Månad: september 2021

“East West Street – On the origins of Genocide and Crimes against humanity”

Philippe Sands, (2016), Weidenfeld & Nicolson, Orion Publishing Group, London

Boken “East West Street – On the origins of Genocide and Crimes against Humanity”  är skriven av Philippe Sands, professor i juridik vid University College of London, och som även varit verksam som jurist vid Internationella brottsdomstolen, (ICC) och World Court i Haag, (ICJ), där han har haft hand om flera fall av folkmord, bland annat  i Rwanda, Jugoslavien, Irak och Kongo.

Sands är också ordförande i brittiska PEN.

Prologen är en inbjudan och tar läsaren med bland annat till Nürnbergs justitiepalats den första oktober 1946 samt för ett återbesök den sextonde oktober 2014.

Boken är ett avtäckande av det moderna systemet av internationell rätt och de två männen bakom det: Rafaël Lemkin som försökte definiera ett begrepp som han ville ge namnet ”folkmord”, (genocide), och Hersch Lauterpacht som försökte definiera ett begrepp som han ville benämna ”brott mot mänskligheten”. (Rosenberg, 2018, se här) Den är dessutom en bok av självupptäckande, då Philippe Sands som jurist varit inbjuden att föreläsa vid universitetet i Lviv, började fråga sig själv varför han valde just juridiken när han blev varse hur hans egna vägar sammanföll med Lemkins respektive Lauterpachts.

Philippe Sands har en stark drivkraft boken igenom att lappa ihop det förflutna, kasta ljus och förstå sina huvudpersoners historia och bakgrund och hur dessa sammanträffar med en rad personer som också ges utrymme i boken.

I arbetet med boken är Sands vägledd bland annat av ett citat från Nicholas Adams, psykoanalytiker:

”What haunts are not the dead but the gaps left within us by the secrets of others (ur Notes on the Phantom”, 1975).

Det fält inom juridiken som han sökt sig till visar sig stå i förbindelse med en outtalad familjehistoria som det aldrig talats högt om.  

Han skriver också i början av boken att det förflutna vilade tungt över hans farföräldrar. Och att tiden innan familjen samlades i Paris inte var något som de talade om när han var närvarande, eller på ett språk som han förstod. Han skriver vidare att efter fyrtio år inser han med en känsla av skam att han aldrig frågade sina farföräldrar om deras barndom:

” If curiosity existed, it was not permitted to express itself”. (s 4)

Sands börjar fylla i luckorna i och upptäcker att hans familj var större än han först trodde.

Boken genomkorsas just av kuriösa tillfälligheter som blir betydelsebärande. Ett sådant är att tre av bokens huvudpersoner Hersch Lauterpacht, Rafaël Lemkin och Leon Buchholz, Sands farfar, är födda i staden Lemberg (dåvarande Österrike-Ungern, numera ukrainska Lviv), eller i dess närhet. Eller, om än inte dess omedelbara närhet: det är 371,2 kilometer mellan Ozerisko, nära Bialystok där Lemkin föddes och Lviv.   Buchholz föddes 1904 i Zolkiew, strax utanför Lviv. 1914 ockuperades den av sovjetiska trupper och slaget som följde involverade över en och en halv miljon män, skriver Sands.  Första världskriget tvingade familjen västerut, mot Wien.  Leon Buchholz familj var bara en i mängden av tiotusentals judar som flydde Galicien. När Sands farfar återvände till Lviv 1923 eller rättare sagt Lwow, för då var staden införlivad med Polen upptäckte han att han blivit av med sin österrikiska identitet.  ett fördrag från 1919 som undertecknats i juni 1919, The Polish Minorities Treaty hade gett Leon Buchholz polskt medborgarskap, skriver Sands. Han kallar fördraget en tidig föregångare till moderna mänskliga rättighets deklaration och beskriver hur dess artikel 4 i praktiken innebär att alla som föddes i Lwow innan fördraget undertecknades 1919 skulle bedömas som polska medborgare. För detta behövdes det inte fyllas i några formulär, inga ansökningar behövdes, betonar Sands. Detta skedde ipso facto.

