”The Great Fire”- en prisbelönt roman.

(Uppdaterad 23-06-03)

Med “The Great Fire“ (2003) erhöll Shirley Hazzard Pulitzerpriset 2004, tjugo år efter det att “Transit av Venus” publicerats.

Brigitta Olubas som skrivit en biografi om Shirley Hazzard, ”Shirley Hazzard. A Writing Life” menar att hennes romanskrivande – färdigställande av ”The Great Fire” blev lidande på grund av den förpliktelse Hazzard upplevde hon hade att skriva om FN och förhållandena där. ( s. 311) I oktober 1970 publicerade hon ”A Call for UN Reform” i New York Times, enligt Brigitta Olubas, och den publiceringen ledde till fler invitationer att skriva på samma tema. (s. 310) 1973 kom Hazzards bok ”Defeat of an Ideal. A Study of the Self-Destruction of the United Nations” ut. Olubas reflekterar kring Shirley Hazzards engagemang för FN.

”It is interesting, and perhaps surprising, given the extent of her engagemang with daily politics in the United States, Britain, Australia and Italy ( ) – that in her political writing she would turn almost exclusively to an institution with which she had been closely associated only in her youthful years, with which she now had little connection.” (s. 2022:310)

Brigitta Olubas berättar vidare att Shirley kände (felt)

”somewhat passionate towards doing it; only, it will use me up in the fires of indignation, and take weeks away from writing my novel which I care much more about and which is demonstrably more useful…and certainly less harmful than UN”. (s. 310)

Jag får Inga-britt Ahlenius i tankarna när jag läser om Hazzards passionerade engagemang för FN. Ahlenius valdes till undersekreterare i FN i april 2005, och har också skrivit kritisk om FN. (se hennes bok Mr Chance)

Men framförallt har Inga- Britt Ahlenius skarpt poängterat att FN är en oumbärlig organisation i en ledarkrönika (SvD, 9 nov. 2022) I en annan ledarkrönika framhåller hon att det ligger något fantastiskt i att ett femtiotal länder i juni 1945 enades om att bilda organisationen som ett värn för fred och säkerhet i världen (SvD, 2021-10-28) Det öppnades ett ”fönster” då, i juni 1945, beskriver hon det som, ett ”window of opportunity”.

Innan jag återknyter till ”The Great Fire”, vars handling som bekant tar sin början år 1947, vill jag även nämna en annan stor källa till ”bristande koncentration” hos Shirley Hazzard som Olubas pekar på: Mamman. Hon tog hennes tid i anspråk på grund av att hon hade svårigheter som senare resulterade i en diagnosticerad bipolär sjukdom, skriver Olubas. (s. 311)

Huvudpersonen i den prisbelönta boken ”The Great Fire” är Aldred Leith och när vi möter honom i inledningen av första kapitlet har han just letat upp upp en fönsterplats på tåget som ska till att avgå. Han tänker för sig själv att ansiktsuttrycken på dem som står kvar på perrongen, sedan tåget börjat gå, redan i denna stund bär ingraveringen av att ha lämnats kvar. (s. 3) Aldred Leith betraktar tankfullt Japans kustremsa medan tåget letar sig längre bort från Tokyo. Han har återvänt till landet två år efter kriget och ser ut genom fönstret.

Tropen tåg känner de flesta igen. Som genom ”Kvinnan på tåget” av Paula Hawking från 2015. Nästan alla har åkt tåg någon gång och vet hur det är att titta ut genom kupèfönstret, dagdrömma eller sitta med sina tankar, reflektera och sortera. Eller vara med om ett oväntat möte. Sedan det rytmiska dunket, konduktörsvisslan vid avgångarna, inbromsningen inför nästa station. Slamret som tar vid: bagage som ska tas ner från hyllor eller baxas fram, plötsliga vinddrag och dörrar som slås igen.

Huvudpersonen håller en bok i sin högra hand, inte så att han läser från den, informerar den allvetande berättarrösten, utan han ser på författarfotot, bilden av sin pappa, Oliver Leith. Det är första gången han kan betrakta sin pappa, den uppburna romanförfattaren, med den vuxnes blick. Pappan hade ständigt varit på resande fot och avsked från perrongen hörde till Aldreds vardag, även om mamman och han flackat runt med fadern under en hel del år.

Han har en egen kupè, visserligen nersliten och inte särskilt ren, men han har en egen nyckel till den. När han gjort sig hemmastadd genom att sprida ut sina tillhörigheter på det motsatta sätet kunde han njuta av ensamheten.

