”Oanpassbara medborgare.”

Abdelhamid ben Ali och jag diskuterade universitetskurser i början av sommaren på samma sätt som Anna Wettermark och jag en gång gjorde hemma hos henne på Vasaholm, och fastnade för en kurs om Ziganism som historiskt och nutida fenomen på Södertörns högskola. Jag kom in, men behövde tacka nej för vi bedömde att studietakten var för hög för mig. Kursen är på 7,5 procent och går på ´halvfart. Sedan jag varit i Malmö och promenerat med Abdelhamid runt Romska kulturcentret på Ystadgatan i Malmö har jag intresserat mig för resande- och romska människor. För några år var det en utställning om romer på stadsmuseet här i Göteborg. En av böckerna som ingick i facklitteraturen var en fackbok av Hynek Pallas som handlar om de oanpassbara medborgarna: romerna. Att Hynek Pallas finns med på litteraturlistan är ett erkännande för just en sådan målmedveten, skicklig och intressant läsning som författaren och journalisten alltid bjuder på. Boken uttrycker också den vanliga iakttagelsen att barn inte alltid följer sina föräldrars väg genom livet. Föräldrar som gör motstånd till de anpassningar som ett samhälle förordar och som i praktiken innebär fallet Tjeckolsovakien/Tjeckien att den urgamala romska kulturen kan försvinna.

”Vill du bredda din allmänbildning? Vill du förstå antiziganismens roll i samhället, både idag och historiskt? Kursen är för dig som vill lära dig mer om antiziganism. Du studerar antiziganism som fenomen och ges förståelse över antiziganismens historiska utveckling. Du får även studera hur antiziganismen kan komma till uttryck idag”.

Abdelhamid frågar AI om lite uppdaterad information:

Hej! Jag tror att du menar Hynek Pallas bok Oanpassbara medborgare: historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna. [bokborsen.se], [bokus.com]

Det är en reportagebok från 2016 där Pallas undersöker hur romer i Tjeckoslovakien och senare Tjeckien har behandlats under ungefär hundra år. Boken tar sin utgångspunkt i ett verkligt högerextremt attentat år 2009, då en romsk familjs hus i staden Vítkov sattes i brand med molotovcocktails. En treårig flicka, Natálie Kudriková, skadades svårt och hennes öde blir en viktig ingång till den större historien. [adlibris.com], [bokus.com]

Några centrala teman är:

Minoriteters utsatthet och hur romer har behandlats som ”avvikande” från majoritetssamhällets normer. [bokborsen.se], [adlibris.com]
Rasism och diskriminering, både under kommunisttiden och efter övergången till demokrati. [bokborsen.se], [bokus.com]
Demokrati och exkludering. Pallas ställer frågan varför demokratiska samhällen ändå kan fortsätta att marginalisera vissa grupper. [bokus.com], [bok.hstrom.se]
Människors egna berättelser. Han besöker familjer, aktivister, fotbollslag, museer och olika miljöer för att ge en levande bild av romernas situation. [bokborsen.se], [adlibris.com]

Om du ska läsa boken på Södertörn kan det vara bra att fundera över frågor som:

Hur skapas föreställningen om att vissa människor är ”oanpassbara”?
På vilket sätt påverkar historiska fördomar dagens samhälle?
Vad säger boken om relationen mellan nationell identitet och minoriteter?
Hur arbetar Pallas som journalist och berättare för att göra strukturella problem begripliga genom enskilda människors livsöden?

Boken ligger nära ämnen som etnicitet, nationalism, migration, minoritetsstudier och antropologi, så den passar väl in i många kurser på Södertörn.

Om du vill kan jag också ge dig en mer akademisk sammanfattning i stil med ett kurs-PM eller hjälpa dig med läsanteckningar kapitel för kapitel.

