Månad: mars 2023

När Ted Tice friar till Caroline Bell får han ett bestämt nej. Men genom deras gemensamma intresse för historia och kultur formas en vänskap mellan dem och Caro får lova Ted att de alltid ska vara vänner och stå i korrespondens med varandra. Från det ögonblick när Ted berättade, runt middagsbordet, att han var ute på en längre vandringstur innan han kom till Peveter, fattade Caro tycke för honom. Särskilt när han nämnde att han besökt Avesbury Circle vid sommarsolståndet. Avesbury Circle, Stonehenge och Ale stenar i Kåseberga, Sverige (nära Dag Hammarskjölds Backåkra) har ibland associerats med olika tolkningar som rör astronomi- även om tolkningarna har förkastats ur vetenskaplig synvinkel, men det understryker temat med rymden. Astronomi har också förknippats med astrologi långt tillbaka – med tanke på alla predilektioner/spådomar som förekommer i romanen – men också det en koppling som vetenskapen kunnat påvisa inte stämmer. Ted Tice kallas faktiskt, utan att själv närvara, vid ett tillfälle ”astrologen” av Grace Bell, tror jag det var, det vill säga Caros syster. Det var förmodligen en felsägning, men en rolig detalj.

Jag utgår från att Hazzard har valt platsen omsorgsfullt och att det finns en mening med att romanen börjar just på Pevetergodset: som ett slags mikrokosmos av samhället och geografin. Också med ett hot vilande över sig i form av en missilbas i närheten av Stonehenge. Vibrationerna som utgick därifrån var kännbara vid vid vissa tillfällen:

”Though considerately fired away from the monument, the rockens were not without local danger. A window had once shattered in a guest’s bedroom, luckily causing no injury.” (s. 13)

1950 var Europa en fattig kontinent och i begrepp både Väst- och Östeuropa, påpekar Kershaw. (s. 148) Vilket förmodligen innebär att de flesta hem var för fattiga för att till skillnad från familjen Thrale kunna ta emot gäster och undfägna dem. I alla fall inte i den skala som på Peveter.

På en punkt skiljde det brittiska publika medvetna ut sig från kontinentala Europa, påtalar historikern Ian Kershaw i sin bok ”Rollercoaster”.

”Britain had been unconquered, had not been occupied, and had emerged victorious. Its wartime history encouraged the creation of a national self-image built on wartime heroisk. This embellished the sense – already derived from its historical traditions and institutions – that Britain was both exceptional and stood apart from mainland Europe. History, memory and myth were all brought into service to unfold a glorious episode in ‘our island story’, one of heroism and triumph, of good vanquishing evil.” (s. 190)

Segern över Nazityskland; skuldra mot skuldra med sin allierade USA drog dessutom Storbritannien närmare USA och och förminskade intresset för vad som hände på andra sidan kanalen, menar Kershaw. Det bör dock hållas i minnet att USA bidrog ofantligt till återuppbyggnaden av Europa genom Marshallplanen exempelvis. Kershaw igen:

”The crucial development during the 1950s and first half of the 1960s was the firm establishment, directly or indirectly assisted by American military and financial support, of liberal democracy in most of Western Europe. Without this foundation the freedom that soon benefited from the extraordinary and sustained growth of the 1950s and 1960s would not have flourished. It was a clear case of the primacy of politics.” (s. 41)

Världen delas in i två block och de två superstaterna har enorma propagandamaskinerier till sitt förfogande.

Människorna runt den inledande middagen utgör i stort sett bokens huvudkaraktärer och de får alla i stort sett varsitt kapitel som går mer på djupet med deras längtan, önskningar och behov. Detta filtreras inte av religion exempelvis, som tycks mer eller mindre frånvarande, utan genom värdsbild och ideologi (och personliga intressen och ambitioner). Och då hämtar jag definitionen av ideologi från Susan Neimans definition i ”Moral Clarity” från 2008. Där föreslår hon en definition som ”vilket förståeligt trossystem som helst i världen” (any comprehensive system of beliefs about the world). (s. 75) Neiman sällar sig här till David Gauthier och hans förståelse av ideologi som del av en djupare struktur av vårt självmedvetande, framhäver hon.

”This means that ideologies concern our our capacity to understand ourselves in relation to other people, and they function at a very fundamental, often preconscious level.” (s. 75)

Susan Neiman menar också att ideologier kan utgöras av/innehålla nästan allting bara någon eller några tror på det tillräckligt länge för att det ska tas seriöst. (s. 75) Och i dialogen eller samtalen i romanen är statuspositionerna tydliga, och det finns ett klassförakt (parat med kvinnoförakt i vissa fall) hos de flesta parter runt middagsbordet, mer eller mindre subtilt, som kommer till uttryck när någon biter ifrån. Men för det mesta är det lakonismerna, som för övrigt Hazzard tycks vara en mästare på, som flödar och bidrar till ett vänligt, spirituellt och polerat konsensus. På ytan i alla fall. För Ted Tice, romanens självklara klassresenär som är i fokus med sina dåliga kläder och skamfilade väska, verkar det som att han landat i självpåtagen anpasslighet och i en förnekelse av sina föräldrar och deras tillvaro. I alla fall längre fram genom romanen.

Slående är hur frånvaron av resten av världen ekar tom. Oavsett om det rör sig om gruvarbetare i England eller i Kongo kan de tyckas vara ungefär lika främmande och osynliga, i alla fall under kolonialismens hand och era. Men då har jag inte tagit med aspekten av att vara ”rasifierad”, och det är här det uppenbarar sig hur viktigt det är med olika perspektiv, att inte nivellera andra människors erfarenheter.

Enligt litteraturvetare Jimmy Vulovic så är makt en fråga om perspektiv.

”Väljer man att enbart se ett perspektiv utövar man på sätt och vis makt genom att osynliggöra andra perspektiv. Väljer man att istället ta in ytterligare perspektiv uppstår dialog. Romanen är en narrativform där ett dialogiskt förhållningssätt har stora möjligheter att tillvaratas. I romaner kan personers perspektiv mötas. (s. 131)

Och fler människors perspektiv kommer att mötas, längre fram i romanen.

Caroline Bell ville besöka Avesbury Circle så snart hon fick höra talas om den, och andra med den. Och så museer förstås, exakt som de gjorde som i hennes barndom återvände med de stora passagerarfärjorna efter besök, sightseeing och förkovran i moderlandet. Hon pluggade också för ett inträdesprov som om den gick bra skulle innebära att hon blev statsanställd.

Ensam och på väg till Avesbury Circle stöter Caro på Paul Ivory, dramatiker och i hemlighet homosexuell och Charmian Thrales gudson som ska gifta sig med en ung kvinna, Tertia Drake, som bor på ett slott i närheten av godset. Namnet kan inte bli övertydligare

Men Paul Ivory är intresserad av att ha en vid sidan av relation med Caro och Caro gensvarar. Och i samband med besöket på Avesbury Circle inleder de ett förhållande som kommer att vara till och från under många år.

