (min översättning från norskan).
Moncrieff fortsätter med att påpeka att man inte vet hur medikamenterna kan producera sådana effekter, men båda påverkar ett vitt spektrum av hjärnkemikalier, varav några synes påverkas mest, nämligen dopamin, noradrenalin, histamin och serotonin.
Iver Mysterud ställer en rad intressanta frågor, och tyvärr kan jag inte ta upp alla här så den slutliga frågan som jag refererar till här lyder: Finns det studier som indikerar att medicinsk behandling vid schizofreni kan göra patienter sjukare på lång sikt?
Svaret från Moncrieff blir att det finns flera studier som visar att de som låter bli att bruka medikamenter klarar sig bättre än dem som nyttjar dem och jag fortsätter att citera på norska:
Noe av forskjellen skyldes at de som unngår medikamentell behandling, sannsynligvis har en mildere tilstand i utgangspunktet, men det kan også indikere at langvarig medikamentbruk gir problemer.
I sitt svar pekar Moncrieff också på att det är dokumenterat att människor i tredje världen har en bättre prognos än människor i den teknologiskt mest utvecklade världen. Hon poängterar också, som nämnts tidigare, att man vet att långtidsbruk av de här medicinerna kan förorsaka tardiv dyskinesi eller ofrivilliga ryckningar. Detta har i flera studier, enligt Moncrieff, satts i samband med kognitiv försämring som tyder på att medicinerna kan skada hela hjärnan.
Jag kan bara glädja mig åt att Psykosvård Nordost sedan 2013 erbjuder varje patient årligen en omfattande provtagning på respektive vårdcentral som bland annat innefattar blodsocker och kolesterol. Dessutom erbjuds hälsosamtal och stöttning, och vikten av motion framhålls. Det är steg i rätt riktning.
/Helena Maria
Källor:
Helsemagasinet –vitenskab og fornuft, nr. 5, 2017, 8 årgang (tidningens hemsida: www.vof.no.
Critical Psychiatrys hemsida är: www.criticalpsychiatry.co.uk.
Joanna Moncrieff har en egen hemsida: https://joannamoncrieff.com/
Joanna Moncrieff har också skrivit boken A straight talking introduction to psychiatric drugs, (2011).
För den som är intresserad finns en intervju med Joanna Moncrieff om boken The myth of the chemical cure på nedanstående länk:
TALBART 