”Leon and hundreds of thousands of other citizens of Lwow and Zolkiew and other lands became Polish citizens. A surprise and a nuisance, this legal quirk would later save his life and that of my mother. My own existence owed something to Article 4 of this Minorities Treaty”. (s18)

1934 förlorade Sands farfar sitt polska medborgarskap 1934 när Polens utrikesminister Jozef Beck 1934 avsade sig den i ett tal till Nationernas förbund. Det innebar att han bara kunde få ett främlingspass, men det förde med sig den oväntade välsignelsen att han och hans dotters pass senare slapp stämplen med ett stort rött J som i jude.

Det är en platsens beskrivning som tar vid, Sands skriver  ingående om Lviv. Lviv är belägen mitt i Europa och nationsgränserna har dragits om vid många tillfällen under historiens gång på grund av krig. Det är ett område med många språk, kulturer och religioner och ofta har judarna hamnat mitt emellan som 1918 då de kom i kläm mellan ukrainare och polacker.

Europa har dessutom varit starkt präglad av antisemitism under sekler, och fortfarande lever tyvärr en del av den kvar hos exempelvis nynazistiska organisationer, hos andra grupper och bland enskilda.

Erfarenheterna av att tillhöra en utsatt minoritet tog Hersch Lauterpacht och Rafaël Lemkin med sig in i juridiken. De studerade båda vid den juridiska fakulteten i Lviv i nuvarande Ukraina. Om än inte samtidigt. De har dock en lärare gemensam och det är professor dr Juliusz Makarewicz.

Sands redovisar med stor noggrannhet hur de bådas egna erfarenheter och händelser ute i världen bildar grogrunden för dessa båda studenters radikala idéer som i sinom tid kommer att slå igenom mot bakgrund av händelser som bland annat ledde fram till andra världskriget och Förintelsen. Det visar hur viktig levd erfarenhet är för att ny kunskap ska uppstå och få fäste. Men Sands demonstrerar också hur svårt det var för speciellt Lemkin att få gehör för begreppet folkmord som han bland annat skrev om i boken ”Axis Rule in Occupied Europé”.  Lemkin var praktisk, skriver Sands. De nuvarande reglerna var inadekvata, det behövdes något nytt och han fortsätter:

”A new world was accompanied by a new idea, a global treaty to protect against the extermination of groups, to punish perpetrators before any court in the world. Countries would no longer be free to treat citizens as they wished.” (s.181)

 Lemkin var länge obekväm för han vek sig inte och gav upp. Istället var han en den tidens visselblåsare som i slutändan fick gehör. Att destruktionen av grupper fanns med vid Nurembergrättegången var ett ögonblick av personlig triumf för Lemkin, understryker Sands. Som ung hade Lemkin läst om folkmordet på armenierna och också med intresse följt andra fall.

Lauterpachts bidrag gällde möjligheten för en individ att väcka talan mot staten, att man som individ inte förblir ett byte för staten, utan kan få sin rätt prövad.

Med ihärdighet i sitt sökande, och med en förmåga att inte ge upp, vänder Sands på alla detaljer och ledtrådar som står att finna om sina huvudpersoner och deras liv och omkrets. Om dessa inte omedelbart ger ifrån sig någon information låter han stenen vila bland grästuvorna tills någon annan detalj pekar på den igen. Det tar flera år ibland, förklarar Sands.

Det är så en sanningssökare och historiker jobbar, tänker jag imponerat.

Den fjärde huvudpersonen är Hans Frank som var jurist och försvarade nazisterna i en mängd rättsfall. En sådan rörde Leipzig 1930 (s. 210) Oktober 1939 blev han generalguvernör för ”generalguvernementet” för det ockuperade polska territoriet, tillsatt av Hitler själv.  I praktiken innebar ockupationen att Polen var annexerat av Tyskland och att dess lagar rådde där.  En av hans närmaste medarbetare var Otto von Wächter som tillsattes som guvernör för Krakow.

