”The Myth of Normal”

Jag har uppdaterat ett tidigare inlägg, se

”Transit” – spår av grekiskt drama”.

med följande rader:

Författaren och läkaren Gabor Maté och medförfattaren sonen Daniel Maté skriver i ”The Myth of Normal” från 2022, att det genetiska argumentet används för att berättiga sociala ojämlikheter och orättfärdigheter som annars är svåra att försvara. (s. 252)

De menar att mycket av det förflutnas ”junk science” – som frenologi och eugenik och så vidare – tjänade en djupt konservativ funktion:

”if phenomena like addiction or mental distress are determined mostly by biological heredity, we are spared from having to look at how our social environment support, or does not support, the parents of young children, and how social attitudes, prejudices, and policies burden, stress and exclude certain segments of the population, thereby increasing their propensity for suffering. (s.252)

Men jag vill fortsätta skriva något så här efter 17 maj, Norges nationaldag, som historikern och författaren Saul Friedländer tagit upp i sin bok ”Utrotningens år, 1939- 1945. Tredje riket och judarna, Del två” från 2007, samt på några artiklar från dagspressen som visar på en större öppenhet och kunskap om medikaliseringens fatala konsekvenser och våra olikheter; att vi inte alla är stöpta i samma form, illustrerade av nya begrepp som neurodiversitet och ”neurotribe”.

Jag tänker på alla de människor på mentalsjukhus som det har begåtts behandlingsmässiga övergrepp mot och som farit illa på grund av att det saknades kunskap. Och på en hel del håll saknades det nog också både empati och förståelse för den mentalsjukes mänsklighet. Okunskapen om traumaorsakat psykiskt lidande (som exempelvis kan leda till psykos(er) eller schizofreni om det inte görs talbart) och biodiversitet och beroendesjukdomar var noll eller intet, om inte obeaktat. En del befann sig där på grund av syfilis och jag antar att från början var kunskapen om och forskningen om syfilis inte mycket bättre. Jag utgår nu från första delen av 1900- talet i min svepande ”betraktelse”, men en del av okunskapen tror jag tyvärr att både vården och vi som samhälle fortfarande brottas med. Och kanske gäller den okunskapen också det bagage som psykiatrin släpar på. Historiska återblickar som den nedan är skrämmande:

Saul Friedländer skriver att tusentals mentalpatienter från sinnessjukhusen i Pommern, Ostpreussen och Posenområdet (Poznan) i Warthegau elimineras strax efter det tyska anfallet mot Polen ( s. 43, Friedländer refererar bland annat till Götz Aly och Ulrich Herbert (red.) Och när det här mördandet ägde rum var det inte tu tal om någon som helst medicinsk mörkläggning, oberoende av ”dödshjälpsprogrammet” som det var, konstaterar Saul Friedländer. Han berättar att dessa mentalpatienter avlivades på direkt order av Himmler för att byggnaderna skulle kunna användas för andra syften. Mentalsjukhusen skulle tömmas för att inkvartera Waffen-SS-soldater och ta emot sårade, och möjligtvis också i omlokaliseringen av etniska tyskar från grannländerna i öster. (s. 43)

Mördandet av de här mentalpatienterna ingick i den större bilden. Som Saul Friedländer skriver skulle segern i Volkstumskampf uppnås genom ohämmad hänsynslöst mot icke-germanska raser, huvudsakligen i öst, och samtidigt, genom en lika hänsynslös rensning av rasgemenskapen inom det germanska området. ( s. 43)

Saul Friedländer beskriver hur de pommerska mentalpatienterna transporterades med tåg till Danzig-Neustadt, överlämnades till SS-kommando Eimann, leddes ut i skogen och sköts. Friedländer påpekar att Eimann hade fått sitt namn efter sin chef, Kurt Eimann. (s. 43)

”De döda kropparna kastades i gravar som tidigare hade grävts av fångar från koncentrationslägret Stutthof. Den ena omgången offer efter den andra anlände, dag ut och dag in. Ungefär mitt på eftermiddagen var ”arbetet” klart och lastbilarna som hade kommit med patienterna återvände till järnvägsstationen med de kläder som offren hade burit. Strax därefter avrättades koncentrationslägerfångarna som hade grävts gravarna. Det är inte känt exakt hur många patienter Kurt Eimanns kommando dödade, men i enhetens egen rapport från januari 1941 nämns drygt 3000 offer. (s. 43)

Vad det gäller mördandet inom dödshjälpsprogrammet hade gasning av mentalpatienter använts vid sidan av andra mordmetoder, berättar Friedländer. (s. 268)

”Kolmonoxid leddes från gastuber in i stationära gaskammare eller skåpbilar (som först togs i bruk i Warthegau under sommaren 1940.) Ny möjligheter gavs i september 1941, då dödshjälpsprogrammets gasskåpsbilar genomgick en teknisk modifiering som hade utvecklats vid säkerhetsministeriets Kriminaltekniska institut. [ ] Från gasskåpsbilen var steget inte långt till den stationära gaskammaren, som byggde på samma tekniska principer: motorer som genererade kolmonoxid.” (s. 268)

Friedländer skriver att ett antal gasskåpsbilar började användas i Chelmno i Warthegau i början av december 1941, men byggandet av gaskammare påbörjades i november på den plats där förintelselägret Belzec kom att ligga. (s. 268)

