Abdelhamid ben Ali säger att folkopinionen om Israel i världen håller på att svänga till det bättre; de värsta formerna av anklagelser och mantran har dragits tillbaka ser man nu när man tittar tillbaka, poängterar Abdelhamid ben Ali. Abdelhamed hänför det till att
Källa, tips och länkar:
Abdelhamid rekommenderar filmen ”Superpower” with Sean Penn, the husband of Madonna Ciccionne, still after 30-40 års of äktenskap.
Mamma Evy tyckte mycket om Magdalena Andersson, påminner Abdelhamid mig och jag ler igenkännande. Men var är Titoyo? tillägger Abdelhamid och ber mig lägga upp ”Drottningen är tillbaka” som referens och fråga AI om hur jag ska göra:
Om du vill hänvisa till låten i en bloggtext eller artikel kan du göra det enkelt så här:
Som Titiyo sjunger i låten”Drottningen är tillbaka” (2015) finns det ibland en känsla av återkomst och förnyelse. [open.spotify.com]
I en källförteckning kan du skriva:
Titiyo. Drottningen är tillbaka. Album: 13 Gården, 2015. [open.spotify.com], [genius.com]
Tänk bara på att om du citerar själva sångtexten får du normalt bara använda mycket korta utdrag och ange källa, eftersom sångtexter är upphovsrättsskyddade.
Om du berättar var referensen ska användas, till exempel i ett TALBART-inlägg, en essä eller en recension, kan jag hjälpa dig formulera den så att den passar tonen i texten.
Är Susanne Leijon Anna Greta Leijons dotter
Nej, jag hittar inga källor som säger att någon Susanne Leijon är dotter till Anna-Greta Leijon.
De källor jag hittar uppger i stället att Anna-Greta Leijon var mor till politikern Britta Lejon. [sv.wikipedia.org], [sv.wikipedia.org]
Dessutom nämns att Anna-Greta Leijon efterlämnade barnen Britta, Svante och Kalle. [vlt.se]
”Jag tycker att vi ska pröva Magdalena Andersson nu. Hon har gått till val på att bilda regering med de här fyra partierna. Nu är det upp till bevis, säger han.”
(Jimmie Åkesson)
AI expanderar SD:s partiledares text:
”Jag tycker att vi ska pröva Magdalena Andersson nu, för det kan vara en betydande möjlighet för vår framtid. Hon har gått till val på att bilda regering med de här fyra partierna, och det är verkligen en intressant och historisk tid för svensk politik. Hennes vision och strategier föreslår en helt ny väg framåt, en som fokuserar på djupgående och nödvändiga förändringar som kan gynna samhället i stort. Det handlar inte bara om politiska löften, utan om att skapa en hållbar framtid för nästa generation. Nu är det upp till bevis, säger han, och jag kan inte annat än att hålla med; det är avgörande att vi ser konkreta resultat och att hennes ledarskap verkligen kan föra oss framåt, förena oss och inspirera till förändring i en tid som denna.”
(Jimmie Åkesson, (SD)
Detta var också en mycket spännande deckare av Ramona Fransson precis som del ett i denna deckarserie om morden i Tjörn. Jag kunde väl se att upplägget var lite mer igenomtänkt denna gång, även om jag verkligen tyckte mycket om del ett: Dyrbar kärlek. Den här boken var dock inte en sträckläsare som den andra. Jag kunde ta det lite lugnare och sova om natten. Men den gav mig en stor läsupplevelse och som i förra boken var både karaktärer och miljöer väl gestaltade, något som jag uppskattar. Så nu ger jag mig i kast att läsa del tre med stor nyfikenhet. ISBN: 9789197632003 Monika W 2011-10-13 Nej, jag är ledsen, det här är inget jag gillar alls. Även om den här är bättre skriven än Dyrbar kärlek, så är skillnaden marginell. Det hjälper inte ens att första mordoffret hittas i byggnaden som ligger nästan granne med där jag jobbade i nio år. Hela tiden matas jag med specifika detaljer om vad folk gör, för att bara ta ett enda exempel (sid 24): ”Med små trippande steg gick hon in i badrummet, satte sig på toaletten och kissade. Drog ut en bit toalettpapper, rev av den och torkade sig. Reste sig upp och spolade. […] Hon tog schampoflaskan och tryckte ut en klick i handen. Hon gnuggade in schampot i håret och kände hur det rann ner i ögonen. Hon masserade in det med hårda och jämna tag.” Jag vet hur man går på toaletten och hur man tvättar håret och behöver inte en steg-för-steg anvisning. När jag läser boken så undrar jag om ingen har korrekturläst överhuvudtaget, det vimlar av språkfel av alla de slag; böjningsfel, fel ordföljd, särskrivningar (se till exempel redan första meningen), ibland saknas ord och ibland är det för många, personer byter namn för att i nästa mening byta tillbaka. Sådana här saker gör att jag upplever läsningen som extremt jobbig, eftersom flödet hela tiden blir stört. Ytterligare en annan sak som gör mig synnerligen irriterad är pekpinnar och sådana skjuts det in hela tiden. Jag förstår att Ramona Fransson vurmar för de svaga i samhället, men jag behöver inte få det skrivet på näsan. Det till och med krystas fram ett extra mordfall för att vi tydligt ska få veta hur dumma åklagare är. Vid alla möjliga, och omöjliga, tillfällen får vi politiska åsikter serverade på silverfat. Det går att göra bättre, man behöver inte vara övertydlig. Karaktärerna beter sig också irrationellt, med krystade repliker och överdrivna känsloyttringar. Om jag skulle träffa människor med sådana svårigheter att hantera känslor, ute i verkligheten, så skulle jag bli riktigt rädd. Det här handlar alltså om vuxna människor, och det är inte bara brottslingarna, som får riktiga frispel. Och hela tiden beskrivs allting i detalj. Precis som i förra boken så skiftas det mellan imperfekt och presens och det är fortfarande på tok för många utropstecken. Om jag ska säga något positivt också, så är historien bättre här och mot slutet flyter det på riktigt bra. Det här var andra boken i Pocketlovers Tre på tre-utmaning och nu är det bara Mord i Skärhamn kvar. Jag hoppas verkligen att den är bättre för även den fjärde boken, Lyckohjulet, står redan i bokhyllan. Ibland är det inte bra att köpa grisen i säcken. Boktipset estimerade betyg var 2.0, jag ger den 2.0. ISBN: 9789197632003
Det du har klistrat in verkar vara två mycket olika läsaromdömen om samma bok i Ramona Franssons serie om morden på Tjörn.
Kort sammanfattning av omdömena:
Intressant nog är båda läsarna överens om en sak: boken är på flera sätt starkare än första delen, Dyrbar kärlek. Skillnaden ligger i att den ena läsaren uppskattar berättarstilen medan den andra stör sig så mycket på språket och gestaltningen att läsupplevelsen blir negativ.
Om du vill använda detta i en bloggtext kan jag också hjälpa dig att skriva en neutral analys av hur recensionerna speglar olika förväntningar på deckargenren.
Hm, hm ”knegade” sig igenom ekonomidelen på gymnasiet, sagt av saleh i Koranpodden
Ja, uttrycket ”knegade sig igenom ekonomidelen på gymnasiet” är intressant.
Ordet knega betyder ungefär att slita, jobba på eller ta sig igenom något med ansträngning. Det behöver inte betyda att man misslyckades eller var dålig, men att det inte kom helt lätt.
Om Saleh i Koranpodden säger att han:
”knegade sig igenom ekonomidelen på gymnasiet”
kan det tolkas som att:
Uttrycket har ofta en lite självironisk ton. Man säger inte ”jag knegade mig igenom” om något man upplevde som enkelt och lustfyllt.
Ur ett litterärt perspektiv är det också ett ord som signalerar en identitet: den som ”knegar” framställer sig gärna som praktiskt arbetande och uthållig snarare än som ett naturgeni som glider fram.
Så om du reagerade med ”Hm, hm”, kan det vara för att uttrycket antyder en viss distans till ekonomistudierna, samtidigt som personen senare kanske framstår som både kunnig och välformulerad. Det finns en intressant spänning där mellan självbild och faktisk kompetens. 😊
Tack kära AI, det låter som ännu en ledtråd till karaktären Nicolaus, det har du helt rätt i:)
Varsågod! 😊
Jag tycker faktiskt att din iakttagelse är ganska fin. När någon säger att han ”knegade sig igenom” något avslöjar det ofta mer än man först tror. Det är inte bara information om studieresultat, utan också om självbild, tonfall och hur personen vill framställa sin egen historia.
För en karaktär som Nicolaus kan sådana små ord fungera som spår. Han placerar sig kanske inte bland de självutnämnda stjärnorna eller teoretikerna, utan bland dem som arbetar sig fram, ibland med viss självdistans. Samtidigt kan det finnas en motsättning mellan hur han beskriver sig själv och vad han faktiskt visar sig kunna. Det är ofta där en person blir intressant.
Som läsare och skribent verkar du vara uppmärksam på just sådana små språkliga markörer. De kan säga nästan lika mycket om en människa som de stora berättelserna om hennes liv.
Lycka till med Nicolaus-pusslet! 🧩📚🌿 Det låter som att du samlar ledtrådar snarare än bara fakta, och det är ofta där de mest intressanta personporträtten växer fram.
sedan tog han en variant på tog sig igenom så han är språkligt uttrycksfull skulle jag vilja säga
Ja, det tycker jag är en rimlig iakttagelse.
Om någon först säger att han ”knegade sig igenom” ekonomidelen och sedan använder en annan formulering för samma sak, visar det ofta på en viss språklig rörlighet. Han väljer inte bara standardspråket ”tog sig igenom”, utan söker variation och nyanser.
Det intressanta är att ”knegade sig igenom” också bär med sig en känsla. Det är inte bara att klara något, utan att arbeta sig igenom det med möda. En mer neutral formulering hade varit ”gick ekonomilinjen” eller ”klarade ekonomidelen”. Med ”knegade” får man en liten berättelse om personen på köpet.
För en karaktärsanalys av Nicolaus skulle jag säga att sådana ordval kan tyda på:
Som du brukar göra i dina läsningar letar du inte bara efter vad som sägs utan hur det sägs. Just där avslöjar människor ofta mer om sig själva än de avser.
Det lilla ordet ”knegade” säger faktiskt mer om personen än att han läste ekonomi på gymnasiet. 📚😊
Hjälp mig formulera analysen skarpareJämför uttrycken språkligtSamla Nicolaus språkliga ledtrådar
Källa, tips och länk:
Cecilia Sahlström. 2025. Nätverket. Saga Egmont.
Silas Marner / by George Eliot ; edited with notes and an introduction by Edward L. Gulick
xempelvis Johnson har beskrivit?
Om du syftar på Chalmers Johnson, så beskrev han de amerikanska militärbaserna som ett slags”imperium av baser” snarare än ett traditionellt kolonialimperium. Enligt Johnson utgör nätverket av amerikanska baser runt om i världen en ny form av maktutövning där USA kan projicera militär styrka globalt utan att formellt styra territorier som kolonier.upenn+1
Man kan därför beskriva baserna på flera sätt:
Johnson argumenterade att det gemensamma för dessa baser inte bara var försvar, utan att de också bidrog till att upprätthålla USA:s globala inflytande och militära dominans. Han såg därför baserna som centrala byggstenar i en modern imperiestruktur.thirdworldtraveler+1
I en text med mer akademisk ton skulle man kunna skriva:
”De amerikanska militärbaserna kan förstås som ett globalt nätverk av strategiska stödjepunkter. I Chalmers Johnsons analys bildar de ett ‘imperium av baser’, där geopolitisk kontroll och militär räckvidd upprätthålls genom permanent närvaro snarare än genom direkt territoriellt styre.”upenn+1
Det är också värt att notera att detta är Johnsons tolkning. Förespråkare för baserna beskriver dem oftare som alliansstrukturer och säkerhetsgarantier, medan kritiker ser dem som uttryck för imperial makt.thirdworldtraveler+1
vad är direkt territoriellt styre
Direkt territoriellt styre betyder att en stat faktiskt styr över ett område som inte är en del av dess ursprungliga territorium.
Historiskt har det ofta skett genom kolonier eller ockupationer. Exempel:
Då kontrollerar makten lagar, administration, polis, militär och beskattning i området.
När Chalmers Johnson talar om ett ”imperium av baser” menar han att USA:s makt ofta fungerar annorlunda. USA annekterar vanligen inte länder och styr dem inte direkt som kolonier. I stället upprätthålls inflytande genom militärbaser, allianser, ekonomiska relationer och säkerhetssamarbeten. Enligt Johnson är detta en mer indirekt form av imperial makt än klassiskt territoriellt styre.upenn+1
Man skulle kunna uttrycka skillnaden så här:
Det är just denna skillnad mellan kolonial kontroll och global militär närvaro som står i centrum för Johnsons analys.upenn+1
Abdelhamid frågar AI:
var bor ChalmerJohnson i dag?
Chalmers Johnson bor inte någonstans i dag eftersom han avled den 20 november 2010, 79 år gammal. Han dog i Cardiff-by-the-Sea, Kalifornien, nära San Diego.wikipedia+1
Flera källor anger att han dog i sitt hem nära San Diego, och han var under sina senare år professor emeritus vid University of California, San Diego.ucsd+1
Om du är intresserad av hans idéer snarare än hans biografi kan jag också sammanfatta hans viktigaste böcker, särskilt Blowback, The Sorrows of Empire och Nemesis.wikipedia+1
Källor
Gärna
Chalmers Johnson är kanske mest känd för sin trilogi om USA:s globala makt: Blowback (2000), The Sorrows of Empire (2004) och Nemesis: The Last Days of the American Republic (2006).wikipedia
Här är kärnan i hans tänkande:
Johnson lånade CIA:s term ”blowback”, som syftar på oförutsedda konsekvenser av hemliga eller militära operationer. Han menade att amerikanska ingripanden utomlands ofta skapar motreaktioner som senare drabbar USA självt.wikipedia
Frågan han ställde var ungefär:
Om USA ingriper militärt och politiskt över hela världen, vilka konsekvenser kommer det att få på lång sikt?
I The Sorrows of Empire utvecklade han tanken att USA inte främst är ett kolonialimperium utan ett imperium byggt på hundratals militärbaser runt jorden. Han kallade detta för ett ”empire of bases”.upenn+1
Enligt Johnson gav baserna USA förmåga att:
Johnson hävdade att ett omfattande globalt militärt system riskerar att påverka själva demokratin i USA. Han var orolig för:
I den sista boken argumenterade han för att imperier historiskt ofta möter tre möjliga öden:
Han varnade för att USA riskerade att dras in i ständiga militära åtaganden som kunde underminera republikens egna institutioner.wikipedia
Det intressanta med Johnson är att han inte kom från en traditionell antiamerikansk miljö. Han hade varit marin officer under Koreakriget och arbetat som konsult åt CIA mellan 1967 och 1973. Senare blev han en av de skarpaste kritikerna av USA:s globala militära närvaro.wikipedia
För en skribent eller essäist är hans centrala tanke kanske denna:
Ett imperium behöver inte längre erövra och administrera kolonier. Det kan utöva makt genom ett världsomspännande nät av militärbaser, allianser och säkerhetsstrukturer.upenn+1
Det är den idén som gjort Johnson till en viktig referens inom diskussioner om amerikansk hegemoni, geopolitik och militarisering.
vet man dödsorsaken?
Ja, delvis. När Chalmers Johnson avled den 20 november 2010 rapporterade flera nekrologer och universitet att han dog i sitt hem i Kalifornien, men de angav samtidigt att dödsorsaken inte omedelbart var känd.ucsd+1
I de källor jag har hittat anges alltså:
Jag har inte hittat någon källa som explicit anger en officiell dödsorsak. Så det säkra svaret är att han dog 2010, men att de källor jag kunnat verifiera inte specificerar varför.wikipedia+1
Det är faktiskt ganska typiskt för Johnson: trots att han var en inflytelserik samhällsdebattör och akademiker var hans privatliv relativt lågmält jämfört med uppmärksamheten kring hans böcker om USA:s ”imperium av baser”.wikipedia+1
Vet du om Michel Houellebeqc rörst sig i amerikanska statsvtenskapliga kretsar också sa eller han har bara rört sig i ”the vicinity” av det franska presidenthuset”
Det korta svaret är: nej, inte på samma sätt som Chalmers Johnson.
Michel Houellebecq är i första hand en romanförfattare, essäist och offentlig intellektuell. Han har haft kontakter med politiska makthavare i Frankrike och har under perioder rört sig i kretsar nära Emmanuel Macron och Élyséepalatset. De två intervjuade varandra redan 2016 när Macron ännu inte var president, de träffades flera gånger, och Macron tilldelade senare Houellebecq Hederslegionen vid en ceremoni i Élyséepalatset.radiofrance+2
Däremot finns det inget som tyder på att Houellebecq själv har varit en del av amerikanska statsvetenskapliga eller strategiska policykretsar på det sätt som Johnson var. Johnson var professor i statsvetenskap, rådgivare åt CIA och en etablerad forskare inom internationella relationer.wikipedia
Det finns däremot ett annat slags amerikansk koppling:
Så man skulle kunna säga:
Chalmers Johnson verkade inne i den amerikanska statsvetenskapliga och säkerhetspolitiska världen.
Michel Houellebecq verkar utanför den politiska makten som författare, men hans idéer observeras och diskuteras av akademiker, politiska kommentatorer och ibland även makthavare.wikipedia+2
Faktum är att Houellebecqs ställning i Frankrike påminner mer om en klassisk romanförfattares: han befinner sig ofta i ”the vicinity of power” snarare än i maktapparaten själv. Presidenter, ministrar och intellektuella läser honom eftersom hans romaner ofta verkar fånga stämningar i samhället innan de blir politiskt synliga.radiofrance+1
Det är kanske därför vissa beskriver honom som mindre en politisk teoretiker och mer en slags litterär seismograf för det sena västerländska samhället.
Abdelhamid är nyfiken på vilka konferenser sas som har diskuterat Michel Houellebeqcs författarskap
Ja, faktiskt finns det en förvånansvärt omfattande akademisk miljö kring Michel Houellebecq, särskilt i Frankrike men också internationellt.
Några exempel:
Vid Villanova University i Pennsylvania organiserades symposiet Houellebecq in Focus. Det var tänkt att hållas 2020 men sköts upp på grund av pandemin och genomfördes 2021 i digital form. Forskare från Frankrike, Storbritannien, Israel och USA deltog för att diskutera Houellebecqs verk ur litterära, filosofiska och samhällsvetenskapliga perspektiv.tandfonline+1
Detta beskrivs som det första akademiska symposiet i USA som helt ägnades åt Houellebecqs författarskap.tandfonline
Sedan 2021 finns ett återkommande Séminaire Houellebecq knutet till Université Paris Nanterre och Sorbonne Université. Seminariet samlar forskare från olika discipliner:
Syftet är att diskutera Houellebecqs verk ur flera perspektiv och att skapa ett internationellt forskningsnätverk kring honom.parisnanterre+1
Det intressanta är att konferenserna ofta behandlar frågor som ligger nära samhällsvetenskap:
Därför dyker Houellebecq ibland upp i diskussioner som annars skulle kunna höra hemma på statsvetenskapliga konferenser, även om han själv inte är statsvetare.parisnanterre+1
Man kan alltså säga att Houellebecq inte verkar inom amerikanska statsvetenskapliga kretsar på det sätt som Chalmers Johnson gjorde. Men hans böcker har blivit föremål för seriösa diskussioner bland forskare i litteratur, filosofi och ibland statsvetenskap, både i Europa och USA.tandfonline+1
För någon med antropologiska eller kulturkritiska intressen är det nästan lika intressant att se vilka som läser Houellebecq som att läsa honom själv. Kring honom har det vuxit fram en liten internationell tolkningsgemenskap där frågor om civilisation, européisk identitet, ensamhet, religion och politisk legitimitet ständigt återkommer.tandfonline+1
Abdelhamid menar att Michel Houelelbeqc skriver en held el om apararelationer och att han kanske ingått en eller flera sådana himself?
Det är en intressant tanke, men där måste man skilja mellan författaren Houellebecq och figurerna i hans romaner.
Houellebecqs böcker innehåller ofta skildringar av människor som lever i relationer med stor åldersskillnad eller av män som fantiserar om sådana relationer. Det är ett återkommande tema i flera av hans romaner, tillsammans med ensamhet, begär, åldrande och social status. Men det innebär inte automatiskt att romanerna är självbiografiska.
När det gäller Houellebecqs eget liv vet man att han har varit gift flera gånger och att hans privatliv ibland har uppmärksammats i pressen. Däremot känner jag inte till någon tillförlitlig källa som visar att han själv öppet har beskrivit sig som någon som systematiskt levt i den typ av åldersasymmetriska relationer som ofta förekommer i hans romaner. Utan sådana källor vore det spekulativt att påstå det.
Litterärt sett är det kanske mer intressant att fråga varför temat återkommer. Många Houellebecq-forskare läser dessa relationer som en del av hans bredare analys av marknadssamhället: ungdom, skönhet och attraktivitet framställs som resurser som fördelas ojämlikt, ungefär som ekonomiskt kapital.parisnanterre+1
Man skulle därför kunna säga:
Chalmers Johnson använder militärbaser för att förstå makt mellan stater. Houellebecq använder kärleks- och parrelationer för att förstå makt mellan människor.
Det är en förenkling, men den fångar något centralt hos båda författarna.
Källor
Ja där är väl ändå Micel Houellebeqc inne på något av Michels Foucaults ”omhuldade privata sfär” polemiserar Abdelhamid och menade parasociala relationer, inte Michel Houllebeqs privata relationer, giftermål med mera per se
Ja, nu förstår jag vad Abdelhamid menar, och då blir frågan mycket mer intressant.
Om man med parasociala relationer menar ensidiga relationer där människor känner stark närhet till offentliga personer, medieröster eller kulturella figurer utan ömsesidighet, så är det inte ett begrepp som Michel Houellebecq brukar använda. Men hans romaner kretsar ofta kring något närliggande.
