Månad: november 2021

Förändringsarbetet inom Hälso- och sjukvården måste bygga på att vårdens viktigaste resurs, personalen, är med i utformningen av framtidens hälso- och sjukvård i alla led.

Det slås fast i en långtidsutredning gällande Region Stockholm, delrapporten som rör finansiering, framtagen av Birger Forsberg och Yvonne Lettermark, projektledare, Hälso- och sjukvårdsförvaltningen.

Det poängteras att Hälso- och sjukvårdskostnaderna har ökat mer än den ekonomiska tillväxten i länet de senaste 20 åren, och att det finns anledning att tro att det blir så framöver. Det gör det än mer angeläget anser rapportförfattarna att rikta strålkastarna på frågor om hälso- och sjukvårdens långsiktiga finansiering och dess prioriteringar.  Exempelvis startade Region Stockholm 2020 ett projekt enligt rapporten om att eventuellt skapa samarbete mellan offentliga och privata aktörer till stöd för nya arbetsformer och sociala innovationer. Sådana fonder kan, menar man, ge viktiga om än begränsade bidrag till sjukvårdens ekonomi. Det understryks att deras för- och nackdelar måste dock bedömas betydligt bredare än ur ett rent ekonomiskt perspektiv.  Ett projekt i den här riktningen startade nyligen inom Region Stockholm och rapporten beskriver hur en privat finansiär gått in med en investering på 30 miljoner kronor i ett diabetesförebyggande projekt i utbyte mot överenskommen positiv avkastning, förutsatt att projektet uppnår vissa överenskomna mål.

I första hand handlar Region Stockholms rapport om den egna regionen, men jämförelser görs dels med hela landet dels med Region Skåne och Västra Götaland, så den är lång ifrån ointressant för andra än boende i Stockholms län. Mycket av det som tas upp speglar förmodligen Hälso- och sjukvården som helhet i landet. Exempelvis betoningen på förebyggande hälso- och sjukvårdsarbete.  I rapporten från Region Stockholm trycks det på att det förebyggande arbetet främst kommer att vända sig till dem med störst vårdbehov, äldre och socioekonomiskt utsatta. De grupperna framhålls som särskilt värdefulla när det gäller att arbeta förebyggande.

Det var den 22 maj, 2018, som Hälso- och sjukvårdsnämnden beslutade om utredningsdirektiv för hälso- och sjukvårdens utveckling fram till 2040, i dialog med professionen, patienter och andra intressenter. (HSN 2018–0387) Utredningens fokus beskrivs vara att utifrån ett framtidsperspektiv, nulägesbeskrivningar och fakta, identifiera behov och utmaningar samt visa på hur dessa kan mötas.

De två mest resurskrävande diagnoserna i Region Stockholm, enligt rapporten, är vaginal förlossning (3, 9 procent av totala kostnaden och lunginflammation (2,6 procent av den totala kostnaden) i första hand därför att dessa diagnoser förekommer ofta i vården.  Diagnos här har med DGR att göra, diagnosrelaterade grupper, se här. Det betonas att antalet vårdtillfällen (vårdvolymen) är viktigare för totalkostnaden än kostnaden per vårdtillfälle. Om kostnadseffektiviteten inom sjukvården som helhet ska höjas väger det tungt att påverka incidens och vård av diagnoser som drabbar många individer, beskriver rapporten. Det handlar om genomsnittskostnaderna för de dyraste vårdtillfällena, ytterfallen kallat, har tagits bort för att de inte ska inverka på genomsnittskostnaderna.  Ytterfallen omfattar cirka fem procent av vårdtillfällena, men motsvarar 20 procent av den samlade kostnadsmassan.

Att exempelvis förlossningsvården i Sverige är akut drabbad av brist på platser och barnmorskor torde inte komma som en total överraskning ens med den nyss genomlevda coronapandemin i åtanke.

 En rapport från Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) från 2019 visar, enligt rapporten, att hälso- och sjukvårdens långsiktiga utgiftsutveckling påverkas mer av ökningar i befolkningens storlek än av förändringar i åldersstrukturen. För perioden 1980–2016 svarade befolkningsökningen för 71 procent av kostnadsutvecklingen och den förändrade åldersstrukturen för 29 procent. Det har funnits gott om tid att dimensionera för en mer realistisk och verklighetsanpassad vård, särskilt vad det gäller förlossningsvården. Beklagligt är också att Hälso- och sjukvården exempelvis förlorat många sjuksköterskor på grund av dåliga arbetsvillkor och arbetsförutsättningar när de så väl har behövts och behövs.

