(tyvärr var Abdelhamid och jag tvungna att byta lektör eftersom Henrik Widell var tvungen att hinna med sitt eget författarskap. Istället rekommenderade han en kvinnlig lektör som heter Anna-Carin Svanå och är fantastisk hon också. Vi rekommenderar starkt henens bok ”Det Blå Palatset”. I sitt lektörutlåtande om ”Lejontrappan” , som vi även skickat till vår släkting, författaren Lennart Hagenfors, skriver Anna-Carin Svanå bland annat:
”När Elias dyker upp under flaskinsamlandet i Köpenhamnsnatten är han beskriven med en precision och närvaro som genast får mig att förstå att han är viktig. Det är inte bara utseendet som beskrivs utan ännu mer vilket intryck han gör. Här vill jag ta upp den fråga du själv lyft, om han ska vara tibetan eller inuit. Ärligt talat tror jag att den frågan spelar mindre roll än du befarar. Elias har ingen kontakt med sina föräldrar, har aldrig själv levt som nomad, och hans ursprung beskrivs aldrig genom hur han ser ut, utan genom hans sätt att tänka och tala. Han skulle kunna ha nästan vilken bakgrund som helst utan att historiens kärna påverkades. Det läsaren däremot behöver är att förstå vad Elias betyder för Tea och att få känna djupet i det som växer mellan dem. Där finns mer att hämta, och jag återkommer till det under Gestaltning och Struktur. I originalversionen finns mycket mer skildrat om inuiterna och Elias bakgrund, men det har du tagit bort här utan att det inverkar på känslan och förståelsen för Elias”.
Jag hoppade av i Farum centrum, och istället för att vänta på en buss som tog mig och Egedals kommun och Ganlöse, började jag gå längs med Farums Huvudgata. Det var skönt att gå efter allt stillasittande. Vid kyrkan svängde jag in på en smal stig som löpte utmed en häck som gränsade till en husrad på min högra sida. På andra sidan böljande kullarna som utgjorde Prästegårdsjordarna. Landskapet var fruset, här och där låg fläckar av snö och is kvar som kristyr i landskapet
På långt håll såg jag Eskils gård. Den såg nedsläckt ut och hagarna låg öde. Jag slogs av tanken på att Eskil kanske inte bodde kvar, att han faktiskt kunde vara död.
Jag var varm och svettig i min parkas när jag svängde ner på Valdemar Atterdags väg, som den också kallas. Frosten gav växterna längs vägen en vit nästan genomskinliga hud.
De första gångerna jag besökte stugan upplevde jag avfartsvägen som svindlande lång. Men jag växte, fick längre ben och blev van vid betydligt vidare sträckor. Det som varit en ofantlig distans blev senare knappt en kilometer. Ändå kändes vägen som ledde ner till Karstens stuga längre än vanligt. Gruset knastrade under kängorna. Den råa luften bet mig i kinderna. Kråkorna kraxade, cirklade över skogen som tog vid längst bort i hagarna. Jag var på väg att göra något otillåtet. Ovanpå allt rörde jag mig tillbaka in i hågkomster och minnen.
Anblicken av stugan fick mig att stanna till och dra ett djupt andetag. Den låg så fridfullt i den fortfarande välbekanta omgivningen. Uppburen som ett gammalt väsen med kuddar bakom ryggen i all sin litenhet av skymningen runtomkring. Inne på gården gled min blick över på uthuset och ängen och vattensamlingarna på baksidan.
Den såg minsann mindre ut än jag mindes den, färgen hade flagnat på sina ställen. Men oavsett tidens spår väckte den många känslor till liv inom mig. Här var en plats, äntligen, där tiden tycktes stå stilla.
Jag kastade en blick på fåglarnas vattenbad på gårdsplanen i form av ett jättesnäckskal i betong. Det fick mig att tänka på Venus födelse.
Jag påmindes om hur trädgården brukade digna av rosor i början av juli. Det var bara häftiga regn som kunde få dem att fälla sina blad. Jag hade sett rosenbuskarnas grenar hänga på grund av skyfall. Sett grenarna med sina avfallna rosenblad vara böjda som i bön, en inre krets vid trädgårdsbordet som fortfarande stått mörkt av fukt efter ovädret.
Redan innan jag beträtt stugan visste jag precis hur det skulle kännas att stiga in över den knarrande tröskeln, och ställa ner ryggan på det slitna trägolvet i tamburen. Mina händer darrade lät när jag öppnade dörren och möttes av fukt och instängdhet. Jag stampade av mig på dörrmattan och tog av mig kängorna och parkasen. Luvtröjan behöll jag på.