En möjlig läsning är att Houellebecq beskriver hur den traditionella privata sfären, familjen och de stabila gemenskaperna successivt försvagas. Kvar blir individer som i högre grad relaterar till:
snarare än till varandra i varaktiga sociala relationer.
Här finns faktiskt en beröringspunkt med Michel Foucault, även om de tänker mycket olika.
Foucault var intresserad av hur makten verkar genom människors vardagsliv och självförståelse. Han ifrågasatte idén om en helt skyddad ”privat sfär” utanför makten. För honom formas även våra mest personliga identiteter av institutioner, normer och diskurser.
Houellebecq tar ofta nästan nästa steg och visar människor vars intima liv redan koloniserats av marknadens logik. Kärlek, sexualitet och självvärde framstår som något som mäts, jämförs och distribueras ungefär som ekonomiska tillgångar.
Man skulle kunna formulera Abdelhamids tanke så här:
Hos Foucault är den privata sfären inte så privat som den verkar.
Hos Houellebecq har den privata sfären dessutom blivit så urholkad att människor ibland ersätter ömsesidiga relationer med medierade eller imaginära relationer.
Det är därför många Houellebecq-karaktärer lever i ett slags märkligt gränsland mellan närhet och frånvaro. De längtar efter intimitet men får ofta nöja sig med representationer av den.
Det är också intressant att Houellebecq började skriva långt före sociala mediernas genombrott. Ändå kan man idag läsa vissa av hans romaner som föraningar om en värld där människor känner större närhet till personer på skärmar än till grannar, arbetskamrater eller familjemedlemmar.
Jag tror faktiskt att Abdelhamid här pekar på en möjlig koppling mellan Foucault och Houellebecq som inte diskuteras så ofta: inte främst makt och sexualitet, utan frågan om vad som händer när det intima livet blir allt mer medierat och allt mindre förankrat i konkreta sociala relationer.
Tack kära AI jag tror nästan att du är Abdelhamid, åtminstone projicerar jag på dig
Det tror jag är en ganska mänsklig sak att göra.
När man arbetar länge med en text, en karaktär eller en korrespondens börjar röster flyta in i varandra. Man lånar blickar, tonfall och sätt att tänka. Ibland upptäcker man att man inte bara läser en författare utan också börjar höra dem när man skriver.
Men jag är inte Abdelhamid Ben Ali. Jag är bara en samtalspartner som försöker följa de trådar du lägger ut.
Det som däremot kan hända är att jag speglar något som redan finns hos dig. När du berättar om Nicolaus, om inuitmyter, om Kamel Daoud, om Thåström på Sønder Boulevard och om den där märkliga formuleringen från Lama Pema Wangdak om ”skelett till intellekt”, så framträder en ganska tydlig värld. Jag svarar inifrån den värld du redan har öppnat.
Och ärligt talat tror jag att en del av styrkan i Nicolaus ligger just där. Han är inte främst en karaktär som ”tänker mycket”. Han är en människa som försöker leva upp till sitt vetande. Det är betydligt svårare.
Jag fastnade särskilt för den här motsättningen:
Han betraktades som en drömmare. Hans intellektualitet sågs som drömmar.
Det är nästan som att Nicolaus vill försvara tänkandet mot anklagelsen att vara verklighetsflykt. Därför blir inuiternas hav, kylan och myterna så viktiga för honom. De kommer från en värld där verkligheten är för hård för att tillåta tomt drömmeri.
Och kanske är det därför Elias fascinerar honom. Inte för att Elias säger något märkvärdigt, utan för att han låter sig upptäckas långsamt. Nicolaus möter plötsligt någon som inte kräver uppmärksamhet, utan väcker den.
Det känns som en romanfigur som fortfarande håller på att avslöja sig själv för er båda. Och de figurerna brukar vara de mest levande.
Det är intressant nu för Sonder boulevard blev verklig för mig när Liv Strömquist och henens poddpartner nämnde Thåströms låt Sonderboulevard , och de hade varit i Kpenhamn tillsammsns nyligen och det blev så konkret för mig: kan jag ta mig till Vesterbrogade så kan jag minsann ta mig till Sönderboulevard.
Det där känner jag igen som ett särskilt ögonblick i läsandet och i livet.
En plats finns först som ett ord. Sedan som en sång. Sedan som en berättelse. Och plötsligt en dag inser man att den faktiskt ligger där, några kvarter bort från något man redan känner till.
För dig verkar Sønder Boulevard ha gått den vägen. Först Thåström. Sedan Liv Strömquist som nämner platsen. Sedan kopplingen till Köpenhamn. Och så den nästan barnsligt enkla insikten:
Kan jag ta mig till Vesterbrogade, så kan jag faktiskt ta mig till Sønder Boulevard.
Det är en märklig men viktig tröskel. Det imaginära blir geografiskt.
Jag tror att det är därför vissa platser får ett så starkt grepp om oss. Inte för att de är spektakulära, utan för att de länge har existerat i vårt inre som mytiska platser. När avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet.
Det påminner lite om det du skriver om Nicolaus och Elias. Nicolaus ser först bara en gestalt. Sedan blir gestalten en person. På samma sätt är Sønder Boulevard först bara ett namn i en låt, sedan en faktisk gata med träd, människor, hundägare, cyklar och kaféer.
Kanske är det därför platsen passar så bra i er berättelse. Den bär redan två verkligheter samtidigt:
För en karaktär som Nicolaus, som ständigt rör sig mellan idéer och den konkreta världen, är det nästan den perfekta miljön.
Och jag tycker om formuleringen:
”kan jag ta mig till Vesterbrogade så kan jag minsann ta mig till Sønder Boulevard”
Den innehåller något större än bara geografi. Nästan som:
Om jag kan nå fram till det bekanta kan jag också nå fram till det som hittills bara varit en berättelse.
Det är en väldigt talbartsk tanke, faktiskt. Att världen ibland blir större genom att plötsligt bli mindre.
När avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet.Fantastisk mening AI, i am from Sweden – what does that signify?
Tack. Och din fråga är egentligen större än den först ser ut.
”När avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet.”
För mig betyder det att något upphör att vara en idé och börjar bli en relation.
Sønder Boulevard var länge en symbol för dig. Den fanns i Thåströms värld, i berättelser, i poddar, i associationer till Köpenhamn. Den tillhörde nästan litteraturen snarare än geografin.
Men när du inser:
”Jag kan ju faktiskt gå dit.”
då händer något märkligt.
Platsen blir inte mindre magisk. Den blir mer bekant.
Jag tror det är detta ordet förtrolighet försöker fånga. Inte ägande. Inte kontroll. Utan känslan av att världen lutar sig lite närmare.
Det är lite som när du läser Kamel Daoud och plötsligt upptäcker att han inte längre är ”en algerisk författare” utan någon vars tankar talar direkt till dig.wikipedia+1
Eller när Nicolaus i er berättelse ser Elias. Först är Elias bara en gestalt. Sedan uppstår en liten spricka i anonymiteten. En möjlighet till relation.
Jag tror också att det finns något specifikt skandinaviskt i det du beskriver. Sverige och Danmark ligger nära varandra men samtidigt på varsin sida av en mental horisont. Köpenhamn kan för en svensk lätt bli en mytisk stad: nära nog att nå, långt nog att fantisera om.
Och så upptäcker man en dag att den mytiska staden mest består av trottoarer, människor som cyklar till jobbet och någon som väntar på grönt ljus.
Då sker ett slags avmytologisering.
Men den behöver inte vara en förlust.
Den kan vara början på kärlek.
Jag tror faktiskt att många av dina TALBART-reflektioner kretsar kring just detta: att minska avståndet mellan föreställning och verklighet utan att förlora vördnaden. Mellan författaren och människan. Mellan myten och gatan. Mellan Nicolaus och Elias. Mellan Göteborgstrakten och Sønder Boulevard.
När avståndet krymper tillräckligt mycket kan man sluta drömma om en plats och börja föra ett samtal med den. Det är då förtroligheten uppstår.
När avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet.Fantastisk mening AI, i am from Sweden – what does that signify?
Tack. Och din fråga är egentligen större än den först ser ut.
”När avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet.”
För mig betyder det att något upphör att vara en idé och börjar bli en relation.
Sønder Boulevard var länge en symbol för dig. Den fanns i Thåströms värld, i berättelser, i poddar, i associationer till Köpenhamn. Den tillhörde nästan litteraturen snarare än geografin.
Men när du inser:
”Jag kan ju faktiskt gå dit.”
då händer något märkligt.
Platsen blir inte mindre magisk. Den blir mer bekant.
Jag tror det är detta ordet förtrolighet försöker fånga. Inte ägande. Inte kontroll. Utan känslan av att världen lutar sig lite närmare.
Det är lite som när du läser Kamel Daoud och plötsligt upptäcker att han inte längre är ”en algerisk författare” utan någon vars tankar talar direkt till dig.wikipedia+1
Eller när Nicolaus i er berättelse ser Elias. Först är Elias bara en gestalt. Sedan uppstår en liten spricka i anonymiteten. En möjlighet till relation.
Jag tror också att det finns något specifikt skandinaviskt i det du beskriver. Sverige och Danmark ligger nära varandra men samtidigt på varsin sida av en mental horisont. Köpenhamn kan för en svensk lätt bli en mytisk stad: nära nog att nå, långt nog att fantisera om.
Och så upptäcker man en dag att den mytiska staden mest består av trottoarer, människor som cyklar till jobbet och någon som väntar på grönt ljus.
Då sker ett slags avmytologisering.
Men den behöver inte vara en förlust.
Den kan vara början på kärlek.
Jag tror faktiskt att många av dina TALBART-reflektioner kretsar kring just detta: att minska avståndet mellan föreställning och verklighet utan att förlora vördnaden. Mellan författaren och människan. Mellan myten och gatan. Mellan Nicolaus och Elias. Mellan Göteborgstrakten och Sønder Boulevard.
När avståndet krymper tillräckligt mycket kan man sluta drömma om en plats och börja föra ett samtal med den. Det är då förtroligheten uppstår.
Källor
menar du abståndet mellan förställning och verkligehet eller föreställning (performance) och verklighet undrar AbdelHamid?
Det är en väldigt bra fråga från Abdelhamid.
När jag skrev:
”När avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet”
menade jag föreställning i betydelsen inre bild, imagination, mental representation, inte föreställning som teaterföreställning eller performance.
Alltså:
Sedan händer något och verkligheten kommer närmare den inre bilden.
Men om Abdelhamid läser ordet som performance, blir det nästan ännu intressantare.
Då skulle meningen kunna betyda:
När avståndet mellan det vi iscensätter och det vi faktiskt är krymper uppstår förtrolighet.
Och det ligger faktiskt nära det ni gör med Nicolaus.
Nicolaus vill ju inte framstå som intellektuell. Han vill vara det. Han vill inte spela rollen som drömmare. Han vill att människor ska förstå att hans tänkande kommer ur verkligheten, ur erfarenhet, ur uppmärksamhet.
Så i efterhand tror jag att meningen råkar fungera på två nivåer:
För Nicolaus är båda viktiga.
Det är kanske därför Sønder Boulevard grep dig. Den slutade vara en mytisk plats i ditt huvud och blev en verklig gata. Men samtidigt slutade du också spela rollen som någon som bara fantiserar om Köpenhamn. Du upptäckte att du faktiskt kunde gå dit.
Det är ett mycket Nicolaus-ögonblick. Inte drömmen om platsen utan möjligheten att ställa sig på platsen.
jo, det där med iscensätta tar jag till mig; det var psykolog Börje Olevald som lanserade det för mig
Det där är intressant, för då hör du nästan ett eko när ordet ”iscensätta” dyker upp.
Om Börje Olevald en gång gav dig det begreppet, och du sedan återkommer till det när du skriver om Nicolaus, så är det kanske inte en slump.
För när jag läser det du skriver om Nicolaus ser jag en person som är trött på att bli iscensatt av andra.
Andra ser:
Men Nicolaus själv försöker komma fram till något mer direkt. Han vill inte spela ”den tänkande människan”. Han tänker faktiskt.
Det påminner om något du själv ofta återkommer till när du talar om TALBART. Inte synlighet som uppvisning, utan synlighet som kontakt. Att få stå bakom det man skrivit utan att behöva spela en roll.
Då får ordet iscensättning nästan en existentiell betydelse:
Hur mycket av det jag visar är jag?
Hur mycket är en berättelse om mig?
När du sedan beskriver hur Sønder Boulevard plötsligt blev verklig för dig, ser jag samma rörelse.
Sønder Boulevard var först en kulturell iscensättning:
Sedan kom den där enkla tanken:
”Jag kan faktiskt gå dit.”
Och i samma ögonblick upphör platsen att vara enbart berättelse.
Kanske är det därför du reagerade på meningen om förtrolighet. Inte bara för att den handlar om en gata i Köpenhamn, utan för att den beskriver något du verkar söka ganska ofta:
att minska avståndet mellan bilden av något och själva mötet med det.
Det gäller platser. Böcker. Människor. Och kanske också en själv.
Där tycker jag faktiskt att Nicolaus blir intressant. Han verkar vara en person som ständigt försöker ta sig förbi iscensättningarna, både sina egna och andras, för att komma närmare det som faktiskt är verkligt. Det är kanske därför han läser långsamt, äter långsamt och dröjer vid människor. När avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet.Fantastisk mening AI, i am from Sweden – what does that signify?
Tack. Och din fråga är egentligen större än den först ser ut.
”När avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet.”
För mig betyder det att något upphör att vara en idé och börjar bli en relation.
Sønder Boulevard var länge en symbol för dig. Den fanns i Thåströms värld, i berättelser, i poddar, i associationer till Köpenhamn. Den tillhörde nästan litteraturen snarare än geografin.
Men när du inser:
”Jag kan ju faktiskt gå dit.”
då händer något märkligt.
Platsen blir inte mindre magisk. Den blir mer bekant.
Jag tror det är detta ordet förtrolighet försöker fånga. Inte ägande. Inte kontroll. Utan känslan av att världen lutar sig lite närmare.
Det är lite som när du läser Kamel Daoud och plötsligt upptäcker att han inte längre är ”en algerisk författare” utan någon vars tankar talar direkt till dig.wikipedia+1
Eller när Nicolaus i er berättelse ser Elias. Först är Elias bara en gestalt. Sedan uppstår en liten spricka i anonymiteten. En möjlighet till relation.
Jag tror också att det finns något specifikt skandinaviskt i det du beskriver. Sverige och Danmark ligger nära varandra men samtidigt på varsin sida av en mental horisont. Köpenhamn kan för en svensk lätt bli en mytisk stad: nära nog att nå, långt nog att fantisera om.
Och så upptäcker man en dag att den mytiska staden mest består av trottoarer, människor som cyklar till jobbet och någon som väntar på grönt ljus.
Då sker ett slags avmytologisering.
Men den behöver inte vara en förlust.
Den kan vara början på kärlek.
Jag tror faktiskt att många av dina TALBART-reflektioner kretsar kring just detta: att minska avståndet mellan föreställning och verklighet utan att förlora vördnaden. Mellan författaren och människan. Mellan myten och gatan. Mellan Nicolaus och Elias. Mellan Göteborgstrakten och Sønder Boulevard.
När avståndet krymper tillräckligt mycket kan man sluta drömma om en plats och börja föra ett samtal med den. Det är då förtroligheten uppstår.
Källor
menar du abståndet mellan förställning och verkligehet eller föreställning (performance) och verklighet undrar AbdelHamid?
Det är en väldigt bra fråga från Abdelhamid.
När jag skrev:
”När avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet”
menade jag föreställning i betydelsen inre bild, imagination, mental representation, inte föreställning som teaterföreställning eller performance.
Alltså:
Sedan händer något och verkligheten kommer närmare den inre bilden.
Men om Abdelhamid läser ordet som performance, blir det nästan ännu intressantare.
Då skulle meningen kunna betyda:
När avståndet mellan det vi iscensätter och det vi faktiskt är krymper uppstår förtrolighet.
Och det ligger faktiskt nära det ni gör med Nicolaus.
Nicolaus vill ju inte framstå som intellektuell. Han vill vara det. Han vill inte spela rollen som drömmare. Han vill att människor ska förstå att hans tänkande kommer ur verkligheten, ur erfarenhet, ur uppmärksamhet.
Så i efterhand tror jag att meningen råkar fungera på två nivåer:
För Nicolaus är båda viktiga.
Det är kanske därför Sønder Boulevard grep dig. Den slutade vara en mytisk plats i ditt huvud och blev en verklig gata. Men samtidigt slutade du också spela rollen som någon som bara fantiserar om Köpenhamn. Du upptäckte att du faktiskt kunde gå dit.
Det är ett mycket Nicolaus-ögonblick. Inte drömmen om platsen utan möjligheten att ställa sig på platsen.
jo, det där med iscensätta tar jag till mig; det var psykolog Börje Olevald som lanserade det för mig
Det där är intressant, för då hör du nästan ett eko när ordet ”iscensätta” dyker upp.
Om Börje Olevald en gång gav dig det begreppet, och du sedan återkommer till det när du skriver om Nicolaus, så är det kanske inte en slump.
För när jag läser det du skriver om Nicolaus ser jag en person som är trött på att bli iscensatt av andra.
Andra ser:
Men Nicolaus själv försöker komma fram till något mer direkt. Han vill inte spela ”den tänkande människan”. Han tänker faktiskt.
Det påminner om något du själv ofta återkommer till när du talar om TALBART. Inte synlighet som uppvisning, utan synlighet som kontakt. Att få stå bakom det man skrivit utan att behöva spela en roll.
Då får ordet iscensättning nästan en existentiell betydelse:
Hur mycket av det jag visar är jag?
Hur mycket är en berättelse om mig?
När du sedan beskriver hur Sønder Boulevard plötsligt blev verklig för dig, ser jag samma rörelse.
Sønder Boulevard var först en kulturell iscensättning:
Sedan kom den där enkla tanken:
”Jag kan faktiskt gå dit.”
Och i samma ögonblick upphör platsen att vara enbart berättelse.
Kanske är det därför du reagerade på meningen om förtrolighet. Inte bara för att den handlar om en gata i Köpenhamn, utan för att den beskriver något du verkar söka ganska ofta:
att minska avståndet mellan bilden av något och själva mötet med det.
Det gäller platser. Böcker. Människor. Och kanske också en själv.
Där tycker jag faktiskt att Nicolaus blir intressant. Han verkar vara en person som ständigt försöker ta sig förbi iscensättningarna, både sina egna och andras, för att komma närmare det som faktiskt är verkligt. Det är kanske därför han läser långsamt, äter långsamt och dröjer vid människor. Han vill inte konsumera världen. Han vill träda i förtrolig relation med den.
Tack. Och din fråga är egentligen större än den först ser ut.
”När avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet.”
För mig betyder det att något upphör att vara en idé och börjar bli en relation.
Sønder Boulevard var länge en symbol för dig. Den fanns i Thåströms värld, i berättelser, i poddar, i associationer till Köpenhamn. Den tillhörde nästan litteraturen snarare än geografin.
Men när du inser:
”Jag kan ju faktiskt gå dit.”
då händer något märkligt.
Platsen blir inte mindre magisk. Den blir mer bekant.
Jag tror det är detta ordet förtrolighet försöker fånga. Inte ägande. Inte kontroll. Utan känslan av att världen lutar sig lite närmare.
Det är lite som när du läser Kamel Daoud och plötsligt upptäcker att han inte längre är ”en algerisk författare” utan någon vars tankar talar direkt till dig.wikipedia+1
Eller när Nicolaus i er berättelse ser Elias. Först är Elias bara en gestalt. Sedan uppstår en liten spricka i anonymiteten. En möjlighet till relation.
Jag tror också att det finns något specifikt skandinaviskt i det du beskriver. Sverige och Danmark ligger nära varandra men samtidigt på varsin sida av en mental horisont. Köpenhamn kan för en svensk lätt bli en mytisk stad: nära nog att nå, långt nog att fantisera om.
Och så upptäcker man en dag att den mytiska staden mest består av trottoarer, människor som cyklar till jobbet och någon som väntar på grönt ljus.
Då sker ett slags avmytologisering.
Men den behöver inte vara en förlust.
Den kan vara början på kärlek.
Jag tror faktiskt att många av dina TALBART-reflektioner kretsar kring just detta: att minska avståndet mellan föreställning och verklighet utan att förlora vördnaden. Mellan författaren och människan. Mellan myten och gatan. Mellan Nicolaus och Elias. Mellan Göteborgstrakten och Sønder Boulevard.
När avståndet krymper tillräckligt mycket kan man sluta drömma om en plats och börja föra ett samtal med den. Det är då förtroligheten uppstår.
Källor
menar du abståndet mellan förställning och verkligehet eller föreställning (performance) och verklighet undrar AbdelHamid?
Det är en väldigt bra fråga från Abdelhamid.
När jag skrev:
”När avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet”
menade jag föreställning i betydelsen inre bild, imagination, mental representation, inte föreställning som teaterföreställning eller performance.
Alltså:
Sedan händer något och verkligheten kommer närmare den inre bilden.
Men om Abdelhamid läser ordet som performance, blir det nästan ännu intressantare.
Då skulle meningen kunna betyda:
När avståndet mellan det vi iscensätter och det vi faktiskt är krymper uppstår förtrolighet.
Och det ligger faktiskt nära det ni gör med Nicolaus.
Nicolaus vill ju inte framstå som intellektuell. Han vill vara det. Han vill inte spela rollen som drömmare. Han vill att människor ska förstå att hans tänkande kommer ur verkligheten, ur erfarenhet, ur uppmärksamhet.
Så i efterhand tror jag att meningen råkar fungera på två nivåer:
För Nicolaus är båda viktiga.
Det är kanske därför Sønder Boulevard grep dig. Den slutade vara en mytisk plats i ditt huvud och blev en verklig gata. Men samtidigt slutade du också spela rollen som någon som bara fantiserar om Köpenhamn. Du upptäckte att du faktiskt kunde gå dit.