 Hans Franks och Otto von Wächters söner har jämfört med Sands, erfarenheter och liv som skiljer dem från honom, ändå kommer han dem nära. Niklas Frank har exempelvis vuxit upp på slottet Wavel i Krakow där hans far flyttade in med sin familj för att förödmjuka polackerna ytterligare eftersom det varit ett säte för polska kungar.  Niklas Frank är journalist och en hängiven motståndare till nazismen. Han har skrivit en bok om sin far ”The Vater” som är en skoningslös attack, enligt Sands. Otto von Wächters son Horst von Wächter säger till Sands i boken:

 ”I know that the whole system was criminal and that he was part of it, but I don`t think he was a criminal. He didn`t act like a criminal”.  (s.250)

Sands vågar gå nära som den jurist och författare han är och vågar vara nyfiken och ställa frågor till alla de personer som förekommer i boken. Kanske för att han har en förmåga att skapa relationer, och i hans samtal med Horst von Wächter så uppstår en spricka där denne tillstår:

”Indirectly, he was responsible for everything that happened in Nürnberg.”

– Indirekt? frågar Sands, och skriver att Horst von Wächler var tyst en lång stund.  Och att han såg att hans ögon var fuktiga.  Vilket fick Sands att fråga sig om han hade gråtit.

Försvar kan krackelera, spricka upp. Det är inte så lätt att detronisera en föräldragestalt, speciellt om man idealiserar. I boken blir våra mänskliga försvar- och överlevnadsstrategier tydliga oavsett. Som Sands egen mamma Ruth som för att orka leva och gå vidare med sitt liv behövt förtränga missionären Elsie Tilney som räddade hennes liv när hon förde henne till pappan Leon i Paris. Frågorna från hennes son väckte smärtsamma minnen till liv.

Boken är ett mäktigt arbete, som vid sidan av huvudstoryn visar mig, sida efter sida, hur viktigt, och avgörande det kan vara, att inte låta någon definieras av varifrån den kommer, av sin etnicitet eller sina rötter.

(inlägget har varit publicerat tidigare på annat ställe. Bokens svenska titel är ”Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa”, se https://www.adlibris.com/se/bok/vagen-till-nurnberg-en-berattelse-om-familjehemligheter-folkmord-och-rattvisa-9789100178949)

---

Källor:

Rosenberg, Göran. 2018. Han skriver fram folkmordets födelse. 2018-02-04. Expressen.

Läs gärna också:

Linehan, Hugh.2020. The former prince of the Nazi regime, who still defends his father. The Irish Times. 2020-04-26.

https://www.irishtimes.com/culture/books/the-former-prince-of-the-nazi-regime-who-still-defends-his-father-1.4235916. Sun, Apr 26, 2020.

Lyssna också gärna till podcasten i anslutning till ”The Irish Times”- artikeln ”Inside politics: Philippe Sands: talks to Hugh Linehan” och Philippe Sands egen podcast ”The Ratline” som Hugh Linehan refererar till: https://podcasts.apple.com/us/podcast/ep1-the-ratline-secrets-in-the-castle/id1205462850?i=1000420003692

Boken (som jag inte läst, men är nyfiken på) som ”Ratline” handlar om är:

Sands, Philippe. 2020. Råttlinjen: kärlek, lögner och rättvisa i en nazistförbrytares spår. Stockholm, Albert Bonniers förlag.

https://www.adlibris.com/se/bok/rattlinjen-karlek-logner-och-rattvisa-i-en-nazistforbrytares-spar-9789100185206

Se gärna också den brittiska dokumentären från 2019 på SVT play med manus av Mark Hayhurst: ”De som kände till Förintelsen”. (”Should We Bomb Auschwitz?” lyder originaltiteln).

https://www.svtplay.se/video/32175343/de-som-kande-till-forintelsen?id=8vB1k6x

Jag har den senaste tiden stött på två oberoende artiklar, en kulturdebattartikel i DN den 23 augusti, den andra en gästkolumn i GP från början av september, som lite godtyckligt gör uttalanden om historien, som förefaller mig något olyckliga. Detta mot bakgrund av de inlägg jag skrivit om de så kallade sinnesslöa, numera människor med intellektuella funktionsnedsättningar, och tvångsteriliseringar i Sverige.

