Jag behövde byta skrivlärare och lektör eftersom Henrik Widell var tvungen att hinna med sitt eget författarskap.Nu har jag en kvinnlig lektör som heter Anna-Carin Svanå och är fantastisk hon också. Jag rekommenderar starkt hennes bok ”Det Blå Palatset”. I sitt lektörsutlåtande om ”Lejontrappan” , som jag även skickat till min släkting, författaren Lennart Hagenfors, skriver Anna-Carin Svanå bland annat:
”När Elias dyker upp under flaskinsamlandet i Köpenhamnsnatten är han beskriven med en precision och närvaro som genast får mig att förstå att han är viktig. Det är inte bara utseendet som beskrivs utan ännu mer vilket intryck han gör. Här vill jag ta upp den fråga du själv lyft, om han ska vara tibetan eller inuit. Ärligt talat tror jag att den frågan spelar mindre roll än du befarar. Elias har ingen kontakt med sina föräldrar, har aldrig själv levt som nomad, och hans ursprung beskrivs aldrig genom hur han ser ut, utan genom hans sätt att tänka och tala. Han skulle kunna ha nästan vilken bakgrund som helst utan att historiens kärna påverkades. Det läsaren däremot behöver är att förstå vad Elias betyder för Tea och att få känna djupet i det som växer mellan dem. Där finns mer att hämta, och jag återkommer till det under Gestaltning och Struktur. I originalversionen finns mycket mer skildrat om inuiterna och Elias bakgrund, men det har du tagit bort här utan att det inverkar på känslan och förståelsen för Elias”.
Det är skönt med en lektör och ett bollplank. Det är skönt att veta att man är i goda händer när man skriver jag. Eftersom Anna-Carin Svanå har en bakgrund som lärare för gymnasieungdomar så det är lovande.Det känns som Anna-Carin Svanå känner Elias bättre än jag, för närvarande. Anna-Carin Svanå skriver också att trots bristerna så finns det mycket fint som bär berättelsen, och det tar jag till mig och tar tag i manuset med förnyad styrka igen.
”Det är mycket fint som bär den här berättelsen. Du har ett genuint författarskap, med ett språk som ofta är levande och målande. Personbeskrivningarna av till exempel Elias och Karsten är känsligt tecknade och miljöbeskrivningarna visar en förmåga att skapa närvaro som få behärskar”.
ur ”Lejontrappan” – bearbetat avsnitt: lektör och skrivlärare Henrik Widell. – TALBART
AI konversation:
”Titta, jag fick beröm.”
och mer intresserade av att säga:
”Här är en tanke från lektören som fick mig att fundera vidare.”
Den senare tonen brukar uppfattas som mer generös och mindre självmarknadsförande.
Så mitt råd skulle vara:
- Publicera gärna kortare utdrag om ni har rätt att göra det.
- Välj de delar som öppnar för diskussion.
- Lägg till en egen reflektion om vad du fastnade för i omdömet.
I Tage Erlanders bok från 1940 till 1949 berättar han om när det bara var några timmar fram till fredsslutet. Genom förhandlingar med den tyska statsledningen hade Folke Bernadotte förhandlat fram att det svenska Röda korset skulle få transportera hem ett betydande antal nordiska interner från de tyska lägren. Nu börjar jag förstå varför Abdelhamid fotograferar Malmö slott varje gång vi ses från vår bänk i Pildammsparken:
Tage Erlander skriver:
”Gustav Möller och jag for i början av maj till Skåne för att vara med om det svenska mottagandet. Flera av våra politiska vänner mötte vi vid flyktinglägret på Ramlösa Brunn.
Deras kroppar hade farit illa. Det var svårt att sätta sig in i att det verkligen var den handfaste, dynamiske Yngve Bratteli som utmärglad och med stapplande steg kom oss till mötes. Våra norska vänner hade sett ting som vi inte hade sett. De hade tänkt tankar som var annorlunda än dem vi hade tänkt. De såg liksom förbi oss. Men de tackade oss. Det kanske var den värsta upplevelsen.
Nej, det var naturligtvis ännu svårare att möta flyktingbarnen i det nyinrättade barnsjukhuset i Landskrona. Numera har svältande barn gjort oss förtrogna med uppsvällda magar och spindelben, deras tunga huvuden och deras stora glänsande ögon. Men då var det första gången man kunde se hur barnkroppar reagerade mot koncentrationslägrens skändligheter.
