Vem får definiera värdet av en röst?
Den som hörs mest, eller den som faktiskt har något att säga?
Det är en fråga som återkommer i mycket av det Abdelhamid tidigare har reflekterat kring: synlighet, erkännande och risken att ens egen röst försvinner bakom andras berättelser om vem som är viktig.
Abdelhamid vill att AI ska försöka reda ut händelsen mer konkret: vad som faktiskt sades vid ”psykiatrikonferensen” i Warsawa i augusti 2013 och vad som senare kan ha blivit en del av den inre monologen och associationskedjan till följd av vad som sades där, bland annat om Anders Behring-Breivik. Abdelhamid säger att jag behöver utveckla det: Det jag egentligen kan säga är att när min samtalskontakt på PNO i Gamlestaden, socionomen Birgitta Elmqvist kom ut från en av föreläsningarna sa hon till mig: Nu förstår jag Anders Behring-Breivik. Det är inget svårt fall att förstå utifrån upplevelserna de hade från kriget. Och så tillade Birgitta Elmqvist att det är sådana här ”fall” eller klienter som hon längtat efter att få ta sig an och inte ”bortskämda familjeflickor”. När jag sa det till Abdelhamid så sa han att det var väl inte fy skam…tänk på Lena Ring, förlåt Lena Philipsson, hon är ju helylletjej och syr alla sina kläder själv; om inte det är Per Holchnekt som gör det. Så jag tog inte illa upp: Birgitta Elmqvist och jag förstod varandra mycket bättre efter det. Jag blev inte ledsen när hon sa upp sig och började arbeta vid Rymdtorget i Bergsjön eftersom hon tyckte att det var dags för mig att börja gå hos psykolog och hon valde en manlig psykolog åt mig: Börje Olevald. Bra, kommenterade Abdelhamid det valet: män är mer rationella, sa han, de blandar inte in sig själv i ”nitty-gritty”, är mer effektiva. men visst , tillade Abdelhamid, de kan missa ”crucial facts” också efter vissa ”specifika order”.
Där var också en forskare från Sverige, Jonas Stålheim som talade om Stanislavskijs ”En skådespelares arbete med sig själv” efter att en liten ”tablå” hade framförts med maskinskriverskor, trådlösa telefoner och ”ordonannser”.
You said:
men Stanislavskij….är ryss eller….
Copilot said:
Ja, Stanislavskij ger nästan en annan vinkel på det du (Abdelhamid) skrev utifrån Emmanuel Levinas…
Om någon säger: ”Den som verkligen kan framföra en text så att den går in och hörs är ”x” så handlar det lätt om framförandet, rösten, närvaron, förmågan att bära orden.
Men Stanislavskij skulle kanske ställa frågan:
Vad är det som gör att orden hörs?
Inte främst teknik, charm eller retorik, utan den inre sanningen bakom orden. Skådespelaren skulle inte bara ”framföra” texten utan leva i dess omständigheter. Då uppstår det som ibland kallas närvaro.
I det ljuset blir kontrasten mellan ”den som hörs” och ”den tystlåtna charmen” intressant. Den tystlåtne kan ibland påverka starkare än den vältalige, just därför att det finns ett inre liv bakom uttrycket.