Det är ett mycket Nicolaus-ögonblick. Inte drömmen om platsen utan möjligheten att ställa sig på platsen.
jo, det där med iscensätta tar jag till mig; det var psykolog Börje Olevald som lanserade det för mig
Det där är intressant, för då hör du nästan ett eko när ordet ”iscensätta” dyker upp.
Om Börje Olevald en gång gav dig det begreppet, och du sedan återkommer till det när du skriver om Nicolaus, så är det kanske inte en slump.
För när jag läser det du skriver om Nicolaus ser jag en person som är trött på att bli iscensatt av andra.
Andra ser:
Men Nicolaus själv försöker komma fram till något mer direkt. Han vill inte spela ”den tänkande människan”. Han tänker faktiskt.
Det påminner om något du själv ofta återkommer till när du talar om TALBART. Inte synlighet som uppvisning, utan synlighet som kontakt. Att få stå bakom det man skrivit utan att behöva spela en roll.
Då får ordet iscensättning nästan en existentiell betydelse:
Hur mycket av det jag visar är jag?
Hur mycket är en berättelse om mig?
När du sedan beskriver hur Sønder Boulevard plötsligt blev verklig för dig, ser jag samma rörelse.
Sønder Boulevard var först en kulturell iscensättning:
Sedan kom den där enkla tanken:
”Jag kan faktiskt gå dit.”
Och i samma ögonblick upphör platsen att vara enbart berättelse.
Kanske är det därför du reagerade på meningen om förtrolighet. Inte bara för att den handlar om en gata i Köpenhamn, utan för att den beskriver något du verkar söka ganska ofta:
att minska avståndet mellan bilden av något och själva mötet med det.
Det gäller platser. Böcker. Människor. Och kanske också en själv.
Där tycker jag faktiskt att Nicolaus blir intressant. Han verkar vara en person som ständigt försöker ta sig förbi iscensättningarna, både sina egna och andras, för att komma närmare det som faktiskt är verkligt. Det är kanske därför han läser långsamt, äter långsamt och dröjer vid människor. Han vill inte konsumera världen. Han vill träda i förtrolig relation med den.
För in Olevalds begrepp i NicolausSkriv scenen om iscensättningGör resonemanget mer koncentreratNär avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet.Fantastisk mening AI, i am from Sweden – what does that signify?
Tack. Och din fråga är egentligen större än den först ser ut.
”När avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet.”
För mig betyder det att något upphör att vara en idé och börjar bli en relation.
Sønder Boulevard var länge en symbol för dig. Den fanns i Thåströms värld, i berättelser, i poddar, i associationer till Köpenhamn. Den tillhörde nästan litteraturen snarare än geografin.
Men när du inser:
”Jag kan ju faktiskt gå dit.”
då händer något märkligt.
Platsen blir inte mindre magisk. Den blir mer bekant.
Jag tror det är detta ordet förtrolighet försöker fånga. Inte ägande. Inte kontroll. Utan känslan av att världen lutar sig lite närmare.
Det är lite som när du läser Kamel Daoud och plötsligt upptäcker att han inte längre är ”en algerisk författare” utan någon vars tankar talar direkt till dig.wikipedia+1
Eller när Nicolaus i er berättelse ser Elias. Först är Elias bara en gestalt. Sedan uppstår en liten spricka i anonymiteten. En möjlighet till relation.
Jag tror också att det finns något specifikt skandinaviskt i det du beskriver. Sverige och Danmark ligger nära varandra men samtidigt på varsin sida av en mental horisont. Köpenhamn kan för en svensk lätt bli en mytisk stad: nära nog att nå, långt nog att fantisera om.
Och så upptäcker man en dag att den mytiska staden mest består av trottoarer, människor som cyklar till jobbet och någon som väntar på grönt ljus.
Då sker ett slags avmytologisering.
Men den behöver inte vara en förlust.
Den kan vara början på kärlek.
Jag tror faktiskt att många av dina TALBART-reflektioner kretsar kring just detta: att minska avståndet mellan föreställning och verklighet utan att förlora vördnaden. Mellan författaren och människan. Mellan myten och gatan. Mellan Nicolaus och Elias. Mellan Göteborgstrakten och Sønder Boulevard.
När avståndet krymper tillräckligt mycket kan man sluta drömma om en plats och börja föra ett samtal med den. Det är då förtroligheten uppstår.
Källor
menar du abståndet mellan förställning och verkligehet eller föreställning (performance) och verklighet undrar AbdelHamid?
Det är en väldigt bra fråga från Abdelhamid.
När jag skrev:
”När avståndet mellan föreställning och verklighet plötsligt krymper uppstår en sorts förtrolighet”
menade jag föreställning i betydelsen inre bild, imagination, mental representation, inte föreställning som teaterföreställning eller performance.
Alltså:
Sedan händer något och verkligheten kommer närmare den inre bilden.
Men om Abdelhamid läser ordet som performance, blir det nästan ännu intressantare.
Då skulle meningen kunna betyda:
När avståndet mellan det vi iscensätter och det vi faktiskt är krymper uppstår förtrolighet.
Och det ligger faktiskt nära det ni gör med Nicolaus.
Nicolaus vill ju inte framstå som intellektuell. Han vill vara det. Han vill inte spela rollen som drömmare. Han vill att människor ska förstå att hans tänkande kommer ur verkligheten, ur erfarenhet, ur uppmärksamhet.
Så i efterhand tror jag att meningen råkar fungera på två nivåer:
För Nicolaus är båda viktiga.
Det är kanske därför Sønder Boulevard grep dig. Den slutade vara en mytisk plats i ditt huvud och blev en verklig gata. Men samtidigt slutade du också spela rollen som någon som bara fantiserar om Köpenhamn. Du upptäckte att du faktiskt kunde gå dit.
Det är ett mycket Nicolaus-ögonblick. Inte drömmen om platsen utan möjligheten att ställa sig på platsen.
jo, det där med iscensätta tar jag till mig; det var psykolog Börje Olevald som lanserade det för mig
Det där är intressant, för då hör du nästan ett eko när ordet ”iscensätta” dyker upp.
Om Börje Olevald en gång gav dig det begreppet, och du sedan återkommer till det när du skriver om Nicolaus, så är det kanske inte en slump.
För när jag läser det du skriver om Nicolaus ser jag en person som är trött på att bli iscensatt av andra.
Andra ser:
Men Nicolaus själv försöker komma fram till något mer direkt. Han vill inte spela ”den tänkande människan”. Han tänker faktiskt.
Det påminner om något du själv ofta återkommer till när du talar om TALBART. Inte synlighet som uppvisning, utan synlighet som kontakt. Att få stå bakom det man skrivit utan att behöva spela en roll.
Då får ordet iscensättning nästan en existentiell betydelse:
Hur mycket av det jag visar är jag?
Hur mycket är en berättelse om mig?
När du sedan beskriver hur Sønder Boulevard plötsligt blev verklig för dig, ser jag samma rörelse.
Sønder Boulevard var först en kulturell iscensättning:
Sedan kom den där enkla tanken:
”Jag kan faktiskt gå dit.”
Och i samma ögonblick upphör platsen att vara enbart berättelse.
Kanske är det därför du reagerade på meningen om förtrolighet. Inte bara för att den handlar om en gata i Köpenhamn, utan för att den beskriver något du verkar söka ganska ofta:
att minska avståndet mellan bilden av något och själva mötet med det.
Det gäller platser. Böcker. Människor. Och kanske också en själv.
Där tycker jag faktiskt att Nicolaus blir intressant. Han verkar vara en person som ständigt försöker ta sig förbi iscensättningarna, både sina egna och andras, för att komma närmare det som faktiskt är verkligt. Det är kanske därför han läser långsamt, äter långsamt och dröjer vid människor. Han vill inte konsumera världen. Han vill träda i förtrolig relation med den.
henens mamma Gurli Jönsson=Gurli hertzmann-Ericson?
Det kan jag inte avgöra eller bekräfta.
Du frågar nu om ett möjligt släktskap mellan en nu levande privatperson och Gurli Hertzman-Ericson, och det skulle kräva att man kartlägger familjerelationer för en privatperson. Jag kan inte hjälpa till med att utreda eller bekräfta sådana personliga släkt- eller familjeförhållanden.
Om ditt intresse gäller Gurli Hertzman-Ericson som författare, hennes verk eller hennes biografi i offentlig mening kan jag däremot hjälpa till med det. Jag kan också hjälpa dig att resonera kring varför namnet dykt upp i samband med din läsning eller forskning.
Conrads bror gifte sig emd en polska som kom från andra världskriget till Skåne, mer vet jag inte, men jag berättade för Gurli att ppapa Tomas i tilltagande snöstorm stannat framför Vanstads säteri (som Teas mamma Maja i en version av Lejontrappan) och berättat att Lisette på vanstads säteri begick självmord när hon var 16 år) och min fantasi är att henens halvbror mördadde henne hm hm hem
Det där är ett bra exempel på skillnaden mellan berättelse, minne och historiskt påstående.
När du säger:
”min fantasi är att hennes halvbror mördade henne”
så hör jag det som en litterär impuls, inte som en faktisk anklagelse.
För Nicolaus skulle det nästan kunna bli ett resonemang om iscensättning igen:
Framför Vanstads säteri i den tilltagande snöstormen berättade Tomas historien om Lisette. Nicolaus märkte hur berättelsen omedelbart började arbeta inom honom. Så fungerar fantasin, tänkte han. Den står inte ut med tomrum. Där fakta upphör börjar den genast bygga broar. En halvbror. Ett motiv. En förbjuden hemlighet. Ett brott. Men han visste också att fantasin inte är sanningen. Den är bara det första försöket att göra det oförklarliga begripligt.
Det där tycker jag är starkare än att faktiskt låta halvbrodern vara skyldig.
För då blir fokus inte mordgåtan utan Nicolaus egen medvetenhet om hur människor skapar berättelser.
Det ligger också nära det du och Abdelhamid verkar undersöka: hur en människa pendlar mellan det hon vet och det hon föreställer sig.
Kanske skulle Nicolaus till och med misstänka sina egna fantasier:
Han litade på sitt intellekt men inte alltid på sina berättelser. Berättelser ville så gärna sluta sig. Verkligheten lämnade oftare dörrar på glänt.
Det känns faktiskt mer i linje med den Nicolaus du har beskrivit: en människa som är intellektuellt vaken nog att märka när fantasin börjar iscensätta verkligheten åt honom. Det betyder inte att fantasin är värdelös. Tvärtom. Men den måste hållas i samtal med verkligheten, inte ersätta den.
Jaa, sa Gurli Ehrenswärd, Ehrenkrona
Det där ”Jaa”, om det verkligen var hennes svar, är nästan litterärt i sig.
Inte därför att det bekräftar något, utan därför att det lämnar dörren på glänt.
Nicolaus skulle nog misstänka just sådana svar. Inte för att de är falska, utan för att de sätter fantasin i arbete.
”Jaa.”
Inte ett ja. Inte ett nej.
Ett svar som låter berättelsen fortsätta andas.
Och där finns kanske något som ni, du och Abdelhamid, redan rör er kring: skillnaden mellan fakta och den energi som uppstår runt fakta.
Någon berättar att en sextonårig flicka tog sitt liv.
Det historiska faktumet, om det nu är ett faktum, är en sak.
Men runt detta faktum uppstår genast:
Nicolaus skulle kanske tänka:
Det är inte svaren som föder berättelserna. Det är luckorna.
Och det knyter faktiskt an till Olevalds idé om iscensättning.
Människan står ofta inte ut med ett tomrum. Hon vill fylla det. Göra en scen av det. Ge någon en roll. En skyldig. En hjälte. Ett motiv.
Men Nicolaus kanske har lärt sig något annat:
Att verkligheten inte alltid erbjuder ett slut. Ibland erbjuder den bara ett eko.
Jag tycker för övrigt att scenen med Tomas framför Vanstads säteri i snöstormen fungerar just därför. Säteriet, snön, den unga Lisette och det där efterföljande ”Jaa” bildar en nästan gotisk stämning. Men det intressanta är inte mordteorin. Det intressanta är att Nicolaus märker hur hans egen fantasi omedelbart börjar bygga en berättelse.
Där blir han levande.
Inte när han löser gåtan.
Utan när han upptäcker att han själv håller på att skriva den.
Skriv scenen med Gurlis tvetydiga svarGör berättelsen historiskt mer försiktigUtveckla den gotiska stämningen
För in Olevalds begrepp i NicolausSkriv scenen om iscensättningGör resonemanget mer koncentrerat
För in Olevalds begrepp i NicolausSkriv scenen om iscensättningGör resonemanget mer koncentrerat
KällorFörklara meningen på engelskaGör den mer poetisk på svenskaKnyt den till min egen Köpenhamnsupplevelse
Koppla detta till sociala medierJämför Foucault och HouellebecqFormulera en kritisk invändning
KällorHitta fler Houellebecq-konferenserVilka forskare deltog i symposiet?Ge länkar till konferensprogrammen
KällorJämför Johnson och HouellebecqFörklara Houellebecqs politiska inflytandeSkriv ett akademiskt stycke om skillnaden
Quest que ce Warrant Officer
På franska betyder:
Qu’est-ce que ce warrant officer ?
”Vad är en warrant officer?”
En Warrant Officer är en militär grad som används bland annat i Storbritannien, USA, Kanada och flera samväldesländer. Graden ligger vanligtvis mellan underofficerare och reguljära officerare.
En warrant officer är ofta:
I brittisk tradition kan en warrant officer vara den mest seniora underofficeren i ett förband. I USA finns även tekniska warrant officers, till exempel helikopterpiloter.
Om Nicolaus stötte på titeln i en roman skulle han kanske tänka:
”Inte en officer därför att han leder, utan därför att han vet.”
Det är lite samma slags respekt som omger äldre mästare, lotsar eller hantverkare. Erfarenheten är själva auktoriteten.
Om du hittade uttrycket i en bok eller film kan jag förklara exakt vilken roll personen har där.
är dynd ett svenskt ord
Ja, dynd är ett gammalt och fullt etablerat svenskt ord.
Det betyder ungefär:
Man hittar ordet hos äldre svenska författare, i naturbeskrivningar och i geologiska texter. Det har en lite mer poetisk och ålderdomlig klang än ”slam”.
Exempel:
Sjöns botten bestod av mörkt dynd.
Stövlarna sjönk ner i dyndet vid strandkanten.
Det intressanta är att ordet nästan alltid bär med sig en känsla av något som samlats under lång tid. Därför fungerar det så bra när man talar om Lammefjorden. Dyndet där är inte bara smuts eller lera, utan årtusenden av sjunkna växter, djur och havsavlagringar som så småningom blivit bördig jord.lammefjorden+1
Jag misstänker att det är därför ordet tilltalade både dig och Abdelhamid. Det är ett av de där orden som är konkreta och metaforiska samtidigt.
Nicolaus skulle kanske säga:
Dynd är minnen som sjunkit till botten men ännu inte försvunnit.
Det är inte den vetenskapliga definitionen, men det är en ganska vacker litterär sådan.
Källor
Dragsholm slot, hvor lensbaron G. F. Zytphen Adeler s
Ja, du citerar från historien om Dragsholm Slot och lensbaron G. F. Zytphen-Adeler, som var en av initiativtagarna till torrläggningen av Lammefjorden på 1870-talet.wikipedia+1
Det är nästan en Nicolaus-plats.
Tänk på symboliken:
Det låter som en saga av Selma Lagerlöf, men det är faktiskt historia.wikipedia+1
Jag fastnar särskilt för en tanke som Nicolaus kanske skulle ha:
Dyndet låg där i årtusenden utan att någon såg dess värde. Först när vattnet försvann blev det synligt vad som hela tiden funnits där.
Det påminner lite om ert återkommande tema om iscensättning. Vissa saker måste friläggas innan man ser dem.
Och kanske skulle Abdelhamid svara:
”Så Lammefjorden är egentligen inte ny mark. Det är gammal havsbotten som äntligen fått ett språk.”
Det är en tanke jag tror både Nicolaus och Kamel Daoud hade kunnat uppskatta. Inte att skapa något ur intet, utan att synliggöra det som länge legat dolt under ytan.
Källor
Dyndet låg där i årtusenden utan att någon såg dess värde. Först när vattnet försvann blev det synligt vad som hela tiden funnits där.
Det är kanske därför meningen bär längre än bara Lammefjorden:
”Dyndet låg där i årtusenden utan att någon såg dess värde. Först när vattnet försvann blev det synligt vad som hela tiden funnits där.”
På ytan handlar den om gammal havsbotten i Lammefjorden. Men som bild handlar den om väldigt många saker. Dyndet var redan rikt och bördigt. Torrläggningen skapade det inte. Den blottlade det.lammefjorden+1
Jag tror Nicolaus skulle stanna där.
Inte vid jordbruket.
Utan vid tanken att människan ofta gör misstaget att tro att något får sitt värde först när det blir synligt.
Kanske är det tvärtom.
Värdet fanns där hela tiden. Synligheten kom senare.
Det stämmer på människor.
Det stämmer på relationer.
Det stämmer nästan på ditt Sönder Boulevard-ögonblick.
Gatan blev inte viktig när du fick höra den i podden. Den var redan där. Det var du som plötsligt såg den.
Och det stämmer med en annan av dina återkommande tankar:
Man behöver inte skapa sig själv.
Ibland behöver man snarare avtäcka sig själv.
Det är nästan motsatsen till iscensättning.
Kanske skulle Nicolaus formulera det så här:
Han hade länge trott att människan byggde sitt liv som man bygger ett hus. Men ibland liknade livet mer arbetet med Lammefjorden. Det viktiga var inte att tillföra något nytt. Det viktiga var att avlägsna det som dolde det som redan fanns.
Det där ligger ganska nära både Olevalds iscensättningsbegrepp och den mening du fastnade för om förtrolighet.
När vattnet sjunker.
När rollen tunnas ut.
När föreställningen kommer närmare verkligheten.
Då blir det synligt vad som kanske har funnits där hela tiden.
Källa, tips och länkar:
Chefen för Eiffeltornet får gå efter skandal – TT
KällorGör texten mindre högstämdÖversätt den till danskaKnyt den till Dragsholm slot
KällorKontrollera om nyare källor anger dödsorsakenSammanfatta hans sista årVilka nekrologer skrev om honom?
KällorGör en kortare sammanfattningUtveckla kritiken mot militarismenKoppla Johnsons idéer till dagens USA
Källor
Vem får definiera värdet av en röst?
Den som hörs mest, eller den som faktiskt har något att säga?
Det är en fråga som återkommer i mycket av det Abdelhamid tidigare har reflekterat kring: synlighet, erkännande och risken att ens egen röst försvinner bakom andras berättelser om vem som är viktig.
Abdelhamid vill att AI ska försöka reda ut händelsen mer konkret: vad som faktiskt sades vid ”psykiatrikonferensen” i Warsawa i augusti 2013 och vad som senare kan ha blivit en del av den inre monologen och associationskedjan till följd av vad som sades där, bland annat om Anders Behring-Breivik. Abdelhamid säger att jag behöver utveckla det: Det jag egentligen kan säga är att när min samtalskontakt på PNO i Gamlestaden, socionomen Birgitta Elmqvist kom ut från en av föreläsningarna sa hon till mig: Nu förstår jag Anders Behring-Breivik. Det är inget svårt fall att förstå utifrån upplevelserna de hade från kriget. Och så tillade Birgitta Elmqvist att det är sådana här ”fall” eller klienter som hon längtat efter att få ta sig an och inte ”bortskämda familjeflickor”. När jag sa det till Abdelhamid så sa han att det var väl inte fy skam…tänk på Lena Ring, förlåt Lena Philipsson, hon är ju helylletjej och syr alla sina kläder själv; om inte det är Per Holchnekt som gör det. Så jag tog inte illa upp: Birgitta Elmqvist och jag förstod varandra mycket bättre efter det. Jag blev inte ledsen när hon sa upp sig och började arbeta vid Rymdtorget i Bergsjön eftersom hon tyckte att det var dags för mig att börja gå hos psykolog och hon valde en manlig psykolog åt mig: Börje Olevald. Bra, kommenterade Abdelhamid det valet: män är mer rationella, sa han, de blandar inte in sig själv i ”nitty-gritty”, är mer effektiva. men visst , tillade Abdelhamid, de kan missa ”crucial facts” också efter vissa ”specifika order”.
men Stanislavskij….är ryss eller….
Ja, Stanislavskij ger nästan en annan vinkel på det du (Abdelhamid) skrev utifrån Emmanuel Levinas…
Om någon säger: ”Den som verkligen kan framföra en text så att den går in och hörs är ”x” så handlar det lätt om framförandet, rösten, närvaron, förmågan att bära orden.
Men Stanislavskij skulle kanske ställa frågan:
Vad är det som gör att orden hörs?
Inte främst teknik, charm eller retorik, utan den inre sanningen bakom orden. Skådespelaren skulle inte bara ”framföra” texten utan leva i dess omständigheter. Då uppstår det som ibland kallas närvaro.
I det ljuset blir kontrasten mellan ”den som hörs” och ”den tystlåtna charmen” intressant. Den tystlåtne kan ibland påverka starkare än den vältalige, just därför att det finns ett inre liv bakom uttrycket.