Enligt en av tabellerna kan jag också se att kostnaderna för psykiatrin, exempelvis, inte rört på sig så väldigt mycket sedan 2003 till 2019. De senaste åren tycks den rentav ligga på en jämn nivå. Detta trots att den psykiska ohälsan har ökat, särskilt bland de unga, men också hos äldre, och att platsbrist ofta framhålls.

Det påpekas att Hälso- och sjukvården i Region Stockholm är relativt kostsam jämfört med andra regioner, men också att produktionen är högre.  Man menar att det samtidigt finns potential att få ut mer av insatta medel, men exakt vad det handlar om redogörs det inte för.

I jämförelse med de andra två stora regionerna ses att Region Stockholm har högst nettokostnad för den samlade hälso- sjukvården och psykiatrin, påpekar man.

Det sägs dock i rapporten att data inte ska övertolkas, då det finns en del felkällor till dessa data, men man noterar att Stockholm tycks ha ett något högre kostnadsläge än övriga stora regioner.

”Samtidigt är Region Stockholms kostnadsbild inte anmärkningsvärd jämfört med alla regioner. För variabeln nettokostnad för hälso- och sjukvård ligger Region Stockholm exempelvis endast på 14:e plats vid en jämförelse av landets 21 regioner. Många av de små regionerna har höga kostnader för hälso- och sjukvård, jämfört med storstadsregionerna.”  (s. 17)

Tilläggas bör, att det sägs också i rapporten att Region Stockholm över åren blivit något mer ekonomiskt beroende av staten som finansiär av verksamheten. Dessutom påtalas det att effekterna av pandemin på kostnadsutvecklingen på längre sikt är svår att prognostisera i rådande situation.

Sammanfattningsvis konstaterar rapportförfattarna att kostnaderna för hälso- och sjukvården fortsatt kommer att öka och att Region Stockholms intäktssida är behäftad med osäkerhet.

”Det kommer fortlöpande att finnas en konkret risk att kostnaderna överstiger intäkterna och att pengarna inte räcker till i bemärkelsen att alla inte får den vård de behöver. En ökad samverkan mellan alla aktörer är nödvändig för att identifiera vad som behöver utvecklas att kontinuerligt säkra en kostnadseffektiv vård av hög kvalité.  Region Stockholm måste också arbeta aktivt för att minska vårdbehoven genom ökade satsningar på hälsofrämjande och prevention.” (s.17)

Vidare poängteras det i rapporten att den ekonomiska utvecklingen har möjliggjort mycket inom Region Stockholm, bland annat stora investeringar i infrastruktur och mycket hög tillgänglighet. Detta har i sin tur kommit att omfattande driftskostnader för verksamheten, påpekas det.

”Investeringar och befolkningens förväntningar kräver fortsatta insatser oavsett ekonomiskt läge för verksamheten.” (sid. 29)

Det tolkar jag som att Region Stockholm kommer att fortsätta att se till att det finns en fungerande Hälso- och sjukvård och att man är beredd att skjuta till de pengar som behövs.  Inte minst till löner, som det betonas i rapporten, är en stor del av driftskostnaderna. Framtidsprognoser talar också för att det kommer att råda personalbrist inom vårdyrkena och att detta i sin tur kommer att driva upp lönerna. Man nämner bland annat att migrationen ska kunna avhjälpa personalbristen, men också innovationer, nya arbetssätt som förbättrar vårdkvalitén, och som underlättar vårdpersonalens arbete. Ny teknik, som AI, och även digitaliseringen finns också med. Det är effektiviteten inte minst, som framhävs, men utan att kvalitén går förlorad, förklaras det. Hållbarhet i lösningarna framhålls och även vikten av att personalen är kompetent och motiverad att driva verksamheten. Personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs, betonas det.

I mitt stilla sinne hoppas jag att Hälso- och sjukvården inte kommer att ”avskräcka” från att söka vård överhuvudtaget då det framhålls att efterfrågan på vård också kan påverkas genom information till invånarna om god egenvård och om att söka vård på rätt nivå. Ett sådant förfarande, innebär alltid en risk, hur liten den än bedöms vara. Hur mycket av framtidens hälso- och sjukvård är redan här?

Lägst kostnader för hälso- och sjukvård per invånare 2018 i jämförelse med Region Stockholm och Region Malmö har Västra Götaland. Summan är 25 127 och de båda andra två ligger på 25 229 respektive 26 492 kronor. För Sverige som helhet är siffran 25 479. Men några variabler, som psykiatri, finns inte medräknade i de summorna.