Det går inte enligt min åsikt att ”lämna konflikten om arv och miljö åt historieböckerna” som Emma Frans, doktor i medicinsk epidemiologi och Patrik Magnusson, chef för Tvillingregistret, skriver lite lättvindigt i sin debattartikel, en replik till sociologen Johan Alfonsson.

Det är en olycklig formulering för historien bär vi alltid med oss, inte minst de som blev utsatta för tvångsterilisering. Historien sätter spår.

Även om forskarsamhället i dag har konsensus kring genetikens respektive miljöns roll i våra liv, så betyder inte det att forskningssamhället, eller delar av det, inte har varit, eller skulle kunna vara, påverkbara för ideologiska eller politiska strömningar. Det har inte minst klimatfrågan visat. Och vad det gäller genernas betydelse i våra liv så har det funnits en pendelrörelse över tid, ibland mindre emfas, ibland större – det kan gå trender i allt. Att det finns konsensus nu behöver inte betyda att det kommer att vara så för all framtid, som också poängteras.

Det jag också vänder mig mot är att om historien ”avvisas” så avvisar man också vetenskapshistorien, och all annan historia, den är bara för historieböckerna. Som om vi växt ur historien.

I det här inlägget vill jag peka på ett sätt att se, och kanske lära av historien, som diskuterades i det senaste programmet av Filosofiska rummet i P1. Programledaren Cecilia Strömberg bjöd in tre gäster för att diskutera de här frågorna: Hans Ruin, professor i historia på Södertörns högskola, författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink, och professor i historia vid Lunds universitet, Klas-Göran Karlsson.

De belyser just de tankegångar som jag efterlyser för att ge perspektiv på ovan nämnda formulering om att så att säga ”lämna historien åt historieböckerna”, men också om en formulering i en gästkolumn i GP av Jan Emanuel Johansson, som jag kommer att återkomma till längre ned i texten.

Hans Ruin säger bland annat i Filosofiska rummet att det förflutna blir tillgängligt och begripligt utifrån de situationer vi står i, men att historia också handlar om vad människor har gjort, liv som levts, och handlingar som har utförts, och att det i det här finns en ömsesidighet i det här. Ruin menar att genom den handlar det om att öppna så att säga nuets blick för det som varit och i den meningen släppa in historien genom våra egna erfarenheter. Han säger vidare att det som är så fascinerande och som kan vara så genomgripande med historiska studier är just att vid någon punkt i den ”ömsesidiga dialogen” när vi öppnar oss för det förflutna, så kan det påverka oss, trots att det inte finns, bara är rester av något etc. Genom att det kan öppna förståelserum hos oss själva som vi inte tidigare kände till, menar Hans Ruin.

Elisabeth Åsbrink har ofta mötts av attityden ”låt det förflutna vara, gräv inte i det”, berättar hon. Men hon framhåller då att hon drivs av en syn på tiden att att ”då:et är bara en del av nuet, det är bara lite längre bort i rummet”. Men hon betonar att det påverkar oss, och att om vi inte får syn på det då, om vi inte utforskar det, då vet vi inte vad som påverkar oss. Åsbrink exemplifierar med handfallenhet inför tankar och rörelser, att vi inte förstår var de kommer ifrån och vi tror kanske att de är nya. Det är ett av de perspektiv som Elisabeth Åsbrink håller fram.