Han tillägger att något tidigare, i september 1941, hade en annan typ av mordexperiment genomförts i Auschwitz. ( s. 268)

Steget från sterilisering till utrotning av bestämda grupper i Nazityskland togs i och med att andra världskriget inleddes; då gavs det slutgiltiga klartecknet. (s. 44)

Enligt Friedländer tillhörde nyfödda barn med allvarliga psykiska handikapp också offren redan vid krigsutbrottet. Dödshjälpsprogrammet som sådant, benämnt T4 efter Tiergartenstrasse 4, adressen till operationen högkvarter i Berlin, utvidgades till att gälla även den vuxna befolkningen. (s. 44) Under det här programmet samlades ungefär 70 000 mentalpatienter på sex olika dödshjälpsinstitut, där de mördades, mellan krigets början och augusti 1941, då ramarna för den systematiska utrotningen ändrades. (s. 44)

Friedländer visar på hur morden på judiska patienter började i juni 1940. Men det låg förberedelse bakom för de hade flyttats till ett begränsat antal institutioner som bara var för dem. De avlivades utan formaliteter och deras journaler var ointressanta, konstaterar Saul Friedländer. Ändå skulle deras död kamoufleras, betonar han:

”Riksföreningen (Reichsvereinigung; det representativa organet för Tysklands judar) tvingades betala för offrens vistelse på en fiktiv institution, ‘Cholms rikshospital’ i närheten av Lublin. I augusti 1940 skickades identiska brev från Cholm som informerade dem om deras släktings plötsliga bortgång, alla på samma dag. Den exakta dödsorsaken angavs inte.” (s. 44)

De dagböcker som skrevs av anatomen Hermann Voss som var professor vid Riksuniversitetet i Posen lämnar inget åt fantasin, skriver Saul Friedländer. I en anteckning från 15 juni 1941 berättar han hur han inspekterat källaren som är avsedd för lik och också kremeringsugnen som installerats där. Ugnen byggdes för att avlägsna de delar av kroppen som blir över efter dissektionsövningarna. Nu används den till att bränna polacker, plitar han ner. (s. 270)

”Den grå bilen med de grå männen – det vill säga – SS-männen från Gestapo- kommer nästan dagligen med bränsle till ugnen. Den 30 september kan Voss meddela en god nyhet: ‘I dag hade jag en mycket intressant diskussion med chefsåklagaren, dr Heise, om att få lik till den anatomiska institutionen. Königsberg och Breslau får också lik härifrån. Här avrättas så många människor att det räcker till alla tre institutionerna.” (s.270-271)

I Maj-Gull Åkessons roman ”Mitt liv och Ditt liv” som handlar om Märit och hennes bror, Tok-Lars kallad, som skrivs in på Vipeholms sjukhus, förekommer just en scen från en anatomilektion. Det är en skakande händelse i boken, inte minst för att den läkarstuderande Märit till sin förfäran ställs inför att dissikera sin egen döde bror. Jag ska inte avslöja mer. Ibland behöver man läsa både en roman som den om Märit och Tok-Lars och historieböcker för att riktigt förstå och få levandegjort; få djup och bredd och perspektiv.

En sak är väldigt tydlig för mig när det gäller att bli hel från psykiskt lidande och sjukdom: kraften måste komma inifrån. Jag kan ha världens bästa föräldrar, världens bästa psykolog på ett tidigt stadium och andra goda förutsättningar et cetera, men det hjälper inte om jag, eller vem det nu än gäller, inte själv är med på noterna. Jag måste själv vara med i arbetet på helande och självinsikt. K u n n a vara med, inte vara avtrubbad och mer eller mindre tom (”depriverad”) på tankar och töcknig av höga doser neuroleptika. Att inte kunna få tag i drömmar eller tanketrådar från föregående dag utan leva ett ”avbrutet”, styckat liv utan förbindelse; sammanbindande förbindelser och kontinuitet, summerar livet med neuroleptika.

Det allt överskuggande är att första intrycken av psykiatrin, bemötande och mötet, inte blir skrämmande och väcker rädsla, förvirring och frågor och oro inombords. Psyket var och är en okänd plats för de allra flesta redan som det är. På bilden en byggnad från Lillhagenområdet, numera Hökälla. Lillhagens psykiatriska sjukhus är nedlagt sedan 2013 då den sista verksamheten, rättspsykiatrin, flyttade ut. Men den övriga psykiatrin var borta omkring 2006. Bild: Helena Maria

Källor, tips och länkar:

Saul Friedländer. 2007. Utrotningens år, 1939-1945. Tredje riket och judarna, del två. Stockholm. Natur och Kultur.

Gabor Maté och Daniel Maté. 2022. The Myth of Normal. Trauma, Illness & Healing in a Toxic Culture. Ebury Publishing.

Steve Silberman. 2016. NeuroTribes. The legacy of autism and how to think smarter about people who think differently. Allen Unwin förlag.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Stutthof_concentration_camp

https://www.mp.pl/auschwitz/journal/english/222177,the-murder-of-the-patients-of-warta-mental-hospital

https://www.dn.se/insidan/lakaren-hur-hamnade-vi-i-att-antidepressiv-medicin-ingar-i-livet/

https://www.dn.se/kultur/jonna-bornemark-vi-behover-bredda-samhallet-sa-att-sararter-odlas-i-stallet-for-att-filas-av-bara/