”Having looked awhile at Asia from his window, he brought out a different, heavier book from his canvas bag.” (s.5)

När jag läser inledningen får jag en annan litterär tågresa i tankarna, den som inleder Fjodor Dostojevskis roman ”Idioten”. Det är tövädersdag i slutet av november och vid niotiden på morgonen kom tåget från Warsawa med full fart ångande in mot St. Petersburg. (s. 5) Huvudpersonen furst Myskin och karaktären och antagonisten Rogozin har suttit mittemot varandra i tredjeklasskupèn sedan gryningen och de har inlett en bekantskap. Att se något genom fönstren var omöjligt:

”Det var så disigt och gråmulet att dagsljuset hade svårt att tränga igenom; det var svårt att urskilja någonting från kupèfönstren ens på tio stegs avstånd vare sig åt höger eller vänster.” (s. 5)

Två olika beskrivningar, men samma trop. Om Shirley Hazzard haft Dostojevski’s skildring av tåg och tågkupe som ett läsminne någonstans i bakhuvudet kan jag aldrig veta.

Romanen ”Idioten” utgavs ursprungligen som en följetong i en tidskrift mellan 1868-69. Men tropen tåg, inte minst genom oväntade möten – eller iakttagelser- lever i högsta grad fortfarande inom litteraturen. Tyvärr kan transportmedlet tåg också förknippas med mycket negativt, som hänger ihop med historien, och där ingår också själva järnvägsbyggandet där många arbetare strök med under de svåra förhållanden och usla villkor som rådde.

Aldred Leith var på väg till Kure. Han var fortfarande ung, 32, men ansåg inte att sig själ vara ung. Han föddes in i kunskapen om första världskriget, läste vid univsitetet och ville ut i livet och stå på egna ben.

”Then came the forced marsch of resumed war. After that, there was no doubling back to recover one´s youth or take up the slack. In the wake of so much death , the necessity to assemble life became both urgent and oppressive.” (s. 5)

Vid ankomsten till Kure möts Aldred Leith av en australiensk soldat som kör honom till ett färjeläge där han tar färjan över till militär inkvartering på ön Ita Jima. Väl framme lämnar han en not till en professor Gardiner som han ska möta och får höra att han kommer ner till mässen när middagen serveras.

Aldred Leith har som syfte att skriva om Hiroshima och konsekvenserna av atombomben som också drabbade Nagasaki. Tidigare, under själva kriget, skrev han en bok om ödeläggelsen av Caen under några junidagar 1944, och därför har han fått förtroendet att utför det här uppdraget som innebär att han ska vara vittne till vad som händer platser utanför Europa, i Japan och Indokina exempelvis; platser som dunstar och transformeras. (s. 49) Som hans uppdragsgivare säger:

”The last days of all their centuries should be witnessed and recounted by someone who was not a spy, not a sociologist, beholden to no one.”(s. 49)

Här är vi tillbaka till ”blicken” eller rättare sagt utifrån vilken utgångspunkt eller vinkel vi iakttar eller ser någonting, varifrån vi vittnar, från vilket perspektiv eller vilken position et cetera. Det som Shirley Hazzard uppehöll sig vid även i ”Transit from Venus” och som jag menar fullbordas i ”The Great Fire”. Här handlar det inte så mycket om att se något genom teleskop et cetera, utan mer rakt av från där man befinner sig. Att man använder sig av det man har: ögonen, utan devices. Men en ”obesudlad ” blick i den meningen att den som ser inte får vara korrumperad; inte får vara ”beholden” som exempelvis betyder att vara uppbunden, stå i tacksamhetsskuld, det vill säga ungefär vara ”influerad” ,”köpt” eller ”biased”. Men vår blick är i princip aldrig opåverkad i bemärkelsen ”ren”, om vi nu inte talar om spädbarn eller barn som ännu inte kunnat tillägna sig någon världsbild eller makt och annat som är med och påverkar vad vi ser eller skriver. Däremot kan man vara medveten om vad man har med sig i bagaget och hur det kan inverka på ens tolkning et cetera. Så också en roman figur, där det är upp till författaren att mejsla fram allt detta i sina karaktärer. Jag funderar på om det rentav är något av sin egen syn på författarens roll som Shirley Hazzard skriver in i sin roman – det ideal som hon satt upp för sig själv?

Intressant i romansammanhanget den här gången är att ämnet geologi är i fokus. Aldreds pappa Oliver var från början geolog till yrket och jag förmodar som läsare att huvudpersonen Aldred insupit en hel del kunskap via sin pappa. Geologin har dock inte en lika framskjuten plats som astronomin i ”The Transit of Venus”, men väl geopolitiken och människorna och relationerna dem emellan. Romanen som helhet känns varmare och mer ”jordad” än den tidigare romanen. (jag har lekt med tanken på om det hade gjort sig kalla den här, ”uppföljaren”, för ”The Transit of Mercury”, särskilt med tanke på att det är en manlig huvudperson den här gången och för att skapa balans, men det är slut med ”passagerna” för Hazzards del, jag ska återkomma till det): Det blir mer ”The Great Fire” i nästa inlägg.