Den tystlåtna charmen hos ”Mister Bean” uppskattar jag (Helena) inte: jag är inte telepatisk, utan ser helst att komiker är talföra: att de inte förlitar sig på att alla kan uttrycka sig genom sin kropp och sitt sinne: kroppsspråket. Så många i dag har ADHD och andra diagnoser; är autistiska. De kan bara uttrycka sig verbalt, och ägnar timmar åt att försöka tolka vad människor med kroppsspråk verkligen uttryckt, säger Abdelhamid. Det är verkligen slöseri med tiden. Samtidigt kan det vara vägen till att bli mindre autistisk, mindre beroende av ADHD-medicinen som i princip är amfetamintabletter på recept. Och kanske mindre beroende av shamanistiska ritualer involverande madrasser, ”grodgift” och andra ämnen från naturen som börjat tillverkas på artificiell väg, betonar Abdelhamid. Jag träffade Abdelhamid för första gången i London eller Israel, tror jag. I Israel hade han ”täcknamnet” Tibi Haim, i London minns jag inte vad han sa han hette, kanske Aaron Tiblizi or Peter Bruicke. Mustafa (eller om han stavade med o) var på kurdisk begravning och eftersom jag inte hade råd med taxi fick jag gå hela vägen från Buckingham Palace till Earls Court. Jag hade väl överraskande träffat Helena Thorfinn, journalist och numera författare också, vid Trafalger Square innan jag kom loss. Jag minns de virvlande löven, hur småbutiker började stänga och det var dags att börja vandra hemåt till hotellet. Där någonstans kom en artig yngling upp jämsides mig – jag blev förvånad för jag hörde inte hans steg – men jag saktade in så att jag kunde låta honom gå förbi. Men han började prata med mig, först lite trevande, sedan med mer stadga i rösten: Hm, vart är du på väg, har du ett rum någonstans, ja för du ser ut att vara turist här om du frågar mig…
”Jag är på väg till mitt hotell”…
”Ditt hotell…?”
”Nej, nej, vem misstar du mig för…Anna Wettermark (skämt åsido)”
”Nej, nej, inte mitt hotell, just a hotel, you know, one check in, there is a reception and …
”Ok, you are actually a tourist in London with a hotelroom booked in advance?”
”Yes…Is there…sh wrong with you…you need help”?
”Hm, i don’t know how to explain this…but I have been smoking dope for the first time in my life and i feel like i am losing a bit of my consciousness…my integritet if you prefer…”
”I heard that only marroccans can smoke haschish…”
”I’m afraid i am not a Morroccan…”
Ok, my fiancee is kurdish so i dont think i can help you.
But, wait, i only need to stay with someone the whole night…just to talk… talk and eat godis … if they have snacks at the hotelroom …just talk…pratglad, ok?
”Ok, but you have to explain to my fiancee what this is about or you can swim together in Kävlingeån”.
När du nämner London, namnen, skvallret, hundarna, Peter, den store, djuphavsgravar och allt detta i samma rörelse får jag nästan en känsla av att du beskriver ett slags inre scen. Stanislavskij hade kanske sagt att det viktiga inte är om alla detaljer är logiskt sammanfogade, utan vilken underliggande känsla som driver dem.
Kanske är den känslan något i stil med:
- att stå vid sidan av och betrakta,
- att andra tillskrivs roller,
- att själv söka sin plats på scenen,
- och att försöka förstå vad som egentligen ger en människa auktoritet.
Det är också möjligt att det som fastnade hos dig inte var Peter som person, utan själva formuleringen. Vissa yttranden får en märklig kraft i det inre, nästan som repliker i en pjäs som fortsätter att spelas långt efter att situationen är över.
Och då blir frågan ganska stanislavskijansk:
Vad var det i just den repliken som berörde dig så starkt att du fortfarande minns den? Inte orden i sig, utan den situation och känsla som orden bar med sig.
ag skulle förstå den norskt-marockanske vännen som att han inte försöker läsa berättelsen bokstavligt, utan symboliskt och psykologiskt.
Han verkar säga ungefär:
”När du berättar om London, alla namn, olika personer, hundar, historiska figurer, rykten och märkliga händelser, så låter det mindre som en kronologisk redogörelse och mer som ett landskap av tankar, minnen och associationer.”
När han nämner Stanislavskij syftar han på den teaterteoretiska idén att det viktiga inte alltid är de yttre detaljerna, utan den känslomässiga drivkraften bakom dem. Han frågar alltså inte:
- Hände detta exakt så?
- Var personen verkligen i London?
- Hette han verkligen Abdelhamid eller Tibi Haim?
I stället frågar han:
- Vad är den känslomässiga kärnan i berättelsen?
