På en konferens för några år sedan höll psykologi professorn vid Stockholms universitet, Pia Risholm-Mothander ett föredrag under rubriken ”Hur kan vi omsätta dagens kunskap till praktiskt stöd”. Jag har tidigare gjort inlägg kring konferensen och transkriberade en hel del för att barns (psykiska) hälsa och välmående är grundläggande och något det inte får ”köpslås” kring.
I det tidigare inlägget lyfte jag bland annat fram att Pia Risholm Mothander betonade beprövad erfarenhet, empati och sunt förnuft. Inte minst då hon stod inför konferensens svåraste uppgift: att knyta ihop och sammanfatta. Och längre fram säger Risholm Mothander att de alla (deltagarna på konferensen) försöker knyta ihop det som ”vi har lärt oss om forskningen och de vi möter i den mer praktiska vardag [ ]
Som ”ledord” för det här inlägget har vi valt just ”knyta ihop”.
En fråga som berör som Pia Risholm Mothander ställde till sitt auditorium var:
”Vad händer när föräldrarna bryter samspelet med sitt barn och måste ta mobilen?
Och när de släppt kontakten…Vad händer sedan?”
I sina svar lyfter professor Risholm Mothander fram
”Att det viktiga är hur man reparerar det och knyter ihop det.”
Hon betonar att man utsätter barn för minidepressioner om man inte svarar dem och därför tillåter inte vissa förskolor mobiltelefoner i kapprummet.
Pia Risholm Mothander lyfter också fram epigenetiken; att den är väldigt förtjänstfull, användbar men att det behövs mer kunskap, att vi behöver lära oss mer om den. Hon slår fast att den är väldigt användbar för att förstå miljön och den miljö små barn vistas i.
I den avslutande sammanfattningen, i relation till epigenetiken, säger också Risholm Mothander att barn ju har en förberedelse eller disposition till att lära sig synkronisering nör det gäller att lära sig emotionella responsen och att kunna dela upplevelser tillsammans med andra, vilket vi tycker är väldigt förbisett, bland annat när man lägger ner fritidsgårdar som samtidigt verkat som en ”integrationsarena” efter skoltid när barn och ungdomar kan koppla av och leka och lära tillsammans på ett annat sätt under den mer ”uppstyrda” skoldagen med dess rutiner, lektioner och nödvändiga krav på tystnad och läsro.
Risholm Mothander understryker också att det här att kunna dela upplevelser tillsammans med andra också hjälper barn och ungdomar att ta aktiv del i alla omvårdnads relationer.
För att ”knyta ihop säcken” återvänder vi till det här med att ”bryta samspelet med sitt barn”.
Här betonar Pia Risholm Mothander att små barn måste så att säga acceptera att omvärlden inte alltid är förutsägbar utan ibland händer det att det kokar över på spisen eller att tvättmaskinen pajar eller tjuter eller att något händer som gör att föräldrarna släpper kontakten sitt barn och det plötsligt – av förståeliga skäl.
Här framhåller professor Risholm Mothander det väsentliga i sådana (och andra) situationer:
”Vad händer sedan?
Hur reparerar man?
Hur reglerar man det här avbrottet och knyter ihop det igen?.
Det är det som är det viktiga menar Pia Risholm Mothander. Viktigare än att föräldern utsätter barnet för den här minidepressionen, tror jag.
Med de avslutande orden från Risholm Mothander så kanske unga vuxna och vi vuxna också ska skänka en tanke åt om vi utsätter någon i vår närhet för en ”minidepression” och hålla i minnet att efter flera ”minidepressioner” kan man drabbas av en riktig eller rejäl depression (i relativ närhet eller längre fram) som fordrar läkar- eller psykologhjälp. Depressioner är inget att leka med och deprimerade människor blir ofta tyvärr självmordsbenägna då de inte ser någon utväg ut ur sin situation. Men, vill vi betona, det finns ljus i tunneln som Tenga Rinpoche sa.
/Helena Maria
Länkar och tips:
https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/foraldrar-maste-ta-ansvar-for-barnens-somn/
TALBART 