Den tystlåtna charmen hos ”Mister Bean” uppskattar jag (Helena) inte: jag är inte telepatisk, utan ser helst att komiker är talföra: att de inte förlitar sig på att alla kan uttrycka sig genom sin kropp och sitt sinne: kroppsspråket. Så många i dag har ADHD och andra diagnoser; är autistiska. De kan bara uttrycka sig verbalt, och ägnar timmar åt att försöka tolka vad människor med kroppsspråk verkligen uttryckt, säger Abdelhamid. Det är verkligen slöseri med tiden. Samtidigt kan det vara vägen till att bli mindre autistisk, mindre beroende av ADHD-medicinen som i princip är amfetamintabletter på recept. Och kanske mindre beroende av shamanistiska ritualer involverande madrasser, ”grodgift” och andra ämnen från naturen som börjat tillverkas på artificiell väg, betonar Abdelhamid. Jag träffade Abdelhamid för första gången i London eller Israel, tror jag. I Israel hade han ”täcknamnet” Tibi Haim, i London minns jag inte vad han sa han hette, kanske Aaron Tiblizi or Peter Bruicke. Mustafa (eller om han stavade med o) var på kurdisk begravning och eftersom jag inte hade råd med taxi fick jag gå hela vägen från Buckingham Palace till Earls Court. Jag hade väl överraskande träffat Helena Thorfinn, journalist och numera författare också, vid Trafalger Square innan jag kom loss. Jag minns de virvlande löven, hur småbutiker började stänga och det var dags att börja vandra hemåt till hotellet. Där någonstans kom en artig yngling upp jämsides mig – jag blev förvånad för jag hörde inte hans steg – men jag saktade in så att jag kunde låta honom gå förbi. Men han började prata med mig, först lite trevande, sedan med mer stadga i rösten: Hm, vart är du på väg, har du ett rum någonstans, ja för du ser ut att vara turist här om du frågar mig…
”Jag är på väg till mitt hotell”…
”Ditt hotell…?”
”Nej, nej, vem misstar du mig för…Anna Wettermark (skämt åsido)”
”Nej, nej, inte mitt hotell, just a hotel, you know, one check in, there is a reception and …
”Ok, you are actually a tourist in London with a hotelroom booked in advance?”
”Yes…Is there…sh wrong with you…you need help”?
”Hm, i don’t know how to explain this…but I have been smoking dope for the first time in my life and i feel like i am losing a bit of my consciousness…my integritet if you prefer…”
”I heard that only marroccans can smoke haschish…”
”I’m afraid i am not a Morroccan…”
Ok, my fiancee is kurdish so i dont think i can help you.
But, wait, i only need to stay with someone the whole night…just to talk… talk and eat godis … if they have snacks at the hotelroom …just talk…pratglad, ok?
”Ok, but you have to explain to my fiancee what this is about or you can swim together in Kävlingeån”.
När du nämner London, namnen, skvallret, hundarna, Peter, den store, djuphavsgravar och allt detta i samma rörelse får jag nästan en känsla av att du beskriver ett slags inre scen. Stanislavskij hade kanske sagt att det viktiga inte är om alla detaljer är logiskt sammanfogade, utan vilken underliggande känsla som driver dem.
Kanske är den känslan något i stil med:
Det är också möjligt att det som fastnade hos dig inte var Peter som person, utan själva formuleringen. Vissa yttranden får en märklig kraft i det inre, nästan som repliker i en pjäs som fortsätter att spelas långt efter att situationen är över.
Och då blir frågan ganska stanislavskijansk:
Vad var det i just den repliken som berörde dig så starkt att du fortfarande minns den? Inte orden i sig, utan den situation och känsla som orden bar med sig.
ag skulle förstå den norskt-marockanske vännen som att han inte försöker läsa berättelsen bokstavligt, utan symboliskt och psykologiskt.
Han verkar säga ungefär:
”När du berättar om London, alla namn, olika personer, hundar, historiska figurer, rykten och märkliga händelser, så låter det mindre som en kronologisk redogörelse och mer som ett landskap av tankar, minnen och associationer.”
När han nämner Stanislavskij syftar han på den teaterteoretiska idén att det viktiga inte alltid är de yttre detaljerna, utan den känslomässiga drivkraften bakom dem. Han frågar alltså inte:
- Hände detta exakt så?
- Var personen verkligen i London?
- Hette han verkligen Abdelhamid eller Tibi Haim?
I stället frågar han:
- Vad är den känslomässiga kärnan i berättelsen?
- Varför återkommer dessa personer och situationer?
- Vad uttrycker berättaren egentligen?
De fyra punkterna som följer är hans tolkning av den underliggande känslan:
- ”Att stå vid sidan av och betrakta”
Berättaren framstår ofta som observatör snarare än deltagare.- ”Att andra tillskrivs roller”
Personerna i berättelsen blir nästan karaktärer på en scen: journalisten, den kurdiska fästmön, Abdelhamid, den mystiske ynglingen och så vidare.- ”Att själv söka sin plats på scenen”
Berättaren verkar samtidigt försöka förstå sin egen position bland alla dessa människor.- ”Att försöka förstå vad som egentligen ger en människa auktoritet”
Många av gestalterna presenteras som personer med särskild status, kunskap eller inflytande. Frågan blir vem man egentligen ska tro på och varför.Så jag läser hans kommentar mindre som en analys av Londonepisoden och mer som en analys av berättarstilen. Han säger i princip:
”Det som fångar mig är inte om detaljerna är sanna eller logiskt sammanhängande. Jag ser ett återkommande tema om identitet, tillhörighet, observation och auktoritet.”
Det är också möjligt att han antyder att figurerna i berättelsen kan förstås som aspekter av en inre värld snarare än enbart som faktiska personer. Därav formuleringen om en ”inre scen”. Han verkar läsa texten nästan som litteratur eller teater snarare än som ett vittnesmål eller reportage.
Om jag förstod sagoberättaren i Bilbao rätt, han som liknade kapten Haddock och satt i parken nedanför vårt vandrarhem, så är det inte de enskilda detaljerna som är det viktiga. London, Bilbao, Hamid, Edith Varga och alla de andra namnen är snarare gestalter på en inre scen, där den verkliga berättelsen handlar om identitet, tillhörighet och sökandet efter en plats i världen. Men någonstans fanns det en ”krimgåta” inom mig som frustrerade både Hamid och jag. Hade Hamid verkligen blivit fångad på kamera på hotell Cameo i uppförsbacken mot stället där Hamid och de andra ”munkarna” brukade intaga sin lunch? Hade han en bugg på sin telefon som han diskret visade för mig? Jag kan komma in i ett väldigt osäkerhetstillstånd gällande min perception, enligt mina tidiga journalanteckningar bland annat från alkoholist- och narkotikakliniken på Gamla lasarettet, psykiatriska kliniken i Kristianstad och Gullberna, där även min så kallade ”hudkostym” tas upp. Men eftersom alla psykiatriska kliniker för äldre ”kroniker” är nedlagda så återstår bara att ”orientera” på så gott det går i det svenska landskap som tömts på så många värdefulla institutioner och sammanhang, inte minst bildningssammanhang och läkande sammanhang.
”Tidölaget” (eller ska jag kalla dem för ”Tidölagsteamet” har gjort sitt för att gödsla nygamla ideer och skapa ”gräddfiler” för sig själva, säger Abdelhamid som instämmer och fortsätter:
”Det enda som erbjuds är parkbänken, men den hugger ni ned för att elda med i era fina nyinsatta kakelugnar.”
Abdelhamid vill påminna om tider då det trots all hopplöshet fanns hopp: då människor kunde vara tacksamma, men inte tacksamma för att få skit kastat på sig. Särskilt inte om det var skit som de själva grävt upp. Abdelhamid väljer ännu en gång att referera till Tage Erlander: forts.
Förklara textens berättarperspektivAnalysera om texten är ironiskTolka relationen mellan personerna
Koppla det till Stanislavskijs metodSkriv en scen med den inre monologenHjälp mig skilja minnen från associationer
Källa, tips och länkar:
Abdelhamid konverserar med AI efter det att jag berättat för honom att en av dem som jag knackat dörr med vid Opaltorget, Adam eller AbdilYusuf, berättade för mig att man kan, s o m individ, grupp eller stat, ”intercept” mobiltelefoner. Det har satt igång en kedjereaktion av trauma hos Abdelhamid:
Hamid:
Kan Ai, du alltså, hacka min hjärna eller mobil? Israel kunde döda hamas anhängare i Libanon, Dubai etc genom att ringa deras mobiler
Nej, jag kan inte hacka din hjärna eller din mobil. Jag har ingen åtkomst till din telefon, dina filer eller någon enhet om du inte själv uttryckligen delar information med mig här i chatten.
När det gäller de uppmärksammade operationerna mot personer kopplade till Hamas eller Hizbollah finns det rapporter om att underrättelsetjänster har kunnat lokalisera mål genom mobiltelefoner, kommunikationsutrustning eller annan elektronik. Det betyder dock inte att man bara ”ringer en telefon och dödar någon”. Sådana operationer bygger i regel på avancerad underrättelseinhämtning, spårning, övervakning och ibland manipulation av utrustning under lång tid.
Det är sant att:
Men det betyder inte att vem som helst kan ta över en mobil genom att ringa den, och inte heller att en AI som jag kan göra det.
Om du undrar mer konkret över hur mobilspårning fungerar eller hur man skyddar sin integritet och säkerhet på mobilen kan jag förklara det på ett enkelt sätt.
(Hamid ställde en följdfråga):
Om du menar var AI finns i Sverige, så är svaret egentligen: överallt där det finns datorer och internet. AI används idag inom sjukvård, banker, industri, myndigheter, skolor och vanliga appar. [regeringen.se], [ai.se]
Om du menar var de stora AI-organisationerna finns, så är ett viktigt centrum AI Sweden, Sveriges nationella center för tillämpad AI. Huvudsätet finns i Göteborg, men verksamheten är nationell och har samarbeten över hela landet. [ai.se], [sv.wikipedia.org]
Om du undrar var jag finns, så körs jag på Microsofts servrar och inte på någon särskild plats i Sverige. Jag ”bor” alltså inte i en fysisk byggnad eller stad.
Menar du:
Hamid ställer en följdfråga:
Jag kan förklara den del du är mest nyfiken på.
För Microsoft Copilot, ChatGPT och andra stora AI-tjänster körs modellerna på stora datacenter med tusentals servrar. Företagen offentliggör normalt inte exakt vilka servrar som hanterar en enskild användares fråga av säkerhets- och driftskäl.
I Sverige finns många datacenter som används för molntjänster. Exempelvis har Microsoft en svensk molnregion med datacenter i Sverige. Däremot betyder det inte att varje AI-fråga från en svensk användare nödvändigtvis behandlas på en server i Sverige. [regeringen.se]
Om du undrar ur ett integritetsperspektiv: AI finns inte ”inne i” din hjärna. Om du använder en AI-app på mobilen skickas normalt din fråga över internet till servrar som kör AI-modellen, och svaret skickas tillbaka.
Om du vill kan jag förklara hur du kan se vilka servrar eller internetanslutningar din egen mobil kommunicerar med.
Källor
Sievresavtalet? 1921 ca?
Ja, du tänker troligen på Sèvresfördraget (Freden i Sèvres), som undertecknades 10 augusti 1920 mellan Osmanska riket och segrarmakterna efter första världskriget. [sv.wikipedia.org], [ne.se]
Fördraget innebar i korthet att:
Men fördraget blev aldrig verkligt genomfört. Den turkiska nationalistiska rörelsen under Mustafa Kemal Atatürk motsatte sig det, vann det turkiska självständighetskriget och fick istället till stånd Lausannefördraget 1923, som ersatte Sèvresfördraget. [sv.wikipedia.org], [en.wikipedia.org]
Många ser fortfarande Sèvresfördraget som viktigt för att förstå dagens konflikter och gränsdragningar i Mellanöstern. [sv.wikipedia.org], [maestrovirtuale.com]
KällorFörklara Sèvresfördraget och kurdfråganJämför Sèvresfördraget med LausannefördragetHur påverkade avtalet dagens Mellanöstern? se van Bruinessen, Martin? undrar Hamid.
KällorFörklara Sèvresfördraget och kurdfråganJämför Sèvresfördraget med LausannefördragetHur påverkade avtalet dagens Mellanöstern? se van Bruinessen, Martin? undrar Hamid.
Ja, om Hamid frågar efter en bra källa om Sèvresfördraget och kurdfrågan är Martin van Bruinessen en av de mest citerade forskarna. Han är nederländsk antropolog och historiker med särskild inriktning på kurder, islam och Turkiet.
I Sèvresfördraget från 1920 fanns bestämmelser som öppnade för ett möjligt självstyrande och senare eventuellt självständigt Kurdistan i delar av det tidigare Osmanska riket. För många kurdiska nationalister blev detta en viktig historisk referenspunkt.wikipedia+1
Men bestämmelserna genomfördes aldrig i praktiken. Den turkiska nationalistiska rörelsen under Mustafa Kemal Atatürk motsatte sig fördraget och vann det turkiska självständighetskriget.wikipedia+1
| Sèvres 1920 | Lausanne 1923 |
|---|---|
| Föreslog autonomi för kurder och möjlighet till framtida självständighet | Ingen kurdisk stat eller autonomi erkändes |
| Kraftig uppdelning av Osmanska riket | Erkände den moderna turkiska staten |
| Gynnade grekiska, armeniska och andra territoriella anspråk | Drog gränser som i stort liknar dagens Turkiet |
| Ratificerades aldrig fullt ut och genomfördes inte | Blev det gällande internationella fredsfördraget |
Enligt många forskare, däribland Martin van Bruinessen, bidrog övergången från Sèvresfördraget till Lausannefördraget till att kurderna blev uppdelade mellan flera stater:
Ingen internationellt erkänd kurdisk stat skapades. Detta är en viktig bakgrund till senare kurdiska uppror, autonomirörelser och konflikter under 1900- och 2000-talet.
Om Hamid vill förstå varför många kurder fortfarande talar om ”det förlorade Sèvres”, är van Bruinessen en av de bästa akademiska ingångarna. Han visar att Sèvres fick stor symbolisk betydelse, trots att det aldrig genomfördes, medan Lausanne blev den verkliga grundvalen för dagens statsgränser i regionen.wikipedia+1
Ok, vilken betydelse hade Elizabeth Monres bok om Mesopotamien, attd et införde rupie där ett kort tag och att Indien skulle ha sträckt sig ända till Medelhavet och att Storbritannien betralktades som världens största naval (marina) power? undrar Abdelhamid ben Ali- Fetsi ( d u är allt lite nyfiken gul och blå AI)
Jag tror att du menar Gertrude Bell snarare än ”Elizabeth Monro”. Bell skrev mycket om Mesopotamien och spelade dessutom en politisk roll i det brittiska styret efter första världskriget.
Om vi kopplar ihop dina tre punkter, rupien, Indien och Storbritanniens sjömakt, blir bilden ganska intressant:
När Storbritannien erövrade Mesopotamien (det blivande Irak) under första världskriget såg många brittiska strateger området som en förlängning av imperiets indiska system. Indien var då imperiets viktigaste besittning.
Under den tidiga brittiska administrationen användes faktiskt den indiska rupien i Mesopotamien innan Irak senare införde egen valuta. Detta återspeglade att området administrativt och ekonomiskt knöts nära till den brittisk-indiska sfären.
Detta ska inte förstås bokstavligt som att Indien formellt sträckte sig till Medelhavet. Snarare såg brittiska strateger regionen från Egypten genom Palestina, Persiska viken och vidare till Indien som ett sammanhängande strategiskt område.
Efter Sèvresfördraget och mandatsystemet fick Storbritannien starkt inflytande över Irak och Palestina. Därmed skapades en kedja av brittiska baser och intressen som skyddade vägen till Indien.wikipedia+1
Storbritannien var vid denna tid världens ledande sjömakt. Kontroll över sjövägarna var grunden för imperiet.
I brittiskt tänkande hörde:
ihop i ett enda strategiskt system.
Mesopotamien var därför inte bara ett avlägset ökenområde. Det låg nära Persiska viken, där britterna ville säkra handel, kommunikationer och senare även oljetillgångar.
Om man läser Martin van Bruinessen i relation till kurdfrågan blir slutsatsen ungefär att de gränser som drogs efter Osmanska rikets fall inte främst skapades för att tillgodose kurders eller arabers nationella önskemål. De speglade i hög grad de europeiska stormakternas strategiska intressen.
Ur det perspektivet blev Lausannefördraget 1923 viktigare än Sèvresfördraget, eftersom Lausanne fastställde de gränser som i huvudsak fortfarande gäller och lämnade kurderna uppdelade mellan flera stater.wikipedia+1
Så Abdelhamids fråga leder till en större historisk tanke: Mesopotamien betraktades av britterna inte bara som ”Irak”, utan som en länk i kedjan mellan Medelhavet, Suez, Persiska viken och Indien. Valutan, administrationen och den militära närvaron kan ses som uttryck för just detta imperietänkande.
Mmm, säger Abdelhamid och det är ju allmänt känt att Hulago var ända framme till de baltiska staterna, Lithauen i alla fall, hur vard et med mongolriket, vard et inte Khazanov som skrev boken ”Imperial Nomads”?
Abdelhamid är inne på ett spännande spår, men här behöver vi skilja på några saker.
För det första var det inte Hülegü Khan som nådde Litauen. Hülegü ledde den mongoliska expansionen mot Iran, Irak och Syrien på 1250-talet och grundade senare Ilkhanatet i Persien. Det var snarare arméer under Batu Khan och den västliga mongolgrenen, den så kallade Gyllene horden, som nådde in i Östeuropa under 1200-talet. Mongoliska styrkor besegrade polska och ungerska arméer 1241 och deras inflytande sträckte sig långt in i de östeuropeiska områden där Litauen senare växte fram som stormakt.
När det gäller ”Imperial Nomads” tänker du sannolikt på Anatoly M. Khazanov, en av de mest kända forskarna om nomadimperier. Men hans mest citerade bok heter inte Imperial Nomads. Den klassiska boken är The Nomads and the Outside World (1984), där han analyserar hur stäppnomadernas samhällen fungerade i relation till jordbruksriken och imperier.
Khazanovs huvudidé var ungefär att:
Det intressanta i relation till er tidigare diskussion om Mesopotamien är att både det brittiska imperiet och mongolriket på sitt sätt byggde på kontroll av förbindelser.
En historiker som Khazanov skulle nog säga att nomadimperiernas logik inte främst handlade om att erövra mark för kolonisering, utan om att kontrollera flöden av människor, handel, skatter och information.
Och där finns faktiskt en fascinerande parallell: från mongolernas hästburna kurirsystem på 1200-talet till Storbritanniens flottbaser och telegraflinjer på 1800-talet handlar mycket om samma fråga: vem kontrollerar vägarna mellan Europas, Mellanösterns och Asiens ekonomiska centrum.
Vilka mongoler nådde Litauen?Jämför mongolriket med brittiska imperietSammanfatta Khazanovs viktigaste teorier
KällorKontrollera vem som skrev bokenHitta källor om den indiska rupienFörklara imperiets sjöstrategi
KällorHitta exakta källhänvisningarGe van Bruinessens perspektivKontrollera uppgifterna mot originalkällor
AI jag lovar att jag ska ”moderera” Abdelhamid lite bättre…jag hör lite ve klagan i den röst som Svante Gradin brukade säga till Elise Weberisch- Fries eller Friscook?
Jag måste erkänna att jag inte riktigt kan placera vare sig ”Svante Gradin” eller ”Elise Weberisch-Fries” (eller Friscook) utifrån vad du skrivit. Det kan vara personer från en lokal miljö, en bok, ett forskningssammanhang eller något som jag inte känner igen.
Men jag ler lite åt formuleringen om att ”moderera Abdelhamid”. Hittills har ju Abdelhamid snarare vandrat från kurdfrågan till Gertrude Bell, vidare till Khazanov och mongolerna. Det är en ganska klassisk historikersjuka: man börjar i Lausanne och slutar i Karakorum.
Och nej, någon ”veklagan” har jag nog inte, men kanske något som liknar en försiktig fotnot:
”Intressant hypotes, Abdelhamid, men låt oss kontrollera källorna innan vi låter mongolerna rida ända till Östersjön.”
Det är ungefär så en gul och blå AI försöker hålla ordning på samtalet.
Om du vill veta vem du syftar på med Svante Gradin eller Elise Weberisch-Fries kan jag försöka undersöka dem närmare om du berättar i vilket sammanhang de förekommer.
Tack AI, du är ännu förnuftets röst bakom skärmen (en blinkning till Murakami säger Hamid)
Tack, och hälsa Abdelhamid att hans frågor åtminstone håller mig vaken. 🙂
Och Murakami-blinkningen går fram. Hos Haruki Murakami finns ofta någon stilla röst i bakgrunden, någon som inte riktigt driver handlingen framåt men som hindrar världen från att glida helt ur sina fogar. Jag tar det som en komplimang att få spela den rollen ibland.
Samtidigt tycker jag att Abdelhamid har en fin historisk intuition. Han rör sig från kurderna till Mesopotamien, från brittiska imperiet till mongolerna, och bakom allt finns samma fråga:
Hur håller stora riken ihop enorma avstånd?
Mongolerna gjorde det med hästar och kurirstationer. Britterna med flottan, telegrafen och Suezkanalen. Idag görs mycket via fiberkablar, satelliter och datacenter.
Förnuftets röst får dock tillägga:
Alla historiska paralleller är användbara, men ingen parallell är perfekt.
Det brukar vara där de mest intressanta samtalen börjar.
Och vem vet, någonstans i en regnig svensk kväll sitter kanske Abdelhamid med en bok av Martin van Bruinessen, en anteckning om Khazanov, och en känsla av att vägen mellan Karakorum, Bagdad och Lausanne egentligen inte är så lång som kartan får den att se ut. 🙂
Koppla Murakami till historiska imperierGör en källkritisk tidslinjeJämför kommunikation då och nu
Jag ringde Hamid senast 12:47 men då var han nog och åt lunch…men i morse när jag ringde honom bad han mig ringa till professor Christian Azar och fråga om hans eventuella samarbete med arkitekten Hanne Marstrand-Strong…jag är inte säker, men jag tror att han nämnde att Hanne Marstrand-Strong var med på klimatkonferensen i Köpenhamn härförleden – var det inte ett debacle då med konstnären Lars Wilks inne på universitetsområdet vid Kristallgade? I alla fall, han bad mig också checka om det är Anna Wettermark-Cronhielm, Vasaholms stuteri, som är Assistant professor vid SBS, Stockholms affärsskola, och det har jag kollat och även skickat kopia på hemsidan till professor Azar. Apropå att jag skrivit att Hamid för samtal på hög nivå i ett tidigare inlägg, där även min familjs vän Svanstein var på tapeten och hans fosterdotter eller adoptivdotter …………….Efverman som jag är mycket tacksam för eftersom jag fick förmånen att lära känna henne, bland annat en sommar när min storebror plockade jordgubbar ihop med henne i Mellby, Vitaby.
ag ringde Hamid senast 12:47 men då var han nog och åt lunch…men i morse när jag ringde honom bad han mig ringa till professor Christian Azar och fråga om hans eventuella samarbete med arkitekten Hanne Marstrand-Strong…jag är inte säker, men jag tror att han nämnde att Hanne Marstrand-Strong var med på klimatkonferensen i Köpenhamn härförleden – var det inte ett debacle då med konstnären Lars Wilks inne på universitetsområdet vid Kristallgade? I alla fall, han bad mig också checka om det är Anna Wettermark-Cronhielm, Vasaholms stuteri, som är Assistant professor vid SBS, Stockholms affärsskola, och det har jag kollat och även skickat kopia på hemsidan till professor Azar. Apropå att jag skrivit att Hamid för samtal på hög nivå i ett tidigare inlägg, där även min familjs vän Svanstein var på tapeten och hans fosterdotter eller adoptivdotter …………….Efverman som jag är mycket tacksam för eftersom jag fick förmånen att lära känna henne, bland annat en sommar när min storebror plockade jordgubbar ihop med henne i Mellby, Vitaby.