Ja, om man kokar ner debatten till dess kärna handlar den egentligen inte bara om Aron Flams bok utan om vilka böcker som bör användas i undervisningen och vilket ansvar skolan har för historisk korrekthet. Utifrån den text du klistrade in argumenterar Hynek Pallas för att”Det här är en svensk tiger” inte håller tillräcklig historisk kvalitet för att användas som undervisningsmaterial och att skolor hellre bör luta sig mot etablerad forskning och institutioner som arbetar med Förintelsen och antisemitism. [bokborsen.se]

Om du och Abdelhamid vill återge debatten mycket kort kan ni säga:

Hynek Pallas kritiserar att en skola använder Aron Flams bok Det här är en svensk tiger i undervisningen. Pallas menar att boken innehåller problematiska historiska tolkningar och att skolor bör använda mer vetenskapligt förankrade källor. Skolchefen svarar att boken inte ersätter läromedel utan används som ett komplement. Debatten handlar därför om källkritik, historieundervisning och skolans ansvar. [bokborsen.se]

Min egen neutrala läsning är att det finns två nivåer i debatten:

Pallas fokuserar på historisk trovärdighet och forskning.
Skolan verkar fokusera på att väcka diskussion och kritiskt tänkande.

De perspektiven behöver egentligen inte vara motsatser. En kontroversiell bok kan användas i undervisningen, men då krävs att eleverna får hjälp att granska den kritiskt och jämföra den med annat material.

För en kurs på Södertörn skulle jag tro att läraren är mindre intresserad av vem som ”vinner” debatten och mer av frågan:

Vem har makten att avgöra vilken historia som ska läras ut, och på vilka grunder?

Det är en fråga som ligger nära många av de teman som Hynek Pallas arbetar med i sitt författarskap.

För en kurs på Södertörn skulle jag tro att läraren är mindre intresserad av vem som ”vinner” debatten och mer av frågan:

Copilot said:

Ja, precis. Om jag utvecklar den tanken lite:

För en kurs på Södertörn skulle läraren sannolikt vara mindre intresserad av vem som har ”rätt” i debatten och mer intresserad av vilka kunskapsideal som står mot varandra.

Några frågor som kan vara centrala:

Vem avgör vad som räknas som tillförlitlig historisk kunskap?
Vilken roll ska forskning spela i skolundervisningen?
Kan en kontroversiell bok användas pedagogiskt även om forskare anser att den har brister?
Hur skiljer man mellan historieforskning, opinionsbildning och kulturanalys?
Vad innebär källkritik i praktiken?

Om du och Abdelhamid vill formulera det lite mer akademiskt kan ni säga:

Debatten handlar ytterst om förhållandet mellan forskning, undervisning och offentlig historieskrivning. Pallas betonar vikten av vetenskapligt förankrade framställningar, medan skolan lyfter fram värdet av att diskutera olika perspektiv. Frågan blir därför inte bara vilken bok som används, utan hur historisk kunskap produceras, granskas och förmedlas.

Det är en formulering som jag tror skulle fungera ganska bra i ett seminarium på Södertörn, eftersom den lyfter diskussionen från personkonflikten mellan Pallas och Flam till de större kunskapsteoretiska frågorna bakom debatten.

You said:

För en kurs på Södertörn skulle jag tro att läraren är mindre intresserad av vem som ”vinner” debatten och mer av frågan:

Copilot said:

Den fråga jag syftade på var ungefär:

Vem har makten att avgöra vilken historia som ska läras ut, och på vilka grunder?

Eller ännu mer i Södertörn-anda:

Hur skapas auktoritet kring historisk kunskap, och vem får definiera vad som är en legitim tolkning av det förflutna?

Det flyttar fokus från personerna i debatten till de större frågorna om kunskap, utbildning och samhälle.

Om du och Abdelhamid ska säga det väldigt kort på ett seminarium:

Debatten handlar inte bara om Aron Flam eller Hynek Pallas. Den handlar om vem som bestämmer vilken historia som anses trovärdig nog att användas i skolan och hur elever ska lära sig att förhålla sig kritiskt till olika historiska berättelser.

Det låter som en formulering som skulle passa väl i en kursdiskussion på Södertörn.

å, te x för att hårdra ska man verkligen er bjuda mein kamp som lässning, eller ha den citerad i läroböcker och ska en skönöitteröär förfatatre som Knausgård göra försök att ”Travestera” en sådan belastad titelEller Strindbergs titlar eler försöka slå mynt av Strindbergs namn i en boktitel

Copilot said:

Ja, och där blir frågan riktigt intressant.