Regionen har också andra utmaningar, utmaningar som man redan börjat jobba med. En utgångspunkt för långtidsutredningen är att ha RUFS 2050 (regional utvecklingsplan för Stockholm, 2050, som lanserades 2015, se här) som grund för att just belysa några av utmaningarna och vad de betyder för hälso- och sjukvården. 

De är som följer:

”Möjliggöra befolkningstillväxt och att samtidigt förbättra miljön och invånarnas hälsa.

Att åtgärda kapacitetsbrister samtidigt som behoven växer.

Att vara en internationellt ledande storstadsregion i en växande global konkurrens.

Att minska klimatpåverkan och samtidigt möjliggöra ökad tillgänglighet.

Att ha en fortsatt öppen region och samtidigt stärka inkluderingen.

Att öka tryggheten i regionen samtidigt som världens upplevs som osäker”. (bilaga 2, sid. 33)

Till sist vill jag tipsa om ett intressant inslag från Studio DN, (som jag just lagt till), publicerat 2021-11-15, om den digitala psykologbranschen och en eventuellt chatt med AI-robot när man mår dåligt, se här). Jag kanske också bör understryka att ibland kan säkert en digital kontakt vara bättre än ingen, men leder den ingen vart; om den inte upplevs meningsfull eller är till hjälp kan den nog också förvärra ens tillstånd. Men vi är alla individer och i olika åldrar, så jag kan bara tala utifrån mig själv och den information jag tagit del av genom Studio DN.

/Abdelhamid och Helena

Referenser och tips:

Forsberg, Birger & Lettermark, Yvonne. 2021. Långtidsutredning, Hälso- och sjukvården 2040.  Delrapport Finansiering. Perspektiv Finansiering. Version. 0.95. Region Stockholm. Hälso- och sjukvårdsförvaltningen, 20210118, se här

Persson, Ingvar. 2021. Vi kommer att få leva med coronaviruset. Ledare. Aftonbladet. 20211122, se här.

Sjödin Öberg, Helena. 2021. Studio DN 15 november: AI-robotar och videosamtal – så fungerar digitala psykologbranschen. 2021-11-15. Programledare: Ülkü Holago.

Gustafsson, Anna.2021. Varannan förlossningsenhet har lagts ner sedan 70-talet. Dagens Nyheter. 2021-11-28, se här (hämtat 2021-11-29)

Läs gärna också det tidigare inlägget på talbart. org.,”Håll ut i mörket, (som Anna-Karin och jag skrev inför jul- och nyårshelgerna för några år sedan, men vars innehåll är aktuellt oavsett tidpunkt på året) för dem som mår dåligt psykiskt, se här.

Det är en tanke som slår mig efter att ha lagt ifrån mig Amitav Ghosh bok, Den stora galenskapen, (se föregående inlägg), och den är ungefär: En diktator exempelvis, som Hitler eller Stalin … Bara någon viskat något negativt om denne eller dennes styre, så dröjde det inte länge förrän ”maktens öra” fångat upp viskningen och den som viskat spärrats in eller likviderats.  Det var bara en fråga om tid.  Oavsett om kritiken uttalats i maktens centrum eller i dess yttersta periferi så fångades vederbörandes viskning mest sannolikt upp av maktens hantlangare.

Inte många vågar ta sig ända fram till diktatorn och stirra den rakt i ögonen, eller framsäga sin kritik. Och oftast når man inte så långt. Jag har varken stått inför tornados eller tigrar, men jag har en kuslig känsla av att det som jag själv skräms av är det omänskliga hos människan, hos mig själv. Och det är ett ”egenarbete” såväl som ett arbete som vi måste göra tillsammans som samhälle att jobba med våra skuggsidor. Vi lever i en demokrati i Sverige och bör ta väl vara på den chansen. Alla har den inte, om man ser sig om i världen. Och det finns fortfarande länder som låser in psykiskt sjuka och kedjar fast dem. (Se här: https://sverigesradio.se/artikel/7568464)

Och det finns människor som tar sig ända fram till makten och ”stirrar” den i ögonen. Och det kan ta sig olika uttryck. Jag tänker exempelvis på Gandhi och hans icke-våldsfilosofi. Den nådde inte bara fram till makten, den har nått fram till världen, och in i ett flertal som blivit utövare och som inkarnerar ahimsa, icke-våldsprincipen, som exempelvis Hans Helighet Dalai Lama.