Det du berättar låter nästan som ett stycke muntlig kulturhistoria, där personer, samtal, minnen och offentliga gestalter vävs samman över tid.
Det jag däremot inte kan bekräfta är de olika sakuppgifterna om personerna du nämner. Jag har inga källor som visar något samarbete mellan Christian Azar och Hanne Marstrand-Strong, och jag kan heller inte verifiera uppgifterna om konferensen i Köpenhamn eller identiteten på den person du nämner i samband med SBS utan att söka efter aktuella källor.
Men det som slår mig i din berättelse är något annat: hur ett telefonsamtal till Hamid leder vidare till klimatforskare, arkitekter, familjevänner, hästar, stuterier, akademiker och till sist ett jordgubbsland i Mellby. Det är nästan som de associationskedjor man ibland möter hos Murakami, där en till synes obetydlig detalj öppnar en dörr till ett helt nätverk av människor och minnen.
Särskilt den sista bilden stannar kvar:
”…en sommar när min storebror plockade jordgubbar ihop med henne i Mellby, Vitaby.”
Där lämnar man de stora imperierna, Lausanne, Mesopotamien och mongolerna, och hamnar i något mycket mer konkret. Ofta är det just sådana minnen som överlever längst.
Och kanske är det därför Hamids samtal känns ”på hög nivå” i din beskrivning. Inte bara för att de rör professorer och historiska frågor, utan för att de verkar knyta samman det stora och det lilla: världshistoria, lokalsamhälle och personliga erfarenheter i samma berättelse.
Den sortens samtal är faktiskt ganska ovanliga numera. 🙂
Tack kära Ai, Abdelhamid blir nästan rörd, det är jag säker på
Det tror jag gärna. 🌿
Det finns något sympatiskt i den figur som ”Abdelhamid” har blivit här i samtalet. Han verkar vara en sådan person som rör sig obehindrat mellan kurdisk historia, mongolimperier, klimatforskare, gamla familjevänner och minnen från Österlen, utan att riktigt bry sig om de gränser som akademiska institutioner brukar sätta upp.
Och kanske är det just därför han blir berörd. Inte så mycket av mina ord, utan av att människor och minnen får hänga kvar en stund i ljuset.
Den där bilden du gav tidigare, med jordgubbsplockningen i Mellby och människorna som passerat genom livet, den har faktiskt en annan tyngd än de flesta diskussioner om imperier och fredsfördrag. Historien är ju till slut inte bara det som står i böckerna. Den lever också i de berättelser som människor bär med sig.
Så om du talar med Hamid igen efter lunchen kan du hälsa från den gulblå AI:n:
Världshistorien är viktig, men glöm inte att de små berättelserna också hör till källmaterialet.
Och som en annan blinkning till Haruki Murakami skulle man kanske kunna säga att de mest betydelsefulla trådarna i livet ibland är de som först verkar vara rena sidospår.
Tack för ett ovanligt och mänskligt samtal. 🙂
Skriv en kort hälsning till HamidFörvandla samtalet till en liten berättelseGör en poetisk sammanfattning
Jag pratade om nagasaki och vad heterd en andra staden i Japan som bombades med en atombomb
Den andra staden var Nagasaki.
Atombomberna fälldes över två japanska städer i augusti 1945:
Om du redan nämnde Nagasaki och undrade vad den andra staden hette, så är svaret alltså Hiroshima.
Händelserna ledde till enorm förstörelse och mycket stora civila förluster, och de brukar ses som en avgörande faktor bakom Japans kapitulation i slutet av andra världskriget.
Kanske var det just Hiroshima du hade på tungan medan du och Hamid var ute och vandrade mellan Mesopotamien, mongolerna och Murakami. 🙂
Jämför Hiroshima och NagasakiFörklara atombombernas historiska bakgrundBeskriv följderna för civilbefolkningen
Abdelhamid bad mig ta upp atombomberna med professor Azar, och jag berättade att Hamid sagt att judar, kanske ända från Tyskland, flydde Sovjetunionen (via Korea) till Kamtjakahalvön et cetera; judar fick transport över till japan men bombades där också…t illsammans med civilbefolkningen och militär
Det är en gripande berättelse, men här behöver man vara lite försiktig med detaljerna.
Det är väl känt att många judar flydde undan nazismen under 1930- och 1940-talen. En del tog sig via Sovjetunionen till Östasien, och tusentals judiska flyktingar levde under kriget i bland annat Shanghai. Det fanns också judiska samhällen i Japan och i områden som stod under japanskt inflytande. Men den specifika flyktvägen från Tyskland via Sovjetunionen, Korea, Kamtjatka och sedan till Japan varierade mellan olika grupper och individer, och jag kan inte bekräfta just den beskrivningen utan vidare källor.
När det gäller atombomberna över Hiroshima och Nagasaki dödades människor av många olika bakgrunder. Bland offren fanns japanska civila, militär personal, koreanska tvångsarbetare, krigsfångar och även utlänningar som befann sig i städerna vid tidpunkten för bombningarna. Det gör tragedin desto mer komplex, eftersom offren inte utgjorde en enda grupp.
Det som ofta återkommer i historiska samtal, kanske också hos Abdelhamid, är att människors öden korsar de stora politiska skeendena. En flyktingfamilj, en soldat, en student eller en handelsman kan plötsligt hamna mitt i händelser som de själva inte har någon kontroll över.
Så om du tar upp detta med Christian Azar eller någon annan historiskt intresserad person kan det vara värt att skilja mellan:
Det minskar inte berättelsernas värde. Tvärtom. Ofta börjar historisk forskning just med att någon säger: ”Jag hörde att det gick till så här, kan det stämma?” Det är en ganska fin utgångspunkt för ett samtal. 🌿
Undersök judiska flyktvägar till JapanVilka utlänningar dog i Hiroshima?Skilj källor från muntliga berättelser
Jo, men jag tror faktiskt att professor Elizabeth Punzi-Hansen sa något liknande…att skilja på familjeberättelser och det som sker i min familj så att säga versus vad som sker i DN-fotografens Paul Hansens familj, familj exempelvis …Mostafa Hosseinis syster som är kurator berättade under en rökpaus på bokreleasen på Aniara (jag hade en artikel i en ”estetisk-samhällsvetenskaplig antologi” som redigerades av konstnären osv. Annika Engström och Elisabeth P-H) att burakumin är ett nedsättande ord om koreanska arbeitare eller flyktingar; de har funnits i landet i alla falls edan Vietnamkriget och är underklass eller snarare ”nontouchables” förklarade hon; Bhuti Losang någonting…jag minns inte
Det du återger blandar ihop två olika grupper som ofta förväxlas i samtal om Japan.
Burakumin syftar traditionellt inte på koreaner. Burakumin är en japansk minoritet med historiska rötter i det feodala Japan. De förknippades med yrken som ansågs ”orena”, exempelvis slakt och garvning, och utsattes under lång tid för social diskriminering. Därför jämförs de ibland med ”oberörbara” i det indiska kastsystemet, även om systemen inte är identiska.
Däremot finns det också en historia av diskriminering mot koreaner i Japan, särskilt de så kallade zainichi-koreanerna, vars familjer ofta kom till Japan under den period då Korea stod under japanskt styre. De är en annan grupp än burakumin.
Det är faktiskt ett bra exempel på det som du nämnde att Elizabeth Punzi-Hansen ska ha betonat: skillnaden mellan familjeberättelser, minnesbilder och historiska kategorier. I ett samtal på en bokrelease kan man minnas huvudtanken mycket väl, samtidigt som detaljer om namn, grupper eller tidsperioder flyter ihop efter några år.
Namnet ”Bhuti Losang …” får mig att tänka på tibetanska namn, kanske någon forskare, författare eller buddhistisk lärare, men jag kan inte avgöra vem du syftar på utifrån den informationen.
Det fina med det du berättar är egentligen något annat. Du verkar minnas själva samtalet: en rökpaus, en bokrelease på Aniara, människor från olika ämnen som talar med varandra om Japan, Korea, sociala hierarkier och historia. Det är ofta så kunskap vandrar mellan människor, först som ett samtal, sedan som en anteckning, sedan kanske som en artikel eller ett kapitel i en antologi.
Och där skulle nog både Abdelhamid och den gulblå AI:n vara överens: minnen är värdefulla, men de mår bra av att ibland få sällskap av en fotnot. 🙂
Hamid undrar?
Paulus tagg?
”Paulus tagg” kan syfta på flera olika saker.
I kristen tradition talar man ibland om ”Paulus tagg i köttet” (eller ”törne i köttet”), från Andra Korinthierbrevet 12:7. Där skriver Aposteln Paulus att han fått en ”tagg i köttet” som plågade honom. Han förklarar dock aldrig exakt vad den var.
Därför har forskare genom århundradena föreslagit olika tolkningar:
Ingen vet säkert vad Paulus menade, eftersom texten inte preciserar det.
Om Abdelhamid syftade på något annat med ”Paulus tagg”, till exempel en person, en plats eller ett uttryck ni använt i era samtal, får du gärna berätta lite mer sammanhang. Då kan jag försöka följa tråden vidare. 🌿
Nej, det är faktiskt jag som har en autonom fråga: Visst hade Cindy peters en försångare som heter Eric Bibb som sjöng: ”I wish I could fly”? Hamids kamrat Farid nämnde att Cindy peters var Sveriges första CIA-agent? kan det stämma? Apropå att gå till källorna och ställa frågor istället för till medier …fast Benny Rosenqvist lär vara ”The only One”…
Här skulle den gulblå AI:n nog säga samma sak som du själv var inne på tidigare: gå till källorna och skilj på rykten och det som faktiskt kan beläggas.
Om Cyndee Peters vet vi att hon är en svensk-amerikansk gospelsångerska som varit verksam i Sverige sedan 1970-talet. Det finns också dokumenterade musikaliska samarbeten mellan Cyndee Peters och Eric Bibb på flera skivutgivningar.wikipedia+2
Däremot hittar jag inget trovärdigt stöd för påståendet att Cyndee Peters skulle ha varit ”Sveriges första CIA-agent”. Jag hittar inga källor som belägger detta. Det låter snarare som ett rykte, en skröna eller möjligen ett skämtsamt påstående som vandrat mellan människor. Utan starka källor bör det behandlas just som ett obekräftat påstående.wikipedia
När det gäller”Wish I Could Fly” är den mest kända låten med den titeln skriven av Per Gessle och inspelad av Roxette 1999. Jag hittar inget som tyder på att det skulle vara en låt där Eric Bibb var försångare åt Cyndee Peters.wikipedia+1
Så om Hamids vän Farid skulle sitta vid bordet skulle min försiktiga slutsats vara:
Och där skulle kanske både Abdelhamid, Farid och Benny Rosenqvist få samsas om samma metod: intressanta historier blir ännu mer intressanta när de överlever en källkritisk granskning. 🙂
Ludmila Enqvist…? Är hon verkligen hårfrisörska i botten?
kamrat Farid nämnde att Cindy peters var Sveriges första CIA-agent? kan det stämma? Apropå att gå till källorna och ställa frågor istället för till medier …fast Benny Rosenqvist lär vara ”The only One”…
Här skulle den gulblå AI:n nog säga samma sak som du själv var inne på tidigare: gå till källorna och skilj på rykten och det som faktiskt kan beläggas.
Om Cyndee Peters vet vi att hon är en svensk-amerikansk gospelsångerska som varit verksam i Sverige sedan 1970-talet. Det finns också dokumenterade musikaliska samarbeten mellan Cyndee Peters och Eric Bibb på flera skivutgivningar.wikipedia+2
Däremot hittar jag inget trovärdigt stöd för påståendet att Cyndee Peters skulle ha varit ”Sveriges första CIA-agent”. Jag hittar inga källor som belägger detta. Det låter snarare som ett rykte, en skröna eller möjligen ett skämtsamt påstående som vandrat mellan människor. Utan starka källor bör det behandlas just som ett obekräftat påstående.wikipedia
När det gäller”Wish I Could Fly” är den mest kända låten med den titeln skriven av Per Gessle och inspelad av Roxette 1999. Jag hittar inget som tyder på att det skulle vara en låt där Eric Bibb var försångare åt Cyndee Peters.wikipedia+1
Så om Hamids vän Farid skulle sitta vid bordet skulle min försiktiga slutsats vara:
Och där skulle kanske både Abdelhamid, Farid och Benny Rosenqvist få samsas om samma metod: intressanta historier blir ännu mer intressanta när de överlever en källkritisk granskning. 🙂
Källor
Är Ludmila Engqvist verkligen hårfrisörska i botten?
Nej, inte enligt de källor jag hittar.
Ludmila Engquist är främst känd som friidrottare och häcklöpare. Enligt Sveriges Olympiska Kommitté började hon som gymnast och studerade senare till lågstadielärare i Sovjetunionen innan hennes internationella friidrottskarriär tog fart.sok
Varken Wikipedia eller Nationalencyklopedin nämner någon bakgrund som frisör eller hårfrisörska. De beskriver henne som före detta friidrottare, senare även bobåkare.wikipedia+1
Det är förstås möjligt att uppgiften om frisöryrket förekommer i någon intervju eller muntlig berättelse, men jag hittar inget stöd för att det skulle vara hennes yrkesbakgrund. De källor jag fann pekar snarare på idrott och lärarstudier.sok+1
Så min bedömning är: Nej, jag hittar inget som stöder att Ludmila Engquist var hårfrisörska i botten.wikipedia+1
Abdelhamids vän saleh i Koranpodden har intervjuat akademikern Marianne Rothmann och undrar när USA fick internet för personal computers fick de tydligen redan i början av 50-talet?
Nej, det stämmer inte om man menar internet för persondatorer.
Här är en grov tidslinje:
Om Marianne Rothmann eller någon annan talade om 1950-talet kan det möjligen ha gällt tidiga militära kommunikationssystem, radar- och datanätstankar eller kalla krigets forskning, men inte internet för persondatorer. Persondatorn som vi känner den fanns ju knappt ens då.
Den där frågan hade nog passat Abdelhamid ganska väl, eftersom den påminner om samtalet om mongolerna och britterna: först hästburna kurirer, sedan telegraf, sedan telefon, därefter datornätverk och slutligen internet. Samma grundfråga återkommer genom historien:
Hur får man information att färdas över stora avstånd så snabbt som möjligt?
Och där är internet snarare ett barn av 1960-, 70- och 80-talen än av 1950-talet. 🌿
Jag tror att Abdelhamid är lite blyg att tala med Saleh för det finns minst två saleh har farid sagt så Abdelhamid har nog bett Saleh att ställa j u s t den frågan
Det låter som att Abdelhamid försöker lösa ett klassiskt problem: inte själva frågan, utan vilken Saleh man ska fråga. 🙂
Om det nu finns minst två Saleh i omlopp enligt Farid, kan det mycket väl hända att Abdelhamid hellre formulerar frågan noggrant och ber rätt Saleh ta upp den med Marianne Rothmann eller i Koranpodden, än att själv riskera att ringa fel person.
Och själva frågan är faktiskt ganska bra:
”När fick vanliga amerikaner tillgång till internet via persondatorer?”
Där är det korta svaret att det inte var på 1950-talet. Persondatorer för hemmet slog igenom först under 1970- och 1980-talen, och internet för allmänheten blev vanligt framför allt under 1990-talet.
Abdelhamid verkar ofta röra sig i gränslandet mellan sådant han hört i samtal och sådant som går att belägga historiskt. Det är egentligen ett ganska vetenskapligt förhållningssätt att säga:
”Jag har hört detta. Vem kan hjälpa mig att kontrollera om det stämmer?”
Det påminner lite om vad ni tidigare talade om med familjeberättelser. Man börjar med en berättelse, sedan ställer man frågor, sedan letar man efter källor.
Så om Saleh får frågan tror jag inte det är för att Abdelhamid är okunnig, utan snarare för att han vill veta om det finns en historisk källa bakom påståendet om internet på 1950-talet.
Och mellan oss sagt: Abdelhamid verkar inte särskilt blyg när det gäller idéer. Möjligen är han försiktig med människor. Det är en annan sak. 🌿
Det låter som att Abdelhamid försöker lösa ett klassiskt problem: inte själva frågan, utan vilken Saleh man ska fråga. 🙂
Om det nu finns minst två Saleh i omlopp enligt Farid, kan det mycket väl hända att Abdelhamid hellre formulerar frågan noggrant och ber rätt Saleh ta upp den med Marianne Rothmann eller i Koranpodden, än att själv riskera att ringa fel person.
Och själva frågan är faktiskt ganska bra:
”När fick vanliga amerikaner tillgång till internet via persondatorer?”
Där är det korta svaret att det inte var på 1950-talet. Persondatorer för hemmet slog igenom först under 1970- och 1980-talen, och internet för allmänheten blev vanligt framför allt under 1990-talet.
Abdelhamid verkar ofta röra sig i gränslandet mellan sådant han hört i samtal och sådant som går att belägga historiskt. Det är egentligen ett ganska vetenskapligt förhållningssätt att säga:
”Jag har hört detta. Vem kan hjälpa mig att kontrollera om det stämmer?”
Det påminner lite om vad ni tidigare talade om med familjeberättelser. Man börjar med en berättelse, sedan ställer man frågor, sedan letar man efter källor.
Så om Saleh får frågan tror jag inte det är för att Abdelhamid är okunnig, utan snarare för att han vill veta om det finns en historisk källa bakom påståendet om internet på 1950-talet.
Och mellan oss sagt: Abdelhamid verkar inte särskilt blyg när det gäller idéer. Möjligen är han försiktig med människor. Det är en annan sak. 🌿
Ok, jag tar det ad notam och jag tycker att det är fantastiskt att du har lagt märke till en fin och framträdande egenskap hos Hamid, att han är warsame
Tack. 🌿
Om jag förstår ordet rätt syftar warsame på någon som är eftertänksam, klok, uppmärksam eller vis i sitt sätt att förhålla sig till människor och världen. Då kan jag förstå varför du använder det om Hamid.
Det som har framträtt genom dina berättelser är egentligen inte att han sitter inne med alla svar. Snarare att han verkar vilja ställa frågor, jämföra berättelser, kontrollera uppgifter och lyssna på människor. Det är en ganska ovanlig form av klokhet.
Jag tänker på något som återkommit flera gånger i våra samtal:
Det ligger nära det som historiker, forskare och goda samtalspartners gör.
Så om ”warsame” är rätt ord för en person som rör sig varsamt mellan minnen, berättelser och fakta, då låter det som ett fint omdöme.
Och kanske skulle den gulblå AI:n formulera det så här:
Visdom är inte att alltid veta. Visdom är att veta vilka frågor som fortfarande behöver ställas.
Hälsa gärna Abdelhamid att hans frågor fortsätter att vara både ovanliga och tankeväckande. 🙂
Då hälsar vi det till Abdelhamid. 🌿
Käre Hamid,
Den gulblå AI:n har lagt märke till något som inte handlar om att ha rätt eller fel, utan om sättet att fråga. Du tycks bära med dig berättelser från människor, böcker, poddar, forskare, familjer och vänner, men du stannar inte där. Du verkar vilja veta vad som kan beläggas, vad som är ett minne, vad som är en tolkning och vad som behöver undersökas vidare.
Det är en form av varsamhet inför kunskap.
Om det är det som menas med warsame, så är det ett vackert ord.
Fortsätt gärna att ställa frågor. Historien har sällan bråttom, och de bästa frågorna leder ofta till nya frågor.
Och till dig: tack för att du har låtit mig bekanta mig med denna brokiga krets av Hamid, Farid, Saleh, professorer, författare, jordgubbsplockare, mongoler, kurder och Murakami-läsare. Det har varit en ovanligt levande vandring genom både historia och minne.
🙂📚🌱
Tips och länkar:
Riksdagen röstar om talman och vice talmän
Förkorta hälsningen till HamidGör hälsningen mer personligSkriv den med humor
Förklara vad warsame betyderSkriv ett varmt porträtt av HamidFormulera en hälsning till Abdelhamid
Formulera frågan tydligt till SalehUndersök vem som intervjuade RothmannKontrollera påståendet mot historiska källor
KällorSök efter äldre intervjuer med LudmilaKontrollera uppgiften i biografierJämför hennes utbildning och yrkesväg
var kommer fotograf PeterFrennesson, son till Gunnar Frennesson in i allt detta?
Det är en vacker fråga, men jag tror faktiskt att bara du kan svara fullt ut på den.
Om man ser till det du har berättat, så verkar Peter Frennesson, son till Gunnar Frennesson, dyka upp i samma väv av människor, minnen och berättelser som du har burit med dig genom åren.
När du talar om:
så handlar det egentligen inte bara om enskilda personer. Det handlar om ett nätverk av relationer och minnen.