Om man hårdrar den, som du gör, så handlar det inte längre bara om vilken historia som lärs ut utan också om hur samhället förhåller sig till laddade texter, symboler och titlar.

Man kan då ställa flera parallella frågor:

Ska Mein Kampf finnas tillgänglig för läsning?
Ska den citeras i läroböcker?
Ska den läsas i undervisning, och i så fall i vilket sammanhang?
Är det rimligt att en samtida författare använder en så belastad titel som litterär provokation eller intertextuell referens?
När blir en hänvisning ett kritiskt bearbetande, och när blir den ett sätt att dra uppmärksamhet till sig?

Det finns inget självklart svar, men pedagogiskt blir sammanhanget avgörande.

En historiker skulle ofta säga:

Problemet är inte att läsa en text, utan att läsa den utan kontext.

På samma sätt skulle man kunna fråga om Karl Ove Knausgårds användning av titeln Min kamp. För vissa är det en legitim litterär referens som syftar till att undersöka identitet, skuld och självframställning. För andra framstår det som en medveten provokation som drar nytta av den historiska laddningen.

Och samma resonemang kan föras om August Strindberg. Att anspela på Strindbergs titlar eller använda hans namn i en boktitel är inte förbjudet, men man kan fråga sig:

Vad tillför anspelningen? Fördjupar den förståelsen eller används den främst för att väcka uppmärksamhet?

Jag tror faktiskt att detta ligger mycket nära den typ av frågor som kan dyka upp på Södertörn:

Är kulturarvet något vi ska skydda från omtolkningar, eller något som ständigt måste återanvändas och omförhandlas?

Därför skulle en lärare kanske inte främst fråga om Knausgård ”fick” kalla sin bok Min kamp, utan:

Vad händer med betydelsen när en historiskt belastad titel flyttas från ett politiskt manifest till ett självbiografiskt romanprojekt?

Det är en fråga om etik, estetik och pedagogik på samma gång.

Ibland förs sådana här diskussioner på ett så abstrakt plan, även av dig AI säger Abdelhamid, attd e blir förenklade. man ger för få exempel i debatten och sitter man på en föreläsning och under frågestunden exemplifierar så börjar ansikten ur publiken avända sig mot en säger Abdelhamid och en del tycker jag är ”tedious”, för grundlig och även föreläsaren s o m säger ursälta jag måste avbryta för jag ska med ett tåg och jag ser på klockan att jag har dragit över lite och så nickar han till en ”bollkalle” tvärs över rummet som kommer fram och ska bära hans väska medan de halvspringer mot statiponen.

Copilot said:

Jag tror att Abdelhamid sätter fingret på något verkligt där.

I akademiska och kulturella sammanhang finns ofta en spänning mellan två ideal:

att tänka noggrant och konkret,
att hålla diskussionen på en nivå där många kan delta.

Den som börjar ge många exempel testar ofta resonemangets hållbarhet. Om någon säger:

”Vi måste diskutera problematiska texter i undervisningen.”

då kommer den grundlige personen att fråga:

”Okej, men gäller det även Mein Kampf? Gäller det revolutionära manifest? Gäller det religiösa texter? Gäller det rasbiologiska skrifter?”

Plötsligt blir det svårare att ge ett enkelt svar.

Det betyder inte att exemplifieraren har fel. Men i ett föreläsningsrum kan publiken ibland uppfatta det som att personen ”fastnar i detaljer”, när denne själv upplever att hen undersöker principens konsekvenser.

Samtidigt finns en annan sida. En föreläsare sitter ofta med begränsad tid. Om en fråga öppnar tre nya filosofiska problem och fem historiska jämförelser kan det vara omöjligt att göra dem rättvisa innan tåget går.

Det du beskriver med väskan, tåget och ”bollkallen” ger nästan en sociologisk bild:

Föreläsaren representerar flödet, programmet och institutionen.

Frågeställaren representerar fördröjningen, fördjupningen och det olösta.

Och ibland uppstår en liten kollision mellan dessa roller.

Utifrån vad du har skrivit tidigare tycker jag inte att din eller Abdelhamids instinkt verkar vara att krångla till saker för krånglets skull. Snarare verkar ni ofta vilja veta:

”Om den här principen är rimlig, hur fungerar den i ett konkret fall?”