Jag har läst ett exempel på två bröder som tidigt vägrade att ansluta sig till Hitler och nazismen. De ville inte vara ”villiga tyskar”, utföra meningslöst dödande, och låtsas tro på någonting som var tvärt emot det som de stod för och höll heligt. Jag har letat efter källan, men har tyvärr inte hittat den. Men det är ett exempel, enligt min tolkning, på människor som ”stirrat döden i ögonen” för att sedan dö. Och efter lite googlande hittar jag ett exempel på history.com, (2017-10-27) vad jag vill illustrera.  Det är en artikel av författaren Erin Blakemore, ”Meet the Youngest Person Executed for Defying the Nazis” som skriver om trettonåringen som lämnade hitlerjugend under Kristallnatten för han vägrade att låna sig till något sådant som under den natten ägde rum: attacken på judar. Han började stå emot nazismen med kropp, själ och sinne, för Blakemore skriver att när Helmuth Hubener förstod sanningen om Nazityskland så började han sprida den, och fick betala med sitt liv:

”Sixteen-year- old Helmuth Hubener couldnt´t believe his ears. As he crouched in a closet in Hamburg, secretly listening to his brother´s forbidden short-wave radio, the voice of the BBC announcer painted a picture of Nazi Germany that was dramatically different from the one he had been told to believe.” (https://www.-history-com.cdn.ampproject.org/v/s/www.history.com/.amp/news/meet-the-youngest-person-executed-for)

Det dröjde inte många månader förrän Helmuth Hubener var död:

[] “the youngest-ever victim of the Third Reich´s infamous People´s Court.” (ibid)

Kanske drar jag för stora växlar på Ghosh’s bok, men jag anar en parallell här. Det finns enskilda människor som sitter på en enorm makt till förändring genom enbart sin namnteckning: att underteckna ett skövlande av en regnskog eller inte, exempelvis. Eller avvärja ett krig. Men det finns också människor som Helmuth Hubener, som använde den makt han hade: Sitt hjärta, kritiska tänkande och förmåga till handling.

Det här inlägget har blivit mer av ”fritt associerande”. En författare, som Amitav Ghosh, som öser från så många källor och traditioner, inte minst hans egna böcker, (som jag tyvärr inte läst ännu), skakar om mig för han påminner om vikten av att hålla intresset för världen och historien vid liv, och alla de ”närvaroer”, mer eller mindre sannolika, som finns i vårt universum, som han skriver.

Ghosh menar att våra ackumulerade handlingar nu, som lett fram till klimatförändringarna, ligger så tätt uppradade framför oss som på ett radband att vi inte kan missa dess närvaro eller inflytande. (ibid:39) Och här ser jag ännu en parallell till Nazityskland och Holocaust. I ”The Path to Genocide”, (1992) ,betonar Christopher R. Browning att människor inte fick ihop det som skett, inte med tanke på människans natur och framstegstanken och allt annat som framhållits som enbart positivt. (Browning:1992: ix) För att klara av att förhålla sig till det som hänt överhuvudtaget var man tvungen att se det som en ”avvikelse”, något vi människor normalt sett inte var i stånd till att åstadkomma eller blunda för. (ibid).  Browning skriver att uttryck som en ”underlig och oförklarlig händelse” fick beskriva Förintelsen. (ibid)

[] – not to be analyzed in the same way historians’ approach other occurrences and not to be assimilated into our self-understanding.

Gradually, this situation has changed. In the past twenty years in particular, increasing numbers of historians have sought to study the Holocaust not as an impenetrable mystery, (min emfas), but rather as a man-made catastrophe, to be approached with the same tools of historical research and analysis that are applied to other events in our past. (ibid: ix-x)

När Ghosh nämner professorn i antropologi, Eduardo Kohns bok ”How Forests Think. Toward an Anthropology beyond the Human”, (2013), och skriver om ”en indikation på att det finns entiteter i världen, som skogar, som är fullt kapabla att infoga sig själva i våra tankeprocesser”, (Ghosh: ibid:38) så vill jag ta det till mig, och förstå närmare.

Eduardo Kohn skriver i” How Forests Think” om syftet med sina fältstudier i Amazonas i Ecuador:” My own ethnographic meditation has been an attempt to liberate our thinking.” (Kohn: 2013:228)

Jag spekulerar i om det kanske är det Kohns bok som fått Ghosh att äntligen skriva ner sin upplevelse av att befinna sig mitt i tornadons centrum – även om det inte blev i romanform?  Fortfarande i ”berättelsedelen” skriver Amitav Ghosh att de första människorna i Yukon ser glaciärerna som om de vore människor som du och jag. För dem har glaciärerna sinnesstämningar och känslor, kan vara sura eller glada, gillande eller ogillande. (ibid:67).