Hans Ruin menar att ett djupt utforskande av en traumatisk historia kan faktiskt öppna blicken för något helt annat och att man då kan prata om att studiet av historien, både den egna och någon annans, kan få en humaniserande effekt. Det vill säga, förtydligar han, man ökar sin repetoir av att förstå.

Cecilia Strömberg tar upp Nietzsche som menade att samhällen även behöver glömma och inte fastna i oförrätter utan gå vidare.

Hans Ruin ger exempel på hur det kan handla om att inte just glömma, men kanske att lägga förbrytelser bakom sig. Ibland genom sanningskommissioner, påpekar han. Som i Sydafrika. Ruin berättar hur man där försökte att lägga förbrytelserna bakom sig, men att det gick för snabbt, att den levande smärtan i historien någonstans fortfarande krävde ett rättsligt efterspel.

Men det finns också glömska i en annan mening, framhåller Hans Ruin. Den glömskan som sjunker bort så att vi klarar att gå vidare som samhälle. Om alla oförrätter skulle leva kvar på samma nivå då skulle den mänskliga gemenskapen fullständigt kollapsa, understryker Ruin.

Klas-Göran Karlsson understryker också att det finns olika slags glömska. En han nämner är den mer ideologiska glömskan som bygger upp en ideologisk berättelse, men som inser att det finns delar av den där berättelsen som inte passar in utan som man då glömmer bort, nästan förtränger. Han benämner också den glömskan som tonar bort, och en tredje variant som mera handlar om att ”lägga historien till rätta”. Sätten att bekräfta historien i efterhand ”som den är” kan, enligt Karlsson, vara olika försoningsåtgärder, genom erkännanden, genom förlåtelse och många ord som ofta dyker upp till exempel när man diskuterar historiekommissioner och deras arbeten.

Elisabeth Åsbrink ger också exempel från Sydafrika, där hon var strax före pandemin bröt ut, och varnar för att lägga locket” på och det alldeles för tidigt, vilket skedde i Sydafrika när ”försoningstanken” blev pålagd allt. Hon menar att det som hände var att ingen tog ansvar, ingen avkrävdes ansvar, och därför lämnades människor åt sin vrede, berättar hon och hänvisar till samtal med både svarta och vita sydafrikaner.

Nu kommer jag till det andra uttalandet om historia. Så här skriver Jan Emanuel Johansson som slutkläm i en gästkolumn i GP den 4 september:

”Många partiet har en mörk historia, men nutiden blir inte ljusare av att vi smutsar ner politiken med det förflutna på det sättet.”

För att förstå kolumnen bör man givetvis läsa den i sin helhet, men återigen, historien påverkar nuet, det går inte att ”lägga locket” på eller ”mörka”, den finns där, outtalad eller inte. Utan bearbetning ”fastnar” vi. Och förnekar vi den kanaliseras den underjordiskt, i vårt privata liv som i det samhälleliga. Genom att tala om mörkret tar vi fram spökena ur garderoberna, vädrar vi och lämnar plats för nya tankar et cetera.

Ofta är det blicken utifrån som förmått fokusera på sådant i vår historia som vi som samhälle låtit bli att bearbeta, inte uppmärksammat eller förmått att se. Jag tänker exempelvis på Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon, ”Den dagen jag blir fri” och boken ”De rena och de andra” från 1999 av Maciej Zaremba. För att förtydliga vad jag menar, vad en bok kan betyda, vill jag citera ett omdöme om en annan bok, en bok av författaren Jonathan Goldhagen.