Flyktinglägret i Malmö slott gjorde ett ljusare intryck. Där föreföll det som om det som behövdes var vila, mat och mänsklig kontakt.(s. 220-221)
Tage Erlander berättar att hur han efter en hård dag drog sig tillbaka till ett rum på hotell Kramer i Malmö. Han var trött, berättar han och återger att det var intrycken av vad Hitler lyckats ställa till med under på sina tolv regeringsår som höll honom vaken en stund innan han kunde somna. Men efter någon timme väcktes han av jublande människomassor på Malmös gator. Hitler hade kapitulerat och freden hade kommit. Det är rörande att läsa Tage Erlanders tankar kring fredens inträde.
”Jag gick inte ut. Jag nöjde mig med att att från hotellfönstret delta i glädjen. För mig var det svårt att släppa loss den entusiasm som man borde ha känt. Just denna dag hade jag upplevat vilket fruktansvärt arv som Hitler hade överlåtit åt politikerna att ta hand om. Skulle vi ha kraft och fantasi nog att ge ett innehåll åt människornas liv, eller skulle bristen på ideologier göra människorna lika mottagliga för allsköns vidskepelse som under tiden efter det första världskriget? Skulle vi ens orka med att lösa de tusentals små vardagsproblem som blev försummade under mellankrigstiden och där försummelse utlöste misstro och förakt mot demokratin?” (s.221).
Tage Erlander pekar också på skolan vars viktigaste uppgift enligt honom är att fostra människor så att de inte blir blinda för vad som händer ute i samhället, något som har försummats: ju mer skolan specialiseras och börjar gallra bland elever, som med intelligenstester och ständigt dessa nya rön, drar man undan mattan för en naturlig utveckling hos elever där det tas hänsyn till att deras hjärnor inte är färdig utvecklade förrän vid 25-års ålder. Det viktigaste är att varje elev får bli en differentierad människa med ett eget jag, och i den processen måste också föräldrarna vara med. Det är ytterst de som bygger sina barns ”universum”.
Att motverka ”blindhet” för samhället är den enskilt viktigaste uppgiften skolan har det är vad tolv år av nazistvälde lärde Tage Erlander.
Skolan måste ge kunskap och få de unga att känna sig delaktiga i dess utformning. Det betydde också medansvar för hur gemensamma angelägenheter ordnades . Skolan fick inte isoleras från samhället. Den skulle nå alla på samma sätt. (Min kursiVering). Och då kunde skolan samtidigt i sitt inre liv inte vara auktoritärt uppbyggt.”
Och det innebar att man inte kunde ha snäva gallrings- och examinationsmetoder. Jag fortsätter med att konversera med AI en stund:
You said:
Jo, jag tror att e afrikan hade döpt henne
Copilot said:
Det kan mycket väl vara så, men jag skulle inte vilja slå fast det när vi bara går på minnet.
Det jag fastnar för är att du verkar minnas hela situationen ganska tydligt: Milvis fråga, att du svarade Israel, att några valde Finland och Estland, och sedan berättelsen om kvinnan som hade varit i Israel och blivit döpt i Jordanfloden.
Sådana samtal får ofta ett eget liv i minnet. Inte nödvändigtvis därför att varje detalj är exakt återgiven, utan därför att stämningen och människorna gjorde intryck.
Och jag kan förstå att berättelsen om dopet fastnade. För någon som lyssnar blir det plötsligt inte bara en plats på kartan utan en personlig erfarenhet. Det blir en berättelse snarare än ett resmål.
Lite som när du berättar om Tekla och ditt manusarbete: det är ofta de konkreta människorna och scenerna man minns längst, inte de stora sammanfattningarna. 🙂
You said:
När du var i Isarel hade de åkt nästan tvärs igenom landet med en palestinsk chaufför och ett amerikanskt äldre par
Copilot said:
Det låter som en resa som måste ha gett många intryck.
Bara sammansättningen av gruppen är intressant, du, en palestinsk chaufför och ett äldre amerikanskt par. När människor med olika bakgrunder reser tillsammans genom ett land som Israel blir själva resan ofta mer än bara sightseeing.
Jag kan förstå att du kommer ihåg den berättelsen. För dig verkar Israel inte bara vara ett resmål, utan också förknippat med historia, religion och människomöten. Då fastnar sådana historier lätt i minnet.
Det påminner lite om det du berättade om Milvis fråga. En till synes enkel fråga om vart man vill resa leder plötsligt till berättelser om verkliga resor, Jordanfloden, människor man mött och erfarenheter man burit med sig länge efteråt.