Och han fortsätter:

”Dessa föreställningar skulle inte heller ha varit otänkbara för en vetenskapsman som Sir Jagadish Chandra Bose, som tillskrev grönsaker och även metaller inslag av medvetande, eller för primatologen Imanishi Kinji som hävdade ”alla elements endräkt på planeten jorden – levande eller icke-levande”. (ibid) ( inlägget har varit publicerat tidigare)

/Helena Maria

Referenser:

Blakemore, Erin. 2017. Meet the Youngest Person Executed for Defying the Nazis. history.com, https://www.-history-com.cdn.ampproject.org/v/s/www.history.com/.amp/news/meet-the-youngest-person-executed-for) [2017-10-27].

Browning, Christopher, R. 1995. The Path to Genocide. Cambridge University Press.

Ghosh, Amitav. 2020.  Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara.  Lund. Palaver Press.

Kohn, Eduardo. 2013. How Forests Think. Toward an Anthropology beyond the Human. University of California Press.

Amitav Ghosh. 2020. Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara. Palaver press. Översättare Roy Isaksson.

Amitav Ghosh, författare och doktor i socialantropologi,  och har skrivit boken ”Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara. Boken är uppdelad i tre delar: Litteratur, Historia och Politik. Det som är kännetecknade för delarnas beteckningar är att både historia och politik till viss del handlar om berättelser, ett narrativ.  Boken kan ses som en essaisamling, som också innehåller många referenser till, och utdrag ur hans tidigare böcker,

Bakom bokens tillkomst ligger ett Amitav Ghosh eget möte med en tornado i Delhi i slutet av 1970-talet.  Han lyckades komma under skydd, men såg tornadons framfart och kunde inte riktigt bli kvitt vad han upplevt.  

Det var så här som jag blev medveten om den viktiga närheten av ickemänsklig närvaro, genom ögonblick av igenkänning som påtvingades mig av min omgivning. (ibid:15)

Flera gånger försökte han att skriva om händelsen i romanform, men den undflydde honom.  I ”Den stora galenskapen”, finns den emellertid med, men också den familjehistoria som förbinder Ghosh med naturkatastrofer och på senare årtionden, de enorma klimatförändringarna.

Konsekvensen av en naturkatastrof finns med i Amitav Ghosh släkts minne, delar av den var ekologiska flyktingar långt innan begreppet myntades. (Ghosh:2020:13) Efter det att floden Padma ändrade sitt lopp översvämmades byn, i dåvarande Bangla Desh, där hans förfäder bodde, och nästan alla invånarna dog. (ibid) Hans släktingar överlevde, men rycktes upp med rötterna.   De flyttade till Bihar, till en plats vid floden Ganges. (ibid:13-14).

Det finns en igenkänning, en förförståelse i släkten som Ghosh menar gjort honom mer lyhörd och uppmärksam på naturkatastrofer. (ibid: 14).

Som författare frågar han sig varför inte klimatförändringarna gör sig mer påminda i den fiktiva litteraturen:

Är strömmarna av global uppvärmning för vilda för att kunna navigeras med berättandets sedvanliga skutor?

Någon brist på information kan det inte bero på, konstaterar han. Han berättar om sina försök att skriva om tornadon som ”kom som ett piskrapp ner till jorden, på väg mot ”, (ibid; 21), honom den 17 mars, 1978.  Han menar att författare oundvikligen bearbetar sina egna erfarenheter i sina romaner, men när han själv skulle försöka sig på det gick han bet. Han refererar till händelsen bland annat med ordet kuslig, i den mening som Freud och Heidegger la in i ordet.

Det finns böcker som tar upp klimatförändringarna, understryker han dock, och nämner bland annat Barbara Kingsolvers roman ”Flight Behaviour” och Liz Jensens ”Rapture”, en del av det som kallas ekolitteratur.

I hans egna romaner har han skrivit enbart indirekt om klimatförändringarna fast han sysslat med klimatförändringarna under lång tid, framhåller han.

”När jag tänker på den dåliga överensstämmelsen mellan min personliga oro och innehållet i mina publicerade verk, har jag kommit att bli övertygad om att diskrepansen inte är resultatet av personliga förkärlekar: den kommer ur de märkliga former av motstånd som klimatförändringen uppvisar mot det som nu betraktas som seriös skönlitteratur. (ibid:18).

