En av oss var i sammanhang där en tonårig tjej läste upp sin skrivuppgift. Det handlade om en flicka som gick fram till sitt skåp utanför klassrummet, låste upp och snabbt plockade ihop alla sina böcker. Hon tog sina saker i famnen och skulle hasta därifrån när hon tappade greppet och allt material spreds omkring fötterna på henne. En tjej kom till undsättning och började att hjälpa henne att plocka ihop. Deras blickar möttes, och hon som hjälpte till log vänligt. När allt var insamlat och det mesta hamnat i skåpet igen gick de därifrån tillsammans. Tjejen som fått hjälp tackade den andra och vågade berätta att hon hade bestämt sig för att hon inte ville leva längre, men att den lilla handlingen av hjälp hade fått henne på andra tankar.
Den här flickan fick det tecken som hon bett om. Hon orkade lite till för hon såg att det fanns en medmänniska bland kamraterna. En människa som såg det självklara utan att vidare fundera över varför kamraten just tömt sitt skåp. Men som fick en förklaring på vägen ut.
Det är så viktigt att berätta för någon. Tala om hur vi mår. Speciellt nu när helgerna kommer tätt, och alla inte har någon familj eller gemenskap att gå till, oavsett om man firar jul eller inte.
Tappa inte modet. Håll ut. Vi känner alla fraserna, men faktum är att inget mörker varar för evigt, även om det tycks så. Medan mörkret pågår försök att få kontakt med någon du litar på. Försök hålla ut tills du kan få hjälp. Det går lite till. Mörkret varar inte för evigt. Universum är föränderligt, allt är i rörelse. Inget står still. Vi kan uppfatta det så, men förändringar sker.
Det faller stjärnor under natten, i kaskader eller ensamma. Om du upplever att du inte har någon önskan, hinner önska något, upplever att du inte är behövd, bara ”ritar i sanden”: Du är behövd. Du har en självklar plats i den här världen. Du måste lita på det, även om ingen säger det till dig. Lita på att det bär till nästa anhalt. Att något eller någon väntar där framme.
Vi kan alla komma i situationer eller tillstånd av hopplöshet och känna igen oss i hur ett bara ett leende, en vänlig blick eller ett vänligt ord kan få allt att vända. Att tilliten återvänder. Det finns också outhärdliga ångesttillstånd som inte ”upplöses” lika lätt: Då behöver vi hjälp: En annan människa/människor omkring oss, någon att tala med. En hjälp när vi inte kan famna, kanske disassocierar eller att något från det förflutna aktualiseras i nuet som vi inte kan värja oss emot, som vi ännu inte utvecklat ”motståndskraft” mot, den som vi skulle behöva för att stå någorlunda stadiga genom det hela.
Finns det ingen, och ingen du kan ringa, ingen hjälplinje eller något: Gå till psykakuten, tar de inte emot dig så gå till vanliga akuten. Var inte ensam. Gå till någon plats där det finns en reception, där du kan sitta. Där det finns människor.
Försök stanna i tanken att det finns hjälp, att hämta tröst genom att mörkret inte varar för alltid. Det är svårt, men av erfarenhet vet vi att det går över, bara vi kan hålla ut lite till, få hjälp. Du har något som bara du kan ge. Ge inte upp.
Kanske låter det väldigt förenklat, men det är det bästa vi kan ge. Vi är två människor med själverfarenhet, och utan att gå in på våra respektive historier och trauman, så håll ut så mycket du kan. Be om hjälp. Var med människor. Även om du inte känner dem så var där det finns mänsklig närvaro, där det känns tryggt. I ensamhet är det lätt att bli överväldigad av mörka tankar; tankar som vill rycka undan mattan för oss, som vägrar tala om dagrar, om önskningar, om att leva. Om att det finns en väg framåt även om det inte ser så ut just nu.
Med detta vill vi på Talbart.org önska God Jul och Gott Nytt År och ”Allt det Bästa” till er alla !
Vi vill också tacka för all uppmuntran, värme och kamratskap under året som gått och som snart slår över i 2020!
/Helena och Anna-Karin
TALBART 