Stugan hade stått obebodd länge så jag började med att gå från rum till rum och skruva upp elementen. I Karstens sovrum stod jag en stund och såg bort mot Eskils gård. Ytterlamporna var tända nu. Jag borde gå tillbaka och knacka på, tala om att jag var här, och att jag väntade besök av en vän. Det som höll mig tillbaka var rädslan för att han skulle ana att jag var här utan lov. Jag undslapp mig en suck.
På tröskeln till ateljén i stannade jag. Doften av oljefärg och terpentin svävade fortfarande omkring därinne, satt i väggar och tak. Jag fick en känsla av att någon lämnat rummet i brådrasket, men av någon anledning inte kommit tillbaka. Det var som om rummet fortfarande höll andan, väntade på att någon skulle kliva över tröskeln och ta tag i de rengjorda penslarna som stod i sina burkar, ta fram en av rullarna med duk, skära ut en bit, och sätta igång att måla.
Han ville åt ljusspelet, plocka fram det ur deras gömmor och upphäva dunklet. Få konturerna av det mörka och murriga bli mer utsuddat och mindre skrämmande, även om det innanför kunde vara både brutalt och fult. Det fanns tillfällen då jag suttit bredvid honom och sett hur han använde sig av tummen eller palettkniven och sa saker i stil med att allt hade en skugga, om det inte rådde totalt mörker vill säga.
– Vi ska vara rädda om skuggorna, också vår egen, hade han betonat och jag undrade så vad han menade med det. Jag hade så många frågor undanstoppade numera för att han aldrig lät mig prata. Det räckte med några få ord för att han skulle avbryta mig och rikta om uppmärksamheten.
Här i ateljén påmindes jag om hans mörker, dysterheten när han målade, som sprang fram ur det förhållandet att han inte kunde överbrygga gapet mellan sin intention och det som faktiskt blev.
Sally och jag och hästarna stämde heller inte in i den sinnesstämning som han befann sig i, i ”hans uppgående i konsten”. Vår närvaro lyckades aldrig riktigt driva bort hans mörker. Kanske förstärkte vi bara ytterligare bristen på överensstämmelse.
Men det fanns ljusglimtar också. Som när vi åkte in till Köpenhamn över dagen. Karsten och Sally svingade mig mellan sig på Ströget, tog tag i mina armar och lät mig virvla. Enligt dem var jag lätt som en plätt. Och lätt kände jag mig, lätt och luftig, och i ett lyckorus. Vi gick på Tivoli, åkte karusell och drakbåt.
De dagarna skrattade jag högt, upplevde mig som oövervinnelig. Det enda smolket var att tiden gick alldeles för fort. Ändå lämnade vi Köpenhamn långt efter mörkrets inbrott[V1] .
Vid de tillfällena var Karsten en typisk söndagspappa, en sådan som gör alla de roliga sakerna med en. Jag slapp till och med att borsta tänderna ibland, vilket så här i efterhand kanske inte var så klokt, men det var bara ett bevis på hans ouppmärksamhet när det gällde det mer närliggande små sakerna.
Sommardagarna som följde var underbara: landskapets godhet strålade emot mig i form av idel grönska och fågelkvitter. Spåren av vattenpölar, och åsynen av sniglar som bar sitt hus på ryggen. Jag ville bli som dem när jag var vuxen. Jag hade ett slags ide om vad det innebar som inbegrep självständighet och oberoende. Och kanske något mer svårfångat. Annorlunda formulerat: Det fanns krävande inslag också i barndomen.
Ibland lade sig de vuxnas föreställningar sig lager på lager över tingen, det var som om föremål skulle förtingligas i kvadrat. De var inte bara en form eller en kruka, utan det handlade om Höganäskrukor eller Arne Jacobsenstolar.
För mig räckte det med att det var en skål, möjligen att den hade blå mönster som vågor eller krusningar. Men där jag bara såg blått såg Karsten och hans vänner färger som väckte associationer till mosaik och kyrkomålningar. Ett streck var inte bara ett streck, särskilt inte beroende på vem som signerat konstverket eller konstföremålet i fråga. Vi for på museum och konstutställningar tills jag började längta efter en tid före pålagringarna.
Det var som om Karsten hade ett rutnät till hands, inte bara när han tecknade stilleben, utan ett som han kastade ut över hela tillvaron så bara det väsentliga kom med. Jag brukade tänka att det där rutnätet gjorde att han missade mycket.