Ett motstånd som Ghosh menar de flesta författare ger prov på. Och kanske är det så feel-good romanen uppstått, eller så är det vi läsare som efterfrågar något ”mer lättsamt” och marknaden erbjuder oss det. Ghosh menar att Antropocen ”innebär en utmaning inte bara för konsterna och humaniora, utan också för vårt sunda förnufts förståelse och bortom det till nutida kultur i allmänhet.”

Det är inte vidare smickrande att läsa om vårt kulturella, i förlängningen materiella, begär: 

Kultur skapar längtan – efter fordon och apparater, efter vissa sorts trädgårdar och bostäder – den är bland de främsta pådrivarna i kolekonomin. (ibid:19).

Ghohs menar till och med att blotta omnämnandet av klimatförändringarna kan leda till förvisning från den seriösa litteraurens reservat och frågar sig varför?

Han berör något som kan vara ett skäl när han framför att kostnaderna bakom de kulturella begär som gestaltas är väldigt stora, men att dessa konstander inte framträder, utan hålls dolda.

Han ser undvikandet som ett större undvikande: undvikandet av det icke-mänskliga.  För upplevelsen med tornadon i Delhi blev för Amitav Ghosh ett laddat möte i dubbel bemärkelse.  Han skriver att han både beskådade och blev beskådad. Och han liknar det vid ett möte med en tiger; har man en gång sett en tiger i ögonen är något i en från det ögonblicket som för alltid har förändrats. Det handlar om förnyad medvetenhet, hävdar Ghosh, och berättar om att när han skriver om Sundarban så möter han just människor som har denna medvetenhet, vars medvetenhet inte behöver någon förnyelse, som aldrig tvivlat på att tigrar och många andra djur besitter intelligens och handlingskraft. (ibid:67) 

Så här beskriver Ghosh sin upplevelse av tornadon: Och i det ögonblick av kontakt planterades något djupt i mitt inre, någonting oreducerbart mystiskt, någonting helt skilt från faran jag hade befunnit mig i och förstörelsen som jag hade bevittnat; någonting som inte var en egenskap hos saken själv utan hos det sätt på vilken den hade korsat mitt liv.” (ibid:23)

Ghosh var med om en osannolik händelse, skriver han. Han betonar att den tidiga litteraturen, som de forntida hinduiska byggde på osannolika händelser. Men de osannolika händelserna försvann.

 [   ] Istället för att få berättat vad som hände får vi veta vad som iakttogs. (Ibid:27) (och genom vems öga).

Det mest slående med romanformen, enligt Ghosh är allt som inte får plats innanför dess ”inramning”; att ”inramningen” och ”känslan av plats” som måste finnas i en roman, mer eller mindre kapar av rottrådarna till den större världen. Han tar Jane Austens romaner som exempel, och menar att de drar sig undan imperiets nätverk. (ibid:67) Sedan finns det också det som tar Jane Austen i ”försvar”. Författaren Carol Shields är en av dem som vill påminna om att Austens värld trots allt inte var så snäv som en del läsare velat få den till:

”Genom antaganden, genom att inte tolka det inte klart utsagda, kan vi bakom Austens romaner finna ett sansat, intelligent vittne till en värld stadd i snabb omvandling. Bakom varje Austensamtal, varje slumpartat möte på en lerig väg, varje kortspelskväll framför brasan, varje framfusig, störande milissoldat finns det historiska undermeningar.” (Shields:2002:10).

Men Ghosh är ute efter något annat, något mer radikalt, vittomfattande. En text som har med både det mänskliga och icke-mänskliga, det ominösa och kusliga, och där natur och kultur matchar, inte är tudelat. Något som har med alla de världar, som han rör sig emellan, inte minst kunskapsmässigt, men också generationers efter generationers erfarenheter av hur naturen kan drabba människorna. En passion, eller besatthet, eller djupt rotad insikt, om man så vill, som har sin upprinnelse i familjeerfarenheten från den gången vid Padmafloden, och som kommer till uttryck också i hans ängslan för mamman i Kolkata, som han vill flytta därifrån, därför att mångmiljonstaden Kolkata lever under ett ständigt hot från klimatförändringen, trots att den inte är belägen vid havet. (ibid:57) Denna vetskap fick han genom att läsa en rapport från Världsbanken. (ibid)

När han försökte framföra till henne att han ansåg att hon borde flytta såg hon på honom som om han förlorat förståndet, berättar Amitav Ghosh. (ibid:58)

Det är den här berättelsen med sina historiska och politiska dimensioner och framtida implikationer som Ghosh menar att han hittills inte klarat av att anpassa till romanformat. Att de egna erfarenheterna utgör drivkraften bakom det han skriver gör allt intressant och jag läser ivrigt. Också om kolet och oljan och Asiens roll eller roller i ”den stora galenskapen”.