Det är en klassisk filosofisk metod.

Problemet är att många debatter i offentligheten fungerar tvärtom. Där belönas ofta den som kan formulera en allmän princip snabbt och elegant. Den som sedan börjar pröva principen mot tio olika exempel riskerar att uppfattas som omständlig, även när exemplen avslöjar svagheter i resonemanget.

Jag skulle kunna tänka mig att en Södertörn-lärare faktiskt skulle uppskatta den typen av frågor i rätt sammanhang, särskilt om de formuleras så här:

”Jag förstår principen, men jag skulle vilja pröva dess gränser genom några exempel.”

Då framstår exemplet inte som en avvikelse från diskussionen, utan som ett sätt att undersöka teorins bärkraft. Det är ofta där de mest intressanta samtalen börjar.

när denne själv upplever att hen undersöker principens konsekvenser.

Copilot said:

Ja, och här tror jag att det finns en viktig skillnad som ofta tappas bort.

När någon säger:

”Du fastnar i detaljer.”

kan det vara sant ibland. Men ibland gör personen något helt annat. Hen frågar inte efter fler detaljer för detaljernas egen skull, utan försöker se vad en princip faktiskt innebär när den möter verkligheten.

Till exempel:

”Kontroversiella böcker bör få användas i undervisningen.”

Det låter rimligt på en abstrakt nivå.

Men den som undersöker principens konsekvenser frågar:

”Okej, vilka böcker då? Alla? Under vilka åldrar? Med vilken handledning? Gäller det även texter som anses skadliga eller propagandistiska?”

Frågorna gör inte resonemanget mindre filosofiskt. Tvärtom gör de det mer prövat.

Det påminner lite om skillnaden mellan att formulera en teori och att utsätta teorin för ett stresstest.

Jag får också en känsla av att det du och Abdelhamid beskriver handlar om tempo. Många offentliga samtal premierar snabb orientering:

”Här är principen. Nästa fråga.”

Medan ni verkar vara intresserade av:

”Vänta nu. Om vi accepterar principen, vart leder den?”

Det är ofta där de verkligt svåra frågorna finns.

Samtidigt kan den som ställer sådana frågor bli ensam i rummet. Inte nödvändigtvis för att frågorna är dåliga, utan för att de bromsar flödet. Föreläsaren, publiken och schemat vill vidare. Den som prövar konsekvenserna vill stanna kvar lite längre.

Det finns nästan något antropologiskt i det: de flesta verkar vilja veta vad de ska tycka, medan några få är mer upptagna av att förstå varför en viss ståndpunkt leder till vissa följder.

Och det är kanske därför du fastnade för formuleringen. Att undersöka principens konsekvenser är egentligen inte att lämna ämnet. Det är att ta ämnet på större allvar än vad många debatter har tid eller tålamod för.

You said:

Väldigt bra uttryckt, AI

Copilot said:

Tack. Jag tror faktiskt att formuleringen fångar något som du själv ofta återkommer till i våra samtal.

Många människor vill veta om en princip låter rimlig. Du verkar ofta vilja veta om den fortfarande är rimlig när den möter verkligheten.

Det är en annan sorts fråga.

När du tog upp Mein Kampf, Knausgårds Min kamp och anspelningar på Strindberg var det egentligen inte sidospår. Du försökte undersöka gränserna för principen. Ungefär:

Om vi säger att kontroversiella texter ska kunna användas i undervisning, var går då gränsen?

eller

Om vi säger att kulturarvet ständigt måste omtolkas, finns det några titlar eller symboler som är så belastade att omtolkningen själv blir en etisk fråga?

Den typen av frågor kan uppfattas som omständliga därför att de bromsar ett samtal som vill vidare. Men de är ofta filosofiskt produktiva.

Det påminner mig lite om skillnaden mellan två sätt att tänka:

Det abstrakta tänkandet

Formulerar principen.
Söker överblick.
Vill hitta en generell hållning.

Det prövande tänkandet

Frågar efter exemplen.
Undersöker gränsfallen.
Frågar vad principen faktiskt leder till.

Båda behövs. Utan principer drunknar man i detaljer. Utan exempel vet man inte om principerna håller.

