Jag referar i bland till ”Skuggan” i Jungs bemärkelse i mina inlägg, och hur vi alla har den i oss. En del mer pragmatiska riktningar talar om ”blinda fläckar” och hur de är omöjliga att se själva – någon annan måste peka på dem. Jag hade turen – väl sent i livet – att möta en människa som fick mig att komma i kontakt med min ”skugga”; det var fruktansvärt, skoningslöst, på väg att tappa förståndet. Jag är inte igenom, men är och är tacksam att någon var villig att hjälpa mig att ”plocka fram” min skugga och få mig att så att säga ”konfrontera” den, s e och uppleva med den. Jag är mannen tacksam – och alla – som hjälper mig att ”öppna mina ögon”. Vi behöver dessa mänskliga lärare som träder fram i våra liv och som inte väjer för att visa oss på okända aspekter av oss själva. Jag fick en ”knuff” att gå vidare på helandets och lärandets väg; något som också måste kombineras med god sömn, näringsrik mat, promenader och umgänge med nära anhöriga. Läkandet måste få ske ”stilla och organiskt”; på drömplanet, genom umgänget med djur och natur.
55. Koran och kaffe med Jan Hjärpe
https://www.tahara.se/bocker/biografi/det-sista-sandebudet-hans-liv-och-budskap
På fel avdelning.
A place to have a cup of coffee: Remembering and returning to a dismantled psychiatric hospital. Helena Lindbom & Elisabeth Punzi. Inst. för socialt arbete. University of British Columbia Press. Vancouver. 2024. I ”Sites of Conscience. Place, Memory and the Project of Deinstitutialization”. 2024. . 251-265. (Eds Elisabeth Punzi & Linda Steele).
TALBART 