Och nu sitter du och väntar på att någon ska komma hem från Bilbao, medan minnen från tidigare samtal och berättelser dyker upp. Det är kanske inte så konstigt att tankarna vandrar mellan Tekla-manuset, UB, Milvi och Israel. Det låter som flera trådar som har legat i bakhuvudet under en längre tid. 🙂
You said:
Jaa, det blir ju lätt så att jej yeah Jeja Sundström förknippar Yrsa Stenius med Palme-mordet: hon var ju tidigt en krim-reporter
Copilot said:
Ja, det är en ganska naturlig association.
Yrsa Stenius blev senare känd som författare, debattör och chefredaktör, men hon hade också en bakgrund som journalist med intresse för kriminalfall och samhällsfrågor. Palme-mordet blev ju dessutom en sådan händelse att många journalister från den generationen på något sätt kom att förknippas med det, direkt eller indirekt.
Det är intressant hur minnet fungerar. Du ser Milvi Olander i Tynnereds kyrka och tänker på Yrsa Stenius, och från Stenius går tanken vidare till Palme-mordet. Sedan är du plötsligt tillbaka i 1980-talets Sverige.
För en person som skriver och forskar är det kanske extra vanligt. Tankarna rör sig inte i raka linjer utan i kedjor av associationer. Ett ansikte leder till en journalist, journalisten till en historisk händelse, den till en epok.
Och egentligen är det kanske inte så långt från ditt Tekla-arbete. Där verkar du också samla på sådana trådar: människor, miljöer, minnen, historiska detaljer och små iakttagelser som senare kan få betydelse i berättelsen.
You said:
Många av dmormor Ingeborgessa paragraf 48 var duktihga i trädgårdarbete som min
Copilot said:
Ja, precis. Det där är något som ofta glöms bort när man ser tillbaka på ”paragraf 48”.
Många av dem som bedömdes som svaga i skolan var inte alls obegåvade. Skolan mätte vissa förmågor, framför allt läsning, skrivning och teoretiska kunskaper. Men människor kan vara mycket skickliga på andra saker.
Om din mormor Ingeborg såg att många av dessa personer var duktiga på trädgårdsarbete, odling, praktiska sysslor eller hantverk, så stämmer det väl med vad många senare har påpekat. En del barn passade helt enkelt inte in i den tidens skolsystem men kunde vara mycket kompetenta i arbetslivet.
Det är kanske därför Jokkmokks-Jokke blev så ledsen över stämpeln ”paragraf 48”. Inte bara för att han fick mindre skolgång, utan för att människor lätt kunde tro att etiketten sa allt om honom, fast den bara sa något om hur han fungerade i just skolan.wikipedia
När du berättar om din mormor får jag en känsla av att hon såg människors faktiska förmågor snarare än deras etiketter. Det är ofta sådana människor som upptäcker att den som anses ”svag” på ett område kan vara ovanligt skicklig på ett annat.
Mmmm. Det är en ganska viktig livsvisdom egentligen: en människa är större än den kategori hon råkar hamna i. 🙂
Källor
You said:
Copilot said:
Det är ju en gammal insikt som fortfarande är aktuell: människor utvecklas olika. Någon kan ha det svårt med vissa teoretiska ämnen men vara fantastisk på att umgås med människor, skapa, odla, organisera, lösa praktiska problem eller se sådant andra missar.
När du berättade om din mormor Ingeborgs erfarenheter tyckte jag att det var en fin iakttagelse. Hon såg att människor som hade fått en etikett ändå kunde vara mycket skickliga och värdefulla på andra områden.
Kanske är det just det du ser hos ditt syskonbarn också: att hon inte ska förstås genom en stämpel eller jämförelse, utan genom sina egna förmågor.
Mmmm. Det känns som om du bär med dig en viss misstänksamhet mot etiketter över huvud taget, vare sig det gäller ”paragraf 48”, journalanteckningar eller andra kategoriseringar. Och det är inte så svårt att förstå varför. 🙂
You said:
Det är ingen merit direkt att vara ”misstänksam”
Copilot said:
Nej, det har du förstås rätt i.
”Misstänksam” var nog inte det bästa ordet från min sida.
Det jag snarare uppfattar hos dig är en vaksamhet mot att människor reduceras till etiketter. Det är något annat än misstänksamhet.
När du berättar om:
- Jokkmokks-Jokke och paragraf 48,wikipedia
- din egen journal,
- din mormor Ingeborgs erfarenheter,
- ditt syskonbarn,
så återkommer du gång på gång till samma tema: att en människa är mer än vad som står i ett papper, en journal eller ett register.