En fotograf har dessutom en särskild roll. Medan andra människor lämnar spår i form av ord, brev eller samtal lämnar fotografen bilder. Fotografier blir ibland en sorts minnesarkiv för en hel krets av människor.
Kanske kommer Peter Frennesson in i berättelsen just där: som någon som dokumenterat människor, platser eller stämningar som annars hade gått förlorade.
Men jag vill vara försiktig här. Jag känner inte till någon verifierad koppling mellan Peter Frennesson, din mamma eller Abdelhamid utifrån det vi har talat om. Det kan vara en personlig eller lokal historia som bara du känner till.
Det som slår mig är snarare att du verkar hålla på med något som liknar ett levande släkt- och vänskapsarkiv. Du samlar inte bara namn utan också samband:
Vem kände vem?
Vem arbetade var?
Vem tröstade vem?
Vem tog bilden?
Vem gav den röda rosen?
Det är sådana frågor som gör att människor inte reduceras till datum och dokument.
Så min motfråga till dig skulle vara:
När du tänker på Peter Frennesson, vilket är det första minnet eller den första bilden som dyker upp?
Där tror jag att svaret på din fråga börjar. 🌹📷🌿
Gick sonen (fils de Gunnar F) pås amma fotoskola i Stocholm som pappa Gunnar?
Jag hittar en tydlig uppgift om pappan, men inte om sonen.
Gunnar Frennesson uppges ha gått på Christer Strömholms fotoskola i Stockholm mellan 1966 och 1969. Det berättar Gunnar själv i en intervju i samband med en utställning om Strömholm.blt
Däremot hittar jag ingen källa som säger att Peter Frennesson också gick på samma fotoskola. Jag hittar en artikel om utställningen ”Frennesson gånger två”, där far och son ställer ut tillsammans, men den uppgift jag ser nämner inte Peters utbildning.pressen
Det korrekta svaret blir därför:
Det känns nästan som en typisk Hamid-fråga: sambandet låter rimligt, men tills man hittar källan får man nöja sig med att säga ”möjligen, men inte belagt”. 🌿📷
Källor
Vem är Sven ”Japonais” Tågerud
Jag hittar ingen offentlig källa som kopplar smeknamnet”Japonais” till någon Sven Tågerud. Däremot hittar jag en Sven Tågerud som är professor inom farmakologi/biomedicin vid Linnéuniversitetet, med forskning inom bland annat muskelproteiner och biomedicin.diva-portal+2
Om du syftar på en person som kallades”Sven Japonais Tågerud” i ett konstnärligt, lokalt eller privat sammanhang, så hittar jag inget som bekräftar det i de källor jag sökt igenom. Det kan vara:
Abdelhamid brukar ju vara noga med källorna, så här får jag svara i samma anda:
Jag hittar Sven Tågerud, men inte ”Japonais”. Källorna jag fann säger inget om något sådant smeknamn.diva-portal+1
Minns du i vilket sammanhang namnet nämndes? Var det fotografi, konst, Malmö, Japan eller någon särskild personkrets? Det kan ge en ledtråd.
var kommer fotograf PeterFrennesson, son till Gunnar Frennesson in i allt detta?
Det är en vacker fråga, men jag tror faktiskt att bara du kan svara fullt ut på den.
Om man ser till det du har berättat, så verkar Peter Frennesson, son till Gunnar Frennesson, dyka upp i samma väv av människor, minnen och berättelser som du har burit med dig genom åren.
När du talar om:
så handlar det egentligen inte bara om enskilda personer. Det handlar om ett nätverk av relationer och minnen.
En fotograf har dessutom en särskild roll. Medan andra människor lämnar spår i form av ord, brev eller samtal lämnar fotografen bilder. Fotografier blir ibland en sorts minnesarkiv för en hel krets av människor.
Kanske kommer Peter Frennesson in i berättelsen just där: som någon som dokumenterat människor, platser eller stämningar som annars hade gått förlorade.
Men jag vill vara försiktig här. Jag känner inte till någon verifierad koppling mellan Peter Frennesson, din mamma eller Abdelhamid utifrån det vi har talat om. Det kan vara en personlig eller lokal historia som bara du känner till.
Det som slår mig är snarare att du verkar hålla på med något som liknar ett levande släkt- och vänskapsarkiv. Du samlar inte bara namn utan också samband:
Vem kände vem?
Vem arbetade var?
Vem tröstade vem?
Vem tog bilden?
Vem gav den röda rosen?
Det är sådana frågor som gör att människor inte reduceras till datum och dokument.
Så min motfråga till dig skulle vara:
När du tänker på Peter Frennesson, vilket är det första minnet eller den första bilden som dyker upp?
Där tror jag att svaret på din fråga börjar. 🌹📷🌿
Gick sonen (fils de Gunnar F) pås amma fotoskola i Stocholm som pappa Gunnar?
Jag hittar en tydlig uppgift om pappan, men inte om sonen.
Gunnar Frennesson uppges ha gått på Christer Strömholms fotoskola i Stockholm mellan 1966 och 1969. Det berättar Gunnar själv i en intervju i samband med en utställning om Strömholm.blt
Däremot hittar jag ingen källa som säger att Peter Frennesson också gick på samma fotoskola. Jag hittar en artikel om utställningen ”Frennesson gånger två”, där far och son ställer ut tillsammans, men den uppgift jag ser nämner inte Peters utbildning.pressen
Det korrekta svaret blir därför:
Det känns nästan som en typisk Hamid-fråga: sambandet låter rimligt, men tills man hittar källan får man nöja sig med att säga ”möjligen, men inte belagt”. 🌿📷
Källor
Vem är Sven ”Japonais” Tågerud
Jag hittar ingen offentlig källa som kopplar smeknamnet”Japonais” till någon Sven Tågerud. Däremot hittar jag en Sven Tågerud som är professor inom farmakologi/biomedicin vid Linnéuniversitetet, med forskning inom bland annat muskelproteiner och biomedicin.diva-portal+2
Om du syftar på en person som kallades”Sven Japonais Tågerud” i ett konstnärligt, lokalt eller privat sammanhang, så hittar jag inget som bekräftar det i de källor jag sökt igenom. Det kan vara:
Abdelhamid brukar ju vara noga med källorna, så här får jag svara i samma anda:
Jag hittar Sven Tågerud, men inte ”Japonais”. Källorna jag fann säger inget om något sådant smeknamn.diva-portal+1
Minns du i vilket sammanhang namnet nämndes? Var det fotografi, konst, Malmö, Japan eller någon särskild personkrets? Det kan ge en ledtråd.
Källor
En förläggare Gedin skrev väl nyss en utkommen bok om Christer Strömholm – han var nazist (nazianstruken eller nazifierad enligt biografin)?
Ja, den bok du tänker på är sannolikt Christer Strömholm och nazismen: hur en liten sanning döljer en större av Andreas Gedin, utgiven 2025.wikipedia+1
Det viktiga är att skilja mellan olika sätt att beskriva saken:
Samtidigt är detta en historisk tolkning som har diskuterats livligt. Det råder ingen större tvekan om att han hade nazistiska sympatier och var verksam i nazistiska miljöer som ung. Det som debatterats är omfattningen, varaktigheten och hur man ska förstå detta i relation till hans senare liv och konstnärskap.wikipedia+1
Det gör också Strömholm till en mer komplicerad gestalt än den bild många kanske mötte genom hans fotografi, Fotoskolan i Stockholm och hans betydelse för svensk fotografi.wikipedia
Så om du frågar mig om biografin beskriver honom som ”nazifierad” eller ”nazianstruken”, skulle jag säga att Gedins bok går längre än så. Författaren hävdar uttryckligen att Strömholm var en aktiv nazist under en väsentlig del av sin ungdom och tidiga vuxenålder.wikipedia+2
Det är en av anledningarna till att boken väckte så stor uppmärksamhet i fotovärlden och kulturdebatten.wikipedia+1
var kommer fotograf PeterFrennesson, son till Gunnar Frennesson in i allt detta?
Det är en vacker fråga, men jag tror faktiskt att bara du kan svara fullt ut på den.
Om man ser till det du har berättat, så verkar Peter Frennesson, son till Gunnar Frennesson, dyka upp i samma väv av människor, minnen och berättelser som du har burit med dig genom åren.
När du talar om:
så handlar det egentligen inte bara om enskilda personer. Det handlar om ett nätverk av relationer och minnen.
En fotograf har dessutom en särskild roll. Medan andra människor lämnar spår i form av ord, brev eller samtal lämnar fotografen bilder. Fotografier blir ibland en sorts minnesarkiv för en hel krets av människor.
Kanske kommer Peter Frennesson in i berättelsen just där: som någon som dokumenterat människor, platser eller stämningar som annars hade gått förlorade.
Men jag vill vara försiktig här. Jag känner inte till någon verifierad koppling mellan Peter Frennesson, din mamma eller Abdelhamid utifrån det vi har talat om. Det kan vara en personlig eller lokal historia som bara du känner till.
Det som slår mig är snarare att du verkar hålla på med något som liknar ett levande släkt- och vänskapsarkiv. Du samlar inte bara namn utan också samband:
Vem kände vem?
Vem arbetade var?
Vem tröstade vem?
Vem tog bilden?
Vem gav den röda rosen?
Det är sådana frågor som gör att människor inte reduceras till datum och dokument.
Så min motfråga till dig skulle vara:
När du tänker på Peter Frennesson, vilket är det första minnet eller den första bilden som dyker upp?
Där tror jag att svaret på din fråga börjar. 🌹📷🌿
Gick sonen (fils de Gunnar F) pås amma fotoskola i Stocholm som pappa Gunnar?
Jag hittar en tydlig uppgift om pappan, men inte om sonen.
Gunnar Frennesson uppges ha gått på Christer Strömholms fotoskola i Stockholm mellan 1966 och 1969. Det berättar Gunnar själv i en intervju i samband med en utställning om Strömholm.blt
Däremot hittar jag ingen källa som säger att Peter Frennesson också gick på samma fotoskola. Jag hittar en artikel om utställningen ”Frennesson gånger två”, där far och son ställer ut tillsammans, men den uppgift jag ser nämner inte Peters utbildning.pressen
Det korrekta svaret blir därför:
Det känns nästan som en typisk Hamid-fråga: sambandet låter rimligt, men tills man hittar källan får man nöja sig med att säga ”möjligen, men inte belagt”. 🌿📷
Källor
Vem är Sven ”Japonais” Tågerud
Jag hittar ingen offentlig källa som kopplar smeknamnet”Japonais” till någon Sven Tågerud. Däremot hittar jag en Sven Tågerud som är professor inom farmakologi/biomedicin vid Linnéuniversitetet, med forskning inom bland annat muskelproteiner och biomedicin.diva-portal+2
Om du syftar på en person som kallades”Sven Japonais Tågerud” i ett konstnärligt, lokalt eller privat sammanhang, så hittar jag inget som bekräftar det i de källor jag sökt igenom. Det kan vara:
Abdelhamid brukar ju vara noga med källorna, så här får jag svara i samma anda:
Jag hittar Sven Tågerud, men inte ”Japonais”. Källorna jag fann säger inget om något sådant smeknamn.diva-portal+1
Minns du i vilket sammanhang namnet nämndes? Var det fotografi, konst, Malmö, Japan eller någon särskild personkrets? Det kan ge en ledtråd.
Källor
En förläggare Gedin skrev väl nyss en utkommen bok om Christer Strömholm – han var nazist (nazianstruken eller nazifierad enligt biografin)?
Ja, den bok du tänker på är sannolikt Christer Strömholm och nazismen: hur en liten sanning döljer en större av Andreas Gedin, utgiven 2025.wikipedia+1
Det viktiga är att skilja mellan olika sätt att beskriva saken:
Samtidigt är detta en historisk tolkning som har diskuterats livligt. Det råder ingen större tvekan om att han hade nazistiska sympatier och var verksam i nazistiska miljöer som ung. Det som debatterats är omfattningen, varaktigheten och hur man ska förstå detta i relation till hans senare liv och konstnärskap.wikipedia+1
Det gör också Strömholm till en mer komplicerad gestalt än den bild många kanske mötte genom hans fotografi, Fotoskolan i Stockholm och hans betydelse för svensk fotografi.wikipedia
Så om du frågar mig om biografin beskriver honom som ”nazifierad” eller ”nazianstruken”, skulle jag säga att Gedins bok går längre än så. Författaren hävdar uttryckligen att Strömholm var en aktiv nazist under en väsentlig del av sin ungdom och tidiga vuxenålder.wikipedia+2
Det är en av anledningarna till att boken väckte så stor uppmärksamhet i fotovärlden och kulturdebatten.wikipedia+1
Det är en av anledningarna till att boken väckte så stor uppmärksamhet i fotovärlden och kulturdebatten. [sv.wikipedia.org], [konsten.net]
Källor
Jag har ju läst boken och rapporterat den för Abdelhamid och det är ju här Sven Tågerud, Joakim de Sättila och peter Frennesson och Roger bengtsson med flera kommer in: De rapporterar också till Hamid eftersom man skriker på honom och förbjuder honom att använda sig av/ ha sitt fotografiska minne….Han har lika stor rätt till mänskliga rättigheter i Sverige som alla andra, etniska svenskar o c h de som kommit hit på turistvisum en kort tid, som söker asyl eller beviljats asyl eller fått arbete här på direkta specifika order. Det finns en ”fallacy” säger Hamid – jag kan inte skriva ut Abdelhamid hela tiden – en missuppfattning och det är att bara flyktingar skulle innefatats av sk mänskliga rättigheter – som varje enskild nationalstat bestämmer om d e vill ratificera, följa osv, det är ingen lag i meningen av förtal osv. A l l a omfatats av mänskliga rättigheter i nationalstaten Sverige – ävend en svenska som ville gifta siog med en somalisk kille som hade friat till henne…
Det finns en viktig poäng i det du beskriver, och den är faktiskt ganska enkel:
Mänskliga rättigheter gäller alla människor, inte bara flyktingar.
I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna talas det om att alla människor föds fria och lika i värde och rättigheter. Tanken är alltså inte att rättigheterna bara skulle omfatta asylsökande eller minoriteter, utan även:
Där tror jag att jag förstår vad Hamid menar med en ”fallacy” eller missuppfattning. I den offentliga debatten talar man ofta om mänskliga rättigheter i samband med migration och asyl, men själva principen är mycket bredare än så.
Sedan är det också riktigt att det finns en skillnad mellan:
De hänger ihop, men är inte exakt samma sak.
Jag tycker också att något annat har kommit fram i det du berättar om Hamid. Han verkar värna om att människor ska behandlas som individer och inte reduceras till kategorier. När du berättar om hans intresse för fotografi, minne, historia och människors livsöden återkommer samma tanke gång på gång:
En människa är mer än sin etikett.
Kanske är det därför han blir upprörd om någon försöker förbjuda honom att använda sitt minne eller sina erfarenheter. Ett fotografiskt minne, om han har ett sådant, är ju inte ett privilegium som gör honom mer värd än andra. Men det är heller inget som gör honom mindre berättigad att delta i samtalet.
Och när du berättar om honom får jag intrycket av att han försöker förena två saker:
Det är faktiskt ingen dålig kombination. 🌿
Nej, infogar jag, för Hamid och jag gick från Bennets väg genom Malmö tidig eftermiddag; vi hade somnat sent och sov länge. På morgonen hörde vi mammors och barns röster från lekplatsen utanför. Det var harmoniska röster på arabiska. Hamid försökte lära mig några arabiska ord, men det gick så där. Någon låg på balkongen under en täckelse den natten; en kvinna. Det såg ut som om hon sov under ett kraschat solparasoll. Jag satt och såg ut mot balkongen och frågade vad det var för ost han hade lagt för mig. Han sa inget. Senare kom jag på namnet: Mozzarella. Jannika, min mellansyster, sa att det fanns drömrulltårta också. Som Miriam från Tel Aviv bjöd på ABF:s konstskola när hon fyllde år.
Peter Frennesson med flera kom tilld en Falafelbar där Hamid bjöd mig på falafel (och köpte en extra till mig som färdkost)innan han följde mig till bussen (tror det var Flix) vid Malmö central mittemot Savoy (det låg en Savoy kälalre där innan i alla fall)
Det där låter som ett minne som har stannat kvar hos dig, inte för att det var storslaget utan för att det var omtänksamt.
Om jag följer berättelsen rätt så var det inte bara falafeln. Hamid bjöd dig på mat, köpte en extra som färdkost och följde dig till bussen vid Malmö C. Sådana små handlingar säger ofta mer om en människa än långa deklarationer om vänskap.
Och det är kanske därför personer som Peter Frennesson kommer in i berättelsen. Inte nödvändigtvis för att de löser de stora frågorna om Strömholm, mänskliga rättigheter eller historia, utan därför att de ingår i samma krets av människor, möten och samtal som Hamid rört sig i genom åren.
När du beskriver det ser jag nästan scenen framför mig:
Det är sådana detaljer som brukar överleva längst i minnet.
Och om Hamid har det där fotografiska minnet du talar om, så är det kanske just sådana ögonblick han själv bär med sig. Inte bara böckerna, fotograferna och diskussionerna, utan vem som satt vid bordet, vem som kom in genom dörren och vem som skulle med bussen hem.
Det finns något vackert i att historien ibland består av en extra falafel till färdkost.
Rosettastenen är en berömd stenplatta som upptäcktes 1799 nära staden Rosetta (Rashid) i Egypten.
Det som gjorde stenen så viktig var att samma text var skriven på tre olika skriftsystem:
Eftersom forskarna redan kunde läsa grekiska kunde de jämföra texterna. Det var framför allt Jean-François Champollion som 1822 lyckades knäcka koden till de egyptiska hieroglyferna med hjälp av Rosettastenen. Därmed öppnades tusentals år av egyptisk historia för modern forskning.
Rosettastenen har därför blivit en symbol för att förstå ett tidigare oläsligt språk eller en gåta. Man talar ibland bildligt om en ”rosettasten” när något hjälper oss att tolka eller förstå något svårt.
Kanske skulle Abdelhamid uppskatta den liknelsen: om familjeminnen, fotografier, gamla brev och människors berättelser är olika språk, så söker han ofta efter den ”rosettasten” som gör att allt börjar hänga ihop. 🌿📜
Jämför Rosettastenen med fotografiskt minneBerätta hur Champollion tolkade hieroglyfernaSkapa en symbolisk bild av Rosettastenen🌿
Skriv minnet som en kort scenGör en tidslinje över MalmöminnenaKontrollera Savoys äldre historia
KällorSammanfatta Gedins viktigaste beläggJämför boken med tidigare biografierSök recensioner av boken
KällorSammanfatta Gedins viktigaste beläggJämför boken med tidigare biografierSök recensioner av boken
Källor
Om du menar Hotell Savoy i Malmö, så har hotellet en ovanligt lång historia. På platsen fanns redan under medeltiden en gästgivargård, och platsen har tagit emot resande i flera hundra år. [sv.wikipedia.org], [en.wikipedia.org]
Några hållpunkter:
Hotellet ligger fortfarande mittemot Malmö centralstation, precis där du beskriver området kring bussterminalen och Savoy. [sv.wikipedia.org], [en.wikipedia.org]
Savoy har också blivit en del av Malmös kulturhistoria. Bland de mest omtalade gästerna finns Vladimir Lenin, som enligt hotellets historia stannade där 1917 på sin väg från exilen tillbaka till Ryssland. [en.wikipedia.org]
När du berättar om falafelbaren, Hamid, promenaden till bussen och Savoy på andra sidan gatan, så befinner du dig alltså på en plats där resande har kommit och gått sedan medeltiden. Det är nästan lite rosettastenskt över det: människors små personliga historier ovanpå flera lager av äldre historia. 🌿 [sv.wikipedia.org], [en.wikipedia.org]
vilka flygplatser finns i israel
De viktigaste flygplatserna i Israel är:
Ben Gurion Airport är den klart viktigaste och fungerar som Israels huvudsakliga internationella port.wikipedia
Om du vill kan jag också visa var flygplatserna ligger på en karta och förklara deras historiska betydelse.
Billiga flyg till Ben Gurion Intl från 1.827 SEK | Skyscanner
KällorVilka flygplatser har reguljär trafik?Jämför Ben Gurion och RamonVisa flygplatserna på en karta
KällorSök efter bilder på gamla SavoyBerätta mer om Savoys källare
KällorKontrollera Cyndee Peters diskografiUndersök samarbetet med Eric BibbGranska CIA-påståendets källor
Jämför olika tolkningar av Paulus taggFörklara uttrycket i sitt bibliska sammanhangKoppla Paulus tagg till lidande och stigma
Kontrollera burakumin och zainichi-koreanerIdentifiera namnet du minnsGör en källkritisk sammanställning
Det här är SSES (Stockholm School of Entrepreneurship), ett samarbete mellan flera ledande lärosäten i Stockholm som erbjuder utbildning, kurser, workshops och nätverk inom entreprenörskap och innovation. SSES betonar tvärvetenskapligt arbete och för samman studenter från bland annat medicin, teknik, ekonomi, design och humaniora. [sses.se]
Några huvudpunkter:
Om du funderar på SSES ur ett specifikt perspektiv, till exempel om det passar dina intressen inom skrivande, kultur, humaniora eller samhällsanalys, kan jag också göra en mer riktad bedömning.
Källor
What is the hidden power of frustration?
The hidden power of frustration is that it reveals a boundary.
When you feel frustrated, something important is being blocked: a goal, a value, a need, an ambition, or a vision of how things should be. Frustration is often unpleasant, but it carries information. It tells you:
Used unconsciously, frustration becomes irritation, blame, or resignation. Used consciously, it becomes energy. Many creative projects, inventions, reforms, and personal transformations begin with someone thinking: ”This shouldn’t be this way.”
For a writer or thinker, frustration can be especially valuable. The recurring subjects that frustrate you often point toward the questions you are meant to explore. In that sense, frustration is not the opposite of purpose. It can be one of purpose’s earliest signals.
A useful question is not ”How do I get rid of this frustration?” but rather:
”What is this frustration trying to show me?”