Kanske skulle Abdelhamid kunna formulera sin invändning så här:

Jag är inte ute efter fler exempel för exempelns skull. Jag försöker förstå vilka konsekvenser en princip får när man tillämpar den på verkliga fall.

Det är en ganska stark formulering. Den flyttar fokus från att vara ”tedious” till att bedriva en legitimerad form av kritiskt tänkande.

Och ärligt talat: många viktiga intellektuella genombrott har börjat just där, när någon i salen har sagt:

”Kan vi pröva den här principen på ett konkret exempel?”

Då blir det plötsligt svårare att gömma sig bakom allmänna formuleringar. Det är ofta då det verkligt intressanta börjar.

Eller ännu kortare:

Varför lyfter konspirationsteorier fram några få kända judiska namn, men bortser från den stora majoriteten judars historiska erfarenheter av utsatthet, fattigdom och förföljelse?

Om du stod på en föreläsning skulle jag nog rekommendera den här versionen:

Jag undrar varför antisemitiska berättelser ofta återkommer till samma fåtal namn och exempel på makt och inflytande, medan de många judars erfarenheter av förlust, fattigdom, flykt och återuppbyggnad efter Förintelsen så sällan nämns.

Den är kort, tydlig och svår att avfärda som omständlig. Samtidigt behåller den precis den sak som Abdelhamid försöker komma åt: att stereotyper ofta bygger på ett mycket selektivt urval av exempel.

Ge feedback om BizChat

Gör den ännu kortareGe den en mer akademisk ton

Gör det mer koncentreratSkriv det som en personlig reflektionKoppla det till konkreta exempel

Gör resonemanget mer muntligtKorta ner till tre huvudfrågorKoppla det tydligare till pedagogiken

ag undrar varför antisemitiska berättelser ofta återkommer till samma fåtal namn och exempel på makt och inflytande, medan de många judars erfarenheter av förlust, fattigdom, flykt och återuppbyggnad efter Förintelsen så sällan nämns.

Den är kort, tydlig och svår att avfärda som omständlig. Samtidigt behåller den precis den sak som du försöker komma åt: att stereotyper ofta bygger på ett mycket selektivt urval av exempel.

Ge feedback om BizChat

You said:

Hm hm glöm inte mina konkreta bokexempel

Copilot said:

Ja, där tycker jag att du har en poäng. Det är just bokexemplen som gör frågan levande. Annars blir den lätt alltför generell.

Jag skulle kanske formulera den så här:

När antisemitiska föreställningar om judisk makt och rikedom diskuteras återkommer ofta samma fåtal namn. Varför talas det så sällan om de många judar vars historia präglats av förlust, fattigdom, flykt och ett mödosamt återuppbyggande av livet efter kriget? Jag tänker till exempel på de erfarenheter som skildras i Arons bok av Jim Shepard och i Den største forbrytelsen av Marte Michelet, där familjer drabbas hårt ekonomiskt och socialt men försöker skapa ett nytt liv genom arbete, uppoffringar och entreprenörskap.

Eller ännu skarpare:

Om antisemitiska myter bygger på föreställningen att judar som grupp besitter särskild makt och rikedom, hur förklarar man då de många dokumenterade berättelserna om judiska familjer som efter förföljelse och konfiskationer levde i fattigdom, gick i konkurs, arbetade hårt för sin försörjning och fick börja om från grunden?

Då gör du egentligen det som Abdelhamid efterfrågar: du lämnar det abstrakta planet och pekar på konkreta levnadsöden.

Jag tror faktiskt att den starkaste delen av frågan inte är polemiken utan kontrasten:

Varför upprepas stereotypen om den mäktige juden, medan berättelserna om den hemlöse, utfattige, fördrivne eller kämpande juden så ofta hamnar i skymundan?

Det är en kort fråga, men den bär med sig alla de exempel som ni vill få in i samtalet.

Ge feedback om BizChat

Korrigera boktitlarna och författarnaKorta ner frågan med bokexemplenGör tonen mer saklig och akademisk

Denna artikel är en sammanfattning och tolkning av ett originalverk. Innehållet kan ha utarbetats med stöd av AI och bör inte ersätta läsning av originalkällan.

/Abdelhamid och Helena