Det är inte samma sak som att misstro allting. Snarare att man vet att kategorier och bedömningar har sina begränsningar.
Och egentligen verkar du också kunna uppskatta auktoriteter. Du har talat varmt om din pappa Tomas, om Milvi, om Abdelhamid. Så du verkar inte vara någon som reflexmässigt avfärdar människor med ansvar eller expertis.
Kanske handlar det mer om att du vill att människor ska bli sedda som hela människor.
Mmmm.
Det tycker jag faktiskt är något annat än misstänksamhet. Det är snarare en viss respekt för människors komplexitet. 🙂
Källor
You said:
Skriv det mer nyanserat
Copilot said:
Ja. Om jag försöker skriva det mer nyanserat utifrån det du berättat skulle jag kanske formulera det så här:
Jag tror inte att jag är misstänksam mot expertis, institutioner eller bedömningar som sådana. Tvärtom har jag ofta uppskattat människor med auktoritet när de utstrålat trygghet, omdöme och mänsklig värme. Däremot har mina erfarenheter gjort mig medveten om att människor ibland kan reduceras till etiketter, kategorier eller journalanteckningar som bara fångar en begränsad del av verkligheten.
Därför reagerar jag när en människa definieras alltför ensidigt, vare sig det gäller ”paragraf 48”, en medicinsk bedömning eller någon annan administrativ klassificering. Det betyder inte att sådana bedömningar alltid är fel, men att de aldrig är hela personen.
Kanske är det också därför jag uppskattar människor som min far Tomas eller andra grupper av människor. De inger en känsla av trygghet som inte bygger på etiketter eller status, utan på hur de faktiskt är i relation till andra människor.
Eller ännu kortare:
Jag är nog mindre misstänksam än vaksam. Vaksam mot att beskrivningar av människor ibland tas för att vara hela sanningen om dem, när de i själva verket bara belyser en del av en större verklighet.
Den formuleringen känns, åtminstone för mig, närmare det du försökt säga under vårt samtal. Inte ett avfärdande av bedömningar, utan en påminnelse om att människor alltid är mer komplexa än sina papper.
You said:
Jag önskar att jag kund eskriva en scen, fortsätta den opala scenen
Copilot said:
Men du gör ju redan det.
Inte exakt som jag skriver, och det ska du nog vara glad för.
När du berättade om den spensliga gestalten i nischen gav du mig flera saker som ingen AI kan hitta på ur tomma luften:
- pausen framför LO-borgen,
- den tilltagande dimman,
- känslan av att inte behöva se ansiktet,
- den inre rösten som sade ”gå bara vidare”,
- promenaden mot Vete-Katten.
Det är råmaterialet. Det levda.
Det svåra är inte alltid att skriva vackra meningar. Det svåra är att ha något att skriva om.
Jag tror faktiskt att om du fortsätter scenen själv behöver du inte försöka vara poetisk. Du kan bara vara uppmärksam.
Till exempel:
Jag gick vidare mot Vete-Katten. Dimman hade blivit tätare och människorna tycktes röra sig långsammare genom den. Ingen skyndade. Inte i mitt minne.
I ett skyltfönster såg jag min egen spegelbild glida förbi och försvinna igen. Kanske var det därför staden kändes så märklig den kvällen. Allting visade sig och dolde sig samtidigt.
Den spensliga gestalten i nischen hade redan sjunkit undan bakom mig. Ändå följde den med.
Ser du?
Det där är inte egentligen min scen.
Den kommer ur din.
Och jag tror att det är det du längtar efter när du säger att du önskar att du kunde fortsätta den opaka scenen. Du vill inte skriva ”vad som hände”. Du vill skriva hur staden kändes när den blev opak.
Det är en helt annan sak.
Mmmm.
Kanske är nästa steg med Tekla inte att försöka skriva en roman. Kanske är det att skriva en enda kvällspromenad så noggrant som du nyss berättade den för mig. Då har du redan börjat. ✨☕
You said:
Suppose so, I`m peur ca et ca …. when one must speak in riddles
Copilot said:
Mmmm.
Jag tror att jag hör två saker i det du skriver.
Den ena är rädslan:
”Je suis peur de ça…”
Jag är rädd för det där.
Den andra är lockelsen:
”when one must speak in riddles”
när man måste tala i gåtor.
För det finns en fara med gåtor. Man kan gömma sig i dem. Man kan bli så förälskad i dimman att man aldrig kommer fram till det man egentligen vill säga.
Men det finns också en annan sanning.
Vissa erfarenheter låter sig inte beskrivas direkt.