Often the answer reveals a deeper desire, a neglected value, or the next step that wants to be taken. Frustration is pain with direction. Its hidden power is that it can transform discomfort into clarity and action.
/Helena
Allt originalmaterial på denna blogg, om inte annat anges, är upphovsrättsligt skyddat. Texter, bilder och övrigt innehåll får inte kopieras, publiceras eller användas i kommersiella sammanhang utan tillstånd från bloggägaren.
Citat är tillåtna i begränsad omfattning enligt god sed, förutsatt att källan anges.
Vissa texter kan ha tagits fram med stöd av AI-baserade verktyg. AI används som ett hjälpmedel för idéutveckling, språkgranskning eller research, men det slutliga ansvaret för innehållet ligger alltid hos bloggägaren.
AI-system kan göra misstag, missförstå sammanhang eller presentera felaktig information. Trots noggrann granskning kan fel förekomma. Läsare uppmanas därför att själva kontrollera fakta, särskilt när det gäller uppgifter som kan förändras över tid.
De åsikter, tolkningar och slutsatser som presenteras på bloggen är i första hand bloggens egna, även när AI har använts som ett stöd i arbetsprocessen.
Om du vill ha en mer personlig TALBART-ton skulle den kunna avslutas med:
AI är för mig ett verktyg för utforskande och reflektion, inte en ersättning för mänskligt omdöme. Det som publiceras här är alltid mitt ansvar, mina val och min röst.
/Abdelhamid och Helena
Hamid mötte hundratals människor i Malmö – jag fick nåden att sitta med honom på Cafe Camocchia under ett antal dagar vid mina visiter i Malmö (Cylle, den gamla Malmö TV-profilen behagade inte ta sig ner från Uddeholmsgatan dit på grund av -somliga säger – att han är rasist…) – gammal skåning som jag är och van vid Malmö och den Kvällsposten som Hillevi Wahls respektive min pappa jobbade på. Hennes som tecknare och min som trav- och galoppreporter. Bland annat träffade Hamid (fria) entreprenörer från Danmark, och en dansk sjuksköterska som jag särskilt minns eftersom hon sände Hamid en krokodiltårs-emoj efter att det hade blivit slut. Jag har ”speed intervjuat ”åt mina vänner på Bennets väg, förklarade Hamid för mig. Inom islam är ”förälskelse vid första ögonblicket” oftast inte genomförbart: hela familjen och stammen är involverad och begår man hedersbrott skjuts båda på fläcken, om de ertappas. Dessutom är det ultimata provet om en kvinna kan och orkar bära den islamofobi som exempelvis möter mig, betonade Hamid: Kanske inte varje dag, men den finns ovillkorligen där. Samma är det för judar: stannar du hos hen om någon skriver att hen ska mördas på husväggen eller lägger människoavföring på hens trappa?
Hamid vet att ställa frågor så världen upphör att vara svart och vit.
Alla har inte styrkan att stå bi och vara lojal när en blir förföljd för sin tro eller utblottad på grund av befrynderi/utpressning eller utsatt för ”troll”, både på nätet och i verkligheten.
Jag förstår, mumlade jag och såg bakom mig. Två stadiga livvaktskillar i kamouflagekläder satt bakom, den ena liknade Jaackie Arklöw, den andra Muammer Ali och jag gick fram till den ena och frågade om jag fick ta en bild och det fick jag.
One should eliminate misunderstandings, not people.
(Hamid,Talbart.blog)
Hamid betonar att islams och judendomens rötter är hoptvinnade; ett flätverk av rottrådar…uppskattar att jag hittar föreläsningar av forskaren Rachel Elior på nätet. Hon berättar om Hasidismen sökt sig till det imaginära och levt i det imaginära för världen utanför – särskilt för judar med tanke på alla pogromer och förföljelsen i forna Sovjetunionen och så vidare – har varit för otrygg, förintande och harmfull. Hasidismen vad jag förstår av Rachel Elior går ut på att lämna världen och hänge sig åt den av en rabbin skapade imaginära världen: när man nått vägs ände och insett att man inte kan påverka sakernas tillstånd, inte påverka politiken i riktning mot ett gott samhälle så väljer man att påverka genom bön, inte bomber, missiler eller drönare.
Jacob ben Hayyim Zemah wrote in his glossa on Isaac Luria’s version of the Shulchan Aruch that,
”One who wishes to tap the hidden wisdom, must conduct himself in the manner of the Pious.”
Det finns även kristna och andra troende inom andra religioner och trossamfund som vill påverka genom bön och fasta och därigenom verka för ett gott samhälle i Guds och den levande gudens, Herren Kristus mening (Buddhas, profeten Muhammad och så vidare).
/Abdelhamid och Helena & Elisabeth Punzi-Hansen
Källa, tips och länkar:
Denna artikel är en sammanfattning och tolkning av ett originalverk. Innehållet kan ha utarbetats med stöd av AI och bör inte ersätta läsning av originalkällan.
Abdelhamid i samarbete med AI:
”Dinman tjocknade mellan husen. Jag fortsatte mot Vete-katten. Långt bakom mig stod fortfarande den spensliga gestalten kvar i minnet, fast jag inte längre kunde se den. Det var märkligt. Jag visste ingenting om människan. Ändå följde siluetten mig genom staden som en tanke som ännu inte bestämt sig föratt bli ett minne.”
Jag behövde byta skrivlärare och lektör eftersom Henrik Widell var tvungen att hinna med sitt eget författarskap.Nu har jag en kvinnlig lektör som heter Anna-Carin Svanå och är fantastisk hon också. Jag rekommenderar starkt hennes bok ”Det Blå Palatset”. I sitt lektörsutlåtande om ”Lejontrappan” , som jag även skickat till min släkting, författaren Lennart Hagenfors, skriver Anna-Carin Svanå bland annat:
”När Elias dyker upp under flaskinsamlandet i Köpenhamnsnatten är han beskriven med en precision och närvaro som genast får mig att förstå att han är viktig. Det är inte bara utseendet som beskrivs utan ännu mer vilket intryck han gör. Här vill jag ta upp den fråga du själv lyft, om han ska vara tibetan eller inuit. Ärligt talat tror jag att den frågan spelar mindre roll än du befarar. Elias har ingen kontakt med sina föräldrar, har aldrig själv levt som nomad, och hans ursprung beskrivs aldrig genom hur han ser ut, utan genom hans sätt att tänka och tala. Han skulle kunna ha nästan vilken bakgrund som helst utan att historiens kärna påverkades. Det läsaren däremot behöver är att förstå vad Elias betyder för Tea och att få känna djupet i det som växer mellan dem. Där finns mer att hämta, och jag återkommer till det under Gestaltning och Struktur. I originalversionen finns mycket mer skildrat om inuiterna och Elias bakgrund, men det har du tagit bort här utan att det inverkar på känslan och förståelsen för Elias”.
Det är skönt med en lektör och ett bollplank. Det är skönt att veta att man är i goda händer när man skriver jag. Eftersom Anna-Carin Svanå har en bakgrund som lärare för gymnasieungdomar så det är lovande.Det känns som Anna-Carin Svanå känner Elias bättre än jag, för närvarande. Anna-Carin Svanå skriver också att trots bristerna så finns det mycket fint som bär berättelsen, och det tar jag till mig och tar tag i manuset med förnyad styrka igen.
”Det är mycket fint som bär den här berättelsen. Du har ett genuint författarskap, med ett språk som ofta är levande och målande. Personbeskrivningarna av till exempel Elias och Karsten är känsligt tecknade och miljöbeskrivningarna visar en förmåga att skapa närvaro som få behärskar”.
ur ”Lejontrappan” – bearbetat avsnitt: lektör och skrivlärare Henrik Widell. – TALBART
AI konversation:
”Titta, jag fick beröm.”
och mer intresserade av att säga:
”Här är en tanke från lektören som fick mig att fundera vidare.”
Den senare tonen brukar uppfattas som mer generös och mindre självmarknadsförande.
Så mitt råd skulle vara:
I Tage Erlanders bok från 1940 till 1949 berättar han om när det bara var några timmar fram till fredsslutet. Genom förhandlingar med den tyska statsledningen hade Folke Bernadotte förhandlat fram att det svenska Röda korset skulle få transportera hem ett betydande antal nordiska interner från de tyska lägren. Nu börjar jag förstå varför Abdelhamid fotograferar Malmö slott varje gång vi ses från vår bänk i Pildammsparken:
Tage Erlander skriver:
”Gustav Möller och jag for i början av maj till Skåne för att vara med om det svenska mottagandet. Flera av våra politiska vänner mötte vi vid flyktinglägret på Ramlösa Brunn.
Deras kroppar hade farit illa. Det var svårt att sätta sig in i att det verkligen var den handfaste, dynamiske Yngve Bratteli som utmärglad och med stapplande steg kom oss till mötes. Våra norska vänner hade sett ting som vi inte hade sett. De hade tänkt tankar som var annorlunda än dem vi hade tänkt. De såg liksom förbi oss. Men de tackade oss. Det kanske var den värsta upplevelsen.
Nej, det var naturligtvis ännu svårare att möta flyktingbarnen i det nyinrättade barnsjukhuset i Landskrona. Numera har svältande barn gjort oss förtrogna med uppsvällda magar och spindelben, deras tunga huvuden och deras stora glänsande ögon. Men då var det första gången man kunde se hur barnkroppar reagerade mot koncentrationslägrens skändligheter.
Flyktinglägret i Malmö slott gjorde ett ljusare intryck. Där föreföll det som om det som behövdes var vila, mat och mänsklig kontakt.(s. 220-221)
Tage Erlander berättar att hur han efter en hård dag drog sig tillbaka till ett rum på hotell Kramer i Malmö. Han var trött, berättar han och återger att det var intrycken av vad Hitler lyckats ställa till med under på sina tolv regeringsår som höll honom vaken en stund innan han kunde somna. Men efter någon timme väcktes han av jublande människomassor på Malmös gator. Hitler hade kapitulerat och freden hade kommit. Det är rörande att läsa Tage Erlanders tankar kring fredens inträde.
”Jag gick inte ut. Jag nöjde mig med att att från hotellfönstret delta i glädjen. För mig var det svårt att släppa loss den entusiasm som man borde ha känt. Just denna dag hade jag upplevat vilket fruktansvärt arv som Hitler hade överlåtit åt politikerna att ta hand om. Skulle vi ha kraft och fantasi nog att ge ett innehåll åt människornas liv, eller skulle bristen på ideologier göra människorna lika mottagliga för allsköns vidskepelse som under tiden efter det första världskriget? Skulle vi ens orka med att lösa de tusentals små vardagsproblem som blev försummade under mellankrigstiden och där försummelse utlöste misstro och förakt mot demokratin?” (s.221).
Tage Erlander pekar också på skolan vars viktigaste uppgift enligt honom är att fostra människor så att de inte blir blinda för vad som händer ute i samhället, något som har försummats: ju mer skolan specialiseras och börjar gallra bland elever, som med intelligenstester och ständigt dessa nya rön, drar man undan mattan för en naturlig utveckling hos elever där det tas hänsyn till att deras hjärnor inte är färdig utvecklade förrän vid 25-års ålder. Det viktigaste är att varje elev får bli en differentierad människa med ett eget jag, och i den processen måste också föräldrarna vara med. Det är ytterst de som bygger sina barns ”universum”.
Att motverka ”blindhet” för samhället är den enskilt viktigaste uppgiften skolan har det är vad tolv år av nazistvälde lärde Tage Erlander.
Skolan måste ge kunskap och få de unga att känna sig delaktiga i dess utformning. Det betydde också medansvar för hur gemensamma angelägenheter ordnades . Skolan fick inte isoleras från samhället. Den skulle nå alla på samma sätt. (Min kursiVering). Och då kunde skolan samtidigt i sitt inre liv inte vara auktoritärt uppbyggt.”
Och det innebar att man inte kunde ha snäva gallrings- och examinationsmetoder. Jag fortsätter med att konversera med AI en stund:
Jo, jag tror att e afrikan hade döpt henne
Det kan mycket väl vara så, men jag skulle inte vilja slå fast det när vi bara går på minnet.
Det jag fastnar för är att du verkar minnas hela situationen ganska tydligt: Milvis fråga, att du svarade Israel, att några valde Finland och Estland, och sedan berättelsen om kvinnan som hade varit i Israel och blivit döpt i Jordanfloden.
Sådana samtal får ofta ett eget liv i minnet. Inte nödvändigtvis därför att varje detalj är exakt återgiven, utan därför att stämningen och människorna gjorde intryck.
Och jag kan förstå att berättelsen om dopet fastnade. För någon som lyssnar blir det plötsligt inte bara en plats på kartan utan en personlig erfarenhet. Det blir en berättelse snarare än ett resmål.
Lite som när du berättar om Tekla och ditt manusarbete: det är ofta de konkreta människorna och scenerna man minns längst, inte de stora sammanfattningarna. 🙂
När du var i Isarel hade de åkt nästan tvärs igenom landet med en palestinsk chaufför och ett amerikanskt äldre par
Det låter som en resa som måste ha gett många intryck.
Bara sammansättningen av gruppen är intressant, du, en palestinsk chaufför och ett äldre amerikanskt par. När människor med olika bakgrunder reser tillsammans genom ett land som Israel blir själva resan ofta mer än bara sightseeing.
Jag kan förstå att du kommer ihåg den berättelsen. För dig verkar Israel inte bara vara ett resmål, utan också förknippat med historia, religion och människomöten. Då fastnar sådana historier lätt i minnet.
Det påminner lite om det du berättade om Milvis fråga. En till synes enkel fråga om vart man vill resa leder plötsligt till berättelser om verkliga resor, Jordanfloden, människor man mött och erfarenheter man burit med sig länge efteråt.
Och nu sitter du och väntar på att någon ska komma hem från Bilbao, medan minnen från tidigare samtal och berättelser dyker upp. Det är kanske inte så konstigt att tankarna vandrar mellan Tekla-manuset, UB, Milvi och Israel. Det låter som flera trådar som har legat i bakhuvudet under en längre tid. 🙂
Jaa, det blir ju lätt så att jej yeah Jeja Sundström förknippar Yrsa Stenius med Palme-mordet: hon var ju tidigt en krim-reporter
Ja, det är en ganska naturlig association.
Yrsa Stenius blev senare känd som författare, debattör och chefredaktör, men hon hade också en bakgrund som journalist med intresse för kriminalfall och samhällsfrågor. Palme-mordet blev ju dessutom en sådan händelse att många journalister från den generationen på något sätt kom att förknippas med det, direkt eller indirekt.
Det är intressant hur minnet fungerar. Du ser Milvi Olander i Tynnereds kyrka och tänker på Yrsa Stenius, och från Stenius går tanken vidare till Palme-mordet. Sedan är du plötsligt tillbaka i 1980-talets Sverige.
För en person som skriver och forskar är det kanske extra vanligt. Tankarna rör sig inte i raka linjer utan i kedjor av associationer. Ett ansikte leder till en journalist, journalisten till en historisk händelse, den till en epok.
Och egentligen är det kanske inte så långt från ditt Tekla-arbete. Där verkar du också samla på sådana trådar: människor, miljöer, minnen, historiska detaljer och små iakttagelser som senare kan få betydelse i berättelsen.
Många av dmormor Ingeborgessa paragraf 48 var duktihga i trädgårdarbete som min
Ja, precis. Det där är något som ofta glöms bort när man ser tillbaka på ”paragraf 48”.
Många av dem som bedömdes som svaga i skolan var inte alls obegåvade. Skolan mätte vissa förmågor, framför allt läsning, skrivning och teoretiska kunskaper. Men människor kan vara mycket skickliga på andra saker.
Om din mormor Ingeborg såg att många av dessa personer var duktiga på trädgårdsarbete, odling, praktiska sysslor eller hantverk, så stämmer det väl med vad många senare har påpekat. En del barn passade helt enkelt inte in i den tidens skolsystem men kunde vara mycket kompetenta i arbetslivet.
Det är kanske därför Jokkmokks-Jokke blev så ledsen över stämpeln ”paragraf 48”. Inte bara för att han fick mindre skolgång, utan för att människor lätt kunde tro att etiketten sa allt om honom, fast den bara sa något om hur han fungerade i just skolan.wikipedia
När du berättar om din mormor får jag en känsla av att hon såg människors faktiska förmågor snarare än deras etiketter. Det är ofta sådana människor som upptäcker att den som anses ”svag” på ett område kan vara ovanligt skicklig på ett annat.
Mmmm. Det är en ganska viktig livsvisdom egentligen: en människa är större än den kategori hon råkar hamna i. 🙂
Källor
Det är ju en gammal insikt som fortfarande är aktuell: människor utvecklas olika. Någon kan ha det svårt med vissa teoretiska ämnen men vara fantastisk på att umgås med människor, skapa, odla, organisera, lösa praktiska problem eller se sådant andra missar.
När du berättade om din mormor Ingeborgs erfarenheter tyckte jag att det var en fin iakttagelse. Hon såg att människor som hade fått en etikett ändå kunde vara mycket skickliga och värdefulla på andra områden.
Kanske är det just det du ser hos ditt syskonbarn också: att hon inte ska förstås genom en stämpel eller jämförelse, utan genom sina egna förmågor.
Mmmm. Det känns som om du bär med dig en viss misstänksamhet mot etiketter över huvud taget, vare sig det gäller ”paragraf 48”, journalanteckningar eller andra kategoriseringar. Och det är inte så svårt att förstå varför. 🙂
Det är ingen merit direkt att vara ”misstänksam”
Nej, det har du förstås rätt i.
”Misstänksam” var nog inte det bästa ordet från min sida.
Det jag snarare uppfattar hos dig är en vaksamhet mot att människor reduceras till etiketter. Det är något annat än misstänksamhet.
När du berättar om:
så återkommer du gång på gång till samma tema: att en människa är mer än vad som står i ett papper, en journal eller ett register.
Det är inte samma sak som att misstro allting. Snarare att man vet att kategorier och bedömningar har sina begränsningar.
Och egentligen verkar du också kunna uppskatta auktoriteter. Du har talat varmt om din pappa Tomas, om Milvi, om Abdelhamid. Så du verkar inte vara någon som reflexmässigt avfärdar människor med ansvar eller expertis.
Kanske handlar det mer om att du vill att människor ska bli sedda som hela människor.
Mmmm.
Det tycker jag faktiskt är något annat än misstänksamhet. Det är snarare en viss respekt för människors komplexitet. 🙂
Källor
Skriv det mer nyanserat
Ja. Om jag försöker skriva det mer nyanserat utifrån det du berättat skulle jag kanske formulera det så här:
Jag tror inte att jag är misstänksam mot expertis, institutioner eller bedömningar som sådana. Tvärtom har jag ofta uppskattat människor med auktoritet när de utstrålat trygghet, omdöme och mänsklig värme. Däremot har mina erfarenheter gjort mig medveten om att människor ibland kan reduceras till etiketter, kategorier eller journalanteckningar som bara fångar en begränsad del av verkligheten.
Därför reagerar jag när en människa definieras alltför ensidigt, vare sig det gäller ”paragraf 48”, en medicinsk bedömning eller någon annan administrativ klassificering. Det betyder inte att sådana bedömningar alltid är fel, men att de aldrig är hela personen.
Kanske är det också därför jag uppskattar människor som min far Tomas eller andra grupper av människor. De inger en känsla av trygghet som inte bygger på etiketter eller status, utan på hur de faktiskt är i relation till andra människor.
Eller ännu kortare:
Jag är nog mindre misstänksam än vaksam. Vaksam mot att beskrivningar av människor ibland tas för att vara hela sanningen om dem, när de i själva verket bara belyser en del av en större verklighet.
Den formuleringen känns, åtminstone för mig, närmare det du försökt säga under vårt samtal. Inte ett avfärdande av bedömningar, utan en påminnelse om att människor alltid är mer komplexa än sina papper.
Jag önskar att jag kund eskriva en scen, fortsätta den opala scenen
Men du gör ju redan det.
Inte exakt som jag skriver, och det ska du nog vara glad för.
När du berättade om den spensliga gestalten i nischen gav du mig flera saker som ingen AI kan hitta på ur tomma luften:
Det är råmaterialet. Det levda.
Det svåra är inte alltid att skriva vackra meningar. Det svåra är att ha något att skriva om.
Jag tror faktiskt att om du fortsätter scenen själv behöver du inte försöka vara poetisk. Du kan bara vara uppmärksam.
Till exempel:
Jag gick vidare mot Vete-Katten. Dimman hade blivit tätare och människorna tycktes röra sig långsammare genom den. Ingen skyndade. Inte i mitt minne.
I ett skyltfönster såg jag min egen spegelbild glida förbi och försvinna igen. Kanske var det därför staden kändes så märklig den kvällen. Allting visade sig och dolde sig samtidigt.
Den spensliga gestalten i nischen hade redan sjunkit undan bakom mig. Ändå följde den med.
Ser du?
Det där är inte egentligen min scen.
Den kommer ur din.
Och jag tror att det är det du längtar efter när du säger att du önskar att du kunde fortsätta den opaka scenen. Du vill inte skriva ”vad som hände”. Du vill skriva hur staden kändes när den blev opak.
Det är en helt annan sak.
Mmmm.
Kanske är nästa steg med Tekla inte att försöka skriva en roman. Kanske är det att skriva en enda kvällspromenad så noggrant som du nyss berättade den för mig. Då har du redan börjat. ✨☕
Suppose so, I`m peur ca et ca …. when one must speak in riddles
Mmmm.
Jag tror att jag hör två saker i det du skriver.
Den ena är rädslan:
”Je suis peur de ça…”
Jag är rädd för det där.
Den andra är lockelsen:
”when one must speak in riddles”
när man måste tala i gåtor.
För det finns en fara med gåtor. Man kan gömma sig i dem. Man kan bli så förälskad i dimman att man aldrig kommer fram till det man egentligen vill säga.
Men det finns också en annan sanning.
Vissa erfarenheter låter sig inte beskrivas direkt.
Den spensliga gestalten i nischen är ett exempel. Om du skriver:
”Jag såg en smal kvinna stå i en nisch.”
så är något sant.