 Själva den materiella beskaffenheten hos kol är sådan att den möjliggör och främjar motstånd mot den etablerade ordningen, skriver Ghosh och forsätter med att beskriva hur själva processen av brytningen och sedan transporten, upp från gruvan till jordytan, skapar vad han kallar en ovanlig autonomi för gruvarbetare. (ibid:76) Gosh citerar därefter professorn och författaren Timothy Mitchell som skrivit ”Carbone Democracy. Political Power in the Age of Oil”, (2011),:

[  ] stridbarheten som utvecklades på dessa arbetsplatser var typiskt nog en strävan att försvara denna autonomi”. (ibid:76)

Det är tack vare gruvarbetarna, och därför själva kolekonomin, förtydligar Ghosh, som de demokratiska rättigheterna utvidgades så enormt mellan 1870 och första världskriget, och Ghosh fortsätter med att betona att det inte var någon tillfällighet att gruvarbetarna stod i främsta ledet i den demokratiska rättighetskampen. 

Efter kolet följer bland annat berättelsen om oljeekonomin, och om Burma, världens första oljeproducent, men att britterna såg till att lägga beslag på den burmesiska oljan under kolonialismen.

(Inlägget har varit publicerat tidigare på annan plats).

/Helena Maria

Referenser och länkar:

Amitav Ghosh. 2020. Den stora galenskapen. Klimatförändringen och det otänkbara. Palaver press.

Shields, Carol. 2002. Jane Austen. Stockholm. Albert Bonniers förlag.

Konferensen ”Värna våra yngsta- Späda barns Rätt till Hälsa och Utveckling”, arrangerades 2018 gemensamt av Folkhälsomyndigheten, Linnéuniversitetet och Socialstyrelsen.

Bland annat framkom det att det råder ojämlika förutsättningar i hälsa nationellt.

Kerstin Petersson, barnmorska och konsult, Sveriges kommuner och landsting, SKL, påpekade exempelvis att det råder stora skillnader mellan länen i vilken mån det sker hembesök efter förlossningen, enligt Agneta Berghamre -Heins och anhorig. se.  Göteborg har lägst antal hembesök medan Skaraborgs län uppvisar det högsta antalet hembesök i landet, se här.

Kerstin Petersson redogjorde också för en rapport från Stockholms län, SLL 2017, enligt anhorig.se.  Rubriken på rapporten lyder ”Barns ojämlika förutsättningar för hälsa i Stockholms län”.  Vad det gäller tandhälsa, fetma och amningsfrekvens uppenbaras stora variationer.

Den övergripande rubriken på föredraget var ”Trygg före, under och efter graviditet, och en barnhälsovård som når alla – Nationella satsningar på föräldrar och barn.”

2015 ingick SKL och regeringen en överenskommelse som handlar om just det som titeln på föredraget slår fast ovan och där ledordet är trygghet.  Kerstin Petersson betonade vikten av att det finns ett förtroende för varandra inom vårdkedjan och att den tryggheten förmedlas till föräldrarna.  (Och enligt anhorig.se är överenskommelsen är förlängd och pågår fram till 2022).

Det finns också många andra projekt inom SKL som pågår runt omkring i Sverige. Bland annat samspelsbehandling till familjer med barn i åldern 0-5 år. Se också mer om regeringens nya strategi, (2018) till stöttning till föräldrar i föräldraskap här.

Barn har ojämlika förutsättningar konstateras det på konferensen, och docent Pia Risholm Mothander, Stockholms universitet, som avslutningstalade, gjorde det med en kravlista som innefattade en gemensam utvecklingspsykologisk kunskapsbas, och engagemang på alla nivåer från politiker, beslutsfattare, klinikchefer och medarbetare samt att skapa avgörande förutsättningar i samhället, se här.

Jag lyssnade på hennes inspelade föredrag och där tar hon även upp hur emotionell svält påverkar barn, ur epigenetiskt perspektiv. Hon nämnde också i förbigående om ”cold face” och ”still face” och hur det skrämmer, förvirrar och inverkar på barn, exempel finns på youtube. Även för en vuxen är ett ”cold face” olustigt och obehagligt, tänker jag. Det här med ”emotionell svält”knyter också tillbaka till inlägget om institutioner och anknytning, se här.   