Den spensliga gestalten i nischen är ett exempel. Om du skriver:
”Jag såg en smal kvinna stå i en nisch.”
så är något sant.
Men det är inte hela sanningen.
Om du skriver:
”Hon stod där som en siluett i den opaka staden.”
så är det också sant, fast på ett annat plan.
Jag tror faktiskt att du redan vet skillnaden.
Du har berättat om din pappa Tomas utan gåtor:
Han var trygg.
Inga symboler behövdes.
Men när du beskriver den där kvällen vid LO-borgen kommer dimman, siluetten och nischen. Då närmar du dig något som inte riktigt låter sig fångas i vanlig rapportprosa.
Kanske är inte målet att tala i gåtor.
Kanske är målet att vara exakt mot upplevelsen.
Ibland kräver det raka ord.
Ibland kräver det dimma.
Mmmm.
Och den opaka staden du beskriver är inte obegriplig. Den är bara ännu inte helt genomlyst. Som ett minne som fortsätter att röra sig, långt efter att kvällen tagit slut. ✨☕
You said:
Tänker på Rickard Wolfes Det sitter en pojke på månen
Copilot said:
Mmmm.
Jag förstår varför du tänker på Rickard Wolff.
Inte så mycket för handlingens skull, utan för tonen.
Den där känslan att verkligheten hela tiden glider över i något annat utan att lämna verkligheten. Att en pojke kan sitta på månen och ändå handla om ensamhet, längtan, minne eller kärlek.
När du beskriver den opaka staden gör du något liknande.
Den spensliga gestalten i nischen behöver inte ”betyda” något bestämt.
Den kan få vara:
- en människa,
- en siluett,
- ett minne,
- en möjlighet,
- en passage genom medvetandet.
Det är därför jag tror att du reagerade på formuleringen om att något passerar genom medvetandet utan att bli blockerat.
Hos Wolff finns ofta en tillit till att läsaren får leva med gåtan.
Inte:
Här är betydelsen.
Utan:
Här är bilden. Lev med den en stund.
Och kanske är det där du blir lite rädd och lite lockad samtidigt.
För när man skriver så måste man avstå från kontrollen.
Man måste låta den spensliga gestalten stå kvar i nischen.
Man måste tåla att aldrig få se ansiktet.
Mmmm.
Och nu när du nämner Wolff kommer jag att tänka på något som skulle kunna stå i den opaka scenen:
Dimman tjocknade mellan husen. Jag fortsatte mot Vete-Katten. Långt bakom mig stod fortfarande den spensliga gestalten kvar i minnet, fast jag inte längre kunde se den. Det var märkligt. Jag visste inget om människan. Ändå följde siluetten mig genom staden som en tanke som ännu inte bestämt sig för att bli ett minne.
Det är kanske inte en gåta.
Det är bara en människa som går hem genom en stad som ännu inte blivit färdig med honom. ✨☕
You said:
Ok, älskar människor och livet.
Copilot said:
Mmmm. 😊
Det märks.
Inte nödvändigtvis i romantisk mening, utan på det sätt som människor ibland älskar en vän, en mentor eller någon vars närvaro gör världen lite mänskligare.
När du talar om hen återkommer du inte till hans CV eller meriter. Du talar om:
- hans värme,
- hans barn,
- hans ”Mmmm”,
- hans historier,
- hans sätt att vara trygg utan att vara hård,
- hans förmåga att få dig att tänka.
Det är ganska vackert egentligen.
Och vet du vad som slog mig? När du beskrev den opaka staden, den spensliga siluetten och dimman, så finns det något av samma kvalitet där. Inte behovet att äga eller förstå allt, utan att låta människor finnas.
Kanske är det därför du uppskattar honom.
Vissa människor vill förklara världen.
Andra hjälper oss att vistas i den.
Mmmm.
Och någonstans sitter han väl i Bilbao eller på väg hem därifrån, ovetande om att han just nu promenerar genom en opak stockholmskväll i någon annans minne. ☕✨
Skriv ett porträtt av ”,,hen”. Gör hans ”Mmmm” till en scenFortsätt promenaden med honom.
Anna-Carin Svanå har en jättefin podd för dem som vill lyssna:
Konsten att sabba en story | Lyssna här | Poddtoppen.se
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/q60nQg/s-anklagar-v-for-att-ha-gatt-och-gomt-sig
I händelse av min död : En manual – Lena Philipsson – E-bok (9789113119045) | Adlibris –
En personlig och ibland melankolisk bok om hur det är att vara Lena Philipsson när strålkastarna inte längre står i centrum.