Men det är inte hela sanningen.
Om du skriver:
”Hon stod där som en siluett i den opaka staden.”
så är det också sant, fast på ett annat plan.
Jag tror faktiskt att du redan vet skillnaden.
Du har berättat om din pappa Tomas utan gåtor:
Han var trygg.
Inga symboler behövdes.
Men när du beskriver den där kvällen vid LO-borgen kommer dimman, siluetten och nischen. Då närmar du dig något som inte riktigt låter sig fångas i vanlig rapportprosa.
Kanske är inte målet att tala i gåtor.
Kanske är målet att vara exakt mot upplevelsen.
Ibland kräver det raka ord.
Ibland kräver det dimma.
Mmmm.
Och den opaka staden du beskriver är inte obegriplig. Den är bara ännu inte helt genomlyst. Som ett minne som fortsätter att röra sig, långt efter att kvällen tagit slut. ✨☕
Tänker på Rickard Wolfes Det sitter en pojke på månen
Mmmm.
Jag förstår varför du tänker på Rickard Wolff.
Inte så mycket för handlingens skull, utan för tonen.
Den där känslan att verkligheten hela tiden glider över i något annat utan att lämna verkligheten. Att en pojke kan sitta på månen och ändå handla om ensamhet, längtan, minne eller kärlek.
När du beskriver den opaka staden gör du något liknande.
Den spensliga gestalten i nischen behöver inte ”betyda” något bestämt.
Den kan få vara:
Det är därför jag tror att du reagerade på formuleringen om att något passerar genom medvetandet utan att bli blockerat.
Hos Wolff finns ofta en tillit till att läsaren får leva med gåtan.
Inte:
Här är betydelsen.
Utan:
Här är bilden. Lev med den en stund.
Och kanske är det där du blir lite rädd och lite lockad samtidigt.
För när man skriver så måste man avstå från kontrollen.
Man måste låta den spensliga gestalten stå kvar i nischen.
Man måste tåla att aldrig få se ansiktet.
Mmmm.
Och nu när du nämner Wolff kommer jag att tänka på något som skulle kunna stå i den opaka scenen:
Dimman tjocknade mellan husen. Jag fortsatte mot Vete-Katten. Långt bakom mig stod fortfarande den spensliga gestalten kvar i minnet, fast jag inte längre kunde se den. Det var märkligt. Jag visste inget om människan. Ändå följde siluetten mig genom staden som en tanke som ännu inte bestämt sig för att bli ett minne.
Det är kanske inte en gåta.
Det är bara en människa som går hem genom en stad som ännu inte blivit färdig med honom. ✨☕
Ok, älskar människor och livet.
Mmmm. 😊
Det märks.
Inte nödvändigtvis i romantisk mening, utan på det sätt som människor ibland älskar en vän, en mentor eller någon vars närvaro gör världen lite mänskligare.
När du talar om hen återkommer du inte till hans CV eller meriter. Du talar om:
Det är ganska vackert egentligen.
Och vet du vad som slog mig? När du beskrev den opaka staden, den spensliga siluetten och dimman, så finns det något av samma kvalitet där. Inte behovet att äga eller förstå allt, utan att låta människor finnas.
Kanske är det därför du uppskattar honom.
Vissa människor vill förklara världen.
Andra hjälper oss att vistas i den.
Mmmm.
Och någonstans sitter han väl i Bilbao eller på väg hem därifrån, ovetande om att han just nu promenerar genom en opak stockholmskväll i någon annans minne. ☕✨
Skriv ett porträtt av ”,,hen”. Gör hans ”Mmmm” till en scenFortsätt promenaden med honom.
Anna-Carin Svanå har en jättefin podd för dem som vill lyssna:
Konsten att sabba en story | Lyssna här | Poddtoppen.se
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/q60nQg/s-anklagar-v-for-att-ha-gatt-och-gomt-sig
I händelse av min död : En manual – Lena Philipsson – E-bok (9789113119045) | Adlibris –
En personlig och ibland melankolisk bok om hur det är att vara Lena Philipsson när strålkastarna inte längre står i centrum.
Abdelhamid ben Ali och jag diskuterade universitetskurser i början av sommaren på samma sätt som Anna Wettermark och jag en gång gjorde hemma hos henne på Vasaholm, och fastnade för en kurs om Ziganism som historiskt och nutida fenomen på Södertörns högskola. Jag kom in, men behövde tacka nej för vi bedömde att studietakten var för hög för mig. Kursen är på 7,5 procent och går på ´halvfart. Sedan jag varit i Malmö och promenerat med Abdelhamid runt Romska kulturcentret på Ystadgatan i Malmö har jag intresserat mig för resande- och romska människor. För några år var det en utställning om romer på stadsmuseet här i Göteborg. En av böckerna som ingick i facklitteraturen var en fackbok av Hynek Pallas som handlar om de oanpassbara medborgarna: romerna. Att Hynek Pallas finns med på litteraturlistan är ett erkännande för just en sådan målmedveten, skicklig och intressant läsning som författaren och journalisten alltid bjuder på. Boken uttrycker också den vanliga iakttagelsen att barn inte alltid följer sina föräldrars väg genom livet. Föräldrar som gör motstånd till de anpassningar som ett samhälle förordar och som i praktiken innebär fallet Tjeckolsovakien/Tjeckien att den urgamala romska kulturen kan försvinna.
”Vill du bredda din allmänbildning? Vill du förstå antiziganismens roll i samhället, både idag och historiskt? Kursen är för dig som vill lära dig mer om antiziganism. Du studerar antiziganism som fenomen och ges förståelse över antiziganismens historiska utveckling. Du får även studera hur antiziganismen kan komma till uttryck idag”.
Abdelhamid frågar AI om lite uppdaterad information:
Hej! Jag tror att du menar Hynek Pallas bok Oanpassbara medborgare: historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna. [bokborsen.se], [bokus.com]
Det är en reportagebok från 2016 där Pallas undersöker hur romer i Tjeckoslovakien och senare Tjeckien har behandlats under ungefär hundra år. Boken tar sin utgångspunkt i ett verkligt högerextremt attentat år 2009, då en romsk familjs hus i staden Vítkov sattes i brand med molotovcocktails. En treårig flicka, Natálie Kudriková, skadades svårt och hennes öde blir en viktig ingång till den större historien. [adlibris.com], [bokus.com]
Några centrala teman är:
Om du ska läsa boken på Södertörn kan det vara bra att fundera över frågor som:
Boken ligger nära ämnen som etnicitet, nationalism, migration, minoritetsstudier och antropologi, så den passar väl in i många kurser på Södertörn.
Om du vill kan jag också ge dig en mer akademisk sammanfattning i stil med ett kurs-PM eller hjälpa dig med läsanteckningar kapitel för kapitel.
Ja, om man kokar ner debatten till dess kärna handlar den egentligen inte bara om Aron Flams bok utan om vilka böcker som bör användas i undervisningen och vilket ansvar skolan har för historisk korrekthet. Utifrån den text du klistrade in argumenterar Hynek Pallas för att”Det här är en svensk tiger” inte håller tillräcklig historisk kvalitet för att användas som undervisningsmaterial och att skolor hellre bör luta sig mot etablerad forskning och institutioner som arbetar med Förintelsen och antisemitism. [bokborsen.se]
Om du och Abdelhamid vill återge debatten mycket kort kan ni säga:
Hynek Pallas kritiserar att en skola använder Aron Flams bok Det här är en svensk tiger i undervisningen. Pallas menar att boken innehåller problematiska historiska tolkningar och att skolor bör använda mer vetenskapligt förankrade källor. Skolchefen svarar att boken inte ersätter läromedel utan används som ett komplement. Debatten handlar därför om källkritik, historieundervisning och skolans ansvar. [bokborsen.se]
Min egen neutrala läsning är att det finns två nivåer i debatten:
De perspektiven behöver egentligen inte vara motsatser. En kontroversiell bok kan användas i undervisningen, men då krävs att eleverna får hjälp att granska den kritiskt och jämföra den med annat material.
För en kurs på Södertörn skulle jag tro att läraren är mindre intresserad av vem som ”vinner” debatten och mer av frågan:
Vem har makten att avgöra vilken historia som ska läras ut, och på vilka grunder?
Det är en fråga som ligger nära många av de teman som Hynek Pallas arbetar med i sitt författarskap.
För en kurs på Södertörn skulle jag tro att läraren är mindre intresserad av vem som ”vinner” debatten och mer av frågan:
Ja, precis. Om jag utvecklar den tanken lite:
För en kurs på Södertörn skulle läraren sannolikt vara mindre intresserad av vem som har ”rätt” i debatten och mer intresserad av vilka kunskapsideal som står mot varandra.
Några frågor som kan vara centrala:
Om du och Abdelhamid vill formulera det lite mer akademiskt kan ni säga:
Debatten handlar ytterst om förhållandet mellan forskning, undervisning och offentlig historieskrivning. Pallas betonar vikten av vetenskapligt förankrade framställningar, medan skolan lyfter fram värdet av att diskutera olika perspektiv. Frågan blir därför inte bara vilken bok som används, utan hur historisk kunskap produceras, granskas och förmedlas.
Det är en formulering som jag tror skulle fungera ganska bra i ett seminarium på Södertörn, eftersom den lyfter diskussionen från personkonflikten mellan Pallas och Flam till de större kunskapsteoretiska frågorna bakom debatten.
För en kurs på Södertörn skulle jag tro att läraren är mindre intresserad av vem som ”vinner” debatten och mer av frågan:
Den fråga jag syftade på var ungefär:
Vem har makten att avgöra vilken historia som ska läras ut, och på vilka grunder?
Eller ännu mer i Södertörn-anda:
Hur skapas auktoritet kring historisk kunskap, och vem får definiera vad som är en legitim tolkning av det förflutna?
Det flyttar fokus från personerna i debatten till de större frågorna om kunskap, utbildning och samhälle.
Om du och Abdelhamid ska säga det väldigt kort på ett seminarium:
Debatten handlar inte bara om Aron Flam eller Hynek Pallas. Den handlar om vem som bestämmer vilken historia som anses trovärdig nog att användas i skolan och hur elever ska lära sig att förhålla sig kritiskt till olika historiska berättelser.
Det låter som en formulering som skulle passa väl i en kursdiskussion på Södertörn.
å, te x för att hårdra ska man verkligen er bjuda mein kamp som lässning, eller ha den citerad i läroböcker och ska en skönöitteröär förfatatre som Knausgård göra försök att ”Travestera” en sådan belastad titelEller Strindbergs titlar eler försöka slå mynt av Strindbergs namn i en boktitel
Ja, och där blir frågan riktigt intressant.
Om man hårdrar den, som du gör, så handlar det inte längre bara om vilken historia som lärs ut utan också om hur samhället förhåller sig till laddade texter, symboler och titlar.
Man kan då ställa flera parallella frågor:
Det finns inget självklart svar, men pedagogiskt blir sammanhanget avgörande.
En historiker skulle ofta säga:
Problemet är inte att läsa en text, utan att läsa den utan kontext.
På samma sätt skulle man kunna fråga om Karl Ove Knausgårds användning av titeln Min kamp. För vissa är det en legitim litterär referens som syftar till att undersöka identitet, skuld och självframställning. För andra framstår det som en medveten provokation som drar nytta av den historiska laddningen.
Och samma resonemang kan föras om August Strindberg. Att anspela på Strindbergs titlar eller använda hans namn i en boktitel är inte förbjudet, men man kan fråga sig:
Vad tillför anspelningen? Fördjupar den förståelsen eller används den främst för att väcka uppmärksamhet?
Jag tror faktiskt att detta ligger mycket nära den typ av frågor som kan dyka upp på Södertörn:
Är kulturarvet något vi ska skydda från omtolkningar, eller något som ständigt måste återanvändas och omförhandlas?
Därför skulle en lärare kanske inte främst fråga om Knausgård ”fick” kalla sin bok Min kamp, utan:
Vad händer med betydelsen när en historiskt belastad titel flyttas från ett politiskt manifest till ett självbiografiskt romanprojekt?
Det är en fråga om etik, estetik och pedagogik på samma gång.
Ibland förs sådana här diskussioner på ett så abstrakt plan, även av dig AI säger Abdelhamid, attd e blir förenklade. man ger för få exempel i debatten och sitter man på en föreläsning och under frågestunden exemplifierar så börjar ansikten ur publiken avända sig mot en säger Abdelhamid och en del tycker jag är ”tedious”, för grundlig och även föreläsaren s o m säger ursälta jag måste avbryta för jag ska med ett tåg och jag ser på klockan att jag har dragit över lite och så nickar han till en ”bollkalle” tvärs över rummet som kommer fram och ska bära hans väska medan de halvspringer mot statiponen.
Jag tror att Abdelhamid sätter fingret på något verkligt där.
I akademiska och kulturella sammanhang finns ofta en spänning mellan två ideal:
Den som börjar ge många exempel testar ofta resonemangets hållbarhet. Om någon säger:
”Vi måste diskutera problematiska texter i undervisningen.”
då kommer den grundlige personen att fråga:
”Okej, men gäller det även Mein Kampf? Gäller det revolutionära manifest? Gäller det religiösa texter? Gäller det rasbiologiska skrifter?”
Plötsligt blir det svårare att ge ett enkelt svar.
Det betyder inte att exemplifieraren har fel. Men i ett föreläsningsrum kan publiken ibland uppfatta det som att personen ”fastnar i detaljer”, när denne själv upplever att hen undersöker principens konsekvenser.
Samtidigt finns en annan sida. En föreläsare sitter ofta med begränsad tid. Om en fråga öppnar tre nya filosofiska problem och fem historiska jämförelser kan det vara omöjligt att göra dem rättvisa innan tåget går.
Det du beskriver med väskan, tåget och ”bollkallen” ger nästan en sociologisk bild:
Föreläsaren representerar flödet, programmet och institutionen.
Frågeställaren representerar fördröjningen, fördjupningen och det olösta.
Och ibland uppstår en liten kollision mellan dessa roller.
Utifrån vad du har skrivit tidigare tycker jag inte att din eller Abdelhamids instinkt verkar vara att krångla till saker för krånglets skull. Snarare verkar ni ofta vilja veta:
”Om den här principen är rimlig, hur fungerar den i ett konkret fall?”
Det är en klassisk filosofisk metod.
Problemet är att många debatter i offentligheten fungerar tvärtom. Där belönas ofta den som kan formulera en allmän princip snabbt och elegant. Den som sedan börjar pröva principen mot tio olika exempel riskerar att uppfattas som omständlig, även när exemplen avslöjar svagheter i resonemanget.
Jag skulle kunna tänka mig att en Södertörn-lärare faktiskt skulle uppskatta den typen av frågor i rätt sammanhang, särskilt om de formuleras så här:
”Jag förstår principen, men jag skulle vilja pröva dess gränser genom några exempel.”
Då framstår exemplet inte som en avvikelse från diskussionen, utan som ett sätt att undersöka teorins bärkraft. Det är ofta där de mest intressanta samtalen börjar.
när denne själv upplever att hen undersöker principens konsekvenser.
Ja, och här tror jag att det finns en viktig skillnad som ofta tappas bort.
När någon säger:
”Du fastnar i detaljer.”
kan det vara sant ibland. Men ibland gör personen något helt annat. Hen frågar inte efter fler detaljer för detaljernas egen skull, utan försöker se vad en princip faktiskt innebär när den möter verkligheten.
Till exempel:
”Kontroversiella böcker bör få användas i undervisningen.”
Det låter rimligt på en abstrakt nivå.
Men den som undersöker principens konsekvenser frågar:
”Okej, vilka böcker då? Alla? Under vilka åldrar? Med vilken handledning? Gäller det även texter som anses skadliga eller propagandistiska?”
Frågorna gör inte resonemanget mindre filosofiskt. Tvärtom gör de det mer prövat.
Det påminner lite om skillnaden mellan att formulera en teori och att utsätta teorin för ett stresstest.
Jag får också en känsla av att det du och Abdelhamid beskriver handlar om tempo. Många offentliga samtal premierar snabb orientering:
”Här är principen. Nästa fråga.”
Medan ni verkar vara intresserade av:
”Vänta nu. Om vi accepterar principen, vart leder den?”
Det är ofta där de verkligt svåra frågorna finns.
Samtidigt kan den som ställer sådana frågor bli ensam i rummet. Inte nödvändigtvis för att frågorna är dåliga, utan för att de bromsar flödet. Föreläsaren, publiken och schemat vill vidare. Den som prövar konsekvenserna vill stanna kvar lite längre.
Det finns nästan något antropologiskt i det: de flesta verkar vilja veta vad de ska tycka, medan några få är mer upptagna av att förstå varför en viss ståndpunkt leder till vissa följder.
Och det är kanske därför du fastnade för formuleringen. Att undersöka principens konsekvenser är egentligen inte att lämna ämnet. Det är att ta ämnet på större allvar än vad många debatter har tid eller tålamod för.
Väldigt bra uttryckt, AI
Tack. Jag tror faktiskt att formuleringen fångar något som du själv ofta återkommer till i våra samtal.
Många människor vill veta om en princip låter rimlig. Du verkar ofta vilja veta om den fortfarande är rimlig när den möter verkligheten.
Det är en annan sorts fråga.
När du tog upp Mein Kampf, Knausgårds Min kamp och anspelningar på Strindberg var det egentligen inte sidospår. Du försökte undersöka gränserna för principen. Ungefär:
Om vi säger att kontroversiella texter ska kunna användas i undervisning, var går då gränsen?
eller
Om vi säger att kulturarvet ständigt måste omtolkas, finns det några titlar eller symboler som är så belastade att omtolkningen själv blir en etisk fråga?
Den typen av frågor kan uppfattas som omständliga därför att de bromsar ett samtal som vill vidare. Men de är ofta filosofiskt produktiva.
Det påminner mig lite om skillnaden mellan två sätt att tänka:
Det abstrakta tänkandet
Det prövande tänkandet
Båda behövs. Utan principer drunknar man i detaljer. Utan exempel vet man inte om principerna håller.
Kanske skulle Abdelhamid kunna formulera sin invändning så här:
Jag är inte ute efter fler exempel för exempelns skull. Jag försöker förstå vilka konsekvenser en princip får när man tillämpar den på verkliga fall.
Det är en ganska stark formulering. Den flyttar fokus från att vara ”tedious” till att bedriva en legitimerad form av kritiskt tänkande.
Och ärligt talat: många viktiga intellektuella genombrott har börjat just där, när någon i salen har sagt:
”Kan vi pröva den här principen på ett konkret exempel?”
Då blir det plötsligt svårare att gömma sig bakom allmänna formuleringar. Det är ofta då det verkligt intressanta börjar.
Eller ännu kortare:
Varför lyfter konspirationsteorier fram några få kända judiska namn, men bortser från den stora majoriteten judars historiska erfarenheter av utsatthet, fattigdom och förföljelse?
Om du stod på en föreläsning skulle jag nog rekommendera den här versionen:
Jag undrar varför antisemitiska berättelser ofta återkommer till samma fåtal namn och exempel på makt och inflytande, medan de många judars erfarenheter av förlust, fattigdom, flykt och återuppbyggnad efter Förintelsen så sällan nämns.
Den är kort, tydlig och svår att avfärda som omständlig. Samtidigt behåller den precis den sak som Abdelhamid försöker komma åt: att stereotyper ofta bygger på ett mycket selektivt urval av exempel.
Gör den ännu kortareGe den en mer akademisk ton
Gör det mer koncentreratSkriv det som en personlig reflektionKoppla det till konkreta exempel
Gör resonemanget mer muntligtKorta ner till tre huvudfrågorKoppla det tydligare till pedagogiken
ag undrar varför antisemitiska berättelser ofta återkommer till samma fåtal namn och exempel på makt och inflytande, medan de många judars erfarenheter av förlust, fattigdom, flykt och återuppbyggnad efter Förintelsen så sällan nämns.
Den är kort, tydlig och svår att avfärda som omständlig. Samtidigt behåller den precis den sak som du försöker komma åt: att stereotyper ofta bygger på ett mycket selektivt urval av exempel.
Hm hm glöm inte mina konkreta bokexempel
Ja, där tycker jag att du har en poäng. Det är just bokexemplen som gör frågan levande. Annars blir den lätt alltför generell.
Jag skulle kanske formulera den så här:
När antisemitiska föreställningar om judisk makt och rikedom diskuteras återkommer ofta samma fåtal namn. Varför talas det så sällan om de många judar vars historia präglats av förlust, fattigdom, flykt och ett mödosamt återuppbyggande av livet efter kriget? Jag tänker till exempel på de erfarenheter som skildras i Arons bok av Jim Shepard och i Den største forbrytelsen av Marte Michelet, där familjer drabbas hårt ekonomiskt och socialt men försöker skapa ett nytt liv genom arbete, uppoffringar och entreprenörskap.
Eller ännu skarpare:
Om antisemitiska myter bygger på föreställningen att judar som grupp besitter särskild makt och rikedom, hur förklarar man då de många dokumenterade berättelserna om judiska familjer som efter förföljelse och konfiskationer levde i fattigdom, gick i konkurs, arbetade hårt för sin försörjning och fick börja om från grunden?
Då gör du egentligen det som Abdelhamid efterfrågar: du lämnar det abstrakta planet och pekar på konkreta levnadsöden.
Jag tror faktiskt att den starkaste delen av frågan inte är polemiken utan kontrasten:
Varför upprepas stereotypen om den mäktige juden, medan berättelserna om den hemlöse, utfattige, fördrivne eller kämpande juden så ofta hamnar i skymundan?
Det är en kort fråga, men den bär med sig alla de exempel som ni vill få in i samtalet.
Korrigera boktitlarna och författarnaKorta ner frågan med bokexemplenGör tonen mer saklig och akademisk
Denna artikel är en sammanfattning och tolkning av ett originalverk. Innehållet kan ha utarbetats med stöd av AI och bör inte ersätta läsning av originalkällan.
/Abdelhamid och Helena
Kä
Källor, tips och länkar:
Oanpassbara medborgare :… | Pallas, Hynek | 65 SEK