Det hände att jag dröjde mig kvar i ateljén, som nu. Då kunde jag få en sådan lust att gripa tag i en pensel och påbörja något eget, men när min blick föll på hästarna ute i hagen försvann alla sådana impulser genast.
Men ibland när Karsten berättade om tecknandet var det som om han pratade om sina rötter – och mina. I den stunden betydde det ingenting om varifrån vi kom, heller inte vart vi var på väg tror jag. Vi var bara fångade av skissen och dess möjligheter, ögonblicket då den växte fram.
Jag hade gått omkring och vattnat krukväxter och nupit av vissnade blad. De stackarna var alldeles torra och törstiga. Vid det här laget är de säkert övervattnade. Att gå omkring med vattenkannan, från fönster till fönster, och se till de sparsamma krukväxterna, mest kaktusar, gav mig ett ypperligt tillfälle att spana ut och se om Torben var på väg eller befann sig därute någonstans.
Jag öppnade ett fönster på vid gavel för att vädra, men också som om det öppna fönstret i sig skulle kunna kalla honom hit, åstadkomma en känsla av välkomnande som strömmade emot honom oavsett var han befann sig. Klockan tickade på, om än förunderligt sakta, och ingen Torben syntes till. Ändå sprang jag ideligen upp för trappan för att spana efter honom på vägen från Karstens sovrumsfönster.
Allt jag såg var fortfarande bara det flacka, frusna landskapet och grusvägen som försvann bort mot Eskils och stora vägen. Vid det här laget var omgivningarna redan insvepta i mörker. Frosten har bäddat in de böljande kullarna och betesmarkerna runtomkring i skulpturala former, som fårorna i ängen som börjar vid trädgårdens slut på husets baksida.
Längre ned längs vägen breder naturreservatet ut sig med sin blandskog.
Jag kände igen Majas förtvivlan där på snöresan i mig själv här i stugan på jakt efter närvaro, efter alla mina fantasier och tillhörighet, gemenskap, vänskap, kärlek. Alla honnörsorden.
Från fönstret på framsidan blickade jag ut mot stenbumlingen som skulle finnas någonstans där ute i mörkret. Stenbumlingen som Sally och jag suttit på när hon berättade om sitt uppbrott från Karsten, och hur hon skulle ta Troll och Rising Star med sig. Landskapet låg tyst och öde. Jag sökte mig till fönstret ideligen, kunde inte sitta still. Jag letade med blicken efter Torben trots att jag insåg att det var meningslöst. Jag kunde inte låta bli att undra om han hade svårt att hitta.
Jag behövde något att fokusera på istället för att springa omkring och låta oron topprida mig.
Jag tog fram mitt specialarbete som jag påbörjat, lade anteckningarna bredvid mig och Baumans bok. Jag hade bestämt mig för att skriva om Förintelsen, men det var tyngre än jag föreställt mig. Jag hade gjort en disposition men ändå avvek jag hela tiden ifrån den som om jag innerst inne tvivlade på att jag hade tillräckligt med underlag för min uppsats.
Jag såg emellertid en tydlig upptrappning av antisemitismen i det jag läste nu. Först försvann de judiska lärarna från universiteten, sedan förbjöds de judiska studenterna att vara kvar och därefter förflyttade man alla judarna från deras hem. De försvann från sina våningsplan och från sina villor. Avskildes från sina grannar för att fråntas sin mänsklighet. De fördes till ghetton med höga murar, åtskildes från övriga tyskar. Dem man inte såg saknade man inte.
Efter tre-fyra timmar gick jag och lade mig, men det var omöjligt att somna. Det kändes som jag bearbetade mitt lilla onda mot ett större ont.
Jag var sårbar och utlämnad i natten och beredd att gripa efter ett halmstrå, hur skört det än tedde sig. Enligt Edith Södergrens dikt väger ett halmstrå ingenting. Nej, diktarjaget skrev att inte ens ett halmstrå kunde hon lyfta när allt är mörkt omkring henne.
Jag steg upp, kokade varm mjölk på spisen som jag drack stående i vardagsrummet. Jag blickade ut mot samma hage där Troll en gång gått och betat och där Sally hade mätt upp vår lilla volt.
Handen darrade till och mjölken nästan skvimpte över. Staketet var borta, det noterade jag först nu.
/Abdelhamid, Helena och Lovisa Snygg