Slottet överskuggar Peveter i all sin magnifikthet, men det tycks inte vara den samlingspunkt av människor från olika skikt av samhället som Peveter med professor Thrale som värd. Genom Fin Dwyer, historiker, författare och arkeolog som driver the Irish History Pod får jag till mig den människosyn som kunde vara rådande inom aristokratin, i alla fall i extrema fall som på slottet Strokestown Park. Dwyer berättar att arbetarna som jobbade hos familjen Packham Mahon på Irland i princip skulle vara osynliga. De fick exempelvis inte inte vistas eller gå framför slottet. Guiden Oisin berättar i podden att det istället löpte en en trång, kall och fuktig underjordisk gång från slottet till stallbyggnaden så aristokratin skulle slippa se arbetarna. Det var lågt i tak så arbetarna fick gå nerböjda. Tunneln uppges vara från mitten av 1700-talet. Arbetskraften fick heller inte gå på baksidan av slottet i händelse att någon av familjen eller gästerna skulle kunna se dem från ett av de stora fönstren. Det låter helt otroligt, men är en nyttig påminnelse om hur människosynen har sett ut under under olika epoker och hos olika skikt av samhället och att den inte är något statiskt utan föränderlig och ytterst är det vi som samhälle som måste vaka över att människovärdet inte devalveras.

Laurajane Smith (2006) betonar att herresätenas (the country houses) historia är långt ifrån elegant eller rumsren, inte enbart på grund av den betydelse den har för det engelska klassystemet, utan på grund av att mycket av den förmögenhet som delar av den bygger på och följaktligen bevarat kommer från det brutala förvärvandet och den kommersiella exploateringen av de brittiska kolonierna. (s. 119) se gärna också https://talbart.blog/2022/08/22/det-finns-ocksa-imperiefornekare/

”The understatement of the history of the slavetrade in public historical debate and consciousness in England is, it must be emphazised, a long term and significant phenomena that has implications about how these houses are understood and valued. As Gilroy (1987:208) notes, the incomplete acknowledgement and understanding of slave history in Britain is an expression of, and underpins, ongoing racism.” (s. 119)

Laurajane Smith förklarar att turistströmmarna till slott och herresäten ökade betydligt under 1950-talet och att den här ”kulten” av dessa platser och byggnader karakteriseras som att den hängde samman med dels ökad fritid, dels ökad inkomst sammankopplat med större rörlighet. Men det finns ett delvis motsägande perspektiv. Laurajane Smith refererar till Mandler (1997) som för fram argumentet att herresätena under 1800-talet drogs in i en slags europeisk ”drive” som handlade om att utveckla

”… a sense of national history, and that by the mid-nineteenth century the country house was viewed as ‘common property’, belonging to all ‘England’ and, with this view in place, the first wave of mass country house visiting occured. This consensus fragmented after the Second World War, and country house visiting rapidly and markedly declined. (s. 119-120 och här citerar Smith Tinniswood och Mandler)

Jag får en känsla av att den ”uppåtgående stjärnan” i boken är USA och professor Thrale som med sin snabba uppfattningsförmåga vad det gäller människor, bedömer exempelvis att Ted Tice en dag kommer att vara verksam där.

”Sefton Thrale said to himself that Ted Tice would wind up in America:

”That is where he will wind up – a young man’s ambition envisaged as a great winch on which abilities might be deftly and profitably coiled.” (s.11)

Och inte bara Ted Tice, utan också Caroline Bell och Paul Ivory kommer att tillbringa tid där. Paul Ivory som professor Thrale för övrigt höjt till skyarna.

Faktum är att Ted, framberättad genom den äldre professorn blick, framträder djupare, oavsett om det var avsikten:

( )…”it was downright fashionable these days to be a poor boy from a grimy town.” ( ) (s. 11)

Och Sefton Thrale gör den ofrånkomliga reflektionen att det är den yngre generationen som måste ta över. Det finns en punkt där den tidigare generationen måste släppa taget och överlåta ansvaret till den yngre. Och i sitt stilla sinne kan han bara hoppas att de gjort vad de har kunnat i uppfostran och vidarebefordran av lärdomar och livserfarenheter et cetera.

Under en av sina promenader anförtror sig Ted Tice Caro med en hemlighet. Många år senare kommer också Paul Ivory att anförtro henne en hemlighet: att han avsiktligt tillåtit en människa att dö som han hade kunnat rädda, och han berättar omständigheterna. Men inte bara det utan att Ted Tice bevittnat detta och inte anmält Paul. Men då är vi inne i tredje akten: kulmineringen. Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Det kommer ett inlägg till, om romanens nav, Caroline Bell, som alla cirklar runt, och hennes giftermål och det får sedan avsluta mina tankar kring ”The Transit of Venus”.

Källa, tips och länkar:

Shirley Hazzard. 1980. The Transit of Venus. Penguin books.

Ian Kershaw. 2018. Rollercoaster. Europe 1950-2017.

Susan Neiman. 2008. Moral Clarity. A Guide for Grown-Up Idealists. Harcourt, Inc.

Laurajane Smith. Usages of Heritage. 2006. Routledge.

Jimmy Vulovic. 2013. Narrativanalys. Studentlitteratur.

https://podcasts.nu/poddar/irish-history-podcast

https://www.enjoy-irish-culture.com/big-house-strokestown.html

https://www.researchgate.net/publication/306091276_An_astronomical_basis_for_Avebury’s_astounding_2Pi7_latitude

https://www.theguardian.com/news/ng-interactive/2023/mar/28/slavery-and-the-guardian-the-ties-that-bind-us

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Ales_stenar

Lakha Lama kommer från Tibet, men har levt merparten av sitt liv i Danmark. Han är en Guru som personifierar ödmjukhet. Men hur ska man beskriva en lärare, någon som betyder mycket för en?

I kvällens ”Norsken, dansken och svensken” på sr.se P1 avslutades programmet med en sång ”Lyset” av Tönes, se https://music.apple.com/se/album/lyset/1160717442?i=1160717574. (finns i sin helhet på youtube) När jag lyssnade på den fick jag svar: den fångar så väl upp metaforiskt vad Lakha Lama betytt och betyder mig för mig.

Det är längesedan nu som Lakha Lama var i Göteborg, men jag har haft anledning den sista tiden att påminna mig om hans beläringar. I ett allt mer segregerat samhälle måste jag påminna mig om mina lärare med rötter i Asien och inte tappa taget om ”lyset”, deras beläringar, kärlek och outtröttliga arbete på att visa i undervisning och handling att vi alla är beroende av varandra, förbundna med varandra och behöver varandra: mänskligheten är en enda familj. Jag är alltid lika tacksam för det. När samhället eller någon svävar på målet kan jag alltid luta mig mot min tro, min Guru.

Länkar och tips:

https://poddtoppen.se/podcast/1543876523/sa-in-i-sjalen/127-lama-victoria-chimey-vitore-fran-programpresentator-i-tv-till-buddhistisk-prast [hämtad: 23-03-27]

https://sverigesradio.se/norskensvenskenochdansken

Den frågan ställer TT i en artikel i Sydsvenskan till den amerikanske historieprofessorn och författaren Timothy Snyder. Han är i Sverige som en av de inbjudna talarna på Svenska Akademins konferens ”Thought and Truth under Pressure”.

Som svar på frågan ger han en uppmaning:

”Prenumerera på tidningar. Jag är avundsjuk på svenskar och tyskar och alla andra som fortfarande har flera tidningar och lokalradio. Förlorar du dem som i USA, kommer de inte tillbaka”.

(ur en TT intervju i Sydsvenska Dagbladet med historikern Timothy Snyder, publicerad den 23-03-22)

Källa:

https://www.sydsvenskan.se/2023-03-22/timothy-snyder-yttrandefriheten-ar-i-kris

[

https://www.sydsvenskan.se/2023-04-01/vid-min-svans-bjorn-wiman-och-horace-engdahl-tycker-likadant [hämtad: 23-04-01]

https://www.svenskaakademien.se/konferens-thought-and-truth-under-pressure [hämtad: 23-04-01]

Eftersom ”vision”, ”synvinkel” och från vilken plats vi ser saker och ting spelar roll i Shirley Hazzards ”The Transit of Venus” och The Great Fire” vill jag passa på att göra en utvikning till romanförfattaren och filosofen Iris Murdoch. Och detta på grund av att termen ”vision” utgör en betydelsefull metafor i hennes moralfilosofiska arbete. Hon avfärdade existentialismens ”choice” till förmån för ”vision” och det som har med perception att göra, enligt Anil Gomes i artikeln ”Iris Murdoch and the power of love” från 2019. (se https://www.anilgomes.com/)

”If there is a philosopher whose views Murdoch most approaches, it is Platon shorn of his hostility to art. Goodness is real, we perceive it dimly as it is reflected around us, and part of the role of moral philosophy is to improve ourselves, to get us in a position were we can liberate ourselves from fantasy and see things as they really are.”(s. 4)

Anil Gomes ger emfas åt Murdochs tankar om att se med noggrannhet.

”By looking carefully – by looking with love – we can se others for who they are. Here is a link between morality and fiction; both want us to recognize what can be the most difficult thing to see – the reality of other people.” ( s. 4)

Anil Gomes, verksam vid Oxford universitetet, är en av de filosofer som författaren och forskaren Melvyn Bragg diskuterar Iris Murdochs filosofi och romanförfattarskap med i BBC Radio 4, ”In our time” från den 21 oktober, 2021. De två övriga är professor Anne Rowe, Chicesteruniversitetet och Miles Leeson, direktor för The Iris Murdoch Research Center, Chicester.

Anil Gomes betonar i BBC podcast inslaget att Iris Murdoch lämnade bakom sig det som hon senare i livet kallade ”pre-Hitler thinking” i en intervju. Hennes moralfilosofi kom som en reaktion på andra världskrigets fasor står det i summeringen av vad radioprogrammet/podcasten handlar om och vidare:

”…morality was not subjective or a matter of taste, as many of her contemporaries held, but was objective, and good was a fact that we could recognize. To tell good from bad though, we would need to see the world as it really is, not as we want to see it, and her novels are full of characters who are not enlightened enough to do that.”

Anil Gomes framhåller också att Iris Murdochs arbete på finansdepartementet under kriget, och sedan på FN:s bistånds- och rehabiliteringsorganisation med fördrivna personer i Europa, fick henne att fundera på de här frågorna. Inte minst sedan nyheter om Förintelsen började komma ut. Det innebar att det fanns ”a real question” för den tidens filosofer, poängterar Anil Gomes och beskriver det med som ”How can ethics deal with the magnitude of what they seen? And can we really say there is no truth about the matter of morality, that the Nazis have all the facts right, but it it is just that they made different choices about which values they held as opposed to us. Would’nt there not be more natural to say that was genuine evil in the world?”

Iris Murdoch fann den rådande filosofin ytlig och självgod efter allt hon erfarit under kriget, enligt Melvyn Bragg. 1946 började hon undervisa vid Oxford.

Hon valde sin egen linje i allt detta, och var väldigt inspirerad av författaren Simone Wiel, säger Melvyn Bragg vidare i ”In Our Time”. Men hon var inte ensam utan ingick i en konstellation av kvinnliga filosofer som kallades ”The Wartime Oxford Quartet”. De övriga var filosoferna Elizabeth Anscombe, Philippa Foot och Mary Midgeton. Anil Gomes lyfter fram det ”commitment” (förpliktelse, engagemang) som dessa kvinnor bar med sig efter andra världskriget och Förintelsen, ”that there must be something as the right or wrong in morality”.

I centrum för den här kvartetten enligt filosofen och forskaren Valerie Aucouturier var att

”...pulling the importance of being human back at the center of ethics”. (se https://www.nordicwittgensteinreview.com/article/view/3638

Det är till hjälp att ha det här resonemanget med sig in i Hazzards romaner.

Ett annat användbart begrepp att ha i åtanke vid läsningen är begreppet ”colourblind” som bland annat dr. Martin Luther King använde sig av: i vilken mån är exempelvis karaktärerna i Hazzard två nämnda romaner ”färgblinda”? Jag kommer att återkomma till begreppet i nästa inlägg, men här vill jag presentera begreppet mer uttömmande utifrån nätartikeln ”Reggie Jackson: MLK’s ”Dream” was not about being colorblind but seeing the same value in every color” i milwaukeeindependent.com.

Reggie Jackson visar verkligen vad som står på spel när vita människor uppträder som eller säger sig vara färgblinda.

Han berättar att han mött vita människor på sina resor runt om i USA som talat om för honom att de var upplärda till ”färgblindhet”. Bland annat hade de fått höra att ”color doesn’t matter” och vem vill inte tro det, egentligen? Men det matter, har avgörande betydelse. I den verkliga världen gör det så, och Reggie Jackson förklarar och belyser det så tydligt:

”Assuming it does not matter allows people to dismiss the lived experiences of people of color. Centuries of discrimination faced by people of color throughout American history simply because they are not white can’t be ignored. When someone says to me ‘I don’t see color”, it does not resonate as something positive with me. Instead, I hear the fact that I’ve faced discrimination and my family members who came before me were enslaved, raped, murdered, and treated as less than human is not relevant. It unintentionally sends the wrong message”.

Och Reggie Jackson fortsätter:

”Colorblindness has been used to dismiss the lived experience of people of color for far too long. It’s time we stop pretending to be colorblind and telling people we don’t see color. We all see color. If we use what we see to give different levels of values to people based on the color of their skin that’s problematic”.

Det behövs människor som Reggie Jackson som reser i hela landet, som i det här fallet USA, och för dialog med människor. Som vill folkbilda och har tilltro till människors förmåga att omfatta det han talar och skriver om. Jag tänker på Anthony Ray Hinton och hans bok ”The Sun Still Shine” och den enorma kärlek och tilltro han ger uttryck för trots det hemska han varit med om, kärlek som han hämtar från Gud och som han fått av sin mamma sedan han var liten. (se här https://talbart.blog/2022/06/27/en-bok-som-inte-kan-vanta/?preview=true)

Utan tvekan är människor som Reggie Jackson, Ray Hinton och personer som Iris Murdoch mänsklighetens lärare. I många avseenden liknar de min Guru, Ayang Rinpoche. De i sin tur har haft lärare, och ingår i en tradition. Formellt eller informellt. När vi inte längre vill lära oss något nytt är något allvarligt fel.

Och genom de förklaringar/beläringar som Reggie Jackson förmedlar kan jag också se hur vi kan ha blindhet inför exempelvis fattigdom, en ”fattigdomsblindhet som gör att vi att vi anser det vara helt i sin ordning att vissa grupper lever under fattigdomsstrecket; att våra samhällen präglas av ojämlikhet. Vi kan också vara ”funktionsnedsättningsblinda”, ”hbtq-blinda” eller ”blinda” för lidande i allmänhet och mer specifikt. ”Blind” för hererofolkets och samernas lidande exempelvis eller förintelsens offers lidande och deras efterlevande. ”Blind” för människor med farliga arbeten och så vidare. Den ”blindhet” som Iris Murdoch också ville visa på.

I relation till Murdochs vision-metafor skriver Anil Gomes:

”We can look carefully, we can attend to people and their situations and when we do so, we can come to know how things are in the moral realm, to know how people have behaved, and to know what we ought to do.” (s. 3)

Gomes understryker att det här sättet att tänka på vår kapacitet att bli vägledda av vår välvilja (the good will) kan tyckas underlig om man tänker på perception som en begränsad kapacitet, som bara är kapabel till att skönja former och färger hos tingen runt oss. (s. 3)

Och klargör vidare att om det vore det enda som vår varseblivning hade att komma med så tycks de moraliska värdena ligga bortom dess horisont (…then moral values would seem beyond its ken). (s. 3) Han betonar också, som jag berört i första inlägget om ”The Transit of Venus” att vad vi ser beror, till en del, på de begrepp vi har att röra oss med, och att de med rätt begreppsliga resurser kan fånga upp aspekter av världen som någon annan är blind för. Och det är klart att här spelar utbildning in men också perspektiv och ”lived experience”. Och Anil Gomes belyser diskussionen genom botanikern som ser mer på ett fält fullt med vilda blommor än en uttråkad urbanit. (s. 3)

”And someone who understands kindness will see when to change a topic of conversation to avoid someone’s being hurt. Perception of the moral realm requires initiation into a certain schema of concepts, into a way of thinking about the world, and changes in conceptual schemes can enlarge, or restrict, the range of things we are able to see. For Murdoch, moral perception requires both sense and sensibility, and someone who possesses both can see how things ought to be.” (s. 3)

Genom Murdochs föreställning om ”attention” kommer metafysik och psykologi sammans och genom denna uppmärksamhet kommer vi att se världen för vad den verkligen är, menar Anil Gomez och hänvisar till Simone Weil. Det är genom den noggranna läsningen av Simone Weil som Iris Murdoch hämtat ”attention”. (s. 3)

Till min glädje ser jag på bokförlaget Daidalos hemsida att de under april månad kommer att ge ut en bok om ”Oxfordkvartetten”. Den är skriven av Benjamin J.B Lipscomb, professor i filosofi vid Houghton College, USA, och översatt av Henrik Gundenäs. Hela titeln lyder som följer: Oxfordkvartetten. Hur Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgeton och Iris Murdoch förändrade moralfilosofin.

Lipcomb skriver bland annat att de fyra ville hitta en väg tillbaka till etiken efter att den tonangivande filosofin hade förklarat moraliska omdömen vara helt subjektiva, blott uttryck för gillande och ogillanden. Och berättar hur de hävdade att det är möjligt att seriöst resonera om vad som är gott och rätt, om moraliska dygder och hur vi bör leva våra liv. (se källförteckningen)

Sist men inte minst förstår jag av BBC podcasten att Iris Murdoch kämpade för homosexuellas rättigheter tolv år innan det blev lagligt att vara homosexuell i Storbritannien. Hon var också buddhist eller i alla fall intresserad av buddhismen.

Ska man lära sig något av Iris Murdoch om världen och tänkande är det att läsa brett och våga gå utanför den egna bekvämlighetszonen. Innan jag läste ”Transit of Venus” et cetera hade jag läst Iris Murdochs ”Grönt och rött” från 1966 som skildrar dagen före Påskupproret på Irland. Iris Murdoch föddes på Irland 1919 och dog i Storbritannien 1999. Jag var nästan på väg att lägga romanen ifrån mig med sina något långa och sirliga, men mättade meningar. Samtidigt som jag fascinerades av att hon hade tre alitterationer på s i samma mening. Jag blev så begeistrad att jag fortsatte, och i någon mån var det Iris Murdoch som förberedde mig inför Shirley Hazzards prosa.

Looking carefully is a moral activity”, skriver Anil Gomes och genom att lära oss hur man gör det lär vi oss att ”how to remove ourselves from the view and how to see how the world really is.”

Det handlar också om mod att se. Jag rekommenderar läsaren att läsa Anil Gomes artikel i sin helhet: den är nedladdningsbar på https://www.anilgomes.com/)

Källor, tips och länkar:

Valerie Aucouturier. 2022. Philosophy of everyday life. Rethinking the role of philosophy in our lives with the Oxford women philosopher quartet. nordicwittgensteinreview.com Special Issue (Dec. 2022) Wittgenstein and Feminism.

https://www.nordicwittgensteinreview.com/article/view/3638

Anil Gomes. 2019. Iris Murdoch and the power of love. Trinity College, Oxford.

https://www.bbc.co.uk/sounds/play/m0010q90

Reggie Jackson: MLK’s “Dream” was not about being colorblind but seeing the same value in every color

https://www.daidalos.se/oxfordkvartetten-br-hur-elizabeth-anscombe,-philippa-foot,-mary-midgley-och-iris-murdoch-f%C3%B6r%C3%A4ndrade-moralfilosofin.htm

https://www.theguardian.com/books/2023/feb/23/affinities-by-brian-dillon-review-in-the-eye-of-the-beholder

https://www.theguardian.com/books/2022/oct/03/the-big-idea-do-we-all-experience-the-world-in-the-same-way

https://0-www.alex.se.www.gotlib.goteborg.se/lexicon/article/murdoch-iris

https://www.owltail.com/people/zytdN-rebecca-walker/appearances

https://www.gp.se/kultur/kultur/sjukt-att-sk%C3%A4ra-ner-p%C3%A5-folkbildningen-1.95050743

https://www.adn.com/opinions/2023/03/14/opinion-alaska-students-need-investment-not-more-excuses-for-inaction/

I det här och följande inlägg återvänder jag till författaren och tidigare FN- medarbetaren Shirley Hazzards ”Transit of Venus” (1980) för att se hur den och längre fram ”The Great Fire” (2003) kan ge något perspektiv på samtiden. Inläggen ska mer ses som reflektionsyta än försök till vetenskaplig framställning.

Står vi verkligen inför ett tredje världskrig och vad har i så fall lett oss hit? Det ligger i sakens natur att frånvaron av krig, social oro och svält främjar hälsa för alla.

Romanerna tar utgångspunkt i andra världskriget eller strax därefter. Shirley Hazzard levde mellan 1931- 2016.

”The Transit of Venus” börjar i utkanten av godset Peveter i södra England. En av huvudkaraktärerna Edward ”Ted” Tice närmar sig herresätet i regnväder och snart befinner han sig innanför dess dörrar.

Det som tilldrar sig berättas utifrån ett allvetande perspektiv, men i det här inledande skedet fokaliseras det som utspelar sig genom karaktären Ted Tice.

Efter det inledande stormiga vädret och alla iakttagelser- långa, snarlabyrintiska och poetiska meningar utmärker Hazzards stil – sprakar det så till vid dagens slut vid middagsbordet. Inte av något försenat åskmuller men av laddningarna i samtalet och mer eller mindre delikata klasskillnader eller det som vi i samtiden benämner intersektionalitet. Intersektionalitet som är ett kompletterande och betydligt fylligare begrepp. Det som spelar in här är kön och klass. De föräldralösa systrarna Grace och Caroline Bell, som lämnat sitt födelseland Australien för Europa tillsammans med en äldre halvsyster Dora som tillfälligt befinner sig på annan ort, bor temporärt på Peveter. Grace är förlovad med Christian, sonen i huset. För närvarande är han på resa i jobbet.

Via en tidning som ligger på ett bord någonstans i huset får vi tidsmarkörer: som genom en rubrik rörande Koreakriget. Vi lär befinna oss någonstans i slutet av 1940-talet början av 1950-talet. Korea delades efter andra världskriget enligt en överenskommelse mellan Sovjet och USA kom aldrig att bli ett helt Korea igen. Redan 1948 försvann möjligheten av ett enat Korea, skriver historikern Ian Kershaw i ”Rollercoaster. Europe 1950-2017”,” som kom ut 2018. (s. 2) 1950 bröt Koreakriget ut. Som kuriosa blev Storbritannien den tredje nationen med innehav av atomvapen i oktober 1952 när landet utförde sitt första atomvapenprov på Monte Bello öarna utanför västra Australien, enligt Kershaw (s. 11)

Vid huvudsidan av bordet residerar värden och professorn i astronomi, Sefton Thrale som ska handleda Ted Tice i specialärende. Han säger:

”Your generation will be the one to feel it. Some form of social structure existed until now. Say what you like about it. Now we’re at the end of all that. You’ll be the ones to bear the brunt.”

Den äldre generationen talar till den yngre med två världskrig i ryggen, direkt eller indirekt. Fasorna efter det andra har knappast hunnit falla i glömska. Första akten kallar Shirley Hazzard också den ”Gamla världen” (The Old World). Karaktären Sefton Thrale är dess talesperson och representant i romanen. Själva Peveter står för något. Den aristokratiska kulturen och dess kulturarv:

”( )’The quintessence of Englishness: they epitomize the English love of domesticity, of the countryside, of hierarchy, continuity and tradition’ and that they are, ultimately, the ‘embodiment of the English character’ that their aristocratic owners have ‘bequeathed’ to the future (Peter Mandler ( 1997:1) citerad i Laurajane Smith (2006:117).

Kershaw igen:

”In 1950 Europe was reawakening from the dark years of the worst war in history. The physical scars were to be seen throughout the continent in the ruins of bombed- out buildings. The mental and moral scars would take far longer to heal than the time to rebuild towns and cities. The inhumanity of the recent past would, in fact, cast a deep shadow over Europe throughout subsequent decades.” (s. xxi)

När professor Thrale fortsätter och påpekar att världen fram till alldeles nyligen hade en slags världsordning är det underförstått vad han menar.

”There has been global order of a kind. Say what you like’.

”That of of course they could not do.

When Sefton Thrale said the Word ”global” you felt the earth to be rund as a smooth ball, or white and bland as an egg. And had to remind yourself of the healthy and dreadful shafts and outcroppings of the world. You had to think of the Alps, or the ocean, or a live volcano to set your mind at rest”. (s. 10-11)

Namn, allt har betydelse i romanen, och så många händelser nämns. För övrigt finns det föranstaltningar om vad som kommer att hända; förutsägelser (foreboding). Det är en komprimerad text; lager på lager. En del meningar och passager behöver jag läsa om. Och det är kanske därför jag känner behov av att uppdatera mig på historien: hur var det nu omkring 1950? Storbritannien fick släppa Indien som delades, och Indien och Pakistan blev självständiga 1947. Hela den koloniala världen rämnade, och övergick i neoimperialism: multinationella och transnationella företag, utan hemvist, kan sätta tumskruvar på vilken regering som helst öppen för utpressning och korruption eller enskilda ledare begivna på och öppna för mutor som kan fylla på deras bankkonton utomlands.

De historiska hållpunkterna ger mig något att luta mig mot; genom att stödja mig mot dem i läsningen har jag vidtagit ett försiktighetsmått så jag inte går vilse i den ymniga och förgrenande texten; dess förebud, undermeningar och poesi.

Världen har inträtt i atomåldern och Kalla kriget, terrorbalansen mellan Sovjetunionen och USA har tagit sin början.

Ted Tice har varit i Hiroshima och sett efterverkningarna av atombomben. Hur den dödat och skadat människor och jord. Engelsmännen var redan överflödiga, amerikanarna hade tagit över. (s. 51)

Själv hade han också en skada, en ögonskada men inte från kriget. Den hade åsamkats honom av hans bror under en lek med en pinne. (s. 11) Det signalerar något, tolkar jag. På ett symboliskt plan är det något med Ted Tices ”vision” som är bristfällig.

De båda systrarna Grace och Caroline Bell bär också på upplevelser av andra världskriget. De märkte av det på sitt sätt, skolflickor som de var under de åren. De var med om en evakuering i rädsla för japanerna, de bodde granne med en judisk flykting och såg krigsskadade personer återvända hem under kriget. (s. 42) De hade kamrater vars pappor stred. De såg italienska krigsfångar. (s. 44) Men de fick bara fragment, ingen helhet. Det fanns ingen som kunde sätta sig ned och försöka förklara vad som hade orsakat kriget också vidare. I skolan läste de om Stuartätten. Caro försöke fylla luckorna på egen hand, och läste på om Pearl Harbor. Hon slog upp platsen i en atlas. Hon var högst medveten, som barn är.

”The great war being deeply known to them, learn before memory, as infants know the macabre from dreams. (s. 35)

Om Australiens historia, försummad, skambelagd och nervärderad i jämförelse med Storbritanniens, är systrarna ganska okunniga. De får sig till livs en ”upptäckarnas historia” med kapten Cook i första ledet. (s. 34) Själva har de aldrig åkt längre än Gosford och har aldrig mött någon från Australiens First Nation. Inlandet förknippas med ”the Bush”. (S. 37) Det här kan ses som författarens kommentar angående historieskrivningen.

Grace och Caroline Bell flyttade med sin förmyndare och halvsyster Dora till ett mindre hus från vilken de kunde se Sydney Harbour Bridge och skåda öppet hav mellan North Head och South Head. De iakttog oceanångarna som transporterade de tursamma till England (the fortunate ones).

”Going to Europe, someone had written, was as final as going to heaven. A mystical passage to another life, from which no one returned the same.” (s. 37)

Får jag gissa att här har vi den ”sanna” passagen; transiten som Dora och flickorna bevittnar när de följer passagerare och de stora fartygen med blicken. Fartygen som människor avreser och ankommer med.

”Those returning in such ships were invincible, for they had managed it and could reflect ever after on Anne Hathaway’s Cottage or the Tower of London with a confidence that did not generate at Sydney. There was Nottingham mythic at Sydney: [ ] (s. 37)

Innan middagen börjar löpa på beskrivs Grace och Caroline Bell på följande sätt och det är framberättat genom Ted Tices blick:

”You could see the two sisters had passet through some unequivocal experience, which, though it might not interest others, had formed and indissolubly bound them. It was the gravity with which they sat, ate, talked and, you could practically say, laughed. It was whatever they exchanged, not looking at one another but making a pair. (s. 9)

Det finns ett band mellan systrarna som Tice tycks åtstunda och sakna. Förmodligen är han inte nära sin bror, kanske är det skadan som brodern oavsiktligt orsakat honom som kommit emellan. Han vill komma i åtnjutande av en sådan förgiventagen, trygg och nära relation. Caro vill bekanta eller familiarisera sig med det ”culturally english”, söka en ny identitet och pröva sig fram. Hon har till största delen levt i en kvinnlig sfär sedan föräldrarna omkom i en färjeolycka och i någon mån är ”män från Mars” i hennes erfarenhet, ett något främmande väsen. Dora, den äldre halvsystern och förmyndaren hade emotionella ”ups and downs” som destabiliserade flickornas tillvaro: hon skrämde dem genom att tala om döden och hur hon kunde dö från dem vilket satte skräck i Grace och Caroline till den milda grad att de knappt vågade andas när Dora var i ”havoc” – Dora som hade förlorat sin mamma i samband med förlossningen.

”Keeping up emotional apperances, they were learning to appease and watch out for her. Dora’s flaring responses to error might now be feared, or any kindling of her enchafed spirit. The bruises of a fall must be concealed from Dora’s shrill ado, and so with other falls and bruises.

They were losing their mother a second time.” (s. 38)

Ted Tice vill erövra Caro.

Källförteckning, tips och länkar:

Shirley Hazzard. 1980. The Transit of Venus. 1990. (1980) Penguin books.

Ian Kershaw. 2018. Rollercoaster. Europe 1950-2017. Allen Lane, Penguin books.

Laurajane Smith. 2007. Uses of Heritage. Routledge, Taylor & Francis.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Shirley_Hazzard

https://www.bbc.co.uk/sounds/play/m001czzc

https://www.svtplay.se/video/jNnWRdp/dox-tre-minuter-fore-forintelsen

https://www.un.org/en/academic-impact/who

https://mailchi.mp/drchatterjee/friday-five-the-happiness-wave-joy-through-play-and-home-health-improvements?e=2782ee8679

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/nykolonialism

https://www.autlookfilms.com/films/twice-colonized [hämtad: 23-03-21]

Sigge Eriksson, huvudperson i Tony Samuelssons kontrafaktiska idèroman ”Kafkapaviljongen” anklagas bland annat för att ha spridit lögnpropaganda för främmande makts räkning och för att ha umgåtts med människor som sysslar med själslig infiltration.

Det är Kurt Robladh som berättar det för honom. Samtidigt ”smörjer” Robladh Sigge Eriksson inför det som väntar. Han får önska sig dagligt wienerbröd och kaffe och böcker, böcker. En tid senare kommer Robladh med Kafkas ”Processen”.

”Jag fick anstränga mig för att få tag i den. Har du läst den om Gregor Samsas öde? Det har du säkert. Jag erkänner att jag är svag för Franz Kafka, jag vågar väl tillstå att jag är något av en kännare, när jag var ung och röd läste jag honom på tyska vid universitetet i Tübingen och det gjorde mig febrigt deprimerad. Jag tror jag blev Kafkaförgiftad.” (s. 150)

Sigge frågar ”Vad är du, något slags litterär Gestapo?” (s.150) Strax efteråt undrar han oroligt vad som kommer att hända med honom?

Han berättar att T-gatan vill ta in honom på förhör igen, men att han, Robladh, har förhandlat fram en kompromiss åt honom.

Sigge måste skriva en bekännelse eller hamna på T-gatan igen. Han måste ge dem ett namn. Kasta åt dem ett ben, uppmanar Robladh. Så många namn urkramade ur honom redan på T-gatan, tänker Sigge. Hans lärare magister B som öppnade dörren mot författarlivet för honom och som jagas för att han är jude är en av dem som nu dyker upp för hans inre syn. (s. 153)

Han måste skriva en bekännelse och formen ska vara en redogörelse. (s.152) Nästa dag hämtar Robladh den, och den är på knappt en sida.

En tid återkommer Robladh varje dag, de spelar schack. Och dialogerna mellan dessa två som utvecklas genom boken är som en övning i ”moralisk föreställningsförmåga” (moral imagination) för läsaren – ett begrepp hämtat från 1700- talet enligt litteraturforskaren och professorn Lasse Horne Kjaeldgaard (2012) . Den förmågan beskriver han som en förmåga att leva sig in och analysera de förbindelser som verkar mellan omständigheter, bevekelsegrunder, handlingar och konsekvenser i mänskligt beteende.

”Det går vi runt och gör – eller försöker göra – hela tiden i det verkliga livet, men absolut inte kostnadsfritt.” (s. 218)

Som karaktär visar Robladh upp många sidor, han är både fadersfigur och motståndare, intellektuell samtalspartner och fiende och Sigge Eriksson känner sig också bunden av honom och väntar ivrigt på samtalen med honom. Han vårdas och passas upp på en smula som för att han ska läka från tortyren och allt det hemska som han gått igenom och förberedas för sin nya uppgift.

Det är Kurt Robladh som först säger åt Sigge Eriksson att han ska skriva förlorarnas historia; att historien måste skrivas också av förlorarna, och uttrycker att Sigge Eriksson har känsla för förlorarna (s.159)

 Sigge säger åt honom att:

”Dikten jäses och bakas i frihet, inte i blodlukt, har du glömt det? Du tjänar främmandemakt. I mina ögon är du en femtekolonnare.” (s.159)

I en av tillbakablickarna återvänder huvudkaraktären Sigge Eriksson till dagen då det på kioskernas löpsedlar stod ”FRED i EUROPA” med tjocka versaler och Hitler ropats ut som segerherre. Det är Sigge som berättar, ur hans synvinkel vi ser det som tilldrar sig:

”Det var en lättnad att komma därifrån, vi vandrade Malmskillnadsgatan ner tills vi kom till Nordiska Kompaniet och där vi hoppade på en buss. I tidningarnas snabba extraupplagor trycktes enorma bilder på okända och kända människor som deltagit i segerparaden, eller fredståget som vissa demokratiska tidningar uttryckte det. Där i bussen satt vi (Gunbritt och Sigge, min anmärkning) tysta och slagna och förmådde inte prata.  Jag tror hon tänkte det, precis som jag tänkte det. Det var inget fredståg, det var inte ens ett segertåg. Det var diktaturen som redan var här.” (s. 175)

Alice och Bengt, som är ett par, är en del av kamratgänget och motståndsgruppen tar en gråmulen vinterdag som spårvagnen in till Slussen och Alice som är judinna börjar dela ut flygblad till som förespråkar mänskliga rättigheter, icke-våld och humanitet med de judar som drabbades av de svenska raslagarna. (s. 252) Sigge anar genast att det kommer att sluta illa, och när han sedan hör att de har gripits blir han rädd och försiktig.

”Sigge höll sig undan, såg sig ängsligt över axeln. Rädd att polisen var efter honom och oroade sig för att fastna i en poliskontroll, där han skulle bli tvungen att legitimera sig. Eller att de skulle vänta på honom hemma hos hans mamma eller dyka upp på bussgaraget i Hornsberg och gripa honom efter avslutat pass.” (s. 254)

Han kunde inte göra sig fri från tanken att hemliga polisen hade hans namn och sjönk ner i mörker och lät sig vägledas av det. Det innebar att han sa upp sig från jobbet och började hålla sig undan. (s. 254)

Som jag tidigare berättat om kommer flera andra författare till Kafkapaviljongen med liknande bakgrund som Sigge Eriksson. Även de skolas in i tjänst av Robladh. Också Stig Dagerman, som Sigge Eriksson beundrar anländer dit och det skakar om Sigge. Även honom hade de fått tag i.

Resonemangen som författarna kommer att föra sinsemellan och deras vänskap till vilken även Dagerman ansluter sig, om än något försiktigt, visar den moraliska inre kamp som författarna för med sig själva, också deras existentiella utsatthet och hur de tar stöd i varandra. De har fått veta av Robladh att de inte ska dömas i en vanlig svensk domstol utan rannsakas och dömas i Paviljongen. När de har sonat sin skuld till samhället kommer de att släppas ut i frihet, förklarar Robladh och det är de själva som bestämmer längden på sitt straff. ”Hur är det möjligt?”, undrar en av dem.

”Var och en rannsakar sitt samvete och erkänner sin skuld, det är allt K: byrån begär av er. Ni skriver en bekännelse – men det ska vara i form av ett konstnärligt verk, en grannlaga uppgift. (  )De tittade på honom som om han hade rymt från sinnessjukavdelningen uppe vid Kronohäktet.  (   )” (s. 223)

Sedan frågar Dagerman om de får ta emot besök.

Jag associerar till en annan paviljong under läsningen, eller mer korrekt, flygel, kavaljersflygeln på Ekeby. Det rör sig om en helt annan kontext och tid, men också där brottas människorna, Selma Lagerlöfs ”kavaljererna” med prästen Gösta Berling i centrum, med frågor meningen med livet, rätt och fel, ont och gott, vad som är värt någonting eller inte…Men medan Kavaljersflygeln på Ekeby består till stor del av berusning, syner bakom ögonlocken och en pakt med en ondskefull person i trakten, så är det andra krafter som råder i den fiktiva Kafkapaviljongen och som kanske kan fångas med några ord från Hanna Fenichel Pitkins diskussion av det totalitära systemet i boken ”The Attack of the Blob” (1998): Fortsätt läsa ”Kafkapaviljongen” – forts.

För drygt en månad sedan läste jag den kontrafaktiska idéromanen ”Kafkapaviljongen” av Tony Samuelsson, (2014) och det tog ett tag innan jag hämtade mig från den läsupplevelsen för oftast vågar man inte tänka tanken fullt ut vad det gäller vissa skrämmande scenarios. Men Tony Samuelssons gör jobbet; han använder sig av ett fritt fantiserande om ett Sverige som efter Tysklands seger i andra världskriget väljer att gå i Nazitysklands med dess nationalsocialistiska ideologi. Berättarperspektivet är ömsom allvetande, ömsom förstaperson och glidningen mellan dessa i ton, intimitet och stämning gör att jag som läsare håller mig alert och intresserad. Gestaltningen och det kontrafaktiska greppet är verklighetstroget. Vissa namn på diktare och politiker är bekanta för mig, men de ingår som karaktärer i den fria fantasin. Inflätad i romanen är också en kärlekshistoria som löper genom hela romanen och till stor del ger upphov till dess vändpunkter. I alla fall på det inre planet. I det här inlägget vill jag ge ett längre referat av romanen och avsluta med några egna funderingar. Inlägget delas upp i två.

När romanen inleds 1976 skriver författaren Sigge Eriksson i hemlighet på en förlorarnas historia – ett lappverk av texter. Han upplever att han måste skriva den. Den har aldrig berättats och han själv utgör en del av den för i början av 1940-talet tillhörde han en grupp ungdomar som började göra motstånd mot nazisterna. Vi får tillbakablickar till årtalen i början och mitten av 1940-talet. Sigge Eriksson ”kidnappas” och förs i väg, bryts ner och kommer i maktens tjänst. Därför har han också ett annat syfte, mer självbiografiskt, med sin hemliga historieskrivning: Han vill förklara sina handlingar, varför han själv hade underkastat sig realiteterna, nödvändigheten. (s. 17) Varför han hade sagt ja till att jobba för den nya regimen och blev medlöpare fast han avskydde den. Han vill leva. Därför gick han med i rikslitteraturkammaren som det hette på den tiden och därför ligger partiboken i en byrålåda.

”Han hade aldrig trott, inte ens efter det ryska nederlaget vid Kursk, inte ens efter Hitlers fred, att nazismens idéer skulle få fäste i befolkningens djupaste lager och därmed bärkraft. Eyvind Johnson, den tunnhårige, finlemmade autodidakten var hans litterära idol när han var ung, Johnson var en stridbar humanist som satte en klar gräns mot de ”nationella” som de konservativa högernationalisterna kallade sig, om de inte rent ut kallade sig nysvenskar och nationalsocialister. Den ”ungdomens vishet” Eyvind Johnson hållit fram som en dygd hade inte övergivit Sigge, solidariteten med det rätta och riktiga som varit hans och kamraternas rättesnöre. Det var en mänsklig plikt att sätt stopp för hitlerismens inflytande och ”den stora europeiska nödvändighetslinjen”, en enorm kuslig, alltmer påtaglig kraft som trängde in dem alla i ett hörn och gjorde dem skräckslagna och modlösa”. (s.25-26)

Efter att ha tillbringat lång tid på Säkerhetstjänstens häkte på Norrmalm, ”där han levt i veckor i sin egen skit som en skrämd råtta,” (s. 29) förs han till Kronohäktets huvudentré, till det gamla fängelsets undre regioner först för att bada och skrubbas ren. Som ett danteiskt purgatorium, fast i mindre skala. Därefter fördes han uppåt till det fjärde och högsta våningsplanet. (s. 34) Han befann sig i en salsliknande korridor och ett himmelskt ljus strömmade emot honom från ett gavelfönster. Han fattade inte att han levde.  (s. 29) Hur hade exekutionspatrullen, de svartklädda soldaterna kunnat missa honom när de hade skjutit de övriga?

”Han borde vara död. Ligga nergrävd under jord tillsammans med olycksbröderna från T-gatans källarceller”. (s. 30)

Först långt senare fick han veta att han hade varit den enda med tyghuva i gruppen som skulle arkebuseras. Det var inte meningen att han skulle dö. Eftersom han var författare fanns det andra planer för honom. Han fördes därför till ett specialfängelse. Och inte bara han. Snart fanns andra författare inrymda på fjärde våningen – som Stig Dagerman – en plats som dessa författare kom att kalla ”Kafkapaviljongen”. Därefter snappas epitetet upp av fångvaktarna som också börjar använda det.

Mannen som ligger bakom iden med ”Kafkapaviljongen” heter Kurt Robladh och är antagonisten som är med och för handlingen framåt. Han hade också varit inne på författarbanan men berättar för Sigge Eriksson om sig själv och tiden efter NSSK (Nationalsocialistiska Samlingsrörelsen) kommit till makten. Tiden efter det nationalsocialistiska maktövertagandet hade varit en arbetsam tid för honom. I maj 1942 hade han börjat arbeta för Allmänna säkerhetstjänsten som på den tiden låg under Socialdepartementet, och då med Gustav Möller som statsråd.  När kriget tog slut kom han att arbeta med stenhård inriktning på vad som kallades nationellt övergripande kulturfrågor.  Han lämnade därmed säkerhetstjänsten och reste till Berlin där han mötte högt uppsatta tjänstemän som insåg behovet av en nationalsocialistisk kulturrörelse. Det fanns få uppgifter inom Stadsförvaltningen som var mer angelägna att lösa än att själsligt och mentalt förbereda den svenska befolkningen på det nya styret efter Tysklands seger. Det handlade faktiskt om liv och död för oss, berättade Kurt Robladh för Sigge Eriksson, och upprepade hur en av hans närmaste medarbetare hade uttryckt saken.

Kurt Robladh utnämndes till chef och fick handplocka sin stab av särskilt engagerade medhjälpare. (s. 376) Initiativet till K-byrån kom från moderlandet, från Tyskland och från högsta politiska ort. Det fick han senare veta från statsministern själv. (s. 376)

Samtalet äger rum på Författarföreningens terrass där de åt middag. (s 374) Sigge var 34 år och hade då haft framgång med sin fjärde roman. Under middagen hade de båda lossat på slipsen och en och annan skjortknapp.

Inom K-byrån arbetade man med programmet ”Operation Lethe”. Istället för att jaga, skrämma och fängsla, stuka och döda motståndets diktare skulle man omvända dem. (s. 377)

När Robladh presenterade målen för K-byrån för Lindholm och Engdahl, de två ledande svenska nazisterna, var det med följande ord:

”Kulturpolitikens uppgift (   ) är att förändra människors upplevelser och tänkande så att de utan att det strider mot deras samvete passar in i ett nationalsocialistiskt utformat samhälle. Det kunde göras på olika sätt, men ett sätt vara att aktivt använda sig av diktarna. (   ) ” (.s 377)

Han ville utveckla och få fram en högtstående arisk litteratur, fullt kapabel att både mätta oroliga själar som sökte efter botgöring och samtidigt blidka och kringgå samvetets protester i det i nazismen som var orättfärdigt. En glömskans litteratur. Det var tänkandet bakom ”Lethe”. (s. 378)

Medan Sigge Erikssons kärlekshistoria med Nina, som är av judisk börd, utvecklar sig och han invigs något i det som hon arbetar med inom motståndet så fortgår det fasansfulla, trappas upp:

”Ute i vintermörkret pågick utrensningen, den stora blod- och ordreningen av nationen, klappjakten på de som hade fel åsikter, fel utseende, fel samvete, fel arvsanlag, fel böcker.” (s. 250)

Månader senare kommer Nina och besöker Sigge i ”Kafkapaviljongen” och har då med sonen Thomas – Sigges och hennes gemensamma barn. För att komma in och besöka Sigge i fängelset har hon uppgett att hon är hans syster.

Att romanen stundtals ligger nära den historiska verkligheten visar bland annat den avslutande passagen nedan, (men mer om detta i nästa inlägg). Läsningen, även om den är en fri fantasi, ger perspektiv på historien, inte minst politisk historia och hur kultur, i det här fallet litteratur, kan utnyttjas och användas för att få en att glömma att man en gång exempelvis varit folkpartist eller socialdemokrat (för att illustrera med mig själv; jag har mer eller mindre gått från det förstnämnda till det senare under senare delen av mitt liv) och varit genuin motståndare mot allt vad fascism och nazism heter i alla fall när det kommer till valurnan. Att övergången från ett politiskt ”mode” till ett annat ska ske så ”glapplöst” och omärkligt som möjligt att det upplevs som ”smooth”; i princip ingen övergång alls: sömlöst. Och jag tänker på Heidi Frieds varningar, hennes mod: hennes vilja att möta människor och förmåga att berätta om det hon sett, upplevt och känt in på bara kroppen.

”Madagaskarplanen” var ett förslag som innebar att Europas judar skulle deporteras till den dåvarande franska kolonin Madagaskar – en av Eichmann och Himmlers planer. I Tony Samuelssons kontrafaktiska roman deporteras de judar som inte mördats till förvar i nybyggarstäder bortom Ural, och en annan grupp är förvisade till förstäderna runt Stockholm. De kallas ”nattgermaner”. Det är med den ledtråden Sigge Eriksson börjar nysta i något som visar sig vara ett motstånd. Hela tiden i stort sett bildligt talat, med Kurt Robladh kikandes över axeln.

Källhänvisningar, tips och länkar:

Tony Samuelsson. 2014. Kafkapaviljongen. Wahlström & Widstrand förlag.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lethe

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/madagaskarplanen

https://archives.history.ac.uk/makinghistory/resources/interviews/Kershaw_Ian.html

https://www.google.com/amp/s/amp.theguardian.com/books/1949/jun/10/georgeorwell.classics