”…helped sharpen public understanding about the past during a radical period of change …” ( Källa: se här)

Att hylla Per Albin Hanssons ”folkhem” på det sättet som Jan Emanuel Johansson gör skaver mot bakgrund av att ”folkhemmet” inte var välkomnande mot alla: Vissa gruppers DNA ville man inte veta av, människor skulle tvångssteriliseras, och helst ”utgå” ur folkmaterialet. Inte minst fattiga människor, svaga grupper överhuvudtaget. Människor lätta att sparka på. Dessutom rådde inte religionsfrihet, vilket är lätt att glömma. Det är bara ”Konung” som måste vara ”av den rena evangeliska läran” enligt successionsordningen. ( se här )

Ska det åter ”sorteras” och ”avskiljas”? På vilket/vilka sätt? Vad betyder exempelvis ”nåbar tillhörighet”?

/ H-M

Referenser:

Frans, Emma & Magnusson, Patrik. 2021. Lämna konflikten mellan arv och miljö åt historieböckerna. Kulturdebatt. Dagens Nyheter. 202108-23.

P1. Filosofiska rummet. Kan vi lära av historien? Programledare Cecilia Strömberg. 2021-09-05.

https://sverigesradio.se/filosofiskarummet

Johansson,Jan Emanuel. 2021. Sluta bråka om partiers historia-se framåt istället. Gästkolumn. Göteborgsposten. 2021-09-04.

https://www.gp.se/ledare/sluta-br%C3%A5ka-om-partiers-historia-se-fram%C3%A5t-i-st%C3%A4llet-1.54109963

Lyssna gärna också på Dr. Gabor Mate, speciellt åtta minuter in i youtubeinslaget ”Why you are haunted by the past1”, om ”brain development”. Inslaget publicerades för två veckor sedan på youtubekanalen ”Motivation Thrive”, se här.

Man kan behöva lite ”motkraft” i vardagen: Känna igen sig i andra, dra paralleller.

Motkraft när människor projicerar, ser ner på eller bär på fördomar och förutfattade meningar om en själv och andra.

En som ger motkraft, som i Sommar i P1 och alldeles nyligen i en DN-krönika, är författaren och journalisten Patrik Lundberg. I den senare skriver han om diktsamlingen ”Var vänlig och bygg inga berg – betraktelser från kassan” av författaren och kassörskan på en Ica-butik i Malmö, Lina Arvidsson, (utgiven på Konsai förlag).

Lundbergs kritik mot klassamhället – begreppet känns närmast på utdöende av det skälet att det förekommer sällan i debatten- är lågmäld, intensiv och skoningslös.

I DN lyfter han fram Lina Arvidsson, som ”med poesins hjälp vill vrida på perspektivet” och visa upp det ”låglöneland” som många ser som tillfälliga stationer, som något man inte ”blir någonting” på. Som är utbytbara i samma stund som den ”orkeslösa armen” med handledsstöd och skena inte förmår gripa eller lyfta ens ett mjölkpaket.

Vem vill leva i ett ”luftslott” till samhälle? Om inte ett samhälle är varsamt med sitt ”golv” finns det heller inget ”tak”, för att travestera C. S. Lewis liknelse om ljus och mörker

Källa, tips och länkar:

Lundberg, Patrik. 2021. Jag drömmer om en värld där kassörskor inte ses som förlorare. Böcker/Krönika. Dagens Nyheter. 2021-09-01.

https://www.dn.se/sverige/patrik-lundberg-jag-drommer-om-en-varld-dar-kassorskor-inte-ses-som-forlorare/

Lundberg, Patrik. Sommar & Vinter i P1. 2020-08-06.

Läs gärna också (nytillagt):

Lundberg, Patrik. 2021. Arbetarnas samlade värk blir ingen valfråga. Böcker/Krönika. Dagens Nyheter. 2021-09-15.

https://www.dn.se/sverige/patrik-lundberg-arbetarnas-samlade-vark-blir-ingen-valfraga/

Levin, Amat. 2021. Satiren i ”Parlamentet” visar varför vapenvåldet inte ses som den nationella kris den är. Kultur/Krönika, Dagens Nyheter. 2021-09-15.

https://www.dn.se/kultur/amat-levin-satiren-i-parlamentet-visar-varfor-vapenvaldet-inte-ses-som-den-nationella-kris-det-ar/