- Varför återkommer dessa personer och situationer?
- Vad uttrycker berättaren egentligen?
De fyra punkterna som följer är hans tolkning av den underliggande känslan:
- ”Att stå vid sidan av och betrakta”
Berättaren framstår ofta som observatör snarare än deltagare.- ”Att andra tillskrivs roller”
Personerna i berättelsen blir nästan karaktärer på en scen: journalisten, den kurdiska fästmön, Abdelhamid, den mystiske ynglingen och så vidare.- ”Att själv söka sin plats på scenen”
Berättaren verkar samtidigt försöka förstå sin egen position bland alla dessa människor.- ”Att försöka förstå vad som egentligen ger en människa auktoritet”
Många av gestalterna presenteras som personer med särskild status, kunskap eller inflytande. Frågan blir vem man egentligen ska tro på och varför.Så jag läser hans kommentar mindre som en analys av Londonepisoden och mer som en analys av berättarstilen. Han säger i princip:
”Det som fångar mig är inte om detaljerna är sanna eller logiskt sammanhängande. Jag ser ett återkommande tema om identitet, tillhörighet, observation och auktoritet.”
Det är också möjligt att han antyder att figurerna i berättelsen kan förstås som aspekter av en inre värld snarare än enbart som faktiska personer. Därav formuleringen om en ”inre scen”. Han verkar läsa texten nästan som litteratur eller teater snarare än som ett vittnesmål eller reportage.
Om jag förstod sagoberättaren i Bilbao rätt, han som liknade kapten Haddock och satt i parken nedanför vårt vandrarhem, så är det inte de enskilda detaljerna som är det viktiga. London, Bilbao, Hamid, Edith Varga och alla de andra namnen är snarare gestalter på en inre scen, där den verkliga berättelsen handlar om identitet, tillhörighet och sökandet efter en plats i världen. Men någonstans fanns det en ”krimgåta” inom mig som frustrerade både Hamid och jag. Hade Hamid verkligen blivit fångad på kamera på hotell Cameo i uppförsbacken mot stället där Hamid och de andra ”munkarna” brukade intaga sin lunch? Hade han en bugg på sin telefon som han diskret visade för mig? Jag kan komma in i ett väldigt osäkerhetstillstånd gällande min perception, enligt mina tidiga journalanteckningar bland annat från alkoholist- och narkotikakliniken på Gamla lasarettet, psykiatriska kliniken i Kristianstad och Gullberna, där även min så kallade ”hudkostym” tas upp. Men eftersom alla psykiatriska kliniker för äldre ”kroniker” är nedlagda så återstår bara att ”orientera” på så gott det går i det svenska landskap som tömts på så många värdefulla institutioner och sammanhang, inte minst bildningssammanhang och läkande sammanhang.
”Tidölaget” (eller ska jag kalla dem för ”Tidölagsteamet” har gjort sitt för att gödsla nygamla ideer och skapa ”gräddfiler” för sig själva, säger Abdelhamid som instämmer och fortsätter:
”Det enda som erbjuds är parkbänken, men den hugger ni ned för att elda med i era fina nyinsatta kakelugnar.”
Abdelhamid vill påminna om tider då det trots all hopplöshet fanns hopp: då människor kunde vara tacksamma, men inte tacksamma för att få skit kastat på sig. Särskilt inte om det var skit som de själva grävt upp. Abdelhamid väljer ännu en gång att referera till Tage Erlander: forts.
Förklara textens berättarperspektivAnalysera om texten är ironiskTolka relationen mellan personerna
Jag har tyvärr inte fått kontakt med Abdelhamid ännu per telefon, men han har inget ont i sitt hjärta och kommer förhoppningsvis snart till Sverige och kan vidareutveckla resonemanget rörande ”ryska baletten.”
Koppla det till Stanislavskijs metodSkriv en scen med den inre monologenHjälp mig skilja minnen från associationer
Källa, tips och länkar:
