”Nu ska vi ta oss igenom ännu en vinter. När temperaturen sjunker får vi försöka avstå från frestelsen att vrida upp elementen i våra hus och lägenheter och istället dra på oss raggsockor och sätta oss så nära varandra att vi vågar prata om dem vi längtar efter. Sätta oss i värmen från dem som förvisso inte är här, men som är med oss i en ny sorts verklighet, känna att så länge vi pratar om dem så är de på något sätt inte riktigt borta”.
(Tomas Sjödins krönika i GP s. 27, 2022-10-29, ”Som en orgel som tystnar”)
Det här är en avskrift av en ”avskrif” och datumet var lite otydligt den 17 ska det emellertid vara och så ser det ut att vara månaden mars. Året är i alla fall 1923 och det rör sig om en ”Tjänstememorial”.
Den inleds med ”Jag tillåter mig härmed överlämna en tablå utvisade effektiviteten av brödtillverkningen vid de bagerier, som finnas inrättade vid statens hospitalasyler”.
Sedan kommer en anmärkning om effektiviteten (våra tankar går till Michael Ende och hans roman ”Momo och Kampen om Tiden”).
De i tablån eller tabellen angivna talen utvisa den mängd bröd, uttryckt i kilogram, som utvunnits per 100 kilo mjöl under tidsperioden i juli 1923-1924.”
Såsom av dessa tal framgår förekomma avsevärda olikheter (mellan de olika hospital asylerna, vår anm) Orsakerna till dessa torde vara mångahanda, spekulerar undertecknaren av dokumentet, Helge Burman.
”Givetvis spela bakugnarnas konstruktion och mjölet beskaffenhet en stor roll. Det torde emellertid inte vara uteslutet, att man på en del håll sedan gammalt håller på ett visst recept för dagens beredning i tron att detta är det enda möjliga”.
Och så kommer Burman med vad från myndigheternas sida vore önskvärt. Hans skrivning är en något inlindad befallning eller en omskrivning, skulle man kunna hävda, milt uttryckt.
”Det synes mig därför önskvärt, att sysslomännen vid vederbörande hospital får kännedom om ovannämnda tablå, och att de anmodan att i samband med vederbörande bageriföreståndare ska genom olika försök få utrönt, huruvida i de bättre än hittills skulle kunna utvinnas, utan att brödet förlorar i godhet.”
Det vi blir varse här är väl att det i alla tider sparats in på maten för de allra fattigaste (eller att de har fått gå utan) och mest utsatta. Näringsbrist ledde ju ofta också till hjärnskador på den här tiden. Vi ska också hålla i minnet att bättre bemedlade och förmögna kunde sköta ”episoder av galenskap” utanför hospitalasylerna som i mångt och mycket liknade ”fattighus”.
Helge Burman som undertecknar den här skrivelsen och dess uppmaning gör det i Stockholm den 18 oktober, 1924.
Hans avslutande ord lyder:
”Jag är övertygad om att betydande mängder mjöl så småningom skola kunna inbesparas.”
/Helena Maria
Källa:
Sjukhusdirektionens konferens i Göteborg. Tryckta skrifter. Allmän hälso- och sjukvård. 1937.
Göteborgs stads sjukhusdirektions årsberättelser. Hälsovårdsnämdens årsberättelser.
Dåliga tider slog igenom med våldsam kraft på de gamla sinnessjukhusen. Direktiv om ändringar i kosthållet kom via stadstelegram till Hospitalsdirektionen. Som Statstelegrammet den 28 augusti 1924, kl. 4.05 på eftermiddagen.
”Med hänsyn till läget på sillmarknaden särskilt de höga prisernapå islandssill icke böra nu upphandlas för ett helt år framåt så vida icke avtal nu redan upprättats eller fördelaktiga priser erbjudas – i andra fall bemyndigande Ni under hand upphandla slofet-sill för tiden till 1925 då ny fångst beräknas inkomma samt anbud å ett års behov böra informeras och underställd styrelsens prövning, dels islandssill i den mån densamma ej kan ersättas med slotfet sill”.
Dokumentet är undertecknat med ”Medicinalstyrelsen”.
(s. 7) En manlig bibliotekaries sammanställning av vad jag förstår ”spridda” fragment från olika arkiv som bibliotekarien samlat ihop i ett häfte.
/Helena Maria
Källa:
Sjukhusdirektionens konferens i Göteborg. Tryckta skrifter. Allmän hälso- och sjukvård. 1937.
Göteborgs stads sjukhusdirektions årsberättelse. Hälsovårdsnämndens årsberättelse.
Någon av de intervjuade säger att hen skulle inte ”planka” om kollektivtrafikens priser var lägre.
Kollektivtrafikens höga biljett priser beror antingen på arrogans, att man seglar över medborgarnas huvuden och inte vill se till deras behov. Eller att en ”räknenisse” har kalkylerat fel och inte ser att många hushåll inte har råd att köpa kollektivbiljetter eller månadskort. Eller så lever ”räknenisse” i förnekelse. Kanske vill inte våra politiker och tjänstemän se hur fattigdomen breder ut sig i vår stad?
Vad är det för uppdelning vi har fått eller håller på att få?
Som den grävande journalisten och författaren Diamant Salihu skriver i ”Tills alla dör”:
”Det fanns oroliga föräldrar som under åren tog med barnen på uppfostringsresor till hemlandet, med förhoppningen om att de skulle se vilka möjligheter de försummade i Sverige”.(s. 188)
Men vilka möjligheter då? Med tanke på det kringskurna liv i Rinkeby, Diamant Salihu skildrar.
”Men för flera av killarna var föräldrarnas hemland, Somalia, något främmande. Samtidigt var ungdomarna isolerade i landet de fötts och vuxit upp i, trots att det bara var knappt tjugo minuters resa med tunnelbanan in till riksdagshuset. En del hade inte ens SL-kort för att lämna området”. (s.188)
Kollektivtrafikens höga priser är oanständigt i en värld där vi redan lever med miljöförstöring, artdöd och förorenade hav och vattendrag.
Men så länge fattigdomen inte drabbar politikerna, tjänstemännen och deras nära och kära så tycks den inte bekomma dem. Kanske har de alla numera vuxit upp i lyx och bekvämlighet och föredrar att vara enögda.
Avfotograferat från Göteborg Direkt med Frölunda-Högsbo, nr 42, 22 oktober till 28 oktober 2022. Politikers och deras tjänstemäns blindhet kan rasera ett samhälle. Det finns generositet längs vägen, men ytterst är det politikerna som styr och bestämmer vilket samhälle vi ska ha. De ska lyssna, inte enbart diktera.
Utdrag ur Barack Obamas bok: ”Om vi hade bott i New York eller LA kanske jag snabbare hade lärt mig reglerna i det spel med höga insatser vi spelade. Som det nu var lärde jag mig att växla fram och tillbaka mellan mina svartvita världar. Jag förstod att de hade sina egna språk och sedvänjor och betydelsestrukturer och jag var övertygad om att jag kunde få dem att hänga samman om jag bara hjälpte till lite med översättandet. Likväl drogs jag med en känsla av att allt inte stod rätt till, en varningssignal som hördes så fort en vit flicka nämnde mitt under ett samtal hur mycket hon gillade Stevie Wonder; eller när en kvinna i mataffären frågade om jag gillade basket ; eller när rektorn på skolan sa att jag var cool.” (sid. 101)
Barack Obamas bok ”Min far hade en dröm – Memoarer” som utkom första gången 1984 under den amerikanska titeln ”Dreams from My Father, griper tag i mig. Den är som en Paulo Freire-bok, tung av beläringar och enpowerment. En bok för den som vill vara med och lägga grunden till något bättre!
I första kapitlet talar emellertid Barack Obama om ursprung: Han vill presentera sig ordentligt för läsaren, säga det här är jag: jag lever med två etniciteter: den kenyanska och den hawaiiamerikanska. Genom sin mormoder Toot också i den holländska.
Så här beskriver Barack Obama det själv, (och märk väl att det är långt innan han blir president):
Någon ropade mitt namn. Masken sjönk tillbaka till min sida och dagdrömmen skingrades. Jag såg mina morföräldrar stå där igen och nu vinka nästan hysteriskt. Den här gången vinkade jag tillbaka. Och så, utan att tänka, förde jag masken till ansiktet igen och vaggade mitt huvud i en underlig liten dans. Mina morföräldrar skrattade och vinkade lite mer innan tulltjänstemannen till sist knackade mig på axeln och frågade om jag var amerikan. Jag nickade och räckte honom mitt pass. ”Fortsätt framåt”, sa han och bad den kinesiska familjen flytta sig åt sidan.
(s.72-73)
Den här scenen utspelar sig i transit, på väg genom flygplatsen, och tullen i Hongkong. Masken som han berättar om och bär vid sin sida, är en gåva från en indonesisk andrerepilot, en vän till familjen. Han beskriver hur han blundar och trycker masken mot ansiktet, hur träets nötiga och kaneliga doft får honom att glida tillbaka, över oceanerna och molnen, in mot den violblå horisonten, tillbaka dit han en gång varit. Och det är så jag tänker mig att det om ursprung och härkomst handlar om (dessa tvetydiga, tveksamma ord, som bland annat Nietzsche uppehållit sig vid, men som också plockats upp av bland annat Foucault). Att även om Barack Obama har vad socialantropologer benämner ”shifting identities”, – olika sociala och kulturella aspekter som han kan använda i den kontext där han för tillfället befinner sig/eller befann sig, så är det ändå till Kenya han återvänder, även i sitt dagdrömmeri. Det visar också hur viktigt det är att till exempel under flykt, eller i ett nytt (hem)land kunna omge sig med sina ting med affektionsvärde, de som ger mana, kraft och uthållighet, i såväl inre som yttre exil. Oavsett om det handlar om en ring i näsan eller en tatuering med en kärastes namn. När en gammal kvinna rånas på sitt guldhalsband kan det vara som att tappa sina tänder – det finns egentligen inga ord för det.
Med all sin litterära kraft beskriver han hur dörrarna stängs för somliga, medan han själv togs emot av sina morföräldrar: Toot hängde en krans med godis och tuggummi om halsen på honom.
När jag läser det här slås jag av fenomenet att så många i vår tid har bytt efternamn det vill säga bytt efternamn till mer iögonenfallande namn, urskiljande namn: Namn som ropar som en hägring i öknen, eller som påminner om någon ikonisk – eller bara vårt förbryllande universum.
Som om Jante suttit på axeln och sagt att ”du inte är bra som du är, att du inte duger, att du måste skilja dig från mängden”.
Därmed lämnar jag första akten som handlar om Obamas bakgrund. Med enbart den delen av boken har Barack Obama förtjänat sitt Nobelpris för att han, på knappt 148 sidor, har varit ärlig kring några av vår tids viktigaste frågor, inte minst hur han ser på statusjakten, som bidragit till klimatkrisen och allt som följer i dess spår. Andra akten kan man säga handlar om hur han blev samhällsorganisatör och där Saul Alinsky spelar en betydelsebärande roll. Tredje akten utspelar sig i Kenya där Barack Obama träffar sin pappas släkt.
Den här boken kan man återvända många gånger till; varje gång får man ett nytt perspektiv. Det är som om bokstavelserna satts i rörelse: kanske av den indonesiska masken eller av den violblå horisonten.
Andra akten, om hur gräsrotsarbetet tar sin början i Chicago, handlar om att få de boende i Altgeld att själva engagera sig i sitt bostadsområde. Som en kurdisk granne sa till mig (ungefär): Min familjs lägenhet är inte bara de kvadratmetrar som vi bor på, utan den utsräcker sig till hela området.
Och mer än en gång har jag sett honom stå och plocka upp varje tomkartong och pappersark från någon soppåse som någon tanklös hyresgäst lämnat utanför dörren till sopstationen, och som måsarna och kråkorna sedan stått och hackat upp.
Själv har jag vid ett par tillfällen burit i väg med soppåsar som någon eller några ställt i trappgången för att de antagligen inte orkat ta sig ur sin ”bekvämlighetszon.
Abdelhamid och Helena
Källa,Länkar och Tips:
Barack Bakar Obama: (2008) , Min far hade en dröm- Memoar, Stockholm, Bonniers.
Många är de politiker som inte velat gå i opposition och slitas ut. Som hellre satsat på en ”fetare” tillvaro. Men det gör inte Magdalena Andersson. Hon stannar kvar inom politiken, hos socialdemokraterna. Befriande. Hennes valaffischer eller valplakat var inte förgäves. De står sig än. Den ömheten och ödmjukheten hon visade upp, exempelvis i ett nära samtal (ansikte mot ansikte) med en ung kille i luvtröja var inte bara för kamerorna. Det var hennes budskap rakt in i framtiden, rakt in i dagens politik.
I vissa områden har vi sett ”vänskapsbänkar” eller ”dialogbänkar” som i Brunnsbo. Det bådar gott.
I recall, going back almost forty years in time, a funeral pyre burning at a burial ground. I seated myself in lotusposition at a proper distance and saw the flames rise up in the sky as I visualized my Guru above my head, sitting on an open lotusflower with many petals, and upon it a disc of a fullmoon. What was taken place in front of my eyes became a contemplation; I grieved my self. The self that was I before the sexual assaults. The funeral pyre gave me a reason to mourn, and it anchored me to a place where I could abide in sorrow, where it was allowed to meditate on birth and death and life’s impermanence. I sat until the heavy grief became dissolved, no longer overwhelming. I sat with my shame and sorrow for hours until I didn’t dare to leave the place and go home alone. I sat in the realm of the wordless, until a father with his little son in his hand walked up to me and asked where I lived. He said he wanted to follow me to my hotel and see that I came back home safely. I was grateful and touched, and they followed me to the gate of my hotel where we took farewell. It was an answer of prayer really: It was a safe still walk home from the cemetary and a restoration of the faith in the inherent goodness of all human beings. I wish psychiatry had that capability to follow us patients “all the way home”.
Vi har ”änglar” i bland oss. Medmänniskor som är ”bodhisattvor”. Enligt Patrul Rinpoches ”Words of my Perfect Teacher” är en bodhisattva ”a being who has decided to bring all beings to enlightenment and is practicing the Bodhisattva path.” (s. 406) Bild: Helena Maria
Vid en begravningsplats pågick en likbränning. På behörigt avstånd satte jag mig i lotusställning och såg lågorna stiga mot himlen. Jag visualiserade min Guru ovanför mitt huvud. Det som ägde rum framför mina ögon blev till en kontemplation över livets obeständighet och förgänglighet. Jag sörjde mig själv. Det ”jag” som var jag innan övergreppet. Likbränningen gav mig anledning att sörja, att förankra mig vid en plats, där jag kunde vistas i sorgen, där det var tillåtet att sörja. Den stora och tunga sorgen blev ”inlindad”, inte överväldigande. Jag satt med sorgen och skammen i det ordlösa. Tiden försvann och det närmade sig midnatt. En pappa med sin lille son kom fram till mig och frågade var jag bodde. Sedan följde pappan och sonen mig till hotellets grind och därutanför tog vi farväl. Det finns änglar ibland oss. Mitt i det svåra blev jag påmind. Det var en trygg, fridfull promenad och ett återupprättande av tron på människans godhet. Jag önskar att psykiatrin hade den förmågan att följa oss patienter ”ända hem”.
Källa:
Patrul Rinpoche. 1998. Words Of My Perfect Teacher. A Complete Translation of a Classic Introduction to Tibetan Buddhism. AltaMira Press. Översatt av Padmakara Translation Group, och först publicerad år 1994.
Jag skulle önska att politiker med flera slutar tala om att ”respektera grundläggande svenska värderingar”. Lägg inte grunden för en ny rashygien- och rasbiologi-era med sådana uttalanden,
Tala istället om mänskliga rättigheter; att alla människor har mänskliga rättigheter. Göteborgs stad har lagt ner miljontals kronor på mänskliga rättigheters-arbete i form av kurser, information et cetera? Ett arbetet som påbörjades när Daniel Espiga var kommunalråd och hade hand om bland annat socialförvaltningen.
Var har allt det varsamma arbetet landat om det börjar talas om svenska värderingar, svenska ”ditten och datten” som något som diskriminerar och utskiljer?
Alla människor har mänskliga rättigheter. Asylsökande såväl som etniska svenskar och svenskar med rötter helt eller delvis i andra länder. Det är människan, vi människor som är bärare av mänskliga rättigheter. Om någon inte respekterar exempelvis judar, muslimer, samer och så vidare så innebär det att denna inte respekterar deras mänskliga rättigheter.
Människor som söker asyl i Sverige och exempelvis inte respekterar hazarers, homosexuellas eller judars rättigheter och exempelvis begår hatbrott bör inte få/beviljas asyl i Sverige. Med mänskliga rättigheter och medborgarskap kommer också förpliktelser och om vuxna människor inte vill inse detta bör inte Sverige vara ett asylland för dem. Hat och social oro tär på en demokrati, oavsett vem, vilka krafter eller vad som orsakat det, bryter ner den långsamt och förgiftar inifrån.
”Svenska värderingar” är en provocerande formulering för värderingar och värdegrund är hela tiden i stöpsleven (tänk antiken och upplysningen, till exempel) och det man anser viktigt och vill behålla på dels det personliga dels det samhälleliga planet måste man kämpa för. Så har det nog alltid varit; man kan inte ta något för givet. Och jag upplever att genom invandring har Sverige på många sätt fått ett öppnare och tolerantare samhälle. Det som stämplades som avvikande beteende förr, som om man gestikulerade för mycket eller exempelvis talade för högt så kunde man tas för psykiskt sjuk. Det låter kanske lite löjligt, rentav fördomsfull, men mallarna var snäva. Vi har fått en mycket mer varierad och tillåtande kultur på det viset. Genom att tala om ”svenska värderingar” i uppfostrande syfte stryps den rymden.
Människor har vågat hoppa av sekter med mera för det går att ”tänka fritt” i ett samhälle med mångfald och som värnar mångfald och därmed demokrati. Och förhoppningsvis är det ett sådant samhälle vi alla vill ha och därmed leva i!
Camilla von Below skriver i boken ”Anknytning i relationer” , (2022), att hur vi tänker om känslor eller känner inför våra tankar beror på vad vi förknippar dem med sedan tidigare, hur de uppfattas i vår kultur och vilken bild vi har av oss själva. (s. 64) Det ger en enorm rikedom med flera perspektiv. Vill man verkligen slå hål på den rikedomen genom att börja snäva in ”svenskheten” och tala om ”svenska värderingar” som något statiskt och sprunget ur något urberg?
/Helena Maria
.
Bild: Helena Maria
Källa, tips och länkar:
Camilla von Below. 2022. Anknytning i relationer. Förstå och förändra dina mönster. Natur och kultur.