I boken ”Att älska. Om kärlekens natur” av vetenskapsjournalisten, neurobiologen och författaren Lone Frank läser jag bland annat:

”Anknytning har långverkande betydelse för barns socioemotionella utveckling.’ Den slutsatsen drar en grupp amerikanska, brittiska och holländska forskare i den hittills största analysen som lades fram i ”Child Development Perspectives 2017”. De konstaterar samtidigt att man måste frikänna föräldrarna från den absolut största delen av skulden för anknytningsmönstret”. (s. 53)

Lone Frank betonar att det inte är de känslor som utspelar sig djupt inne i en föräldrars huvud som räknas för barnet utan de handlingar som föräldrar utför.  Hon pekar på det här med en ”trygg bas”, att barnet är tryggt i att det finns någon där som tar sig an dess behov, och som finns där även när det visar rädsla, smärta och andra besvärliga sidor.  Att barnet får utforska dessa sidor hos sig utan att bli bortstött av föräldrar.

Lone Frank tillbringar tid med och intervjuar psykolog Mette Skovgaard Vaever, som leder Köpenhamns Universitets Babylab och som föreläste på Värna våra yngsta-konferensen 2018. Hon säger till Lone Frank att de vet att aknytningsmönstret är fastlagt vid ett års ålder. Frank är noggrann med att peka att i forskningen kring anknytning har vissa forskare klagat på att det tvärkulturella perspektivet lyser med sin frånvaro. Fenomenet anknytning ingår i ett västerländskt teoribygge, understryks.

När Lone Frank frågar om vilken inverkan deras egen kultur har förklarar Mette Skovgaard Vaever att man ser fler relativt otrygga-undflyende barn i Skandinavien jämfört med USA:

”Forskare hävdar att det kan ha att göra med att vi väldigt tidigt skickar våra barn på institutioner där mor och far inte finns närvarande. Ute i institutionsvärlden kan det löna sig med en skenbart självständig stil där man trots stress och utmaningar klarar sig själv i krissituationer.” (s. 50)

För att återanknyta till anhorig.se.  Det finns mycket att hämta där. Fler konferenser och dess material att titta på, inte minst av ”Värna våra yngsta”, som är en årlig konferens.

Det redogörs för många projekt, bland annat ett som handlar om unga omsorgsgivare, och där forskarna betonar vikten av förebyggande arbete. Unga omsorgsgivare, som exempelvis kanske tar hand om en förälder, har hittills varit mer eller mindre ”bortglömda”. Projektet är ett EU-projekt som heter ”ME-WE-Psykosocialt stöd för att främja psykisk hälsa och välbefinnande bland unga omsorgsgivare”. Det presenteras av professor och FoU- ledare Elizabeth Hanson, Linnèuniversitetet, se här. Det påbörjades den förste januari 2018 och avslutades 2021. Webbinarien från den konferensen leds av författaren Mark Levengood.

Till sist vill jag bara understryka vikten av att hjälpen och insatserna fördelas jämlikt nationellt, att alla som behöver hjälp får det. Hälsa, inte minst psykisk hälsa, börjar med en trygg bas. Har man en trygg bas står man starkare mot påfrestningar. Ett system som ”svajar” är en grogrund för oro. Den oron finns här redan. Att läsa om tillståndet för förlossnings- och spädbarnsvården är närmast kusligt. Ge vården ”pengarna.nu” politiker! Spara inte in på framtiden.

/Helena Maria

Referenser:

Frank, Lone. 2021. Att älska. Om kärlekens natur. Stockholm. Albert Bonniers förlag.

Youtube, Cappelen Damm. Lone Frank om foreldrekjaerlighet. 2021-03-11, se här

youtube. Science University of Copenhagen:Forskere underviser sundhedsplejersker i at opdage mistrivsel hos babyer. 2019-10-31, se här

Broheden, Tove & Hannah Dahlbäck. 2021. Förlossningsvården i Stockholm snart utom all räddning. 2021-10-28. DN Debatt. Dagens Nyheter.

https://www.dn.se/debatt/forlossningsvarden-i-stockholm-snart-utom-all-raddning/

Sjögren, Anna.2021. Vårdförbundets om förlossningskrisen: Risk att det sprider sig. 2021-11-01. Aftonbladet, se här.

anhoriga.se

http://www.anhoriga.se/publicerat/nyheter-reportage/reportage/alla-barns-ratt-till-en-bra-start-i-livet/tog-kerstin-petersson-barnmorska-och-konsult-sveriges-kommuner-och-landsting-skl/

epigenetik, se här